En vanlig invändning mot flersam kärlek är att den helt enkelt är omöjlig. Den amorösa och sexuella kärleken mellan två personer är exkluderande och monolitisk: försöker man dela den så går den i kras. Hela konceptet är alltså inget annat än en pinsam tankevurpa.
Andra betraktar tanken på att älska flera som vacker, men en utopi. Se bara på ”den fria kärleken” på 1970-talet och vart den ledde, säger de. Det är flummerier, fagra drömmar som spinns av de känslomässigt omogna som ännu inte har upplevt äkta kärlek, ett övergångsstadium på väg mot Dig och Mig.
Åter andra fnyser åt själva begreppet flersam kärlek – det handlar ju bara om att få knulla runt så mycket som möjligt! Vad har det med kärlek att göra? En polyamorös är väl en sån där som flyger från blomma till blomma, en som är rädd för att binda sig och därför heller aldrig får uppleva en verklig, nära gemenskap med en annan människa.
Det kanske finns ett korn av sanning i dessa invändningar. Men innan vi bestämmer oss för att ge den flersamma kärleken på båten kanske vi bör granska argumenten lite närmare. Hur är det till exempel med kärlekens exklusiva aspekt? Nog är väl kärleken mellan dig och mig är unik? Är inte du den enda för mig? Jo. Människor är inte utbytbara. Ändå kan jag älska flera, precis som jag kan älska mina barn utan inbördes rangordning eller utan att någon får mindre kärlek. (Observera att det där var en liknelse och ingenting annat. Kärleken till barn är såklart inte amorös eller sexuell.)
Lösningen på denna skenbara paradox är just detta att människor inte är utbytbara. De är varken utbytbara en och en eller sinsemellan, vilket innebär att varje relation är unik. Att jämföra och poängsätta relationerna vore som att jämföra äpplen med päron. Så du är verkligen den enda för mig – även om jag älskar andra. Du är den enda, för du finns bara i ett exemplar och min kärlek till dig har helt enkelt ingenting med någon annan att göra. Att jag älskar X eller Y gör inte att jag älskar dig mindre. Kärleken är inte bara en förnyelsebar energikälla, den är ett ymninghetshorn (ja, ursäkta den mossiga liknelsen): ju mer kärlek man ger, desto mer får man att ge. Kärleken utportioneras definitivt inte med skopa ur en källa som riskerar att sina. Tvärtom blir jag ännu mer förälskad i dig när du låter mig älska även andra! Säger de polyamorösa.
En vanlig reaktion är: ”Så du låter din partner vara med andra. Ja, då kan du väl inte vara särskilt förälskad.” Men kan man tänka sig en större kärleksgärning än att se till den andras lycka? Det är ett bevis på stort förtroende, på att kärleken inte handlar om mig utan om dig, att jag vill din lycka i första hand. (Och är det inte paradoxalt att det yttersta beviset på gemenskap är detta exkluderande, när det farligaste som kan hända är att man genom att avslöja sig, berätta om alla sina känslor, även för andra, kommer närmare den som man ska stå närmast?)
Det är alltså inte en brist i en relation att inte kunna tänka: ”Du är den enda för mig” på det traditionella sättet. Det är snarare en brist att endast kunna tänka ”Du är den enda” om du inte träffar någon annan. Och det är en styrka att stå varandra så nära varandra att vi kan släppa in varandra i alla delar av oss själva utan att det finns någon risk att andra människors närvaro skulle kunna förstöra den närheten..
Men om vi nu har solat oss ett tag i visionen om den frisprättande och osjälviska kärleken, låt oss även granska dess baksida: smärtan som det flersamma levernet kan ge upphov till och den egoism och det maktspel som kan hålla den vid liv. Fortsättning följer, alltså.
onsdag 28 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja det här var ett trivsamt inlägg som jag tror de flesta kan ta till sig. Det jag saknar är en din definition av kärlek, dess innebörd och vad som krävs för att upprätthålla den, hur man inte tappar bort sig själv.
Kärlek har inget bäst före datum som jag ser det. Jag är nog en polyamorös person, för jag älskar verkligen flera människor djupt. Det svåra att hantera är inte kärleken det är den omedlebara ibland omedvetna sanslösa förälskelsen som fungerar som instabilt tändämne för kärlek. Den bångstyriga förälskelsen som gör att allt annat flyger sin kos, vett och sans, "kontrakt och avtal", hänsyn och insikter.
Du kanske kommer att utreda hur förälskelsen påverkar den här logiska polyamorösa kärleken du beskriver.
Voj, det är så mycket att skriva och så ont om tid att göra det. Hur förälskelsen påverkar den polyamorösa kärleken ska jag gärna skriva om.
Men hur jag ser på kärlek i ett förhållande i största allmänhet tycker jag nog att jag beskriver rätt bra i "Det öppna förhållandet".
Nu har jag förmånen att känna er, vilket är en ynnest. Jag vill inte gå in på er relation utan det är just poly-diskussionen som är intressant.
Som jag ser det tycker jag inte att du förklarar vad begreppet kärlek står för. Du förklarar dess konsekvenser för er men jag köper inte rakt av förklaringar som "Kärlek ger kärlek" "Kärlek sprider sig som ringar på vattnet". Utifrån sett tycker jag att det unika med poly är en i grunden god självkänsla för att kunna leva i öppna förhållanden. Det finns ett genusperspektiv på det här men jag ska inte tynga dig med kvinnors i grunden ofta lägre grad av självkänsla, det kan alla läsa om i varenda tidning etc.
Det är under mycket speciella förutsättningar som jag tror att man kan hantera flersam kärlek som innehåller sexuella polyamourösa relationer. Det är enkelt att säga att ingen äger den andra, det är svårare att "äga" sin känslor, så mycket ligger dolt bakom tidigare erfarenheter (vilket du tar upp) men även i fantasins kraftfält där känslor inte är logiska.
Helt enkelt, det är lite för instrumentellt för mig att köpa. Kött, blod och svett, ja essensen är inte så okomplicerad när man kommer in på begreppet kärlek. Destruktiv kärlek har vi varit med om, ingen vill tillbaka till det träsket. Jag tänker då på den kärlek där man tvingas utplåna sig själv för att "duga". Motsatsen är att kväva den andra för att jag är så rädd för att bli lämnad. Kärlekens avigsida skulle kunna ha sin bas i den tidiga separationsångesten. Har man inte kunnat få till en bra anknytningsprocess där man lärt sig att separation inte är något dödligt, ska man kanske inte ge sig in i flersamma förhållanden. Grundtryggheten hos en människa, där självet klarar att överleva en eventuell förlust, eftersom man känner att man duger som man är, gör separationen uthärdlig. När jag tittar mig omkring i dagens samhälle, läser böcker eller pratar med andra, är det påfallande hur många som saknar tilliten till sig själva och det kompenserar de genom att leva sitt liv med och genom andra. Det är ingen moralisk åsikt mer ett sorgligt konstaterande.
Har man inget annat för sig en regning dag kan man alltid läsa "Om skam, kvinnor och sociala konventioner" av Irene Matthis.
Fast idag känner jag för "Släpp kvinnorna loss det är vår" för att travestera herr Alfredsson.
P.S. Jag tror inte att det är en slump i min udersökning att männen skaffat nya relationer parallellt med att de är fortsatt gifta med sina sjuka kvinnor, medan kvinnorna väntar till att deras partner avlidit innan de inleder nya relationer. Nu är det en speciell situation med en svår sjukdom inblandad men ändå. Både männen och kvinnorna säger att de älskar sin insjuknade partner. Är kanske män mer polyamorösa, eller är det tvättmaskinen och spisen som spökar. Därom tvistar mina hjärnceller.
zophie,
jag tänker att om man inte har en trygg självkänsla så kan en klokare väg att gå, än att "klamra sig fast" vid en annan person att försöka hitta en stabil grund att stå på ett tag. jag tror nämligen att de där klamrandet kan leda till ett större beroende och en något mindre möjlighet att hitta sin egen trygghet.
Skicka en kommentar