torsdag 31 juli 2008

Ett fullgott liv

Sanna Rayman skriver i SvD i dag en ledare betitlad Hivpositiv är ingen identitet. Uppslaget har hon fått genom att bevista ett seminarium på Pride House, där "medierepresentanterna i panelen fick sina fiskar varma för detta lilla ord (hivman), som anses vara stigmatiserande för alla hivpositiva". (Min parentes.)

Lägg märke till ordet "anses". Rayman antyder här att långt ifrån alla håller med. Själv gör hon verkligen inte det: "När jag läser de där artiklarna tänker jag aldrig någonsin på hivmännen som representanter för något slags hivkollektiv, absolut inte." Så egentligen är det här en icke-fråga. Seminariet var bortkastad tid, för vi har ju kommit så mycket längre sen hivmannen Mehdi Tayebs dagar.

Eller har vi det? Är det inte längre stigmatiserande att vara hiv-positiv? Tja, fråga någon som är det hur tillvaron har förändrats efter diagnosen. Om det nu inte är någon stor sak att vara hiv-positiv kan man undra varför inte fler är öppna med det. Jag tror att jag ska skicka Irving Goffmans bok Stigma till SvD:s ledarredaktion. De kan behöva läsa på. Eller förresten, det där med stigmatisering är ju så överdrivet. Som Rayman skriver: "De flesta av oss vet idag att hivpositiva är människor som lever fullgoda liv."

Här är NE:s definition av ordet fullgod:
full`god adj. fullgott
ORDLED: full--god
• som utan tvekan är tillräckligt god

De hivpositivas liv är alltså utan tvekan tillräckligt goda. Inte nog med att de inte längre sammankopplas med hivmän som Mehdi Tayeb, de har i stort sett ingenting att klaga över. Lite restriktioner hit och dit, lite livslång medicinering med ofta svåra biverkningar, lite ovisshet om hur länge denna medicinering kommer att vara verksam, lite hot om isolering på obestämd tid om man misslyckas med att ha säkrare sex... Äsch. Det livet är fullgott. Att ha spänningshuvudvärk är minsann inte heller någon lek!

Rayman vill också höja ett varningens finger för att organisera sig i grupp. Den styrka som det kan ge riskerar att förbytas i "...en oförmåga att skilja på det man delar med valt kollektiv och allt annat. Man blir en enfrågemänniska. När man väl blivit ett med sitt engagemang kommer man ofelbart hamna vid den där punkten då det är jobbigt att läsa tidningen utan att känna sig lite morgonkränkt."

Identitetspolitik är alltså av ondo. Ergo borde en organisation som RFSL upplösas, så att vi som tillhör Familjen inte riskerar att bli så där pinsamt lättkränkta. Det försåtliga med Raymans artikel är att den till synes är en avbön från det lättkränkta journalistkollektivet, samtidigt som den bagatelliserar och försöker osynliggöra frågor om social identitet och stigma, osynliggöra maktstrukturer och normativt förtryck. Den är ett "Äsch, vem bryr sig om det där längre? Äsch, varför gnäller de? De har väl fått det bra nu? Vi har ju kommit så långt i dag. Lägg ner, I lättkränkta."

Jag antar att vi bör tacka journalister som Sanna Rayman för ord som: "Det enda ni delar med dessa brottslingar är en sjukdom. Den är inte er identitet." Nej, men den är en del av identiteten, och hur stor avgör inte Sanna Rayman. En del av Raymans identitet är att hon är hiv-negativ. En annan är att hon är heterosexuell, en tredje är att hon är journalist, en fjärde är att hon är vit medelklasskvinna i ett västland. Listan kan göras lång.

Den dag (gud förbjude) Sanna Rayman drabbas av en stroke som får henne att halta och dregla kommer det också att vara en del av hennes identitet. Men ingenting att bråka om. Inte skulle hon känna sig lite morgonkränkt av barn som ropar "CP" till henne, eller av tv-komik om halta och lytta. Hon kommer att ha ett fullgott liv.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Bra talat! Vad jag önskar att din bloggtext kunde publiceras på SvDs ledarsida i morgon. Raymans text var verkligen provocerande i sin oförmåga till inlevelse med hiv-positiva och självgod i sin okunskap. Varför ska så ofta människor som redan är diskriminerade tryckas ner ännu mer av vissa av SvD.s ledarskribenter?

Hedvig Skirgård sa...

Horrah!

Niklas sa...

Tack för fanfarerna! Att SvD skulle publicera ett genmäle från "den särskrivande bloggsörjan" (citat: Paulina Neuding) är nog tyvärr uteslutet. Men jag tror att journalistik är en övergående trend.

Sanna Rayman sa...

Självklart förstår jag att en hiv-diagnos förändrar livet och är en del av ens identitet. Men bara en del. Jag har som skribent lärt mig att det är viktigt att vi inte glömmer att förmedla det här med "fullgott liv" just FÖR ATT de hiv-positiva organisationerna inte vill ha bara offerroller och medlidande i medierna.

När jag nu polemiserar med den här gruppen i en rent språklig debatt avkräver du mig att i stället sätta dem i offerrollen igen och inte polemisera alls? Varför?
Du missar poängen. Är det en fråga att lägga krut på? Jämförelsevis? Och framför allt. Hur ska kriminaljournalisterna skriva i stället? Är det verkligen någon skillnad om nyhetsjournalister skriver "hivman" eller "35 årig hiv-positiv man" när de rapporterar om de här brottsfallen?

Vidare, den särskrivande bloggsörjan är inte ett citat från Paulina, utan från DN:s ledarsida och Lisa Bjurwald. På SvD gillar vi bloggsörjan skarpt. ;)

Niklas sa...

Om det här enbart vore en rent språklig debatt så kunde jag hålla med dig om att mitt inlägg sköt över målet. Men du tar upp så mycket mer: bland annat använder du uttryck som ”lite morgonkränkt” för att beskriva vådan av att identifiera sig med en viss fråga eller livssituation. Och, handen på hjärtat, var det så lyckat att skriva ”fullgott”? Den som är hiv-positiv kan fortfarande inte berätta om det utan att riskera stigmatisering, ibland till och med utpressning, vilket många bögar har vittnat om. Och livets blir svårare även på andra sätt, vilket jag skisserade i mitt inlägg. Dagens medicinering är betydligt enklare att hantera än förr, men kan fortfarande ge svåra biverkningar, för att bara ta ett exempel.

Hur förhåller man sig till en stigmatiserad? Det är verkligen ingen lätt fråga, men en sak är säker: ingenting är vunnet med att välvilligt försöka låtsas som om stigmat inte existerar. Visserligen har mycket hänt sen bastuklubbslagens tid, men hivsmitta omgärdas fortfarande av starka tabun. Inte ens den som har drabbats via en blodtransfusion eller är barn går fri från omgivningens fördomar. Som exempel kan jag nämna en brittisk dokumentär (”Stephen Fry – HIV and me”) där man bland annat möter en hiv-positiv tonårsflicka som förföljs av den kamrat och hans kompisar som hon hade oturen att vara öppenhjärtig med.

Lösningen är inte heller att placera den stigmatiserade i en offerroll, där håller jag med dig. Om ”blindhetsstrategin” osynliggör den hivsmittade så bli ömkandet bara ännu en bekräftelse på det utanförskap som är så plågsamt. Bara den som själv är stigmatiserad kan avgöra hur vederbörande vill bli bemött och självklart ska vi då lyssna. Men jag tycker att du råkar inta en von oben-attityd, även om den inte är avsedd. Och, som sagt, din känga till identitetspolitiken gör inte saken bättre.

Vi är alla (utom kanske Ulf Ekman) ofullkomliga. Vi slarvar med att skydda oss ibland. Vi är naiva nog att lita på vår partner. Vi blir fulla och får omdömet grumlat. Det är givetvis Vårt Fel, alltihop. Om vi åker på klamydia eller gonorré så kan dock omgivningen förlåta oss. Det är trots allt rätt banala diagnoser om behandlingen sätts in i tid. Men för den som blir hivsmittad väger den personliga skulden så mycket tyngre. ”Jaså, du skyddade dig inte? Nej, där ser du hur det går. Och du? Sterilisera det där dörrhandtaget innan du går.” Samma sexuella gärning, två diagnoser, två radikalt olika bemötanden.

Slutligen: nej, jag tycker inte att man bör skriva ”en 35-årig, hivpositiv man”. Ingen journalist vid sina sinnens fulla bruk skulle uttrycka sig så klumpigt. Jag skulle nog föreslå ”hiv-positiv 35-åring” i så fall. Skillnaden i antal nedslag mot ”35-årig hivman” är inte så överväldigande.

Anonym sa...

Niklas, du har naturligtvis helt rätt i det du skriver om hiv-stigmat. Men det är det inte heller någon som ifrågasätter - du svarar på kritik som inte går att finna i Sanna Raymans text.

I synnerhet ditt angrepp på ordet "fullgott" känns väldigt långt från målet. Som Sanna själv påpekar är det ju de hivpositiva själva som försökt få människor att förstå att deras liv är fullgoda, i kontrast till det aidsoffer som folk tidigare såg framför sig när de hörde ordet, och i kontrast till verkligheten för hivpositiva före bromsmedicinerna.

Poängen i Sanna Raymans text, som jag uppfattade den, var att hivaktivister m fl valt att lägga energin på en ickefråga. Och det kanske i själva verket är något positivt - de viktigare striderna är redan vunna.

Niklas sa...

Är de viktigaste striderna redan vunna? Hurra!

Då återstår bara petitesser som risken för isolering på obestämd tid utan rättslig prövning.

Jag ska fråga mina hivpositiva vänner om deras liv är fullgoda. Men jag misstänker att deras svar kommer att göra dig besviken. Att de inte ser sig som aidsoffer är förstås ett...eh...fall framåt. Frågan är hur andra betraktar dem.

Ansatsen och syftet bakom Sanna Raymans ledare var bra. Men det blev ack så fel när hon började tala om identitet och identitetspolitik, och det var främst det jag kritiserade, inte det rent språkliga spörsmålet.

Anonym sa...

@Sanna: Precis som i vilken patientgrupp som helst kan man bland bärare av hiv hitta de som är onödigt "lättkränkta". Men, jag tror inte att de är särskilt många. I de flesta fall så är reaktionerna helt befogade med tanke på att medierapportering om hiv nästan enbart sker i samband med att någon hivbärare dömts för något och då slås det upp stort.

Attityderna till bärare av hiv är inte så upplysta som du verkar tro. Tittar man på senaste Sifo-mätningen [1] gällande attityder i samhället anser 53% av de tillfrågade att hivbärare ska informera om deras status i skolan och 44% på arbetsplatsen av någon outgrundlig anledning.

På frågan om hur folk tror att de skulle reagera om en vän berättade att han/hon hade hiv skulle endast 77% fortsätta umgås som tidigare medan övriga skulle vara mer reserverade.

De flesta hivbärare kan också berätta om negativa möten i sjukvården när de berättar om sin status trots att vårdpersonal borde veta bättre.


[1] http://www.hiv-sverige.se/rfhpwww/main.nsf/0/5915AD2714343306C12575B60031C3BC/$File/0904%20Opinionsunders%C3%B6kning%20Svenska%20folket%20om%20Sifo%202009.pdf