Juntan i Grekland har fallit - när faller juntan i Iran?

Den som åkte på semester till det soliga Grekland i början av 1970-talet gjorde det till ett land som styrdes av en militärjunta. 1974 föll äntligen juntan efter sju år vid makten. Detta år sjöng Sylvia Vrethammar sin famösa hyllning till Spanien samtidigt som Francoregimen garrotterade sitt sista offer. Jag tror inte att Vrethammar kände till det. Det var ju lite förargligt. Hon hade väl tänkt sig att Spanien var sol och bad - det var ju ett av våra fina europeiska grannländer. Ja, precis som Grekland var demokratins vagga. Själv minns jag skildringar av hur portugisiska soldater skar upp magarna på angolanska kvinnor och spetsade fostren på sina bajonetter. Det härliga Europa... Men Angola blev självständigt 1975, och vid det laget hade de fina europeiska diktaturerna fallit. Ja, de västeuropeiska, alltså. Som vi alla vet dröjde det ytterligare många år innan muren föll.

Året före "Y Viva España", 11 september 1973, hade Pinochet gripit makten i Chile. De följande åren mördades över 3 000 personer och minst 50 000 torterades. I Paraguay utövade Alfredo Stroessner sitt skräckvälde, i Uruguay satt en militärjunta som även den mördade, torterade och förföljde sina fiender. Allt detta minns jag, som ändå inte är så gammal. Jag minns USA:s napalmbombningar i Vietnam - och jag minns Israels beskjutning av Gaza med vit fosfor i början av det år som snart är till ända. Om vissa minnen känns avlägsna är andra betydligt aktuellare, som "medeltidsveckan" i Iran från i fjol.

Historien är inte rätlinjig. Historien är inte teleologisk - den har inget "syfte", den går inte nödvändigtvis framåt. Men det är den utgångspunkt jag automatiskt intar när jag ser mig omkring från den lilla provins vid polcirkeln som vi kallar Sverige. Här har vi "kommit långt", historien har haft sin gilla gång och nu har vi demokrati här. Såklart! I andra länder har inte historien hunnit så långt, vi brukar kalla dem "underutvecklade". Tiden har inte haft sin verkan, de står kvar och stampar i en mörk medeltid som vi för längesen har lagt bakom oss. Muslimska länder har inte haft vår Upplysning eller industriella revolution, därför är det inte förvånande att de är diktaturer - tänker vi. Vi kan också tänka oss världen som uppdelad i rationalitet och primitivt tänkande. Ja ni vet, det mörka Afrika, där diktatorer som Idi Amin eller Robert Mugabe blir emblematiska för allt det Vi inte står för. Hutuer dödar tutsier med machete, det är en primitiv och obegriplig slakt där liken visas upp efteråt som stumma vittnen.

Eller så går historien att begripa om vi bara befriar oss från vårt eurocentriska maktperspektiv. Det går att se hur USA skapade och stödde diktaturerna i Sydamerika, för att bara ta ett exempel, eller vilken roll man har spelat i Iran. Man kan förstå varför portugiserna slaktade angolaner eller varför Franco lät mörda så många av sina motståndare som möjligt. Morden är ingenting som bara händer någon annanstans. Historien är inte en framgångssaga. En gammal kvinna i Iran som i dag bär hijab kan ha gjort det före shahens tid, därefter förbjudits att bära den och sedan förbjudits att gå utan den av mullorna. Men mullornas välde kommer inte att vara för evigt, lika lite som shahens gjorde det. I går föll juntan i Aten, i morgon faller juntan i Teheran.

Den senaste veckan har protesterna i Iran tilltagit. Motståndet från regimen hårdnar och dess soldater skjuter skarpt mot demonstranter. Den som vill hålla sig uppdaterad om läget kan läsa Roya - Intersektionalen. Betrakta bilderna från Isfahan. Det är bilder av ett folk som reser sig, ett folk som en dag kommer att störta sina förtryckare. Om historien inte nödvändigtvis går framåt finns det i alla fall en oerhört tydlig tendens: diktaturer varar inte för evigt. Det här är bilder som inger hopp.