Korvkiosk eller teater?

Jag har förstått att nyliberaler ofta har problem med att skilja mellan lokaler där man bedriver någon form av kulturell verksamhet och sådana där man bara går in för att sälja vissa varor utan en tanke på att det skulle kunna kallas kultur. Är korv kultur? Ja, naturligtvis kan man säga det. Men går ändå att förnimma en viss skillnad mellan en korvkiosk och en teater om man bara anstränger sig lite. Nedan följer alltså en serie bilder för dig som vill öva upp din förmåga att skilja på de båda. För att göra det lite svårare har jag valt att göra bilderna olika stora. Lycka till! (En extra bonus till den som klarar att se om någon bild visas två gånger!)

Korvkiosk/teater?

Korvkiosk/teater?

Korvkiosk/teater?

Korvkiosk/teater?

Korvkiosk/teater?

Korvkiosk/teater?

Korvkiosk/teater?

Korvkiosk/teater?

Korvkiosk/teater?

Korvkiosk/teater?

Rätt svar publiceras i DN:s söndagsbilaga i nästa vecka.

Alla dessa teorier om kärlek

Via Twitter hamnade jag på en sida med Tio realistiska råd för icke-monogama förhållanden, författade av en bloggare som kallar sig Sex Geek. Syftet är lovvärt, men innehållet varierar från bra till banalt till aningslöst - eller rentav dumt och skadligt. Men okej, jag ska gå igenom råden så får ni avgöra själva. (Läs gärna de tio råden först, eller öppna originalet i ett annat fönster, för jag går inte igenom det med fullständiga referat.)

1. Känn dig själv
Här följer en rad frågor för den som funderar på att ge sig in i flersamheten. Grundtanken är att icke-monogami/flersamhet kräver eftertanke och självinsikt - ingen dum idé. Men då vill jag påpeka att detta gäller vilka slags förhållanden som helst. Det är också en smula naivt att tro att man äger vissa egenskaper, en personlighet, kärnvärden och så vidare i isolation. Frågan "Vilket slags människa är du?" går bara att besvara med "Det beror på". Vi är inte, särskilt inte ensamma och sannerligen inte över tid. I rättvisans namn ska sägas att Sex Geek påpekar att svaren kan se olika ut i olika skeden av livet. Men jag vill relativisera det ännu mer. Om jag alltså säger att vi inte är ditten och datten innebär det inte att vi saknar idiomatiska sätt att reagera på olika situationer eller att vi inte har en smak för A eller B. Vi är formade av våra olika erfarenheter, och därmed skiljer vi oss från varandra inom vissa gränser. Nej, det jag menar är att det vi bär med oss sätts i spel på olika sätt i olika situationer och omgivningar. Vissa delar av mig visar sig helt enkelt inte för dig, för de aktiveras inte just nu. Att säga att jag är en människa här och en annan där är kanske att överdriva, men det ligger inte så långt från sanningen som man kan tro.

Frågan är alltså felställd, liksom de tre följande om kärnvärden, prioriteringar i livet och behov inom en relation. Vad är viktigast för mig? Tja, vad ska man svara? Kärlek? Trygghet? Stimulans? Bekräftelse? Det beror på så många parametrar att om man försöker räkna upp dem blir undantagen och reservationerna fler än svaren. Vad behöver jag i en relation? Det beror på vem jag är med och varför - bland annat. Ställer man upp en önskelista kan man nog inte bli annat än gruvligt besviken. Många teoretiserar så om sig själva och om kärleken i stället för att gräva där de står. Vad gör man med ett förhållande som inte motsvarar ens förväntningar? Vanligt är att man drar när det börjar skava. Sen går man till nästa förhållande och överger även det när man blir snopen över att det inte blev som man hade önskat. Att fråga sig vem man är är att sätta vagnen före hästen, vill jag påstå. Den minsta enheten i ett förhållande är inte en person utan två. Så stryk det där med vem du är och undersök i stället vem du är i förhållande till din partner. Och riv önskelistan.

Jag ska inte gå närmare in på resten av frågorna under punkt 1. Låt mig bara säga att det är bra med självinsikt, men obra med en självrannsakan som ska utmynna i den här sortens stelbenta uppräkningar om man inte vill sätta in en kontaktannons i Kamratposten. Över i stället till råd nummer 2. Älska dig själv. "Det här låter som den största kliché mänskligheten känner" skriver Sex Geek, "men"- Ja, just det. Det är verkligen en totalt innehållslös klyscha. Den enda person jag har träffat som älskade sig själv var en man som så älskade sig själv att han inte kunde älska andra. Om man menar att man ska hand om sig själv är jag med, och Sex Geek antyder att det är det hen menar. Men det osar självupptagenhet och kokbokslösningar på komplexa problem. Finns det några oklara punkter i listan under punkt 1? Ja, då ska man liksom fixa till dem genom att skriva dagbok, meditera eller gå i terapi - vad som helst duger tydligen, bara man får spika upp sina 95 teser om vem man är på monogamins domkyrkoport. Jag hoppas att ni slipper ge er in i en relation med en sån människa.

Råd 3. Var lycklig ENSAM är nog det dummaste hittills. Sex Geek driver här tesen att bara den som är lycklig i enrum kan bli lycklig med andra. "Ens lycka ska inte hänga på andras närvaro i ens liv eller sovrum", kan vi läsa, för "det är inget förhållande utan ett medberoende". Så fint. Du är bara en liten krydda i min tillvaro, älskling. Pyser du så mår jag precis lika bra ändå. Att jag skulle erkänna att jag behöver dig och skulle sörja dig om du försvann finns inte på min polyamorösa karta.

Denna beröringsskräck. Denna stolta ensamhet. Den andas libertarianism, ni vet "vi äger oss själva". Men att våga medge att vi behöver varandra måste inte vara synonymt med att böja sig för den traditionella tvåsamhetens alla ukaser, inte att ge efter för heteronormer och kärnfamiljkramande, som jag skrev i ett annat sammanhang. Nej, Sex Geek, du har fel. Vi hör ihop. Klockan klämtar även för mig.

Råd 4. Kommunicera. Ärligt.
Visst, det låter ju bra. Men läser man vidare stöter man på ännu ett poly-mantra: "brutal ärlighet". Själv föredrar jag kärleksfull ärlighet, men det är förstås inte lika creddigt. Nej, brutal ärlighet är mer rock'n'roll, något bara en fri själ som står utanför alla konventioner har på sin repertoar. Det är ack så pubertalt. "Jag kan lova dig att om du behåller grejer för dig själv så får du problem", skriver Sex Geek. Som om man inte kan kommunicera utan att vara hänsynslös. Men visst, om man mår dåligt ska man säga det. Om man älskar någon kan man också säga det. Och om man är hungrig kan man äta nåt. Är man i stället törstig bör man dricka, och är man trött kan det vara ett tecken på att man bör sova. Tack, nu tror jag att jag vet hur jag ska göra!

Nästa råd är en repris: 5. Vet vad du vill. Fler önskelistor. Själv vill jag ha ett Märklintåg, en brun pyjamas med långa ärmar och en helårsprenumeration på Kalle Anka. Eller nja, det var visst min önskelista när jag skulle fylla åtta. Jag fick ingenting av detta. Så småningom lärde jag mig dock att onanera, vilket inte var så dumt. Den här listan är bra onanimaterial för den som trängtar efter ett flersamt liv - inget mer.

Råd nummer 6. Sikta på innehåll, inte form är smått paradoxalt. Vad är icke-monogami? En form. Vad är innehållet? Relationen, det vill säga individerna, känslorna, praktiken, samspelet. Men rådet är ett försök till återtåg från önskeslistorna. Tro inte att du ska få vad du drömmer om, liksom. "Tänk på polyamori som ett sinnestillstånd av öppenhet inför kärleken i vilken form du än må möta den, och ta sen ansvar för att hantera detta överflöd när det kommer till dig", skriver Sex Geek. Detta är bättre än att "hålla fast vid ett visst recept som du tror är idealiskt" fortsätter vår guru. Ja, som flersamhet. Eller tvåsamhet. Eller relationsanarki.

Råd nummer 7. Var snäll går ut på att man ska uppföra sig hyfsat och ta ansvar för varandra. Bra där. Men jag tycker nog att sånt får räknas som en lägstanivå för all mänsklig interaktion, och varför det skulle vara specifikt för polysar vet jag inte.

Samma sak gäller råd 8. Ha säkrare sex. Det är alltid en bra idé.

Råd 9. Var stark. är ungefär lika begåvat som att råda någon att känna sig snygg. Exakt hur gör man för att vara stark - och varför får man inte vara svag? Nej, det är obegripligt, men den här punkten är egentligen en varning. Går man ut med att man är icke-monogam får man finna sig i att komma ut gång på gång och ofta mötas av oförstående och fördömanden. Men det klarar man förstås bara man kommer ihåg att vara stark. Antar jag att Sex Geek menar.

Äntligen har vi kommit till punkt 10. Låt dig föras med. Här får vi återigen rådet att skippa alla förväntningar och mallar och ta det som bjuds. För att kunna håva in gotterna fordras ett öppet sinnelag, lär vi oss här. Ja, livet är ett enda smörgåsbord och kärleken kommer när man minst anar den, precis som i en Harlekinroman. Men det fina i kråksången är att den som är icke-monogam just är så där öppen och mottaglig, tror Sex Geek. Det tror inte jag. Jag tror att den som är öppen för kärleken kan finna den i vilken relationsform som helst.

Kära Sex Geek. Du vill så väl. Du är en så insiktsfull, autonom, stark, självälskande, hänsynsfull och radikal person att du förmodligen lever ensam eftersom ingen står ut med dig. Om du ger mig din adress ska jag skicka ett Märklintåg. Eller nja, du får nog en pyjamas så att du kan fortsätta att drömma, ostörd av en verklighet du inte förstår. En där människor är lite mer komplicerade och krångliga än du vill. En där de behöver varandra. En där formen är ointressant.

När män har för korta shorts

Vem är snyggingen på bilden här? Bögikonen? Ser ni det inte direkt får ni svaret längst ned.

Tänk er ett par långbyxor på honom så känns han genast allt annat än bögig. Hela maskuliniteten, eller bristen på densamma, kan alltså sitta i byxorna. Shorts på män ska vara långa, annars är mannen antingen omanlig, det vill säga feminin, det vill säga bögig, eller så gör han sig till allmänt åtlöje genom att inte förstå koden eller inte bry sig om den. Han är en fult klädd tönt. Eller en fult klädd bög, om man sätter på sig den heterosexuella blicken. Här kommer nästa exempel, en basketspelare.

Hans shorts är också korta, men inte åtsittande. De har en funktion och är inte så mycket till för att framhäva hans rumpa eller paket som att vara bekväma att spela i. Att han ägnar sig åt idrott gör honom till en idrottsman, ett av de hegemoniska maskulinitetsidealen. Inte är väl han bög? För det är ju inte idrottsmän, utom särfall som Anton Hysén. Men han sitter liksom lite fjolligt. Nåt misstänkt är det trots allt.

Jag kanske ska säga nåt om hegemoni innan jag går vidare. Enligt ordboken betyder det "ledarställning" och kan till exempel användas om staters dominerande ställning, som Storbritanniens under 1800-talet. Men enligt marxistisk teori är det även den makt över samhällssyn och människoskyn som den ledande klassen utövar (förutom den ekonomiska och politiska). Antonio Gramsci var väl den som gjorde begreppet känt. En hegemonisk bild av, låt säga, människan som en fritt väljande och rationell individ är inte bara dominerande, den är också mer eller mindre osynlig. Den är så allestädes närvarande i våra medvetanden att den framstår som naturlig och oundviklig.

På samma sätt är det med maskulinitet. Den maskulinitet som innehar ledartröjan är den som får våra medier att hylla Zlatan, inte bara som fotbollsspelare, utan som ett slags halvgud, en man vill vara nära, en man vill efterlikna. Andra exempel på hegemoniska maskulinitetsideal är den framgångsrike affärsmannen, politikern som far runt i världen och skakar tass med statsöverhuvuden, eller pokermiljonären, kärnfysikern (alla kärnfysiker är såklart män) och så vidare. Nu kan tyvärr inte alla män nå upp till dessa ideal, men även en bollrädd, rund pojke med glasögon som alltid blir vald sist på gympan tenderar att heja på sitt landslag. Man förenas för en stund i ett broderskap som går ut på att hylla de starka. Sen återgår allt till det vanliga. Behöver jag säga att heterosexualitet ingår i det hegemoniska manlighetsidealet?

Med ovanstående i åtanke inser man att det här är är ännu en man som gör bort sig:

Han är musiker, ett maskulinitetsideal. Ändå blir det så fel. Bilden brukar visas i diverse sammanställningar över De sämsta skivomslagen. Jisses, han tänker att han ska vara lite sexig och relalalaxad, men förstår inte att den homofoba blicken genast gör honom till bög. Stackars jävel, liksom. Vilken tönt. Eller så är han verkligen bög och vad har han då i offentligheten att göra?

Nästa bild:

Visst är det här en maskulin man? Han stirrar nästintill aggressivt in i kameran. Han skiter i vad du tycker, och förresten är han upptagen av att äta ett äpple. Han är kortklippt, muskulös och har glajorna uppkörda i hårfästet. Miljön är allt annat än insmickrande - inte poserar han väl? Eller också gör han just det. För allt som är rätt med honom blir så fel eftersom han visar rumpan i sina Daisy Dukes, alltså avklippta och avslöjande jeans. Så här ser förresten självaste Daisy Duke ut, en tv-seriekaraktär, spelad av Catherine Bach:

I vårt samhälle är det helt okej att se ut så här. Hon är ju kvinna, och ju mer en kvinna visar av sin kropp, desto bättre. Hon kanske inte skulle få dela skrivbord med Annika Falkengren, men va fan. Hon har ju sitt eget kapital i form av sin kropp, sitt långa hår och sina symmetriska drag. Vem den heterosexuelle mannen skulle föredra som sexualpartner behöver man inte fundera länge på. Maskulinitetsidealet kräver ett motsvarande femininitetsideal, och så här ser det ut.

Jag ska inte skriva så mycket mer. Nedan följer ett antal bilder av män i "för korta" shorts, och jag hoppas att ni ser på dem med en viss förståelse, kanske rentav ömhet? Det här är ju män som faller utanför normen. Vissa gör det med stolthet, åtminstone i en Prideparad. Andra tänker kanske inte så mycket på normen. Alla får finnas. Ingen ska behöva hånas. Vissa av dem är snygga, tycker jag.

Jo, mannen längst upp? Det är John Wayne. Apropå hegemonisk maskulinitet.

Vara, bliva, heta, kallas

Du känner det namn de gav dig,
men inte det namn du har.

Självklarheternas bok

Ja, så inleds José Saramagos bok "Alla namnen", en av hans allra bästa. Men vad menar han? Är det bara en ordlek, som den fiktiva "Självklarheternas bok" antyder? Eller handlar det om en subtil skillnad mellan att bli tilldelad ett namn kontra att "ha" det? Hur kan man ha ett namn om ingen har givit en det? Citatet dök upp i mitt minne för att jag ville skriva lite om identitet - igen. Jag har gjort det många gånger, men blir just inte mycket klokare för det. Så nu gör jag ett försök igen.

Ni som har barn i er närhet känner nog igen hur de leker med identiteter. Leken är högt verklig för dem: de är verkligen läskiga monster, hemlösa barn eller popsångare. Men bara ett tag, så länge de själva vill. Frågar man: "Är du ett läskigt monster?" kan svaret alltså bli att det är de inte alls. De är bara sig själva. Och när de är bara sig själva säger de vad de heter. De identifierar sig alltså med det namn de har fått, de känner det namn vi gav dem. Men om man skulle be dem att lägga ut texten lite mer om varför de just heter si eller så skulle de bli svarslösa. Skulle man envisas (det rekommenderar jag inte) skulle de säkert bli alltmer frusterade och rådvilla. För namnet är ju godtyckligt trots att det känns självklart. Alla namn är godtyckliga. Vi tittar ut genom fönstret och ser ett träd. Men det finns ingenting i trädet som motiverar att vi inte lika gärna kunde kalla det "druck" eller "karv". Såklart.

När barnen blir lite större upptäcker de till sin förvåning att, låt säga, mamma inte bara heter "mamma" utan även ett personnamn. Det känns smått löjeväckande. Som om hon skulle ha ett liv och en funktion utanför familjen! Samma sak gäller när små barn träffar någon ur förskolans personal på stan. Vad tusan gör X här? X finns ju bara på dagis, liksom. Men man vänjer sig. Tydligen kan mamma finnas i en annan värld än den bekanta. Tydligen kan man vara en annan utan att det är en lek. Kanske kan man själv bli något annat än det man är, alltså det man heter och kallas. Men kopplingen till teorier om sociala konstruktioner är inte precis välutvecklad. Och det är inte så konstigt, för vi som betecknar oss som vuxna kan också ha en naiv bild av vår identitet. Vi är inte bara våra namn, inte bara våra funktioner i familjen utan även vår yrkesroll om vi har en, eller vår funktionsnedsättning cm vi har en. Vi är vår sjukdom, vår sexuella "läggning", vår ålder, vår kropp, vårt kön, vår socioekonomiska status, vårt kulturella kapital och så vidare.

"Naivt", skriver jag, och med det menar jag oreflekterat, oproblematiserat. Så fort vi börjar problematisera och ifrågasätta vår identitets parametrar hamnar vi i beråd. Ofta väcks grubblerierna när någon tillskriver oss en identitet eller frågar efter den, precis som när jag frågar min son om han är ett läskigt monster och han redan har gått ur leken och alltså värjer sig mot den beteckningen. "Du som är [fyll i valfri ålder] borde verkligen klara det där." "Är inte du lesbisk?" "Ska du säga, som är medelklass!" Ni känner nog igen känslan även om just de här få exemplen inte stämmer in på er. Man värjer sig spontant. Man vill inte vara ditten och datten, för så enkelt är det inte. Nej, du ska inte tro att du känner mig, och jag betackar mig för dina etiketter. Jag är så mycket mer än det där. Jag är ju jag. Jag vill inte kännas vid det namn jag har, kostymen känns för trång.

Så om "Karl kallas Kalle", vilket jag fick lära mig i skolan som ett exempel på predikatsfyllnad, det som kommer efter vara, bliva, heta eller kallas (bland annat), är det måhända användbart som grammatisk analys. Men jag är ingen jävla predikatsfyllnad. "Niklas är bisexuell" är en mening som får mig att rysa. För det är inte bara att konstatera fakta, det är att tilldela mig ett helt paket av förväntade attityder, praktiker och känslor. Det kan också vara förminskande, eftersom "-sexuell" i det här fallet bara anger vilka jag attraheras av eller har sex med. Och inte bryr ni er om vem jag hoppar i säng med, liksom: en av de vanligaste replikerna från personer som vill visa sig fördomsfria. Men det kan lika gärna vara ett uttryck för otålighet. Ska de där verkligen behöva tjata så om vilka de knullar? Måste vi ha en hel parad, en hel vecka, där allehanda avvikare trycker upp det som borde vara privat i fejset på oss andra? Vi som inte är läderbögar eller dykes on bikes eller polyamorösa eller transpersoner vill inte bli överinformerade. Vi har minsann ingen parad.

Nej, för normen är självklar, naturlig och osynlig: som luften vi andas. Vi blir bara medvetna om hur mycket avgaser bilar släpper ut när det är iskallt ute och vi kan se gråvita avgasmoln välla fram. Fånigt, förstås - vi vet ju att avgaserna finns där, och att de är osynliga i normala fall innebär inte att de inte finns. Men det är det Prideveckan handlar om: att synliggöra. Och det är därför jag kan påstå att jag är bisexuell eller twittra om att jag har varit på SLM. Det är en politisk handling där jag för en stund leker att min bisexualitet har större bäring på mitt liv än den egentligen har. Jag vill bara påminna om det. Vrida ner temperaturen en smula så att avgasmolnet blir synligt. Få er som tillhör normen att för ovanlighetens skull se normen och kanske tänka en smula på er egen identitet, det namn ni så sällan tänker på att ni har.

Egentligen vet vi ju alla det här. Livet ryms inte i en Twitterbiografi eller annan presentationstext. Nej, även om vi skriver en hel "På spaning efter den tid som flytt" har vi bara börjat yxa till något som liknar en rättvisande representation av oss själva. Vem jag är har jag det absoluta tolkningsföreträdet till. Min identitet och din identitet är situationsbunden, relativ, rörlig över tid, rentav flyktig. Så fort man studerar en foton som en partikel börjar den krångla och vilja vara en vågrörelse i stället, och vice versa. Så fort man börjar skriva en självbiografi blir det fiktion. Så fort man börjar minnas detaljer ur sitt liv ändrar de skepnad i form av en tolkning utifrån nuet. Så fort jag slår fast att jag älskar människor märker jag att jag hatar alla jävlar. Och, återigen, vice versa.

Det nog så att vi bestäms mer av kringliggande strukturer än vi vill erkänna. När vi värjer oss mot normen förhåller vi oss lik förbannat till normen. Och normen är inte bara det normala i betydelsen det vanligaste, utan det förväntade och önskvärda. Man kan längta efter att få tillhöra en norm man inte ens gillar, att få vara en i gänget - ett gäng man avskyr. Men det är alltid "bättre", d.v.s. enklare, att tillhöra normen än att stå utanför den. Samtidigt är det ett omöjligt projekt, för det är bara ytterst få som till exempel känner sig som "riktiga män" i förhållande till det hegemoniska maskulinitetsidealet. De kanske är kassa på fotboll, skäms över storleken på sin penis eller kulmage, inte har råd att bo på det bästa hotellet utomlands, har småljugit om sin kompetens, känner sig som dåliga älskare och fäder, börjar tappa håret, känner sig som småpojkar när de får en utskällning av chefen. De kanske bara vill sitta hemma i pyjamas och titta på "Landet runt". Ja, det är rätt trösterikt att tänka sig att maskulinitetsparametern i identitetsbygget är mycket bräckligare än man kan tro.

Inte ens normen är din vän. Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har. Det är kanske bäst att inte fundera för mycket på saken.

Några ord till min son, ifall han prostituerade sig

Kära du,
när du var en liten bebis pysslade vi om dig. Jag och din mamma bytte blöja på dig, du fick en ny omlottröja när du hade fått upp lite bröstmjölk, vi badade dig, gosade med dig, beundrade vår skatt. Du var våra ögons ljus och stora, stora kärlek. Det är du fortfarande, och det kan ingenting i världen ändra på. Föräldrars kärlek går inte över. Jag älskar dig oavsett vem du är, vem du förälskar dig i, vad du än gör. Samma sak gäller för din mamma, även om det är jag som skriver det här brevet.

Du är stor nu. Du bestämmer själv över ditt öde, gör dina egna misstag precis som jag har gjort mina, har drömmar och förhoppningar som bara är dina. Som förälder vill man kunna hålla sin hand under sitt barn hela livet, skydda det från allt ont, fånga upp det när det faller. Men i föräldraskapet ingår också den hemska vissheten att allt detta bara är en dagdröm. Livet far ofta brutalt fram med oss och du är inget undantag, hur mycket jag än önskade att det vore så. Och nu ska jag tala klarspråk. Att du prostituerar dig gör mig bedrövad och orolig.

Jag vet så lite om den värld där främlingar köper sig tillträde till din kropp. Det känns som en farlig värld på många sätt - ja, jag vet, jag kan höra dig protestera nu. Du vet vad du gör, det är ingen fara och jag ska inte lägga mig i. Men eftersom du ogärna vill prata med mig om det här, vilket jag förstår, har jag försökt hämta kunskap på annat håll. Så nu har jag varit inne på RFSL:s sidor om sex och hälsa, och vill säga ett par ord om deras råd "Till dig som säljer sex".

RFSL skriver det här i skademinimerande syfte. Det är lovvärt. Du får många goda råd som gäller kondomanvändning, könssjukdomar, hiv-prevention och potentiellt farliga situationer. Och visst ska du tänka på allt det här, det vill jag. Men mig skänker inte de här råden någon trygghet, tvärtom. Jag tänker mer på alla faror och undrar varför du utsätter dig för dem. Jag skulle vara orolig för dig om du jobbade på ett fängelse eller en rättspsykiatrisk avdelning också, eller om du tog jobb på en oljeborrplattform. Men där har man arbetskamrater och säkerhetsföreskrifter, det är en någorlunda kontrollerad miljö. Du är alldeles ensam med din kund som du i de allra flesta fall inte vet någonting om. Ingenting alls. Är han sadist, en våldtäktsman, kanske båda? Eller är det en homofob som vill locka dig i en fälla för att knacka bög? Jag vill inte att du ska bli våldtagen, misshandlad, kanske till och med mördad - kalla mig hönspappa.

RFSL påpekar att vilken man som helst kan bli våldtagen, alltså även prostituerade män. Jag har aldrig berättat det här för dig, men faktum är att jag själv råkade ut för det när jag var flera år yngre än du är nu. Jag ska inte gå in på detaljer, men vet du vad som var det avgörande för att jag skulle kunna gå vidare? Jo, det var min terapeuts råd till mig att betrakta våldtäkten som en olyckshändelse. Och så var det. Jag kunde inte förutse vad som skulle hända, och därmed kunde jag heller inte gardera mig för det. Det är liksom själva definitionen av en olyckshändelse, och den som drabbas har alltså ingen skuld till det hela. Jag hade i så många år klandrat mig själv. Hur kunde jag vara så DUM att jag följde med honom hem?! Och så vidare. Men nu lyftes skulden från mig.

Det är aldrig offrets fel. Det är alltid våldtäktsmannens. Det borde vara självklart. Men hur ska du kunna tänka som jag, hur ska du kunna låta bli att klandra dig själv om du drabbas? Är inte risken stor att du tänker: "Ja, jag läste ju att risken finns, det stod klart och tydligt på RFSL:s sajt. Jag visste vad jag gav mig in i." Jag kan bara vädja till dig att inte tänka så.

Är det värt alla faror? Varför då? Är det pengarna? Jag skulle önska att jag kunde kompensera dig för inkomstbortfallet, men det kan jag nog inte. Och om det inte är pengarna, vad är det då? Får du en kick av spänningen? Eller, hemska tanke, gör du det här för att du inte tycker att du är värd bättre? Vill du bestraffa dig själv? Det ena alternativet känns lika illa som det andra. Du kanske tycker att jag problematiserar helt i onödan. Det här är bara en affärstransaktion vilken som helst, en tjänst där den ena betalar och den andra får betalt - varför ska någon lägga sig i det?

Men då vill jag påpeka en sak. Din kropp är ditt perspektiv på världen. Det var den kroppen som blev badad, gosad med, som låg mot min under min morgonrock, hud mot hud när du var bebis. Det var den som lärde sig cykla, den som blev sjuk och i feberyra upplevde världen som obekant. Det är den som en dag kommer att utsättas för prövningar du aldrig hade kunnat föreställa dig. Den behöver vara intakt och stark. Den ska vara en källa till glädje, en språngbräda, en kontaktyta till andra kroppar. Den måste vara en fredad zon som bara du bestämmer över. Du kan sälja ditt arbete, du kan slita ut dig för att tjäna pengar, du kan låta kroppen tjäna dig i allt detta. Men ingen annan har någon rätt till din kropp.

Jag märker att jag blir mångordig. Jag hoppas att du förlåter mig det. Jag känner bara att jag har så mycket att säga dig, och ändå kommer det här brevet inte att räcka till på långa vägar. Jag har nyss stått ute på balkongen och rökt, förstört min kropp ännu en smula. Jag borde verkligen sluta.

Men alltså: att sälja sex är inte vilken affärstransaktion som helst; jag kan inte tycka det. Det är att låta någon använda din kropp som medel, en behållare att tömma sig i. Om det här sker gång på gång kommer du att vänja dig vid att bli sedd just som ett medel. Hur kommer du då att reagera när en pojkvän eller älskare begär dig, söker sin tillflykt till din kropp? Kommer du att kunna glömma alla de gånger någon har fått tillträde till dig, inte för att du är en älskad eller åtrådd person, inte för att ni har en relation som bygger på ömsesidighet, kärlek och respekt - utan för att du för stunden är den där kroppen vilken som helst, det där hålet som kan man få utlösning i, eller den kropp man får bestämma över och dominera för att man är den som betalar? Risken är betydande att du inte kommer att kunna hålla de negativa associationerna stången. Vore det inte bättre att dra en tydlig gräns, inte utsätta dig för din egen ambivalens?

Du ska också veta att det många prostituerade tycker är väldigt svårt är horstigmat. Vi lever inte precis i ett samhälle där folk rycker på axlarna åt prostitution. Många ser ner på den som säljer sig, många moraliserar, vill inte umgås med "en sån där", vara tillsammans med "en sån där". Det finns en sexualfientlig moralism som fördömer allt som inte är sex mellan man och kvinna, helst i äktenskaplig form. Jag tillhör inte det lägret. Jag dömer ingen. Men jag vill att du ska vara medveten om vilket hemlighetsmakeri du kan känna dig tvingad att hålla på med. För om du inte gör det kommer du bli tvungen att förklara dig och försvara ditt val, gång på gång på gång: en komma ut-process av en helt annan kaliber än den vanliga. Så ja, det finns nackdelar utöver dem som RFSL räknar upp, även om den listan redan är lång.

Men det som gör mig arg på riktigt när jag läser RFSL-sidorna är deras råd till det de kallar sexköparna. Som om det bara är sex de köper. Som om de skulle läsa RFSL-sidor. Men okej, låt oss kalla dem sexköpare. Vad bör alltså en sexköpare tänka på? Delvis är råden desamma som ges till dig: man ska ska tänka på att använda kondom, låta testa sig och så vidare. Men man ska också ha ett respektfullt sätt, acceptera att ett nej är ett nej, respektera den prostituerades anonymitet och gränser och på alla vis vara en god sexköpare. "Skrik, våld och hot är aldrig någon framkomlig väg", står det i bästa Magdela Ribbing-stil. Det är bara det att skrik, våld och hot kan vara ett alldeles utmärkt sätt att få som man vill, t.ex. att få slippa använda kondom. Vilken torsk betalar förresten för en avsugning med kondom?

Köparen uppmanas också att skilja på folk och fä. En sexsäljare som väljer sina kunder och säger nej till vissa är troligtvis en som ägnar sig åt det här frivilligt, skriver de. Hur nu torsken ska veta att du just är en sån kräsen typ kan man fråga sig. Men den som nyss verkar ha kommit till Sverige från Östeuropa, Afrika eller Asien ska man se upp med, liksom den som berättar en historia som inte verkar trovärdig, för det kan vara ett människohandel, och sånt vill ju inte den gode sexköparen befatta sig med. Nej, "majoriteten av sexköpare vill träffa en sexsäljare som jobbar med försäljning av sexuella tjänster helt frivilligt och inte far illa av det". Hur nu RFSL kan veta att du inte far illa. Och om nu torsken bryr sig om såna petitesser när han är kåt och vill köpa sig en kroppsöppning.

Det här är exakt så helt vanliga torskar vill framställa sig. De skulle aldrig drömma om att utnyttja någon som på ett eller annat sätt befinner sig i en utsatt situation. Nej, de är så omtänksamma så. Artiga. Tänker på kondom. Tänker att skrik, våld och hot aldrig är en framkomlig väg. Så fin är den gode sexköparen. Visserligen är det han ägnar sig åt olagligt, men det är ju bara det paternalistiska samhället, styrt av elitfeminister och moraltanter, som har bestämt det. Om han finge råda skulle allt bli mycket bättre.

Man ju tycka att det finns vissa allmänmänskliga principer, som att behandla sina medmänniskor som mål, inte som medel. Men den principen står alltså sexköparen över: han har ju betalat. Ska alltså moraliska principer vara dispositiva, en fråga om pengar och makt? Kalla mig moralistisk, men den här sortens avlatsbrev inger mig starkt obehag. Jag skulle till och med vilja påstå att de inte gäller.

Det har blivit kväll. Ute på gatan cyklar en grabb i tioårsåldern hem till sina föräldrar. Det är lite väl sent, det är kanske därför han har så bråttom. Jag minns när jag lärde mig cykla, och när jag lärde dig. Vi upplevde nog samma sak. Cykeln känns orimligt hög och vinglig och mycket riktigt vurpar man med jämna mellanrum tills man äntligen hittar balansen. Det går en tid, och man cyklar jämt, stolt över att ha betvingat sin rädsla och bristande koordination. Och så en dag, utan att man har märkt det, har cykeln blivit en förlängning av ens kropp, knappt märkbar.

Vi sträcker oss ut mot världen med våra kroppar. Vi sträcker oss mot varandra. Vi sitter ihop, som en förlängning av den andra. När jag säger att jag är fäst vid dig menar jag det bokstavligt; du är en del av mig. Min gamla kropp minns din alldeles späda. Jag minns när jag följde dig till skolan, din breda, varma och barnsliga hand i min. Jag behöver inte ens blunda för att veta hur det känns att krama din numera vuxna kropp. Du bebor världen med den. Var rädd om dig.

Pappa


--------------------

På förekommen anledning: Ovanstående är fiktion och ingenting annat. Notera ordet "ifall". Inget av mina barn är på något vis i farozonen. Att jag formulerade inlägget som ett brev var för att det personliga kan ta skruv på ett helt annat sätt än ett teoretiskt resonemang. Så oroa er inte.

Utstående öron är det sexigaste som finns

Jag blev korkat nog förvånad över att så många kan reagera över en tjej med hår under armarna - i dag 2012. Har vi inte kommit längre? Såklart vi inte har. Och visst var det kul när Hanna Fridén hängde ut de där FB-nötterna. Mer sånt, tack.

Men det som stör mig är de män som vill skära pipor i vassen genom att utbrista att "hår under armarna är sexigt" eller "ni som rakar er ser ju onaturliga ut". I 99 fall av 100 är det samma män som bedyrar hur müsigt det är att mumsa murva - men en rejäl skäggbiff ska det vara. Till dem vill jag säga:

Ja, vi ser dig.
Vi hör vad du säger.
Men din tofuglass smälter, så låt nu maten tysta mun.

Kan vi inte inta en Magadelna Ribbing-attityd till det här? Konstatera att kroppsbehåring är dispositivt och en fråga om tycke och smak och sen bemöta idioterna med ointresserad tystnad? Jo, det vore skönt, men det vore inte feministiskt. Hur en feministisk analys ser ut av det här fenomenet tror jag att ni vet. Just i dag tänker jag inte redogöra för den.

Men jag vill konstatera att det finns ett fenomen som man kan kalla piedestalpojken. Han är alltså den som läser genusvetenskap (i alla fall 7,5 p) för att han är en sån fin kille. Han har faktiskt flera kompisar som är homosexuella och han gillar alltså hår på muttan. Och ingen skugga över någon av hans insatser för mänskligheten, men han gör det bara för att få ligga, för att få glänsa. Det är en runkfantasi och därmed inte mycket att hålla i handen när det blåser. Han behöver bekräftelse, och det gör vi väl alla. Men det är så genomskinligt. Lilla gubben.

Snacka inte bara

Dagen till ära har Sveriges Kvinnolobby tagit initiativ till en mycket bra genomgång av kvinnors situation på arbetsmarknaden, Klockan 15:51 börjar kvinnor jobba gratis. Den som till äventyrs inbillar sig att jämställdheten har gått för långt behöver bara plugga lite fakta. Så strukturella orättvisor finns. Män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, inte bara när det gäller löner. Tre gånger i timmen blir en kvinna våldtagen någonstans i Sverige - dygnet runt, året runt. Kvinnor sexualiseras, förminskas i rubriker som "Reinfeldt och Filippa", osynliggörs. Att vara feminist är att erkänna detta förtryck och vilja göra något åt det; detta är den allra mest grundläggande definitionen.

Men vad bör göras, och hur? Brännpunktsartikeln ovan i all ära, men den pekar inte ut en väg framåt annat än i väldigt allmänna ordalag. Detta är naturligt eftersom undertecknarna kommer från alla möjliga håll och har olika uppfattningar om mål och metod. Det finns inte en feminism, det finns feminister och feminismer. Folkpartiet vill t.ex. utöka en jämställdhetsbonus som har visat sig vara resultatlös. Kristdemokrater och många med dem vill "låta familjerna själva bestämma" hur de fördelar föräldraförsäkringen och väljer barnomsorg. Från Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ kommer lite mer militanta krav, kan man säga. Den som kallar sig feminist kan ju studera de olika partiernas syn på feminism och jämställdhet inför valet 2014 och lägga sin röst på bästa kandidaten.

Men det går att göra så mycket mer. Det behöver inte vara svårt. Titta här, till exempel:

Bilden visar några som ber utanför Migrationsverket och är hämtad från Mattlos blogg. Så vackert, så enkelt. Lite kallt ser det ut, men de hade ju med sig varma drycker. Vad betyder en sån här handling? Jo, att vi hör ihop, att du som riskerar att utvisas inte är helt ensam. Det finns solidaritet, det finns såna som kämpar mot främlingsfientlighet. Nej, det har ingen omedelbar koppling till feminism eller 8 mars. Men det är en illustration av att allt räknas, av att det inte behöver vara så svårt. Alla behöver t.ex. inte bilda kedja för att hindra bussarna - ni ser ju att det är barn med på bilden. Men det ena utesluter inte det andra. Ett bussbolag som tidigare medverkade till utvisningarna har nu meddelat att de inte längre ställer upp: en seger i det lilla.

Och det är just så här vi måste göra - också. Visst kan och bör vi bemöta alla dessa artiklar, ledare och pärströmmare som öser skit över begrepp som feminism, jämställdhet, genusvetenskap och mångkulturalism. Men det är alltför lätt att bli "politiskt deprimerad" som Maria Sveland uttryckte saken. Man kan bli uppgiven även en sån här dag när man inser hur lite som har hänt trots att så många är eniga om grundläggande rättvisekrav om lika lön. Man kan tycka att feminismen har förvandlats från att vara en fråga om makt, från att vara en radikal rörelse till en "som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet". Så skriver Elin Grelsson i Feminism handlar om makt och fortsätter: "Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda". Det är lätt att instämma. Var är vreden, kraven, kampen? Inte på SvD:s Brännpunkt i alla fall, och kanske heller inte i det offentliga samtalet i stort.

Men om det är lätt att hålla med Grelssons vision om en feminism som bör sätta sin egen agenda, en som inkluderar "både antirasism, klass och postkolonial kritik" så vill jag vidga perspektivet till att omfatta just det vi kan göra, konkret, här och nu. Detta är ingen kritik mot hennes artikel, bara ett sätt att försöka dra slutsatserna av den. Och då föreslår jag att vi kastar en blick på bilden ovan igen. Jag skrev att aktionen kanske inte hade så mycket att göra med feminism och 8 mars. Men då narrades jag allt lite. Visst hänger migrationsfrågor och feminism ihop, visst hänger kamp för hbt-rättigheter ihop med migrationsfrågor. All kamp mot orättvisor och förtryck hänger ihop. Och alla kan vi göra en insats.

Barnen på bilden ovan har fått lära sig en sak: alla är välkomna. Lär era barn samma sak! Vi kan också lära våra barn, här och nu, att fundera över varför det så ofta står "Reinfeldt och Filippa" eller "Göran Persson och Anitra". Vi kan fråga våra barn varför flickbyxor i storlek 128 är mindre än pojkbyxor i storlek 128, eller varför flickor ska ha rosa men inte pojkar. Det är inte svårt alls. Det är roligt! Barn är bra på att hitta egna exempel och resonera kring såna här frågor. Har du barn på förskola? Inled ett genusarbete. Har du barn i den vanliga skolan? Gör samma sak. Gå till biblioteket (om det finns kvar) och räkna antal böcker där pojkar är hjältar. Sätt på dig genusglasögon och läs barnens läroböcker. Och häpna. Och reagera, ställ krav! Acceptera inte bögskämt från dina barn. Gå med i Prideparaden (ni kan ju gå med Regnbågsfamiljer) även om ni definierar er som heterosexuella. Se hur det känns att vara den som blir betittad av åskådarmassorna, även om de är välvilliga. Tänk er för en stund att ni tillhör den minoritet som en gång per år ges utrymme i medierna. Och kan ni välja mellan en skola där de flesta är vit medelklass och en där de flesta inte är det - fundera ett tag på varför ni vill välja den förra.

Jag har tidigare skrivit om vad män kan göra för feminismen. Vill du ha en lista i stil med den ovan har du den här. Är du i stället kvinna kan du ju sätta din mobil på ringning 15:51. Ja, gör det många tillsammans, och fråga sen era manliga kolleger och chefer: "Är det okej om vi går nu? Vi har ju jobbat klart." Men det finns så mycket mer ni kan göra. Våra kvinnojourer brukar behöva volontärer, till exempel. Och har ni inte tid med det kanske ni kan skänka dem en slant så att de kan anpassa sina lokaler för kvinnor med funktionsnedsättningar. Eller bilda ett nätverk som tar hand om förföljda kvinnors hundar och katter - de brukar ju inte få följa med. Var besvärliga! Gå inte med på att er man ska göra klart sin utbildning först eller göra karriär först. Bli inte ihop med tre år äldre män (standardmodellen för äktenskap i Sverige sen långa tider), utan välj en som är yngre. Och när ni vill sluta amma, res bort en vecka och låt er man trösta och avvänja bebisen. Kom sen hem till en man som har blivit så oändligt fäst vid sitt lilla pyre att han inte vill släppa ifrån sig det. Ge fan i att packa skötväskan med blöjor, tvättlappar och kläder - det får han göra. Knulla inte om ni inte vill, gör det inte på hans villkor, acceptera inte att samlaget är slut när han har kommit. Undervisa honom. Är han hopplös på att städa och diska? Släpp då allt hushållsarbete tills lägenheten ser ut som ett bombnedslag, så kanske han vaknar.

Hurtfriska tillrop, kan tyckas. Men det personliga är faktiskt precis lika politiskt som när radikalfeministerna formulerade den parollen. Och vi alla reproducerar de gamla trötta genusmönstren, varje dag. Vi gör det för att vi inte ser dem. Vi ser dem inte för att de förefaller naturliga. De förefaller naturliga för att män är överordnade kvinnor. Och här ska jag citera mig själv, men framför allt Kate Millett lite (från Ekvivalister och andra trädskällare):

Makten över kvinnorna genomsyrar alla aspekter av samhället, från ekonomi och politik till kontrollen över kvinnors sexualitet och reproduktion. Denna totala dominans förefaller naturlig, så naturlig att den blir osynlig. Såväl kvinnor som män fostras tidigt in i tanken att kvinnor har lägre värde än män, och många kvinnor internaliserar den här bilden, accepterar att de är ”underlägsna”. Men kvinnor hålls också ner med våld eller hot om våld, och det yttersta uttrycket för patriarkatet är kontrollen över kvinnorna som sexuella varelser. Våldtäkt är patriarkatets yttersta konsekvens och maktmedel. Sett ur männens synvinkel tjänar alla män på patriarkatet. Det här gäller även de ”goda männen”. Dominansen och hotet och våld och våldtäkt gör liksom kvinnor mindre benägna att käfta emot och ta plats.

Så käfta emot! Tag plats, för dörrarna stängs. Resan kan börja mot en framtid där inte 75 % av alla vikarier är kvinnor och 75 % av samhällets maktelit utgörs av män. Och tänk er en framtid där inte 200 000 kvinnor om året blir misshandlade, en där inte 25 000 kvinnor blir våldtagna, en där vi inte utvisar två lesbiska kvinnor till säker förföljelse, en där vi inte behöver några Prideparader, en där vi slipper uppdelningar av skolor i såna med "dåligt rykte" och "bra rykte" utifrån hur många barn som heter Hicham eller Robin. Den finns, den är på väg. Men det tar tid och vi alla har ett ansvar för att skapa den. Så snacka inte bara!

Till kritiken av genusvetenskapen

Feministisk forskning och genusvetenskap brukar med jämna mellanrum beskyllas för att vara dålig vetenskap eller ingen vetenskap alls, detta eftersom båda anses bygga på lösa antaganden, om en "könsmaktsordning", en "heteronorm" och så vidare. Det stora felet med sådan strunt- eller pseudovetenskap är alltså att den omöjligtvis kan vara objektiv. Ska vi kunna utveckla och förädla vår kunskap om världen måste forskaren "förhålla sig objektivt" till det den studerar, annars kan vi lika gärna godta allt som vetenskap, exempelvis antroposofi eller astrologi - varvid hela begreppet vetenskap blir meningslöst.

Vad är då "objektivt"? Vad är "vetenskapligt"? Det här är begrepp som vi tenderar att se som mer eller minde synonyma. Sann vetenskap är objektiv; det som är objektivt kan kallas vetenskapligt. Tyvärr är begreppet objektivitet alldeles för vagt och mångtydigt för att vara användbart. Ja, en forskare ska redovisa sina resultat på ett hederligt sätt. Nej, forskaren får förstås inte ljuga, förvränga data eller på andra vis manipulera fakta i målet. Men det här är snarare allmänna och självklara moraliska regler. I stället kan man ställa andra frågor: Ska två utsagor som helt eller delvis strider mot varandra ges samma vikt? Är det forskarens datainsamling som ska göras "objektivt" eller är det redovisningen, eller båda? Ska en annan person kunna göra om samma undersökning och komma till ett identiskt resultat? Bör all forskning, även inom samhällsvetenskapen, följa de regler som sedan länge är etablerade inom naturvetenskapen, eller undersöker samhällsvetenskap andra frågor? Man brukar ju säga att naturvetenskap förklarar verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser. Men inom forskning som humanvetenskap/samhällsvetenskap vill man snarare förstå vårt beteende, vårt handlande. Genom att göra det klarlägger man strukturer som dittills varit osynliga.

Max Weber lär ha sagt att en undersökning ska göras så att en kines kan begripa den. Detta något etnocentriska perspektiv torde han ha fått kritik för i dag, men tanken kan formuleras med begreppet intersubjektivitet. Här har vi alltså tanken att ett påstående, t.ex. slutsatsen av en studie, kan prövas av i princip vem som helst. Men att det här skulle vara ett kriterium på objektivitet är omstritt. Att alla är överens om att jorden är platt betyder inte att den är det. Och om vi ger två parter lika mycket utrymme i en undersökning om folkmorden i Rwanda, kan vi då enas om att en "medelväg" går att hitta? Knappast. Det kan liksom vara ens fel att två träter, om ni ursäktar just det uttrycket i det här sammanhanget.

Karl Popper avfärdar talet om en objektiv forskare eller ett objektivt resultat. I stället vill han se forskningen, kunskapssökandet, i stort som en strävan efter objektivitet. Det är alltså vår strävan som bör vara objektiv. Och visst har han rätt i det. All forskning innehåller ett mått av godtycklighet. Varför studerar man just det här proteinet och inte det andra? Varför ser man den här frågan som något som bör problematiseras men inte den där frågan? Och all forskning är en skapande process, även om många forskare inte vill kännas vid det. De talar också ogärna om att deras forskning ofta är ett beställningsverk, har ett uttalat syfte, är instrumentell. Inte desto mindre kan det sammanlagda resultatet av sinsemellan motstridiga resultat visa sig ge oss just den kunskap vi behöver. Jag tror inte att något av det här som jag har beskrivit ovan är kontroversiellt i forskarvärlden eller för en vetenskapsteoretiker. Problemet är snarare att många som debatterar forskning har en förenklad syn på vad "riktig" eller "objektiv" forskning är.

En sån debattör är Roland Poirier Martinsson, som i Axess liknar genusvetenskapen vid frenologi. Han är inte ensam om denna föraktfulla attityd, precis. Johan Lundberg skriver i sin ledare i samma nummer att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor inte är genetiskt olika. Bo Rothstein tycker att genusvetenskapen behövs, men då får den fanimej släppa det där begreppet könsmaktsordning och dessutom börja samarbeta med andra institutioner, liksom öppna ett fönster så att den inte blir som forna tiders flickskolor. Det gemensamma för genusvetenskapens kritiker på högerkanten är att de tar fasta på det socialkonstruktionistiska perspektivet på kön och låter det stå för hela ämnet. Män och kvinnor är olika - ska det vara så svårt att förstå? Och olikheterna måste inte alls bero på miljön, nej arvet kan vara lika viktigt. Men det törs inte genusvetarna erkänna. De är fast i ett ensidigt och "politiskt korrekt" perspektiv och kan därvid liknas vid frenologer.

Så nu skulle jag vilja förklara ett par saker för genusvetenskapens kritiker. För det första är ämnet tvärvetenskapligt. Bland forskarna finns historiker, statsvetare, pedagoger, socialantropologer, litteraturvetare och många andra med vitt skilda utbildningar och ingångar till ämnet. Att det gemensamma perspektivet är just genus innebär inte att alla tycker lika om allt.

Ett starkt socialkontruktionistiskt perspektiv på kön är inte heller allenarådande; det finns gott om teoretiker som t.ex. Toril Moi, Iris Marion Young eller Sara Ahmed som lyfter fram just kroppen i sin forskning. Och det finns gott om feminister som anser att skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar är viktig att beakta när det gäller exempelvis forskning och behandling av hjärtproblem. Att det finns biologiska skillnader är ingenting hotfullt. De är inte så många, men de kan vara viktiga.

Det som däremot är ganska tröttsamt är diskursen att biologiska skillnader ska ges en avgörande roll för vem som tar hand om våra barn eller vilka yrken vi bör välja eller varför vissa ska ha sämre betalt än andra. Här vimlar det av tyckare som i stil med Elise Claeson kan påstå att män har okänsligare fingertoppar och därför inte ska ta hand om spädbarn. Men ponera att hon har rätt i sitt grundpåstående. Bör slutsatsen inte bli att män i så fall bör få extra träning i att ta hand om sina barn? Nu är det inte alla som är lika skogstokiga som Claeson, men vad är det som säger att biologiska skillnader bör få styra oss? Jag begriper faktiskt inte vad vi skulle uppnå med det.

På ett psykologiskt plan är män och kvinnor i stort sett lika som bär, vilket har visats i stora metastudier. Att det ändå verkar finnas små men märkbara skillnader i vår förmåga att uppfatta tredimensionella figurer och lite sånt gör varken från eller till. När Lundberg hävdar att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor är lika efterfrågar han ett negativt resultat. Det är som att kräva bevis för att strålning från mobiltelefonmaster är ofarlig och i annat fall kräva att de inte byggs på vissa platser. Det är väldigt svårt att bevisa frånvaron av något. Det allra mesta tyder på att vi är väldigt lika varandra, men visst kan vi vara olika på många sätt. Innebär det att vi också ska behandla pojkar och flickor olika? Jag tycker som sagt inte det, kalla mig genusterrorist.

Åter till frågan om skeva ingångar till forskningen. Hur kan exempelvis feministisk forskning vara "objektiv"? Den vägleds ju av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas. Ser den alltså inte bara det den vill se? Här kan en feministisk forskare inta en hovsam attityd och säga: "Jo, jag skriver under på att vi är betjänta av en allsidig bild av verkligheten. Men ni kanske har missat nåt, grabbar? Just för att ni är män problematiserar ni bara det som är intressant för er." Syftet med den feministiska forskningen är alltså inte att se verkligheten på ett helt annat sätt utan att komplettera bilden. Hovsam, skriver jag. Ja, för ungefär så sa de tidiga naturvetenskapliga forskarna: "Vi vill bara klarlägga hur Guds stora urverk fås att ticka", liksom. Men naturligtvis ledde deras forskning till att hela vår världsbild förändrades. Att dagens kreationister vill vrida klockan tillbaka är en annan sak, och de är, Gud ske pris! synnerligen marginella i sammanhanget.

Men man kan vara lite mer stridbar än så. Man kan ifrågasätta det rådande perspektivet kraftigare och se det som maktens perspektiv, utan att för den skull förfalla till konspirationsteorier. Det är alltså inte bara en slump att ingen tidigare har problematiserat heterosexualitet, vithet eller postkoloniala strukturer. Den som tillhör normen ser inte normen, för den ser genom normen. Men den som tillhör normen får också fördelar av att detta förtigs, att andra perspektiv osynliggörs. När heterosexualitet framställs inte bara som norm, vilket det i statistisk bemärkelse är, utan som något naturligt, förväntat och önskvärt osynliggörs och förtrycks alla som inte tillhör normen. Queeranalysen, en liten del av genusvetenskapen, är ett sätt att vända på steken, att ifrågasätta heteronormen och dess yttringar, och detta är faktiskt ett slags motståndsrörelse. På samma sätt är feminismen både ett uttryck för samhälleliga förändringar (som har möjliggjort den) och ett verktyg för dessa förändringar (som den har åstadkommit). Det lönar alltså föga att oja sig över att "feminismen har gått för långt" eller att se genusvetenskap som "onödig". Uppenbarligen har vi en bit kvar att gå innan feministisk forskning och genusvetenskap har blivit redundant.

Om det alltså känns en smula obekvämt att bli granskad underifrån, kan den vite heteromannen kanske säga sig att det är för allas bästa. Han kan ta till sig den hovsamma feministiska empiristen, eller genuspedagogen som vill ge våra barn hundra saker att välja på, inte bara två.
Eller så kan han gå till motattack med argument som är väl grundade i vetenskapsfilosofi, som belyser genusvetenskapens, feminismens eller postkolonialismens svaga sidor, för givetvis finns sådana. Roland Poirier Martinsson väljer att angripa feminismen för att den är i Sartres våld. Och Sartre i all ära, men det känns lite typiskt att Martinsson får för sig att det är hans arv som dagens feminism bygger vidare på när Simone de Beauvoir har varit oändligt mycket viktigare. Man kanske kan kalla det en viss blindhet för det egna perspektivet?

Axess tema om "feminismen som kvinnofälla" är fullt med svepande och teoretiskt illa underbyggda åsikter om bristande vetenskaplighet eller skillnader mellan män och kvinnor. Ett gemensamt tema är också den klena tilltro skribenterna hyser till feministers förmåga att tänka själva. Nej, vi är liksom i klorna på en hegemonisk pop-diskurs som inte får ifrågasättas - att detta ständigt sker undgår i allmänhet dem som talar om munkavlar och politisk korrekthet. Men det är ändå lite märkligt att det är just den kraftigt underfinansiserade genusvetenskapen som ska avskaffas. Det är sällan jag ser högern kräva ett stopp för avancerad matematisk forskning, kosmologi, partikelfysik eller filosofi. Det är ju områden (det finns många fler) som inte har en omedelbar samhällsnytta. Som egyptologi, liksom. Men det är områden som ifrågasätter allt vad vi tar för givet på ett vardagsplan när det gäller tid och rum och varför äpplet faller ur trädet. Där kan man tala om forskning som sällan kan sägas vara "objektiv" och som i likhet med feministisk forskning eller genusvetenskap befinner sig i en brytpunkt mellan det gamla och det nya samhället.

Avslutningsvis: Välkomna med er kritik! Tänk så roligt det vore om vi kunde diskutera på allvar. Men försök att vara lite mer stringenta i fortsättningen. Det blir så tradigt att ständigt behöva upplysa er om elementa.

Rekommenderad läsning för detta blogginlägg: "Vetenskapsfilosofi" av Bengt Molinder, "Barndomspsykologi" av Dion Sommer, "Det andra könet" av Simone de Beauvoire, "Feminism and Methodology" av Sandra Harding (red).

Världen tillhör mig inte

Jag bläddrar under stigande obehag igenom Jon Rafmans bildgalleri som han satt samman från Googles evigt cirkulerande kamerabilar. Det är något som skrämmer mig här, men vad? Kanske det dubbla lagret cynism. Detta är bilder tagna av en utomstående betraktare, ett främmande, niohövdat väsen utan allt engagemang i de människor som befolkar fotografierna. Detta är ett urval gjort av en betraktare med samma iskalla blick, men nu med ett stänk av förakt: "Titta, här råkade hydran ta folk på bar gärning." Ja, människorna är ömkliga: fångna i sina lustar, sin misär, sin vrede, sin fattigdom och trötthet. De prostituerade i gathörnen, gängmedlemmarna upptryckta mot väggen av polisen, fåntrattarna som roas av ett fångat djurs krumsprång. Och naturen är ingen natur. Den är stendöd, ett stilleben. Det här är jorden strax före en apokalyps. Så här såg vi ut, detta byggde vi, detta raserade vi. Vi förstod inte vår plats, vi förintade vår värld. Aldrig har väl fotografikonstens starka inslag av död varit tydligare. Allt är nature morte.

Men jag skräms också för att alla dessa platser saknar mening för mig. Husen framstår som de dödsmaskiner de egentligen är. Deras funktion är att ett tag hysa levande varelser som sprattlar till under några ögonblick och sedan är borta. Maskburkar, akvarier, cirkusar. Här levde en gång några människor. De kokade kaffe, målade väggar, bytte blöjor på sina barn, såg på tv, åt middag, insjuknade och fördes till vidare till nästa anhalt - ett sjukhus, ett vårdhem, en grav. Nu blev en cell i dödsmaskinen visst ledig. Nya varelser flyttar in, kokar kaffe, målar väggar, byter blöjor på sina barn, insjuknar och bärs ut.

Det finns ingen mening, ingen alls. Ändå ilar folk förbi, fullt upptagna av sina planer, målinriktade och därför hemma i en miljö där jag vore en anomali, en utomstående betraktare, ett kameraöga. Kanske sitter de och betraktar mig, främlingen. De kommenterar mina kläder som omisskännligt är från en annan del av världen. De funderar på vad jag gör där. Kanske kan vi klämma honom på en slant? Kan vi utnyttja honom, leka med honom, hetsa upp honom, mörda honom? Han hör inte hemma här.

Att se denna bildsvit är att inte se sin egen kropp, att inte känna igen sig, att inte höra till, att inte förstå språket, symbolerna, vardagen, betydelsen av en gest som är välkänd för alla i dessa kvarter. Det är att ta en väg rakt ut på en iskall tundra och ana att om bensinen tar slut kommer man att frysa ihjäl, för ingen hjälp finns att få. Men förevigad kan man bli där man ligger vid vägrenen utan att se, känna eller höra hur den niohövdade hydran stannar till ett ögonblick, och klick, klick, klick. Sen kör bilen vidare.

När goda råd verkligen är dyra

Förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla.

Så sjöng den svenska hären en dimmig morgon 6 november 1632. Jag är en sån där offerkoftebärare, ni vet, det är därför jag citerar fältpsalmen. Jag känner mig som en del i en rätt liten hop, och dimman ligger fanimej tät över Sverige. Men här kommer kavalleriet: Bo Rothstein som manar vänstern till självrannsakan och P.J. Anders Linder som bjuder in oss till en konstruktiv debatt. Okej, jag ska sluta gnälla och försöka vara konstruktiv nu. Jag lovar. Och jag ska ägna mig åt självrannsakan, så får vi se hur det går.

Rothstein har reagerat på Maria Svelands artikel om sin politiska depression. Det har jag också gjort här, så jag ska inte gå närmare in på den nu. I stället ska jag se var Rothstein och jag eventuellt är överens och var vi skiljer oss åt. Är hans råd till vänstern goda, och vilken grund bygger de på?

Rothstein menar att socialdemokratins stora framgångar under 1900-talet beror på att den avstod från "konfrontationsretorik" och tog itu med problem som förut "varit tabu för vänstern". Genom att vara sakliga och inrikta sig på förhandlingslösningar blev socialdemokratin liksom tagen på allvar. (I Spanien manade kommunisterna till klasskamp, och orsakade därmed Francos seger, verkar Rothstein hävda. Jag vet inte vad en historiker skulle säga om den analysen - eller jämförelsen med folkhemstanken.) Men den skandinaviska modellen byggde alltså på gradvis reformation, kollektivatal och att våga ta i de svåra frågorna som de ständiga strejkerna. Dessutom fick Per Albin Hansson snilleblixten att propagera för ett folkhem. Detta, säger Rothstein, var ett samlande nationellt projekt som vred vapnen ur händerna på högerextremister och högern i allmänhet. När sen Gustav Möller gjorde befolkningsfrågan till sin var saken biff: vänsterns samhällssyn blev hegemonisk. Ja, ungefär så, ni kan ju läsa själva vad han skriver.

Men i dag är vänstern synnerligen okammad, menar Rothstein. Vi törs inte tala klarspråk:

Beröringsskräcken att på något sätt förknippas med rasism och främlingsfientlighet har gjort att vänstern valt att blunda för de faktiskt existerande problem som människor ser i sin vardag och som dessvärre driver en del av dem in i högerextremismens famn.

Något som "folk ser i sin vardag" är enligt Rothstein att invandrare är överrepresenterade i brottsstatitiken. Eller nja, han säger inte så direkt, utan att "åsikten att varje utfall där invandrare kommer sämre ut än etniska svenskar skall betraktas som ett utslag av rasism". Ja, som bekant missgynnas invandrare i hela rättskedjan, vilket visas av en stor studie ledd av professor Christian Diesen. Diesen sammanfattar så här:

[P]ersoner av utländsk härkomst särbehandlas negativt i rättskedjans alla led: Personer med invandrarbakgrund anmäls oftare, åtalas oftare, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Särskilt tydlig är denna negativa särbehandling när det gäller invandrare från länder utanför Västeuropa, den kategori som polisen kallar blattar.

Ja, jag ser detta som ett problem, och att exempelvis Svenska Dagbladet fortsätter att sprida uppfattningen att "invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken" ser jag också som ett problem. Men det var kanske inte så Rothstein menade när han skrev "kopplingen mellan vissa typer av invandring och kriminalitet".

Bo Rothstein talar också om vänsterns svek "mot unga muslimska kvinnor (och en del män) som tvingas in i en förtryckande kultur". Det är alltså bara mitten-högern som vågar tala om detta svek. Att Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh vill förbjuda föräldrar att undanta sina barn från viss undervisning måste i så fall vara ett undantag från regeln som säger att de politiskt korrekta belägger alla med munkavle. Att den förra socialdemokratiska regeringen avsatte 180 miljoner för ungdomar i farozonen för hedersrelaterat våld är ett annat undantag. Fast Rothstein likställer kanske inte socialdemokratin med "vänstern" - just här. Var gränsen går verkar lite oklart.

När Rothstein talar om "den feministiska vänsterns långvariga förnekelse av hedersrelaterat våld" bygger han bland annat vidare på myten att Gudryn Schyman skulle ha jämställt talibaner med svenska män. När hennes tal handlade om att se våld mot kvinnor i ett större sammanhang, att se hur våld mot kvinnor är strukturellt och att vi inte får bli blinda för våra "pursvenska" strukturer för att nu citera Ulf Nilson. Men Rothstein har sedan länge en gås oplockad med såväl feminister som genusvetare. Hur han läste utredningen "Slagen dam" är en klassiker på området, och hur han anklagade Eva Lundgren för forskningsfusk en annan. I båda fallen hade han fel, men det bekymrar honom kanske inte. Hans bild är ändå klar: feminister förnekar det alla vi andra ser. Ja, det är sorgligt. Han låter rentav politiskt deprimerad.

Rothstein må ha rätt i att det har rått en socialdemokratisk hegemoni i vårt land, en uppslutning kring mål som jämlikhet, jämställdhet och vård och skola för alla. Jag vet inte exakt när den upphörde, men socialdemokratins bas i Sverige och i övriga Europa var ju de stora kadrerna av industriarbetare och fackföreningsanslutna. Nu utgör dessa "klassiska arbetare" bara en femtedel av väljarna, och deras barn jobbar i servicesektorn - utan att vara med i facket, utan att ha råd med a-kassan. Och visst kan många av dem "se problem i vardagen" som de ger sossarna skulden för. Globalisering, EU-direktiv, arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning, avindustrialisering, arbetslöshet och avfolkning av glesbygden kan få folk att känna att allt var bättre förr. Artiklar och tv-debatter om offerkoftor och politisk korrekthet, krigsrubriker om SCUM-manifestet, smutskastning av kvinnojourerna... Allt bidrar till en känsla av att vänsterfeministböginvandrarmaffian styr. Högerextrema partier överallt i Europa lockar till sig förbittrade före detta socialdemokrater och till och med f.d. kommunister i länder som Frankrike och Italien. Visst ser jag problem. Visst måste vänstern formulera goda strategier, men en sådan är inte att göra sig "rumsreen" eller "sanningssägande" som dessa högerns kvasidissidenter.

Slutligen vill jag citera P.J. Anders Linder, som alltså efterlyser en konstruktiv debatt:

Den borgerliga idé om integration som nu tar form i samhällsdebatt och politik går bland annat ut på snabbare introduktion, friare arbetsmarknad och mer av arbetskraftsinvandring. Där finns också ett nytt och starkare fokus på språkets och medborgarskapets betydelse. Har vänstern ett motbud? Hur ser det ut?

Att vara konstruktiv är alltså bl.a. det Tobias Billsröm har kallat att "ställa krav på våra invandrare" för att de ska integrera sig snabbare och bättre. Återigen: Vi törs liksom inte ställa krav. För då kan vi beskyllas för att vara rasister. Den berömda munkavlen är allestädes närvarande. Men "en friare arbetsmarknad" borde vänstern kunna vara med och diskutera konstruktivt. Alltså en arbetsmarknad utan LAS och annat tjafs som sossarna drev igenom en gång i världen. En arbetsmarknad där löneskillnaderna är större, ty detta är en morot för ekonomin och en bot mot arbetslöshet. Ja, i alla fall om man får tro Svenskt Näringsliv. De vill inte se några låglönesatsningar, tack, av ren omsorg om okvalificerad arbetskraft. Det är vad jag kallar konstruktivt.

Men jag misstänker att vänstern har en annan syn på vad som är en konstruktiv diskussion om arbetsmarknaden. De kanske skulle tolka Svenskt Näringslivs "Lönen till en anställd måste kopplas till värdet av den utförda arbetsinsatsen" som att en undersköterskas arbetsinsatser är snudd på ovärderliga och borde ge mer än medianlönen 19 700 kronor i månaden - för den som arbetar heltid, vill säga. Det är ju en omöjlighet för många, inte minst på grund av förskolornas begränsade öppettider. Men nu är vi där igen i det gamla feministiska vänsterperspektivet, offerkoftan. Jäklar. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kamma till oss på det sätt som Rothstein och Linder tänker sig. Men det beror nog mindre på att vi inte vill ägna oss åt självrannsakan eller vara konstruktiva. Det beror helt enkelt på att deras råd är dimridåer som bör skingras. Vi vill ju inte att det ska gå som slaget vid Lützen.

Kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också

Maria Svelands krönika i DN om hat och politisk depression blev raskt kritiserad på Twitter för att vara "svepande", "förenklad" och så vidare, även om många även hyllade den. Jag har också vissa invändningar, som att hon kallar Pelle Billing extremist. Pär Ström är rätt extrem. Men Billing är inte helt onyanserad, utan erkänner till exempel att det finns strukturella orättvisor som missgynnar kvinnor. Den som tvivlar kan läsa Edda Mangas intervju med honom i Feministiskt Perspektiv.

Men mest kritik fick Svelands artikel alltså för att den saknade djup och nyanser, att den buntade ihop Breivik med Timbro med högerextremister med 30-tal och så vidare. Ja, Breiviks manifest bottnar i något slags grumlig liberalkonservatism, och han ondgör sig över det "politiskt korrekta" men han var och är en vettvilling och extremist. Den svenska högern är faktiskt inte odemokratisk eller öppet främlingsfientlig. Däremot har forna liberala tankar om åsiktsfrihet och att samhället med nödvändighet måste bestå av grupper med sinsemellan motstridiga behov, önskningar och kultur gradvis hamnat i debattens periferi. I stället verkar diskursen om mångkulturalismens faror dominera, och vissa högerdebattörer verkar helt besatta av "det muslimska problemet". Därifrån är det långt till skräckvisionen av ett Eurabaia som extremister som Breivik för fram, men bekymmersamt är det. Demokratins fiender skjuter ju med delvis samma artilleripjäser - hur ska gemene man uppfatta nyanserna? Risken är att berättigade och resonabla invändningar mot exempelvis islams kvinnosyn tas till intäkt för rasistiska påhopp på muslimer i allmänhet. Ni vet vad man säger om såna "vänner" - då behöver man inga fiender.

Sveland tycker sig se 1930-talet återuppstå. Jag förstår hennes känsla, men delar inte hennes analys. Hon drar för stora växlar på den antifeminism och främlingsfientlighet som onekligen finns. Själv minns jag när juntan i Grekland föll, när Spanien och Portugal blev fria. Jag minns hur Sydamerikas folk gradvis kastade av sig oken från alla de militärdiktaturer som med benäget bistånd från USA hade hållit en hel kontintent i sitt järngrepp I Sverige får samkönade par numera gifta sig, de får vara fosterföräldrar och adoptivföräldrar (i alla fall på papperet), två kvinnor kan få hjälp med ivf-behandling. Visst återstår det mycket att göra, som att avskaffa tvångssterilseringarna av transsexuella, men jämför med den våg av steriliseringar som drabbade "svagsinta", "sexuellt promiskuösa" och så vidare ända fram till 1975. 30-tal? Skulle inte tro det. Inte heller 40-tal eller 50-tal. Inga transittåg rullar genom vårt land. Jämställdhet är inskrivet i Moderaternas partiprogram. Visst finns det nazister och rasister, men de är marginaliserade.

Ändå: hänger inte liksom allt ihop? Går det inte en linje mellan exempelvis antifeminism, rasism och homofobi? Jo, på ett diskursivt plan. Rasisten ser hur den pigmenterade penisen sprutar in sitt gift inte bara i "våra svenska kvinnor" utan i själva samhällskroppen, i fäderneslandet. Denna våldtäkt är den perfekta metaforen. Och våldtäkten är möjligt för att våra gränser har blivit porösa och för att ingen vågar säga som det verkligen är. Diskursen om de politiskt korrekta som belägger modiga dissidenter med munkavle är högst levande, och vi har rasister, men på ett annat sätt. 1930-talets rasism riktades mot judar, romer och andra "lägre stående raser" och individer. I dag har vi en rasism utan ras för att citera Etienne Balibar. Och ett av dess vapen som den delar med icke-extrema och demokratiskt sinnande högerpersoner är tyvärr begreppet politiskt korrekt. Vi har till och med en rasistisk webbplats som heter "Politiskt inkorrekt".

Nej, det är inte 30-tal, långt därifrån. I Sverige har till exempel jämställdheten kommit ganska ganska långt. Men vi har också sen ett antal år en märkbar backlash mot feminism och mot hbtq-personer. Hatbrotten mot de senare minskar inte, som man kunde tro i vårt senmoderna samhälle, de ökar. Feminister angrips av personer som Pär Ström och i kommentarsfält på nätet. Hbtq-rörelsen är på samma gång accepterad och starkt ifrågasatt av folk som tycker att vi har tillskansat oss ett talutrymme som inte tillhör oss. Så visst förstår jag att Maria Sveland känner sig politiskt deprimerad. Men även vi "kulturmarxister" bör rannsaka oss. Är vi själva delvis ansvariga för denna moteld? Jag tror tyvärr det, och anledningen är att vi inte har en feminism - vilket vi egentligen aldrig har haft - eller en hbtq-rörelse eller en antirasism. Världen har blivit mer komplicerad än så, på gott och ont. Inte heller fienden är lika lätt att urskilja som när kapitalisten bar cylinderhatt. Man kan peka på faror med mångkulturalismen i likhet med Susan Moller Okin utan att för den skull vara ett högerspöke.

I takt med att strukturella orättvisor har kommit att uppmärksammas har vi också sett en motvilja mot att tala klarspråk om detta. Motståndet kommer dels från dem som ser sina privilegier hotade, sina cirklar rubbade. Det kommer från politiskt håll i form av motstånd mot ny lagstiftning, t.ex. en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, det kommer från dem som tycker att identitetspolitiken har gått för långt, från dem som anser att vi redan lever i ett idealsamhälle - egentligen. Det här lägret är starkt emot att t.ex. identifiera män som grupp. Kvinnor må vara en, men män? Nej, de är individer. Det är individer som slår och våldtar. Det är individer som inte har hängt med på jämställdhetens tåg, tagit steget in i moderniteten. Alltså duger inga strukturella förklaringar, för att inte tala om begrpp som könsmaktsordningen.

Men motståndet kommer också från feminister som anser att kvinnor som grupp inte har något att vinna på att utpekas som underordnad. För bara detta att problematisera kvinnors position i samhället kan ses som ett svaghetstecken, och för övrigt finns det ingen grupp "kvinnor". Det är alltså kontraproduktivt, bidrar till förtrycket i stället för att motverka det. Men att definiera en grupp som underordnad är inte samma sak som att ge den en diskursivt konstruerad och enhetlig identitet som "offer". Själv tycker jag att begrepp som "individualfeminism" är en paraodox. Men dessa i-feminister och andra av deras ull vänder sig t.ex. mot att betrakta prostitution som något annat än en ren affärsöverenskommelse mellan två vuxna individer. I linje med det kan man naturligtvis inte heller tycka att positiv särbehandling av kvinnor är bra, att kvotering till bolagsstyrelser är bra, att en individualisera föräldraförsäkring är bra. Jag antar att feminismens motståndare gnuggar händerna av förtjusning när "feministerna bråkar".

Samma sak gäller queerrörelsen. Queerteori är bra på många sätt, men ska vi motverka förtryck på grund av sexuell identitet eller ska vi upplösa alla identiteter? Kanske bör vi fixa de värsta orättvisorna först, är min enkla tanke, även om jag gärna ser ett samhälle där vi alla tillerkänns rätten att inte definiera oss, ett där falska dikotimer som man-kvinna, hetero-homo och så vidare har upplösts. Många som definierar sig (!) som queera är i mina ögon häpnadsväckande sexistiska eller ska vi säga likgiltiga inför könsförtryck som det uttrycks i prostitution eller surrogatmödraskap. De har liksom marscherat baklänges in i borgerligheten.

Så nej, jag ser inte människor som offer. Men i likhet med Kajsa Ekis Ekman vill jag påstå att man kan falla offer för något lik förbannat. Kvinnor faller offer för våld och sexuella övergrepp. Hbtq-personer faller offer för diskriminering och hatbrott. Svenskar av utländsk härkomst faller offer för samma sak, fast av delvis andra anledningar. Långtidssjukskrivna eller på andra sätt socialt sårbara faller offer för hjärtlösa "reformer". Är jag verkligen så gammaldags när jag tycker att alla orättvisor bör motverkas utan att folk ska börja yla om offerkoftor? Jag är ju feminist av samma anledning som jag är antirasist: jag är emot orättvisor, strukturellt förtryck.

Det finns en uppgivenhet inom identitetspolitiken som jag tycker är alldeles obefogad. Visst finns det en fara med att definiera sig som grupp och sedan kräva sin rätt. Risken är, som Nancy Fraser har påkekat, att man med tiden kommer att uppfattas som gnällig och bortskämd. Vi får liksom aldrig nog, vi kravmaskiner. Men vad är alternativet? Att kapitulera inför den andra diskursiva identitetsformationen, den av oss alla som autonoma individer med fullt aktörskap? Nej, det måste gå att peka på strukturer utan att glömma bort individuella variationer. Identitetspolitiken är inte död, den bara luktar konstigt, för att travestera Frank Zappas ord om jazzen.

Slutligen: Kan det ligga något i begreppet politiskt korrekt, trots allt? Både ja och nej. Att slentrianmässigt bunta ihop sina ideologiska motståndare som företrädare för hatets diskurs, att lättvindigt sätta likhetstecken mellan Axess, Pelle Billing, Sverigedemokraterna och Breivik är att vara politiskt korrekt på fel vis. För visst bör vi vara politiskt korrekta i så motto att vi inte säger "negerboll", t.ex. Visst kan vi slå vakt om våra källarteatrar och vara motståndare mot nyliberal kulturpolitik. Visst kan och bör vi vi definiera strukturella orättvisor, det är politiskt korrekt. Att tillskriva oss "politiskt korrekta" makt över det offentliga samtalet är bara korkat och ett sätt att tysta oss, på samma vis som med talet om offerkoftor och stendöd identitetspolitik eller med talet om att mångkulturalister är i bästa fall politiskt naiva. Men att som Aftonbladet ledare hävda att Maria Svelands artiklar fick folk att "ropa på censur" är att ta i. Det är att göra debatten en otjänst och sälla sig till dem som per automatik tycker att all kritik av borgerligheten är lika bra. Det är den inte. Vi måste tänka lite djupare, erkänna våra brister - och framför allt inte bli politiskt deprimerade. Det finns alldeles för mycket att göra, för kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också - och de är starka.

Sexuella konstruktioner

Man kan leva ett helt liv utan sex. Vissa gör det frivilligt, andra under ett visst knotande och ytterligare andra tänker inte ens på det. Sex är alltså inget behov, man behöver inte knulla eller masturbera för att överleva. Däremot behöver vi som art förmodligen göra det, för än så länge är det rätt knepigt att göra barn med hjälp av diverse pipetter. Det är dock fullt görbart, som tur är, och i takt med att tekniken utvecklas kanske vi får se en klar nedgång i det världsvida vurmandet för vulva och snopp i valfri kombination. Men på ett individualplan väljer vi faktiskt själva. En del betecknar sig som asexuella, andra som superdupersexuella. Man har rätt att kalla sig vad man vill, och ingen ska peka finger åt en för det, är min enkla åsikt.

Den som knullar jättemycket eller får sina ryckningar framför datorn brukar det dock frynas på näsan åt. Så jävla angeläget kan det ju inte vara. Om vederbörande dessutom ägnar sig åt det här i lönndom är saken klar: man är sexmissbrukare. Det här är också en bekväm diagnos för den som t.ex. har bedragit sin partner under längre tid: "Älskling, jag är sexmissbrukare. Förlåt. Eller, förlåt och förlåt... Det finns egentligen inget att förlåta, för jag är ju sjuk. Mitt ständiga skvättande i buskarna är ett missbruk precis som alkoholism. Min hjärnas belöningssystem är sjanghajat av murvmaffian. Jag kan bara inte låta bli. Eller, jag har inte kunnat låta bli. Men nu har jag kommit till insikt och vill slippa ifrån kättjans bojor. Ska vi inte ta och pipa förbi förbi Dysberoendekliniken?"

Sagt och gjort, paret söker hjälp, både den kåta och otrogna beroende och den friska. Efter ett halvår eller så är saken mer eller mindre biff. Nu har de såta tu hittat tillbaka till varandra, ja de har Vuxit Andligt och har nu en gemenskap på ett högre plan. Det fina i kråksången är dessutom att sexmissbrukaren inte behöver avsvära sig knulla för all framtid, för sex och alkohol är trots allt inte riktigt jämförbart. Men det ska hållas inom förhållandet, punkt slut.

Jaha, än sen då? Tänker kanske en och annan som läser det här. Det var ju ett sjukt beteende. Men vilket var grundproblemet - och är det verkligen löst? Eller har man bara gnuggat sig lite mot ytan? Själv ser jag inget fel i att den som verkligen lider av sitt sexmönster söker hjälp. Det kan ju vara jobbigt om man försakar familj och arbete och umgänge i glada vänners lag för ett gäng anonyma Cum Sucking Sluts dagarna i ända. Man får ju ingen riktig kontakt med de senare. Det kanske inte heller är så bra att jufsa med kreti och pleti bakom sin älskades rygg. Om tankarna på sex eller utövandet därav blir till ett tvång, till något man gör utan glädje, till ett måste när man utsätts för diverse stressorer är det inte bra. Som sagt, så himla kul är det ju inte.

Så långt är jag alltså med. Visst kan man missbruka sex som så mycket annat. Och det finns vissa vetenskapliga studier av substanslösa beroenden, som spel på enarmade banditer eller kleptomani. Dessa antyder ett samband mellan beteendet och en hjärna marinerad i dopamin, ja det kanske är befogat att tala om "behavioural addiction". Men man ska nog akta sig för att dra alltför långtgående slutsatser av dem, att alltför lättvindigt patologisera mångknullaren, mästermasturbatören, buskskvättaren och hans kvinnliga motsvarighet. För som vanligt är det ju främst män det handlar om. Nej, jag tror att man bör ha Ockhams rakkniv som rättesnöre: finns det en enklare förklaring är det åtminstone klokt att pröva den först.

Vilken är då den enkla förklaringen till att folk ägnar så stor uppmärksamhet åt sina underliv? Varför i hela friden kan man inte nöja sig med en partner, till exempel? Och varför knullar vi så gärna i lönndom? Tja, vi knullar för att det är skönt. Liksom. Det skänker hugsvalelse. Man får bekräftelse (fast kanske inte av just nätporr, utan bara i köttvärlden - ett ovanligt träffande uttryck i det här sammanhanget). Det är en form av närhet, en av närhetens många emanationer. Och varför man gör det i lönndom är för att det blir roligare så. Den förbjudna frukten, ni vet. Att otrohet är en dålig idé har jag skrivit om tidigare, så ta inte de här raderna till ursäkt. Men det är förståeligt. Och ingenting av det här är sjukligt. Det kan bara vara sex. Att sex sen inte är så bara är en annan sak.

Jag tror alltså att diagnosen "sexmissbruk" är en smula överanvänd, om jag ska uttrycka mig försiktigt. Och om man ändå känner att ens knullah skaver, bör man verkligen överantvarda sin brunst åt Dysberoendekliniken? Efter att ha studerat deras webbplats känner i alla fall jag att jag hellre skulle söka mig till en helt vanlig, legitimerad terapeut. Men det kan ju vara en försvarsmekanism, gubevars. Jag är ju en sån som borde söka deras hjälp, om man får tro mina sju (var det väl) poäng på självtestet för män. För jag är t.ex. ofta upptagen av sexuella fantasier - so shoot me. Mina föräldrar hade säkerligen "problem med sex eller romantik i sin relation" - vilka har inte haft det? Så det kryssade jag i. Ja, jag besöker "sexuellt relaterade klubbar" understundom; jag var t.ex. på SLM för nån vecka sen. Jag har haft problem med att behålla intima relationer när de första "sexuella upptäckterna" är över. Eller kanske snarare varit ointresserad av det. Eller drabbats av samma ointresse. Jag har varit otrogen ibland, fast inte i mitt nuvarande förhållande. Jag blev våldtagen som barn - för ett barn var jag även om jag hade fyllt sexton. Inte för att det har haft någon bäring på mitt sexualliv annat än att jag blev rädd för män under många år, men ändå. Jag har slarvat med kondom och drabbats av ruelse efteråt (men aldrig åkt på någon exotisk sjukdom). Nej, jag har aldrig haft sex med minderåriga eller så. Läsaren kan känna sig lugn. Men den sista punkten på listan skulle jag gärna ha svarat ja på: "Har du någonsin uppehållit dig vid offentliga toaletter eller parker i jakt på tillfälliga sexuella förbindelser med främlingar?" Tyvärr har jag aldrig upplevt sån lite mer old-style cruising. Det är annars en gammal fin tradition. Men uppenbarligen fel enligt den heteronormativa Dysberoendekliniken. Och om sanningen ska fram har jag nog längtat efter att den där tråkiga festen ska ta slut så att jag får gå iväg och knulla.

Så jag är ett fall för kliniken - är du? Faktum är att jag blir riktig frestad att uppsöka den för att göra lite fältstudier. Fast jag misstänker att jag skulle få svårt att hålla masken när de kommer dragande med sina gottköpspsykologiska klyschor. Sa jag heteronormativ? Ja, men det slutar inte där. De är också könsnormativa, för se hur självtestet för kvinnor ser ut. Det första jag undrar över är varför inte frågan om föräldrarnas relation finns med. Det kanske bara glömde det? Eller så antar de att pojkar påverkas av sånt, men inte flickor. Logiken känns inte precis glasklar. Men kolla på fråga 2: "Köper du regelbundet romantiska tidskrifter eller tidskrifter som har en tydlig sexuell inriktning?" Romantiska tidskrifter? Herre min skapare. Jag ska fatta posto vid Coops tidskriftshylla som är märkt "Kvinna" och dra mina slutsatser. Eller ta fråga 14: "Har du perioder av sexuellt utagerande..." Åhå, det är så det kallas när kvinnor knullar. De är utagerande. Det som kommer sen, "...som följs av perioder av total avhållsamhet" skulle väl passa in på vilket par som helst. Man har inte lust ibland. Eller frågan "Har du haft flera romantiska relationer samtidigt?" Varför står inte den frågan i min lista? Och menar verkligen Dysberoendekliniken att flersam kärlek är en tänkbar varningssignal? Jag bockar av "mononormativ" på min diagnoslista. Samma invändningar gäller fråga 21: "Deltar du regelbundet i sado-masochistiska aktiviteter?" BDSM-utövare, beware. Samma normativitet här - och inte heller BDSM finns med på manslistan. FYI, Dysberoendekliniken, visar den största studien som har gjorts över BDSM-utövares psykiska välbefinnande att de i allmänhet mår alldeles prima. Men frågan finns inte med i männens checklista. Det är alltså ett problem för kvinnor allena.

Jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle till exempel kunna raljera ytterligare över de idiotiska formuleringarna och bakomliggande tankarna om Andlig utveckling. Men jag avstår. I stället ska jag formulera ett annats slags självtest:

1/ Deltar du inte alltid helhjärtat i din och din partners sexuella samvaro?
2/ Tänker du att många andra ägnar sig för mycket åt sex?
3/ Brukar du köpa populärvetenskaplig litteratur/självhjälpsböcker/tidskrifter som handlar om personlig utveckling?
4/ Får du i allmänhet en etta på Bristolskalan?
5/ Tycker du att din livserfarenhet gör dig lämpad att hjälpa andra?
6/ Plågas du ibland av tanken på att aldrig mer få ha sex med andra än din partner?
7/ Tjänar du gärna en hacka på andras problem?
8/ Har du en mer eller mindre diffus bild av att "allt hänger ihop"?

Svarar du ja på fler än tre av de här frågorna bör du öppna en privatklinik för sexberoende.

Och ni andra som lever flersamt eller tvåsamt, ni som gärna knullar ofta och/eller med många, gillar att masturbera till nätporr, som ibland har anonymt sex, som ägnar er åt dominanslekar, dogging, går på fetischklubb, parklubb, videoklubb, raggar i parker och på offentliga toaletter, har trekanter, klär ut er till french maids, ägnar er åt pony play, går till jobbet med en rövplugg... Ha det så kul! Men gå inte bakom ryggen på varandra.