tisdag 31 augusti 2010

Att se rasism som en gåva

Jag läser Malin Ullgrens recension av Barbara Ehrenreichs "Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" där författaren bland annat skildrar hur hennes läkare uppmanade henne att se bröstcancern som en gåva. Jag slås av tanken att jag kanske borde se Folkpartisters alla rasistiska utspel på samma sätt: som en gåva. Men trots att jag försöker bär det emot. Om vi bodde i en värld där förnuftet härskade skulle krav på språktest, burkaförbud eller obligatorisk undervisning i jämställdhet mötas med ett leende. Minst. Inte behöver vi några skrattkurser när vi har såna clowner i vår mitt! Men tyvärr. Jag blir ändå smått deprimerad över alla dessa dumheter som det forna liberala partiet består oss nuförtiden. Det finns trots allt människor som tar dem på allvar.

De flesta av artikelförfattarna tillhör tankesmedjan Liberal Enfald, knuten till Fp (se kommentarsfältet). Den mest kända representanten för de enfaldiga är kanske Philip Wendahl som skrev ett försvar för Pim Fortuyn ("han var inte invandrarfientlig - han hade knullat med mörkhyade män"). I slutklämmen av sin artikel önskade sig Wendahl att Folkpartiet skulle gå i samma riktning som Venstre i Danmark. Det senare verkar gå fortare än Wendahl kunde drömma om. För vad är det Burklund och kompani säger? Jo, att mångkulturalism är ett gissel, att vi måste ställa krav på invandrarna, att de svenska värderingarna måste värnas. Detta, menar de, är att "tala klarspråk". Jag kallar det nyspråk.

Det går en rak linje mellan den unkna självhjälpsreligiositet som Ehrenreich skildrar och rasismen i de "liberala" utspelen. I det förra fallet handlar det om föraktet för svaghet och rädslan för offerrollen, i det senare handlar det om att bortse från den konkreta situation som asylsökande och invandrare befinner sig i. Jag skrev om Kajsa Ekis Ekmans "Varat och varan" häromdagen. Hon analyserar också offerbegreppet, här i talet om prostituerade. De nyliberala prostitutionsförespråkarna säger att de inte ser "sexarbetaren" som ett offer. Med denna språkliga krumbukt tror de sig prata om kvinnligt aktörskap: Kicki är en stark tjej som själv har valt att sälja sex. Hon ser sig inte som ett offer. Därmed blir förstås könshandeln inte en fråga om maktordningar utan om två vuxna människor som bla bla, you know the drill. Men som Ekis Ekman skriver är det ingen som har påstått att de prostituerade står där apatiskt med hängande armar och är ur stånd att hantera sin situation. Att falla offer för något är inte att vara ett offer. Men den obehagliga diskurs som verkar råda numera säger att ingen får vara utsatt för något - för då måste man ju analysera det och kanske rentav göra nåt åt saken. Den föraktade offerrollen är något som felaktigt tillskrivs den som utsätts för något: att vara offer blir en egenskap.

Om något skaver i tillvaron får man alltså inte vara ett offer. Går det åt skogen har man sig själv att skylla; det är nog en oförmåga att ta sig i kragen som är problemet, inte eventuella yttre omständigheter. Just den här oförmågan, eller ska vi säga oviljan, att ta sig i kragen är naturligtvis också roten till de svartmuskigas problem i vårt vackra land. De kan liksom inte frigöra sig från sin kultur, sina primitiva föreställningar och sin underlägsna religion. Och då kommer mjäkiga mångkulturalister och gör saken etter värre genom att säga sig vilja förstå dem! O fasa. I sin artikel fnyser folkpartisterna åt tanken att "ingen kultur kan anses vara bättre än någon annan". De vet minsann bättre och motiverar det med att "liberalismen får inte vara värdeneutral". Jag antar att de menar liberalism av den rätta ullen, inte exempelvis indisk dito. Att det skulle finnas universella värderingar om rättvisa och frihet har inte fallit dem in; nej, det är naturligtvis svenska värderingar och seder vi måste slå vakt om. Som att det är fint att supa sig drängfull på kräftskivan, eller vanan att knuffas och tränga sig före andra i tunnelbanan. Därmed fjärmar de sig från själva liberalismens idé om universella rättigheter och skyldigheter.

Mångkulturalism är ett svårt missuppfattat begrepp. Den handlar inte om att tillmäta människors kultur och grupptillhörighet ett överdrivet värde. Den handlar heller inte om att se människor som styrda av sin kultur eller om att alla ska få "ta med sig sin kultur" ograverad till främmande länder. Som om det vore möjligt. Ska vi kunna ta ställning till frågor om integration, kultur och religion ur ett mångkulturellt perspektiv måste vi diskutera den konkreta situationen. En muslimsk, invandrad kvinna i Vällingby befinner sig på en plats som inte har många likheter med Somalia. Det liv hon lever här beror på faktorer som är unika för just den här tiden och platsen. Den kultur hon var van vid i sitt hemland är här en minoritetskultur. Att visa respekt för hennes behov och särart innebär inte något slags slapp kravlöshet. Det är illa nog att hon möts av rasism på grund av sitt utseende utan att hon ska bli ständigt påmind om att hon inte duger om hon inte anammar svenska seder och bruk. Hon ska naturligtvis inte ses som ett "offer" och på henne kan man ställa samma krav som på vem som helst. Men att blunda för att hon befinner sig i en utsatt situation och implicera att hon bara har sig själv att skylla om det inte går henne väl i alla lägen är ren cynism. Liberalismens ideal kan inte heller pådyvlas en hel kulturell grupp. Att hävda den svenska kulturens primat och se de andra som underlägsna och geografiskt felplacerade är ren rasism.

"På samma sätt som man inte blir medlem i en organisation vars idéer man inte delar ska man inte bli medborgare i ett samhälle vars värdegrund man avvisar", skriver Liberal Enfald. Men ni är inga representanter för min värdegrund och skulle ni få råda skulle jag avsäga mig mitt medborgarskap. Vi behöver ert "klarspråk" ungefär lika mycket som vi behöver bröstcancer. Å andra sidan är förstås cancern behandlingsbar till skillnad från er enfald och rasism. Man skulle rentav kunna lära sig att gilla läget.

3 kommentarer:

Hannah sa...

"Liberal Enfald, löst knuten till Fp"

Liberal Mångfald är ett av Fp:s tre officiella sidoförbund
med plats i partistyrelsen och ombud på landsmötet!

Niklas sa...

Hannah: Du har förstås rätt - borde ha kollat det där i natt. Jag såg ju att den första artikelförfattaren sitter i partistyrelsen. Vilket gör saken desto värre.

christina sa...

det är synd att "att vara ett offer FÖR något" blandas ihop med "att vara ett offer, punkt".