Den hopplösa universalismens melankoli

"Jag vill inte vara den andre, jag vill inte att den andre ska vara den andre" har Lars Norén sagt. Tanken är förstås vacker: ett slags universalism där vi äntligen ska upphöra att skapa vår identitet genom att skapa den andre. Men som avsiktsförklaring, handlingsprogram eller ens avlägsen utopi saknar den all slagkraft och är snarare ett uttryck för den melankoli som t.ex. Judith Butler har beskrivit som heterosexualitetens oundvikliga följeslagare. I Noréns fall är det kanske inte så mycket en förbjuden längtan efter Mannen som efter Juden.

Att citatet tydligen gäller gemenskapen med judar lär jag mig i Lena Anderssons artikel Längtan till minoriteten i DN 2009-09-03, där hon tar avstamp i Elisabeth Åsbrink nya bok ”Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander". Åsbrink undrar lite varför Norén inte bara knackar på, liksom: "Välkommen in i lidandet" skriver hon enligt Lena Andersson, som inte förstår henne:

Givetvis är man utestängd från alla självmedvetna minoriteter man inte tillhör. De skapas ju i förhållande till den andre. Alla smågruppers förmån är att få peka ut sig själv som särskild och speciell och att ostraffat skilja ut dem som inte hör dit. Majoritetsmänniskan får inte odla samma sorts utestängande samhörighet eftersom den är kvalmig, farlig och obehaglig på nationell nivå.

Detta är också temat för Anderssons artikel, därav dess rubrik. Alltså: det är eftersträvansvärt att tillhöra en minoritet, för då kan man sitta och skjuta prick på den vita, heterosexuella medelklassmannen. Och inte nog med det - han är fanimej försvarslös! För i samma ögonblick som han försöker värja sig mot att allt han gör, säger och tänker är genomsyrat av hans maktposition bekräftar han sin blindhet inför denna, hävdar Andersson:

Om individer ur maktgruppen försvarar sina förehavanden med att de inte ser världen indelad så saknar de en adekvat maktanalys – rörande patriarkatet, det koloniala förtrycket eller något annat. Och det kanske de gör, likafullt bakbinder perspektivet dem helt. I samma stund som de säger att maktanalysen låser in i just de kategorier den vill upphäva bekräftas dess teser om den styrande gruppens blindhet för sin egen makt. Vad som krävs är underkastelse, i anden.

Ergo längtar alla efter att tillhöra en förtryckt minoritet, fortsätter artikelförfattaren. Men jag tycker att hennes analys är grund - och dessutom är den bara ett eko av Kajsa Ekis Ekmans pamfletter i samma ämne, Alla vill vara i minoritet och Vänsterns arena går åt höger. Frågan är vilka "alla" är. Jag har t.ex. ganska svårt att tänka mig att alla romer tycker att det är så roligt att få en svans av väktare efter sig inne på Kfem i Vällingby.

Nej, Ekis Ekman och Andersson syftar förstås på den senmoderna tidens intersektionalister, queerfeminister, poststrukturalister och andra hippa och svårbegripliga akademiker som enligt deras analys bär på samma sorts längtan som Lars Norén efter att få stoltsera med lånta fjädrar från en eller annan förtryckt subgrupp. Varför inte i stället ägna sig åt gammal god majoritetsfeminism av den sort som sakta började försvinna när Audre Lorde och andra svarta feminister i USA påpekade att förtrycket av kvinnor faktiskt tar sig olika uttryck i olika kulturer? Ingen jävel vill sjunga "Ååå tjejer" längre, liksom, nej, nu ska alla svänga sig med Gayatri Spivak eller Mala Htun, vältra sig i fettaktivism, crip theory och femmeinism, kort sagt förorena det gynocentriska perspektivet med en massa teoretisk bråte och ointressanta särintressen som inte hör hemma där, exempelvis HBT-personernas. Ett tydligt exempel på det senare är den gamla Grupp 8-kämpen Inga-Lisa Sangregorio som har frågat sig "varför hon ska känna större solidaritet med läderbögar än med sin make och sina söner", en fråga som min halvnamne Anna Hellgren besvarade i artikeln Solidaritet är ingen ändlig resurs. Ja, tala om melankoli. Ingenting är sig likt, särskilt inte kvinnokampen.

Jag förstår frustrationen över den akademiska feminismen - visst är Spivak nästintill obegriplig, och visst kan det vara svårt att få grepp om någon som tycker att burlesk är feministisk. Visst finns det en risk att vissa fastnar i ett teoretiskt navelskådande och glömmer klassperspektivet och de klassiska kvinnofrågorna. Men jag tror faktiskt att den tid är förbi då några frågor är enkla. Det duger inte att koncentrera sig på ett par-tre enkla (nåja) huvudfrågor och skjuta de andra på framtiden. Vi kan inte operera bort vetskapen om att olika förtryck samverkar, för det vore att återgå till forna tiders socialism som hävdade att kvinnans frigörelse lät som en bra idé, men allt skulle fixa sig när väl klassorättvisorna försvann. Det är liksom bättre att anpassa de teoretiska och politiska redskapen efter verkligheten än efter en tänkt verklighet.

Dessutom: de intellektuella måste få vara intellektuella. Kombinationen av akademisk eller kulturell kapitalansamling och samhällsengagemang har faktiskt visat sig vara en riktigt jävla bra idé från Zola och framåt. Det åligger akademikerna att föra ut sina teorier på ett begripligt sätt, men man kan inte gärna anklaga dem för att de är akademiska. Det enda sättet att värna om akademiskt eller kulturellt kapital är att ta vara på dem som tar vara på det, så skjut inte budbäraren, tack. Vi ska vara glada att det finns någon som ständigt är beredd att komplicera och ifrågasätta det självklara och enkla, att det finns någon som inte tror på allt som är sant, för att nu citera Nietzsche.

Det är också ganska läskigt att se Lena Andersson eller Ekis Ekman - eller Lars Norén - leka att främmandegörandet både är valbart och symmetriskt. Inget jag är tänkbart utan ett du, ingen heterosexualitet är möjlig utan homosexualitet, ingen överordning är tänkbar utan en underordning. Och det är alltid den dominerande som definierar den dominerade, inte tvärtom. Givetvis ska vi skärskåda dikotomier som svensk-invandrare, givetvis ska vi fråga oss varför nationalism är en bra idé, givetvis ska vi t.ex. förklara att ett språk är en dialekt med en här i ryggen, men vi kan inte tänka bort alla dessa uppdelningar i vi och de andra - och inte minst måste vi vara beredda att granska oss själva som granskare av de granskade. Men kom inte och påstå att det vi ska granska är enkelt eller att det är egalt vem som granskar vem.

Det intellektuella fältets autonomi behöver försvaras mot reaktionen, precis som det vetenskapliga fältet behöver försvaras mot kreationisterna. Men det finns alltid såna som har lägst anseende inom fältet, skriver Bourdieu i "Om de intellektuella" - och det är de som tenderar att liera sig med utomstående krafter för att angripa sina motståndare, som när gammelfeminister angriper akademiska feminister. Och det säkraste sättet att angripa en sådan motståndare är att tvinga vederbörande att försvara sin position med teoretiskt komplicerade resonemang inför den allmänhet som undrar varför allt måste vara så krångligt. Jag tror inte för en sekund att Ekis Ekman eller Andersson på allvar tycker att feminister ska blunda för andra maktordningar än patriarkatet, alltså är deras kritik djupt ohederlig. När de dessutom vill låta påskina att ett förtryck är lika illa som ett annat sätter de sig rakt i knät på Maud Olofsson, Alf Svensson eller Göran Skytte. Så var det med den klassanalysen.

När alltså Lena Andersson ömkar den heterosexuelle, vite medelklassmannen för hans omöjliga position undrar jag faktiskt var hennes solidaritet ligger. När Kajsa Ekis Ekman anklagar Arenagruppen för att positionera sig i ett konstlat utanförskap undrar jag vem hon avskyr mest: den som innehar makten eller den som studerar den från en position hon själv varken kan eller vill uppnå. Och när Lars Norén drömmer om att varken vara den andre eller skapa den andre undrar jag om det inte bottnar i hans törst efter nya grupper att exploatera på scenen, precis som han har exploaterat de kvinnor han har haft kärleksrelationer med. Nu är Norén förstås en bifigur i sammanhanget, men det är inte de journalister eller ideologer som bereds plats i våra morgontidningar med sina essäer. Det kan räcka med en allmän backlash mot feminism, det kan räcka med ökande hatbrott mot HBT-personer, det kan räcka med en jämställdhetsminister som inte är feminist utan att personer som pläderar för solidarisk kamp - på vissa snäva villkor - ska ge borgerligheten ytterligare ammunition. De borde skämmas att springa Alf Svenssons ärenden i stället för att försvara den akademi som de visserligen aldrig kommer att tillhöra, men som är själva grunden för det intellektuella samtal som de annars så gärna vill förmedla till allmänheten. Apropå lånta fjädrar.