Stånga mus eller bli levande begravd?

Ingen kommer undan politiken, sjöng Marie Bergman en gång (Kate & Anna McGarrigle skrev originalet, och här finns en underbar version - låten börjar ca 1.20 in i klippet). Anna Anka slipper inte undan, inte Tiger Woods och inte Noomi Rapace. Och inte jag heller, hur jag än försöker blunda med ögon och öron inför den sistnämnda trion. Gustav Almestad är den som gör att jag inte kan låta bli att blanda mig i. Han skriver nämligen väldigt bra om hela den fördömda soppan i Flickan som svingade med brödkaveln/golfklubban/whateva.
Jag hade kunnat låta det stanna där, för han säger det mesta som behöver sägas. Men jag skulle vilja belysa en liten del av det här, nämligen mediebilden av Noomi Rapace i anslutning till hennes karaktär Lisbeth Salander. Pär Ström, som Gustav refererar till i sitt inlägg, skrev apropå filmatiseringen att Salander är en psykopatisk best eller nåt i den stilen (jag orkar faktiskt inte läsa hela hans artikel). Själv tänker jag väl att Stieg Larsson valde en kvinnlig protagonist för att det skulle bli intressantare - ungefär så långt sträckte sig nog hans analys. Manliga terminators går det tretton på dussinet, det kanske vore dags med en iskall och desperat brud? Jag tror knappast att han såg Salander som ett feministiskt statement, vilket Ström tror.

Man kan ju analysera en text (i vid bemärkelse, som filmen/filmerna) utifrån ett feministiskt perspektiv, se vad den säger, och det oavsett vad den säger sig säga. Sen kan man försöka göra en kultursociologisk analys som placerar in texten i sitt sammanhang, antingen på det trött mekaniska sätt som går ut på att författaren och tiden hen verkar i avgör vad som sägs, eller à la Pierre Bourdieu, som gör en mycket noggrannare och intressantare analys. Eller också kan man studera vilken påverkan en film som "Män som hatar kvinnor" har på publiken. Ni vet, blir tjejer våldsamma av att se en kvinnlig förebild spöa upp karlarna? Slutligen kan man försöka se hur mottagarna använder texten i sitt eget genusskapande. Och här har jag faktiskt lite att säga - inte för att jag har intervjuat ett antal Salander-fans, men för att jag har läst en del intervjuer med Noomi Rapace. Där framkommer en del av intresse, jag börjar med det sexuella.

Om en manlig skådespelare på scen och film flera gånger, i likhet med Rapace, skulle gestalta samkönat sex eller någon som våldtas skulle säkerligen hans sexualitet ifrågasättas och hans popularitet dala. Ingenstans i texterna kring Rapace anar man ett sådant ifrågasättande; hon förutsätts vara heterosexuell. ”Är det svårare att göra lesbiska kärleksscener?” frågar Marie-t.ex. Louise Marc i Elle - som om det skulle vara en självklarhet (svaret från Rapace blir ”ja”). Sebastian Nordén (Starlounge MSN) skriver: ”…tvingades Noomi spela in flera tuffa scener. Hon blir bland annat levande begravd och medverkar i en sexscen med en annan tjej”. Jämförelsen är talande, men om Michael Nyqvist hade gjort samma sorts roller hade det verkligen väckt sensation. Den sortens nära bögen-upplevelser går bara inte att ignorera. Men Rapaces "tjejmys" är ofarligt och till intet förpliktande.

Lisbeth Salander i Stieg Larssons böcker är en actionhjälte i likhet med Gunvald Larsson i ”Beck”, men till skillnad från den senare måste hennes aggressivitet förklaras. Larsson är visserligen onödigt brysk mot ”buset”, men på det stora hela är han en charmig knöl snarare än en störd våldsverkare. Salander är kvinna, alltså har hon ”tvingats bli en väldigt hård och aggressiv människa för att skydda sig och överleva” som Rapace säger i Elle-intervjun. I Aftonbladet (2009-02-17) säger hon att ”Man släpper fram saker inom en själv som man inte känner till”; privatpersonen Rapace måste alltså söka upp en aggressivitet som inte är naturlig för kvinnor.

Rigmor Robert förklarar på Newsmill, varför Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Hon skriver hur Salander ”har traumatiserats av våld och övergrepp”, och det kan ju stämma. Men Robert förklarar vidare att ”unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn” även om ”en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor”. I verkligheten är våldsbenägna kvinnor ”varken it-snillen, mästare i marchal (sic) arts eller flitiga i matematik”. Denna evolutionistiska syn på åtskillnad mellan könen, med åtföljande karakteristik av dem, är en hörnsten i traditionellt genustänkande. Tack, Rigmor Robert för exemplet!

Hur är då ”en riktig kvinna”? Fanny Ambjörnsson beskriver i "Vad är queer?" Judith Butlers begrepp ”den heterosexuella matrisen” som att bara två positioner erbjuds, ”man” eller ”kvinna”, att vi kroppsligt och beteendemässigt är motsatta varandra och att vi samtidigt ”förväntas åtrå, begära och ha sex med varandra”. Salander är alltså på sätt och vis ingen riktig kvinna (hon är våldsam, har samkönat sex) utan en avvikelse, medan skådespelaren Noomi Rapace tillhör normen. Och det senare understryks med tjocka streck i artiklarna: hon ”älskar päls”, ”kommer hem till man och barn och kokar spaghetti” eller ”sätter sig vid symaskinen”. Rapace är också ”nyduschat halvvåt i håret” och ”ser på oss med sina stora bruna ögon”. En manlig journalist hade knappast kunnat beskriva Michael Nyqvist så utan att få en bögstämpel på sig. Att journalisten här är kvinna skulle kunna tolkas som en eventuell spricka i heteronormens fasad – är inte det här uttryck för ett hemligt sexuellt begär? Nja. Det är snarare ett uttryck för att kvinnlig bisexualitet inte är riktigt på allvar, det är som sagt bara ”tjejmys”. Och det är ett uttryck för att kvinnor beskrivs utifrån ett manligt begär, även om det är kvinnor som skriver.

Men det är inte nog med det, vi har det där med androgynitet också. Hade Nyqvist spelat ”androgyn” på film, gissar jag att han hade förlorat i status, ty han är ingen Björn Kjellman. Kvinnlig androgynitet är däremot statushöjande – inom vissa gränser förstås. Lisbeth Salander beskrivs i flera av artiklarna som maskulin eller ”androgyn”, medan Rapace är feminin. Flera fokuserar på den hårda fysiska träning som Rapace tvingats till och på att hon nu är ”kortklippt, piercad och med deffade muskler”. Maskulinitet är något som måste erövras genom hårt (maskulint) arbete. Femininitet kan erövras med - lite smink. Rapace beskrivs som ”ett urfeminint sagoväsen” tills hon reser sig och plötsligt är ”påfallande pojkaktig, smalhöftad och bredaxlad” (intervju i "Mama"). Möjligtvis kan man se Salander som butchigt bisexuell, inte som någon som bara råkar älska med kvinnor ibland. Hennes maskulinitet blir i så fall en påminnelse om att det inte går ”en rak linje mellan kön, genus och begär” för att nu citera Ambjörnsson igen. Men det är Salander, det. Med Noomi Rapace är det en annan sak.

Det verkar väldigt viktigt för artikelförfattarna och för Rapace själv att patologisera hennes karaktärer i den mån de avviker från sina förväntade genuspositioner, sexuellt, kroppsligt eller beteendemässigt. Det här görs parallellt med att Rapace som privatperson hålls strikt åtskild från gestaltningen och konstrueras som feminin, heterosexuell och ”normal”, en gift kvinna med barn som ingen kan misstänka för att hysa hemska och hemliga böjelser, eller våldsamhet à la Elin Woods. Skulle hon ändå komma ut på riktigt, som flata eller bi, vore det mumma för snaskpressen. Men lite tjejmys som ju dessutom bara är spelad, gör varken från eller till.

Jag tycker synd om Anna Anka. För mig var hennes uttalande om att man bör suga av sin man en gång om dagen tragiskt. Hur kul det än är att suga kuk skulle jag inte vilja göra det för att få behålla en karl. Jag skulle nog känna att om det inte fanns bättre skäl att hålla fast vid mig så fick det vara. Och det är ju så otroligt typiskt att ett par framhåller sin tomtebolycka tills den visar sig vara en tomteolycka, som Majken Johansson har kallat det. "Titta på oss, så lyckliga vi är!" CUT TO: 5 MINUTES LATER...

Ja, det är synd om Anna Anka. Och det är synd om Elin och Tiger. De hade nog hellre sett att de fick sköta sitt förhållande utan alla dessa gigantiska strålkastare på sig. Men de är offentlig egendom, såklart. De är våra, och vi ska fanimej använda spekulum för att tränga in i dem så långt det bara är möjligt. Jag skrev förut att Tigers otrohet inte var okej, och det vidhåller jag. Men det är lika icke-okej att ta till våld. Det finns inget "feministiskt" i det, som Anna Svensson påpekar, och Gustav skriver så här:

Det är inte någon skillnad på Salander, Elin Woods eller valfri kvinna som drämmer till sin otrogne karl med brödkaveln. Alla är samma icke-uppror mot förövare/offer-relationen och könsnormerna. En hämnare är ju fortfarande hela tiden ett offer. Varje slag med golfklubban är offrets slag. Varje besatthet att våldtäktsmannen aldrig någonsin får befrias sin brännmärkning är offrets besatthet. Att få hämnd är inte att befrias från offerskap utan bara förlängningen av det.

Det kunde inte sägas bättre. Jag har själv burit på fruktansvärda hämndfantasier, men är glad att jag aldrig satte dem i verket. Den bästa hämnden är gå vidare med sitt liv.