Ett fullgott liv

Sanna Rayman skriver i SvD i dag en ledare betitlad Hivpositiv är ingen identitet. Uppslaget har hon fått genom att bevista ett seminarium på Pride House, där "medierepresentanterna i panelen fick sina fiskar varma för detta lilla ord (hivman), som anses vara stigmatiserande för alla hivpositiva". (Min parentes.)

Lägg märke till ordet "anses". Rayman antyder här att långt ifrån alla håller med. Själv gör hon verkligen inte det: "När jag läser de där artiklarna tänker jag aldrig någonsin på hivmännen som representanter för något slags hivkollektiv, absolut inte." Så egentligen är det här en icke-fråga. Seminariet var bortkastad tid, för vi har ju kommit så mycket längre sen hivmannen Mehdi Tayebs dagar.

Eller har vi det? Är det inte längre stigmatiserande att vara hiv-positiv? Tja, fråga någon som är det hur tillvaron har förändrats efter diagnosen. Om det nu inte är någon stor sak att vara hiv-positiv kan man undra varför inte fler är öppna med det. Jag tror att jag ska skicka Irving Goffmans bok Stigma till SvD:s ledarredaktion. De kan behöva läsa på. Eller förresten, det där med stigmatisering är ju så överdrivet. Som Rayman skriver: "De flesta av oss vet idag att hivpositiva är människor som lever fullgoda liv."

Här är NE:s definition av ordet fullgod:
full`god adj. fullgott
ORDLED: full--god
• som utan tvekan är tillräckligt god

De hivpositivas liv är alltså utan tvekan tillräckligt goda. Inte nog med att de inte längre sammankopplas med hivmän som Mehdi Tayeb, de har i stort sett ingenting att klaga över. Lite restriktioner hit och dit, lite livslång medicinering med ofta svåra biverkningar, lite ovisshet om hur länge denna medicinering kommer att vara verksam, lite hot om isolering på obestämd tid om man misslyckas med att ha säkrare sex... Äsch. Det livet är fullgott. Att ha spänningshuvudvärk är minsann inte heller någon lek!

Rayman vill också höja ett varningens finger för att organisera sig i grupp. Den styrka som det kan ge riskerar att förbytas i "...en oförmåga att skilja på det man delar med valt kollektiv och allt annat. Man blir en enfrågemänniska. När man väl blivit ett med sitt engagemang kommer man ofelbart hamna vid den där punkten då det är jobbigt att läsa tidningen utan att känna sig lite morgonkränkt."

Identitetspolitik är alltså av ondo. Ergo borde en organisation som RFSL upplösas, så att vi som tillhör Familjen inte riskerar att bli så där pinsamt lättkränkta. Det försåtliga med Raymans artikel är att den till synes är en avbön från det lättkränkta journalistkollektivet, samtidigt som den bagatelliserar och försöker osynliggöra frågor om social identitet och stigma, osynliggöra maktstrukturer och normativt förtryck. Den är ett "Äsch, vem bryr sig om det där längre? Äsch, varför gnäller de? De har väl fått det bra nu? Vi har ju kommit så långt i dag. Lägg ner, I lättkränkta."

Jag antar att vi bör tacka journalister som Sanna Rayman för ord som: "Det enda ni delar med dessa brottslingar är en sjukdom. Den är inte er identitet." Nej, men den är en del av identiteten, och hur stor avgör inte Sanna Rayman. En del av Raymans identitet är att hon är hiv-negativ. En annan är att hon är heterosexuell, en tredje är att hon är journalist, en fjärde är att hon är vit medelklasskvinna i ett västland. Listan kan göras lång.

Den dag (gud förbjude) Sanna Rayman drabbas av en stroke som får henne att halta och dregla kommer det också att vara en del av hennes identitet. Men ingenting att bråka om. Inte skulle hon känna sig lite morgonkränkt av barn som ropar "CP" till henne, eller av tv-komik om halta och lytta. Hon kommer att ha ett fullgott liv.