Allt lagligt är inte friskt

<- Johanna Tukiainen fick 200 sex-sms
av Ilkka Kanerva ->
Sjukt eller friskt?

Tja, det ansågs tillräckligt sjukt för att Kanerva skulle tvingas avgå som utrikesminister. Det var en heterosexuell tragedi såklart, och det är något sjukt med den där dragningen till det motsatta könet. Den gör heterosexuella män i medelåldern alldeles lealösa av kättja, får dem att tappa omdömet i sina feberdrömmar om att få gosa in sig bland de kvinnliga behagen.Det är lagligt, men allt friskt är inte lagligt, skriver Maria Abrahamsson i SvD i dag. Anledningen till denna tänkvärda maxim (nej, jag skojar såklart) är att Socialstyrelsen gör om den svenska upplagan av ICD-10. Man tar bort vissa koder som sjukdomsklassar exempelvis BDSM. (Det borde egentligen inte vara en sån jättenyhet, eftersom flera av koderna togs bort redan 1981, men återinfördes 1987 då man strikt följde den internationella versionen.)

Det här ger ändå upphov till en del frågor. Varför förstår till exempel varken Maria Abrahamsson eller Blogge Bloggelito skillnaden mellan "sexuell läggning" (eller "preferenser" som Blogge uttrycker saken) och "könsidentitetsstörning i barndomen" eller transsexualism? Man kan ju tycka att det ska gå en skiljelinje mellan att kåta upp sig på Tukiainen och att uppleva att man är född i fel kropp - eller föredra att gå i klänning ibland, även om man heter Ilkka. Själv tycker jag att den könsdimorfism som präglar vår kultur borde kunna hänföras till det ICD-10 klassar som kroniska vanföreställningar.

Att transsexualism fortfarande ska vara sjukdomsklassat beror på att det ska gå att få behandling som könskorrigerande kirurgi. Men vill man ha det gäller det att hålla tungan rätt i mun, vilket bl.a. Trollhare har beskrivit. I USA finns det särskilda coacher som lär behandlingssökande transsexuella vad de ska och inte ska säga till sina utredare, för annars blir det inga försäkringspengar och ingen behandling. Här i Sverige måste man vilja transitera fullt ut: några "mellanlägen" mellan de båda extremerna "man" och "kvinna" gives inte. Och man måste alltså vara sjuk. Ja, transsexualism kan verkligen beskrivas som en sjukdom, en dödlig sjukdom. Många har tagit livet av sig för att de har nekats behandling eller för att de inte stod ut med att vara så fel. Men sjukdomen existerar bara som motpol till det samhället klassar som friskt.

Åter till Abrahamsson, och nu hennes exempel med cykelsadelsex. Jag undrar varför hon ägnar sån stor iver åt att beskriva fetischister som sjuka? Varför skriver hon att allt som är friskt inte är lagligt? Antagligen för att visa sin distans till De Där. Ingen ska kunna beskylla henne för att kleta in cykelsadlar eller vilja bli upprumpad. Nej, här har vi en kärnfrisk, heterosexuell, vit medelklasskvinna, kemiskt befriad från de mörka drifter som styr de perversa. Jo, hon applåderar Socialstyrelsen. Men bara med en hand.

Kanerva tvingades avgå på grund av en "olämplig förbindelse". Den ansågs visserligen laglig, men sjuk. Det tycker jag är sjukt. Själva har vi en utrikesminister som har haft aktier i Lundin Oil. Det borde ha diskvalificerat honom för all framtid. Men aktieinnehavet var ju lagligt? Ja, men helt sjukt.

Men på Maria Abrahamssons stolligheter ser vi inget slut

All forskning, oavsett inriktning, måste följa en viss metodik för att kallas vetenskaplig. Forskning kan inte bygga på löst tyckande, inte sakna anknytning till en forskningstradition, inte utövas utan etiska riktlinjer, inte sakna en frågeställning eller problemformulering. Detta gäller såväl naturvetenskaplig som samhällsvetenskaplig eller humanistisk forskning.

Att all forskning inte är god forskning är självklart eftersom alla forskare inte är goda forskare, lika lite som alla ledarskribenter är goda ledarskribenter. Så tyvärr kan forskare som Eva Lundgren trampa rejält snett ibland. Andra forskare myglar till sig anslag, fuskar med sitt material eller struntar i de etiska riktlinjerna. Ingenting av detta är förvånande, och ingenting av detta är förbehållet en viss typ av forskning.

Och ingenting av ovanstående begriper Maria Abrahamsson , som i sin ledare i SvD i dag går till angrepp mot det hon kallar för genusforskning. Hon skulle inte sörja om inte en krona anslogs av statliga medel till sådan forskning, skriver hon. Abrahamsson tror sig nämligen kunna bedöma vad som är vetenskapligt respektive ovetenskapligt, och till den senare kategorin hänvisar hon all forskning som har med genus att göra. Ja, inte bara all forskning, allt genustänkande över huvud taget. Det är inte förvånande med tanke på hennes reaktionära åsiktsprofil, men det är synd att hon ska få skriva på en seriös morgontidnings ledarsida. Läsare kan ju förledas att tro att hon har fog för sin kritik. I själva verket är hon djupt okunnig om det område hon så ofta skriver om, eller också är hon intellektuellt ohederlig eller styrs av en politisk agenda. Vid närmare eftertanke är hon nog alltihop i en osalig blandning.

1/ Okunnighet
Maria Abrahamsson likställer till exempel värdegrundsarbete med genusarbete. Men genusarbete är bara en del av det värdegrundsarbete som man bland annat kan läsa om i läroplan för grundskolan:

Skolan skall främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten. Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling. Tendenser till trakasserier och annan kränkande behandling skall aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap,öppen diskussion och aktiva insatser.

2/ Intellektuell ohederlighet
Abrahamsson skriver också att Fi-ledamoten Veronica Svärd "bloggar instämmande när det görs judefientliga påhopp mot professor Bo Rothstein". Att så inte är fallet går lätt att läsa sig till. Men det kan eller vill Abrahamsson inte göra. Jag lutar åt att hon inte vill, för en ledarskribent borde ändå vara hjälpligt läskunnig. Hon vill alltså inte och uppvisar därigenom prov på intellektuell ohederlighet av första rangen. Veronica Svärd bemöter kritiken här.

Så till

3/Abrahamssons politiska agenda
Gudrun Schyman, som Abrahamsson beskriver som "rikets första feminist", har nu en "smart strategi" för att "gynna henne i den hårda konkurrensen med sverigedemokraterna och junilistan om personkryssen i nästa års EU-val": hon ska liksom låtsas oroa sig för den växande fascismen i Europa. Smart, va? Vem anser inte att "det liggger i den demokratiska världens intresse att hålla rent från fascismen"? Men i själva verket vill hon alltså bara fiska röster. Vad det hela handlar om kan ni läsa här. Att Maria Abrahamsson är intellektuellt ohederlig har jag redan bevisat. Och här ser vi tydligt hur Timbro via Abrahamsson gör allt för att misskreditera Feministiskt initiativ.

Jag tar tillbaka det där med "seriös morgontidning", förresten. En ledarredaktion som håller sig med en så robotaktig åsikts-terminator som Maria Abrahamsson är ungefär lika seriös som en fuskande forskare.

I dåligt sällskap

Per Gudmundson skriver i SvD om Socialistiskt forum på ABF i morgon. En av programpunkterna handlar om Aleksandra Kollontaj, vilket Gudmundson förfasas över och kallar Stalinromantik. Jo, Kollontaj var Sovjetunionens sändebud i Stockholm 1930-45. Men hon var också en av de tidigaste feministerna, och jag misstänker att det är den aspekten som ABF vill ta fasta på. Gudmundson tycker att LO bör akta sig för dåligt sällskap av odemokratiska krafter. Jag håller med. Jag tycker att även borgerliga politiker bör göra det. I Landskrona säljer de borgerliga tillsammans med Sverigedemokaterna ut kommunala tillgångar. Jag tycker att Sd är dåligt sällskap, vad tycker Gudmundson?

Moderaterna vill avskaffa straffmyndighetsbegreppet. Moderaterna i Skåne vill att den som döms för våldsbrott tredje gången automatiskt ska få maxstraff. Three strikes and your out, liksom. Sd vill återinföra straffarbete för den som inte sköter sig. Jag undrar vilket som är effektivast?

Sd vill "återupprätta en gemensam nationell identitet och "en öppen svenskhet med krav på invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället".

Så här skriver moderaterna i Skåne: "Alla har en skyldighet att göra sitt bästa för att försörja sig och att acceptera de värderingar som bär upp Skåne. Vi välkomnar den som söker sig hit från våld och förtryck, men ställer också krav på den som vill bygga sin framtid här. Det handlar om riktiga jobb, inte passivt bidragsmottagande". Ja, där hör ni. Tro inte att ni ska få leva på bidrag, och tro inte att vi tänker välkomna er om ni inte accepterar de värderingar - våra värderingar - som "bär upp Skåne".

Känns tongångarna igen? "Invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället"...

Kristdemokraterna vill att bara män och kvinnor ska kunna ingå äktenskap - det vill Sd också. Ja, det finns mycket som förenar borgerliga politiker och sverigedemokrater. Det dåliga sällskapet är redan ett faktum.

Halvtaskig gaydar

Jag testade min gaydar här efter att ha läst Trollhares inlägg och fick bara 70 % rätt, vilket förvånade mig. Men jag klarade bögarna bättre, vilket alltid är någon tröst. Och det hade gått mycket bättre om det var svenskar.

Hjälplösa bylten?

Paolo Roberto tycker inte att vi ska ha en delad föräldraförsäkring, för då får kvinnorna den tråkiga perioden när barnet är ett hjälplöst bylte som inte kan fixera blicken. Sen får papporna allt det skojiga, liksom. Om det här skriver Sanna Rayman i SvD i dag. Men snälla ni... Barn kan faktiskt fixera blicken senast vid två månaders ålder, och det börjar långt tidigare än så. Skulle ett sexmånaders barn vara "ett hjälplöst bylte"? Haha! Ta och läs på om ni nu inte har egna barn. Själv tycker jag att det första halvåret är en alldeles fantastisk period, när barnen utvecklas i rekordfart. Alla perioder i barnens liv är fantastiska, för övrigt. Och att det är mamman som ammar är liksom inte synonymt med att ingen annan kontakt är möjlig. För övrigt måste man inte amma i sex månader. (Barn som har en ärftlig benägenhet för astma, eksem och födoämnesallergier får däremot besvär i lägre utsträckning om de helammas i fyra månader.)

"Vi har principer som vi på ytan är eniga om, men en praktik som kraftigt motsäger att vi innerst inne delar de där principerna", skriver Rayman. Allt är inte politik och jämställdhet bör inte bara räknas i månader, liksom. (Djärv hypotes: det kan också vara så att det finns strukturella förklaringar till varför inte fler pappor utnyttjar sin del av föräldraförsäkringen.) Rayman refererar till ett fall där pappan inte erkände faderskapet förrän efter fyra år. Detta var för att få slippa vara barnledig utan att familjen skulle förlora stålarna från de båda pappamånaderna. Och tänk om fler gör så på grund av en delad föräldraförsäkring! Och tänk vidare om mamman skulle dö! Då står barnet där utan någon förälder.

Där hör ni. Vi riskerar alltså att göra barn föräldralösa på grund av vår politiskt korrekta vilja att få papporna att ta ansvar för sina barn och vår likaledes fjantigt PK-aktiga vilja att mammorna inte ska halka efter i arbetslivet. Det är ju helt oansvarigt.

Det här var nog det tyngsta argumentet mot en delad föräldraförsäkring jag har läst hittills. Eller också är det någon som har blivit lite väl duktig på att fixera blicken.

70 miljoner till barnmisshandel

Ja, ni läste rätt. Regeringen ger 70 miljoner om året för att föräldrar ska misshandla sina barn enligt Supernanny-modellen om bestraffning och belöning för att få ungarna att inte störa så mycket. Det här visste jag inte, men det framgår av Dokument inifrån som visades nyligen på SVT. Ni kan se programmet på SVT Play här.

Det går nästan inte att se programmet. Det är så jävla outhärdligt att bevittna hur idiotiska föräldrar begår övergrepp mot sina barn att mina tårar bara strömmar. Det här är alltså modellen för hur vi ska bete oss mot de barn som inte har bett att bli satta till världen. 

Fy fan!

En gammal dagishatare slår till igen

Elise Claeson skriver i SvD: "När barnen i världens bästa välfärdsland skär sig och sparkar ihjäl varandra ropar de på – change". Och alltihop är förstås förskolans fel. Moderaterna förespråkar max 40 timmars dagisvistelse - som om det vore vanligt att barn går längre än så på dagis. Det är det inte. Och att barn mår bäst av att knyta an till en förälder, vilket Claeson tror sig veta, stämmer inte heller. Faktum är att hon ljuger lika friskt som hon alltid har gjort. Men om ni vill veta hur mycket hon har på fötterna för sina galna teorier kan ni ju läsa den intervju som Skick återger här. Vill ni ha fakta i målet om dagisbarn och deras tillvaro kan ni läsa mitt gamla inlägg som var riktat till Dilsa Demirbag-Sten här.

Hur en förhållandevis vettig person som Sanna Rayman kan vilja figurera på samma sida som Elise Claeson, Göran Skytte eller Maria Abrahamsson övergår mitt förstånd.

När kvinnor tänker fel

Barbro Alving definierade en gång intuition som "när kvinnor tänker snabbt". Intuition är en klassiskt könskodad egenskap: män är rationella, kvinnor inutitiva. Och vilket är bäst? Att tänka rationellt, såklart. Anneli Andersson från Uppsala universitet och Mia Heikkilä från Försvarshögskolan har på uppdrag av Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, skrivit en studie om mäns och kvinnor olika attityder till slutförvaring av kärnbränsle. Den kan ni ladda ner här som PDF. Gör det, för den är mycket läsvärd, rentav rationell.

Som utgångspunkt tar Andersson/Heikkilä EMU-omröstningen, där kvinnorna fällde avgörandet. Detta förklarades av företrädare för socialdemokraterna med att de inte hade fått tillräcklig information. De röstade alltså "fel" på grund av "okunnighet", och inte nog med det: de var alldeles för insnöade på trygghetsaspekten. Typiskt tjejer, liksom. När det nu visar sig att kvinnor är mer negativt inställda till kärnkraft och slutförvaring av utbränt kärnbränsle aktualiseras förstås den debatten. Det Andersson/Heikkilä visar på ett mycket övertygande sätt är hur det manliga, "rationella" och därmed korrekta, respektive det kvinnliga och trygghetsknarkande, felaktiga sättet att resonera kring kärnkraft och slutförvaring bottnar i de genusmönster som genomsyrar vårt samhälle. Det förvånar inte mig, men det förvånar Maria Abrahamsson - vilket inte förvånar mig.

Abrahamsson tar fasta på några lösryckta formuleringar i forskarnas rapport och hånar därefter SKB: "Om bolaget har så dåligt omdöme att man tror att kärnavfallssäkerhet har något med könsskillnader att göra, vilka andra tokigheter kan då behöva granskas hos Svensk Kärnbränslehantering AB?"

Men ingen har påstått att säkerheten har något att göra med könsskillnader. Däremot är det kanske inte så underligt om en förskolelärare på ett dagis nära ett kärnkraftverk funderar på att man knappast kommer att kunna sätta barnen i säkerhet vid ett reaktorhaveri. En gravid kvinna kanske oroar sig för fosterskador vid eventuell strålning. En undersköterska på en avdelning för patienter i livets slutskede kan också fundera på hur det blir om larmet går vid reaktorn. Eller som forskarna skriver:

"Individer med olika erfarenheter, ingenjören med det tekniska kunnandet och inflytandet, den gravida kvinnan i närområdet, förskolläraren eller sköterskan, ställer olika frågor och gör inte sin mer eller mindre medvetna konsekvensanalys utifrån samma parametrar eller ens samma information."

Maria Abrahamsson hoppar över hela genusanalysen i rapporten. Den passar henne inte. Hon förlöjligar rapporten och ifrågasätter vad sånt här ska vara bra för. Men hon skriver att hon "sätter på sig sina genusglasögon" när hon läser Andersson/Heikkilä. Hon försöker verkligen, men oj så glasögonen immar igen. Ja, stackarn. Hon kanske skulle behöva en läs-tv? Nej, det skulle inte hjälpa. Den som tillhör en härskande norm ser inte normen. Man ser inte normen för man ser genom normen. (Ja, här funkar glasögonmetaforen rätt bra. Men vi skippar det där med "genus-", va?)

Hade Barbro Alving varit redaktör för SvD:s ledarredaktion hade hon sagt åt Maria Abrahamsson att göra sin läxa innan hon skrev artikeln. Men Bang var en riktig och fri journalist, inte en Terminator-liberal åsiktsmaskin.

Homosexuella borgmästare och andra enhörningar

Jag har just tittat på SVT Play, programmet Beckman, Ohlson & Can, där man dryftar om bögen har fastnat i kvinnofällan. Rätt intressant. Men så säger Roger Wilson något som får mig att hoppa till: "Det finns ganska många städer som har homosexuella borgmästare." Eh... Jag kollar i NE. Det har inte funnits några borgmästare i Sverige sen 1971. Men ingen av de andra i programmet reagerar. Apropå politisk medvetenhet.

Död åt familjen? Ja, men inte på det viset.

Göran Skytte skriver triumferande i SvD i dag att Gudrun Schymans paroll "Död åt familjen" tas emot med döva öron av svenskarna. Vi svenskar gillar våra traditioner, nämligen, och gifter oss så det står härliga till. Det finns bara tre fel med det resonemanget (inte mycker för att vara Skytte). För det första ökar antalet skilsmässor nästan lika mycket - och fortfarande slutar varannat ingånget äktenskap i skilsmässa. Så här skriver SCB i sin befolkningsstatistik för första halvåret 2008:

Antalet ingångna äktenskap har ökat med 5 procent från 19 293 till 20 205 jämfört med första halvåret 2007. De flesta bröllopen, 10 894, firades på en lördag. Antalet skilsmässor har ökat med 4 procent eller 356 stycken jämfört första halvåret 2007. För övrigt gifter sig allt färre i kyrkan, vilket inte borde glädja Skytte.

För det andra så var Schymans avsiktligt provokativa uttalande inte riktat mot familjen i sig, utan mot det faktum att kvinnor och barn lever farligt där:

Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om just det här under rubriken "Död åt familjen". Orden "död åt familjen" tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll. Vi måste våga se och diskutera allt det våld som finns, i just den traditionella kärnfamilj som man från borgerligt håll så liderligt [sic!]försvarar. (Hela talet hittar ni här.)

För det tredje så måste man inte vara gifta för att vara en familj. Liksom.

Så Skytte narras som vanligt.

Heidegger på Hemköp

Jag köpte en stor förpackning pyttipanna. Inte för att jag äter det själv, men ett av barnen älskar, nej dyrkar pyttipanna. Och i dag fick man den åtta spänn billigare om man tog en kupong som hängde på gondolen. Som vanligt skulle man fylla i sitt namn innan man lämnade den i kassan, och jag skrev "Martin Heidegger". Jag brukar annars skriva "Jesus Kristus", men vafan... Nån gång ska man väl kunna variera sig.

Och så funderade jag på varför man ska fylla i sitt namn. Vad ska de med det till? Är det för att kassapersonalen ska kontrollera att man inte köper två förpackningar samma dag? Eh... Det låter inte så sannolikt. Är det för att pyttipannafabrikören ska kunna skicka ut reklam? Nej. Man behöver bara fylla i sitt namn, och det är nog inte så många av oss som går att hitta uteslutande på våra unika namn.

Sen slog det mig: de vill att man INTE ska fylla i sitt namn. Kupongen ska alltså inte lämnas in alls, och många som ombeds skriva sitt namn låter nog bli på grund av någon vag obehagskänsla. Man vill ju inte bli registrerad i onödan. Inte för att det är ett särskilt utmärkande drag för oss svenskar, precis; vi är nog världens mest genomregistrerade folk. Men ändå - det funkar kanske. Vi avstår från att fylla i lappen och avsäger oss därmed rabatten, vilket Herr Pyttipanna tjänar på. Varan köper vi i alla fall för vår reptilhjärna säger oss att den är billigare än vanligt trots att den inte är det.

Återstår bara att göra kupongen ännu mer avskräckande, kanske genom att be folk fylla i namn, adress, personnummer, födelsevikt, religion och sexuell läggning. Sen kan man erbjuda de mest fantastiska rabatter utan att förlora en spänn.

EM i löständer

Just när jag var på väg ut från Pressbyrån hörde jag en ung kvinna som hade stått bakom mig i kassakön säga "EM i löständer" till expediten.

Min värld har förändrats.

Huvudräkning: Vad är 97 gånger 85?

Lätt som en plätt med lite vedisk matematik. Tänk så här:


1/Vad är 100 minus 97? Jo, 3. Sätt 3 till höger om 97.
Gör likadant med 85. 100-85=15 Sätt 15 till höger om 85

97 - 3
85 - 15
-------


2/
Korsvis subtraktion: 85-3=82. Det går lika bra att ta 97-15, för det blir också 82.
Nu har vi det vänstra ledet.

97 - 3
85 - 15
-------
82

3/ Multiplicera de båda högra leden med varandra. 3x15=45
Nu har vi det högra ledet.

97 - 3
85 - 15
-------
82 - 45

Svaret blir alltså 8245.

Det här gäller för tal som ligger nära 100. Hur nära de måste vara vet jag inte, men det är ju rätt coolt att kunna räkna ut 97x85 i huvudet, lika fort som du räknar ut det med penna och papper på det gamla vanliga sättet.)

Ännu enklare: Vad är 75x75? Jo, alla såna tal upp till hundra (25x25, 55x55...) slutar på 25. Tiotalet tar man gånger det närmast högre tiotalet. Alltså tar man 7 gånger 8. Det blir 56. 75x75=5625. 55x55 slutar på 25, och 5 gånger 6 är 30, så svaret blir 3025.

Lika lätt: Hur multiplicerar man två tal vars ental blir 10 om man summerar dem?
Jo, för exempelvis 32x38 tänker man likadant som i exemplen ovan, d.v.s. tiotalet tar man gånger det närmast högre tiotalet. Börja med det. 3x4=12. Där har vi de två första siffrorna i svaret. Sen multiplicerar vi entalen: 8x2=16 och lägger till dem på slutet. 32x38=1216.

Ännu enklare är tvåsiffriga tal som ska multipliceras med 11, som 72x11.
1/ Låt sjuan och tvåan stå kvar, men gör ett mellanrum i mitten: 7 2.
2/ Sen lägger du ihop sju och två. Inte så svårt, va? Det blir 9.
3/ Nian hamnar i mellanrummet. 7-9-2. Klart!

26x11=?
Sära på tvåan och sexan och lägg summan i mitten. Det blir förstås 286.

Och nu till något som bara kan beskrivas som busenkelt, nämligen att dela med nio.
Vad är 26 delat med 9?

Svaret är det vänstra talet plus de båda talen tillsammans som utgör resten.
2, rest 8.

43/9=4 plus resten (4+3) = 9, rest 7.

Jag såg en video med en indisk matematiker som delade ett 24-siffrigt tal med ett annat 24-siffrigt tal. Det gjorde han på en halv minut. Så långt lär jag inte nå, men jag ska banne mig köpa en övningsbok i vedisk matte. Miniräknare? Mobil? Äsch, vem behöver sånt? (Kan jag säga om ett år eller så.)

Något som är betydligt krångligare än vedisk matematik är den avdelning av socialpsykologin som kallas social representationsteori. Läroboken, "Knowledge in context" av Sandra Jovchelovitch, är fanimej ingen lek. Och inledningen till boken om fenomenologi, "Med livsvärlden som grund" av Jan Bengtsson (red.) går inte heller av för hackor. Hör här, bara: "Syftet med epochén är att kunna återföra hela vår förgivettagna erfarenhetsvärld på ett rent och absolut medvetande, på den absoluta egensfären, som Husserl säger i den senare delen av sitt författarskap. Detta medvetande betraktar han som undandraget all världslig relativism. Det finns inte självt i världen, men utgör möjlighetsbetingelsen för allt världsligt som vi kan erfara." Såklart! Tänkte inte på det. Tur att det finns sånt som vedisk matte eller kakuro att koppla av med.

Aldrig har det varit så lätt att stjäla från folket

Kommuninfo bevakar och samlar in information om offentliga upphandlingar i Sverige. Värdet beräknar man till 500 miljarder. Håll dig informerad - snart kan ett äldreboende nära dig vara till salu! Företag som Carema (som knappast behöver den här webbtjänsten) samlar på sig äldreboenden, gruppboenden för utvecklingsstörda, vårdcentraler etcetera. Hela klabbet ska bort! Det är bara en tidsfråga innan ärenden om personlig assistans, kontaktpersonsverksamhet för personer med neuropsykiatriska funktionshinder eller frågor om demensvård hänvisas till ett callcenter i Singapore. Diktaturen där äger ju en stor del av Carema vida moderbolaget Ambea.

Vilka får det då bättre när vård- och omsorgsverksamhet säljs ut? De vårdbehövande? Knappast: vinstintressen brukar inte gå ihop med empati, precis. Personalen? Nej, de får inte högre lön om någon nu trodde det. Tvärtom har det visat sig att de på sin höjd tjänar lika mycket som kommunalanställda, och många får lägre lön. Så svaret på vem som vinner på att Filippa Reinfeldt och hennes kompisar runtom i Sverige säljer ut det som tidigare har varit ditt och mitt är, trumvirvel... Privata företag som Carema. Och diktaturen i Singapore ska äntligen få lite svenska skattepengar. Det är dem väl unt, tycker borgerliga politiker.

Kul att veta om segregation

Visste ni att de flesta som går vidare till akademiska studier inte kommer från arbetarklassen?! Jag vet, det kommer som en chock. Men i dagens DN kan man läsa att unga från arbetarhem väljer bort högskolestudier. Särskilt markant är det med yrkesutbildningar till högstatusyrken som läkare, jurist eller arkitekt. Och regeringens förändringar av skolsystemet kommer att göra saken ännu värre, säger Caroline Olsson, som är ansvarig för att bredda rekryteringen på Karolinska institutet.

Från 2010 kommer nämligen de som har läst på Komvux att få söka till högskoleutbildning utifrån en egen grupp, där platserna är betydligt färre än för dem som söker på gymnasiebetyg, som DN skriver. Man kan gissa vilka som oftare hoppar av gymnasiet. Och som alltså kommer att få det ännu svårare att komma igen, inte bara för att Komvux bantats. Det tycker inte Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet, inte är mer än rätt: "Det ska vara lite bättre och prioriterat för dem som ansträngde sig i skolan framför dem som inte gjorde det." Där hör ni, era latmaskar! Och ni som har invandrat till Sverige och gått från SFI till Komvux.

En annan intressant tendens är att antalet män som vabbar blir färre igen. Tidigare ökade männens vårddagar för varje år, men trenden har kommit av sig, skriver DN Ekonomi. Två av tre föräldrar som är hemma med snuviga barn är kvinnor, och trenden går alltså åt fel håll sen en tid tillbaka. Jag blir inte så oerhört förvånad. Men något som gör mig både förvånad och förbannad är att av dagens treåringar så har mer än var femte en pappa som inte har tagit ut en enda dag av föräldrapenningen. Inte en enda, alltså inte ens de tio pappadagarna i samband med förlossningen. För övrigt är småbarnspappor den grupp i samhället som arbetar allra mest.

Pyspunka i plugget

Läst i DN (1): Skolverket varnar för att allt fler friskolor kan komma att läggas ner (Skolverkets rapport har ni här).

Läst i DN (2): Borgerliga kommuner stoppar gymnasiefriskolor.

Vart är världen på väg? Friskolor som är så bra. Ja, kanske inte kvalitetsmässigt, men bra för ägarna. Och fri företagsamhet - bra för Sverige, ni vet. Men skolorna kanske blir bättre om marknadens osynliga hand får vifta med sitt trollspö. Om en skola läggs ner betyder det bara att det råder större efterfrågan på en annan skola. Och varför då? Den har konkurrensfördelar, såklart! Alltså blir det bara de bästa skolorna som blir kvar, varför kvaliteten på undervisningen ökar. Sverige får fler välutbildade elever och kan konkurrera på världsmarknaden. Och tänk så många kvinnor som får starta eget - här har vi äkta, liberal feminism!

Eh... Visst ja. Skolorna läggs ju ner. Men då kan dessa arbetslösa kvinnor välja att prioritera hem och barn. Det är också feminism. Tror jag. Vet inte riktigt hur, men jag ska fråga Elise Claeson. För kvinnorna ropar: "Vi vill vara mammor och ta hand om våra barn!". Det har Claeson skrivit, så då är det sant.

Återstår bara en invändning. De barn och ungdomar som går i en friskola som läggs ner kanske inte inser att det är för deras eget bästa. Här har vi ett pedagogiskt problem som jag överlämnar till Jan Björklund att lösa. Han kanske kan uppmana dem att visa lite jävlaranamma, "runka upp stridskuken" som han sa under sin tid i det militära.

Sanna Rayman blir sympatiflata

X är kallad till cellprovtagning.
Gynekologen: "Använder du p-piller eller nåt annat preventivmedel?"
X: "Nej."
Gynekologen: "Har du tänkt börja med det?"
X: "Nej, det behövs inte."
Gynekologen: "Så du planerar att bli med barn?"
X: "Nej, det har jag inte tänkt."
Gynekologen: "Men du vet hur barn blir till, va?"

Jodå. Men X är lesbisk (och exemplet är autentiskt).

Det här tycker inte Sanna Rayman är nåt att sjåpa sig för: "[V]ad kan väl vara mer kompetensutvecklande för en heteronormativ gynekolog än att få höra 'Nej tack, jag behöver inga p-piller. Jag har flickvän'?" Visst, det kan nog vara lärorikt. Men jag tycker inte att flator ska behöva undervisa gynekologerna.

Det här är nu bara en passus i Raymans ledare. Det hon framförallt skjuter in sig på är "Tiinas genuskontroll" som Expressen ondgjorde sig över häromdagen, d.v.s. att Lunds universitet vill genuscertifiera sina utbildningar. Att Extrapesten har fått saken om bakfoten framgår av intervjun med rektor Göran Bexell i Sydsvenskan. Men det bekymrar inte Rayman, som med kraft vänder sig mot att "Byråkratiska storheter – staten, landstinget eller någon för ändamålet tillskapad kontrollinstans – förväntas rensa bort all mellanmänsklig friktion".

Glöm inte att normer kan vara smörjmedel! Det hela är egentligen ganska enkelt. Normer kan vara både bra och dåliga, och ofta är de omedvetna, skriver Rayman och kåserar om olika händelser där vi råkar vara normativa, vilket kan göra någon stött. Just mer än så är det tydligen inte. Att då granska och motverka normer om kön i undervisningen är såklart överflödigt - nej, det är ett byråkratiskt övergrepp. I Sydsvenskan påpekas att "Utgångspunkter för certifieringssystemet är FN:s deklaration för mänskliga rättigheter och den svenska lagen om likabehandling av studenter i högskolan". Äsch, lappri.

Men inte desto mindre har Sanna Rayman lovat att leka lesbisk när hon går till gynekologen, i bästa solidaritets- och upplysningsanda. Frågan är bara varför hon allt ska gå dit, om inte för p-pillren, avslutar hon sin ledare. Tja, hon kanske är mellan 23 och 60 år? Då blir man nämligen kallad till cellprovstagning.

Bästa regeringsformen

Timbro/SvD-skribenten Thomas Gür vill riva upp grundlagen. Det händer att folk får svenskt pass på falska grunder, hävdar han, och sen går medborgarskapet inte att återkalla. Och river man upp grundlagen så kan man passa (!) på att införa ett obligatoriskt språk- och kunskapstest för nya medborgare.

I andra kapitlet, §7 i regeringsformen står bl.a. "Ingen medborgare som är eller har varit bosatt i riket får berövas sitt medborgarskap i annat fall än då han samtidigt, efter uttryckligt samtycke eller genom att inträda i allmän tjänst, blir medborgare i annan stat." Här står alltså Gür och grundlag mot varandra. Undrar vem som vinner?

Vårt stolta svenska pass är "mycket internationellt gångbart och respekterat", och dessutom "är det skydd i konsulära frågor som Sverige kan bistå sina medborgare med, vida överlägset majoriteten av vad andra länder kan åstadkomma", fortsätter Gür, fortfarande utan att styrka sitt påstående. Men okej. Om man t.ex. tappar sitt pass i mörkaste Afrika så kan man spana efter en svensk flagga och till sist återbördas till fosterlandet. Hurra! Finns det inget svenskt konsulat i närheten kan man annars besöka vilket konsultat (eller ambassad) som helst som tillhör ett EU-land, men det är förstås En Annan Sak.

Så här skrev Jusektidningen 2002 om Gürs inlägg i debatten om de nya diskrimineringslagarna, boken Positiv särbehandling är också diskriminering, utgiven av...ja, Timbro.

"Gür använder idrottsprestationer som metaforer för den nyliberala synen på människan och hennes möjligheter. Alla startar på samma linje i livet. Att personer som på olika sätt kan klassas som förfördelade, t ex kvinnor eller invandrare, tvingas dubbelarbeta eller acceptera underbetalda jobb, ses av Gür inte som ett resultat av ett strukturellt förtryck, utan som en fråga om brist på vilja och kämparanda hos den enskilde individen. De nya lagarna mot diskriminering är enligt Gür ett försök från statens sida att få alla att avsluta sprinterloppet samtidigt, och därmed går också spänningsmomentet om intet."

Men tänk vilket spänning som uppstår bland svenska passinnehavare om regeringsformen ändras. Vem ska få ett svenskt pass? Vem ska få behålla det? Om t.ex. Lars Leijonborg drabbas av afasi och förlorar talförmågan så är det ingen orimlig tanke att hans svenska medborgarskap återkallas, tycker jag. Han kan alltid få tillbaka det om han lär sig svenska igen. Det gäller bara att kolhydratladda inför detta maratonlopp. Och de fördelar som en kamp om svenskt medborgarskap medför är ju obestridliga. Den är "ett kvitto i handen på dem som naturaliseras, att de blivit svenska medborgare därför att de klarligen identifierar sig med det Sverige som de velat göra till sitt nya fosterland", skriver Thomas Gür. Ja, kära fosterland. Sverige är fantastiskt.

Har Per Gudmundson släppt slipstvånget?

Per Gudmundson i SvD förolämpar Josefin Brink för att hon deltar i Ulrika Dahls och Del LaGrace Volcanos Femmes of Power: Exploding Queer Femininities (Serpent’s Tail Press, 2008). Gudmundson förstår liksom inte skillnaden mellan femme-positionen och sexarbetarpositionen. Det får mig inte precis att ligga på golvet och kippa efter andan av förvåning. Men han skriver att boken inte är "jobbsäker", så han har tydligen njutit av den ändå, på sitt lilla sätt. Frågan är vad han han har släppt taget om på sistone. Inte sin trångsynthet, i alla fall.

Det är lätt att kritisera politiker för gamla synder. Josefin Brink var strippa en gång i sin ungdom. Jag ser det inte som en synd, men hon har tagit avstånd från det. Bildt, Reinfeldt och Borg har också ett förflutet som de inte så gärna vill kännas vid. Skillnaden mot Brink är att de är exakt likadana i dag, se bara på videoklippen från Skick.

Om dödandets etik

Jag har inte hunnit blogga på ett tag, men kan tipsa om en intressant föreläsning om dödandets etik från filosofiska fakulteten på Stockholms universitet. Enjoy. Liksom.

Haja vilken lattjo tjej

Hälften av Malmös romska barn går inte i skolan enligt SVT:s Agenda. (Nyheten rapporteras även av Sydsvenskan och en del andra tidningar.) Att vi har skolplikt spelar ingen roll, för myndigheterna struntar i att agera. Tills nu, i alla fall. Maria Leissner, ordförande i delegationen för romska frågor, säger att det får vara slut med detta lagbrott - alltså att man ger upp de romska barnen. Bra där, men hade det här inte kunnat komma lite tidigare? Det kan ju knappast ha varit ett okänt problem. Vad har Leissner gjort tidigare? Haja vilken lattjo tjej. (Ja, "haja", "lattjo" och "tjej" kommer från romani chib, ett av Sveriges officiella minoritetsspråk.)

Från 1914 till 1954 var romsk invandring förbjuden i Sverige. Romer fick bara bo på samma ställe i tre veckor. "Tattare" och "zigenare" tvingades att registrera sig och många tvångssteriliserades för att det var "nödvändigt att sanera den svenska folkstammen" - ett uttryck som kommer från 1941 års lagstiftning. Först på 60-talet fick romska barn gå i skolan, så det är kanske inte så konstigt att förtroendet för den svenska skolan är lågt bland dagens romska föräldrar. På 80-talet upphörde många av de särskilda insatserna för romer på grund av myndigheternas uppgivenhet, skriver NE. Tar men sedan med att romer är i princip osynliga i svenska läromedel och att det saknas resurspersoner så blir bilden ännu tydligare.

Sverige är inte som Italien, gudskelov. Men vår behandling av romer, historiskt och i nutid är inte lattjo alls.

Edward Said och orientalism

Det räcker nästan med att se vinjetten till programmet. Men gör inte det, utan lyssna på Said när han talar om vår syn på "orientalerna". Dum som jag är har jag aldrig brytt mig om att leta på Youtube efter de riktigt intressanta ämnena. Men här kan man se en föreläsning av Gayatri Spivak eller en dokumentär om Heidegger. Av den senare har jag förstått att han faktiskt var först med att tala om den språkliga vändningen. Synd bara att han var en avskyvärd nazist, vilket programmet också visar med all önskvärd tydlighet.

It's the utopia, stupid

DN:s Hanne Kjöller har läst Anna Svenssons våldtäktsbetraktelse i F-ordet. Svensson vägrar att se sig själv som ett offer, skriver hon: "Efter att ha känt av maktlösheten under våldtäkten var det viktigt att själv återta makten."

Jo, jag förstår tanken. Men kan man återta en makt som man aldrig har haft? Ingen av oss har makten över våra kroppar, en sån autonomi är helt enkelt omöjlig. Vi är redan från födseln utlämnade åt varandra och omvärlden; våra kroppar kan lika lite som den identitet som de har amalgamerat med existera i ett vakuum. Vi begär och blir begärda, smeker och blir smekta, slår och blir slagna, dödar och blir dödade. Att "ha makt över sin kropp" i bemärkelsen slippa övergrepp är ett självklart och viktigt krav, för bögar som ska kunna få pussas på tunnelbanan utan att få ett järnrör i skallen eller för heterosexuella kvinnor som ska kunna få gå i kort kjol utan att att bli våldtagna. Kravet är legitimt - och en omöjlighet om man drar det till sin spets. Det är på gott och ont.

Jag har i hela mitt liv varit rädd för fysiskt våld. Det har begränsat min rörelsefrihet och spökat i form av våldsfantasier ur ett revanschperspektiv. I gränslandet mellan vakenhet och sömn buntar jag ihop de där skinnskallarna med mina superkrafter och slänger ner dem på tunnelbanespåret. Ni trodde att jag var en lätt match. Ni trodde fel. Ja, det är sorgligt och larvigt på samma gång. Sen somnar jag, ingosad i min treåriga dotters famn. Hon krafsar mig halvsovande i nacken med sin lilla hand. Jag behöver henne och hon behöver mig. Jag blir till genom henne och hon genom mig.

Jag vill ha en värld utan våld. Men det är ju en utopi, säger ni: så ser inte verkligheten ut. Nej, inte i dag. Men utopin är inte verklighetens motsats, bara det som verkligheten omöjliggör. Utopin visar hur verkligheten ser ut, den ger oss redskap att analysera och förändra den. Gårdagens utopi är dagens verklighet. Dagens utopi är morgondagens verklighet. Så låt oss tala om utopier, som jag har skrivit i ett feministiskt forum nära dig.

F-ordet är en samling betraktelser ur ett personligt perspektiv, har jag förstått av bl.a. Elin och Nerd Life Deluxe, som har skrivit flera recensioner av de enskilda bidragen. Det är ett giltigt perspektiv: det allmänna ur det enskilda - och förhoppningsvis tillbaka, och tillbaka. Men vi behöver inte bara fittstim och pittstim, vi behöver visioner. Vi behöver storslagna och löjeväckande utopier som låter oss se vad som omöjliggör dem.

Kjöller tycker att vi inte ska dra så stora växlar på den samlade empirin. Alla är ju olika, liksom. I princip kunde vi lägga ner hela feminismen som bara drar alla kvinnor över en kam. "Dags alltså att hissa varningsflagg för alla som så tvärsäkert vet hur kvinnor egentligen mår efter en abort, av att yrkesarbeta, av att prostituera sig eller att resa bort en vecka från sitt lilla barn. Det enda man kan vara riktigt säker på är att svaret - precis som människor - varierar."

Men jag är säker på en annan sak: det finns gemensamma drag. Det går att studera våld ur ett strukturellt perspektiv utan att tappa individen ur sikte. Att något är generaliserbart innebär inte att våra kroppar är en kropp, annat än metaforiskt.

Jag hoppas att Anna Svenssons strategi är framgångsrik, att hon kan känna: "Det kanske inte var så farligt. Det var obehagligt och skrämmande då, men jag lever ju. Det här har inte kunnat kuva mig." Själv tog det mig många år att sluta tänka på sjömannen som våldtog mig de där fasansfulla dygnen i Tilbury. Jag vet inte hur många gånger jag har dödat honom, men nu var det mycket längesen. Han lever vidare i annan skepnad inom mig, som ett redskap, en vision, en del av mig. Jag behöver honom precis som han behövde mig.

Om mina könsdelar svullnar

Jag har ont i en tå. Då kan min kuk bli svullen. Det låter i och för sig rätt spännande - jag har aldrig vakuumpumpat - men en smula obehagligt också. Nu är inte risken särskilt stor, men angioödem är en av de möjliga biverkningarna med Zyloric, en giktmedicin som jag har börjat ta. Inte för att jag har gikt. Ingenting tyder på en kristallartrit av något slag, för de brukar komma akut och ge de typiska inflammationssymtomen ömhet-rodnad-svullnad-värme. Nej, jag har bara jävligt ont i stortåns grundled, och det sen flera månader tillbaka. Plattröntgen gav ingenting, så nu har jag fått den här medicinen på prov, ett prov som inte ens ortopeden ger mycket för. Ett annat intressant symtom jag kan få är extrem risighet vid förkylning: det kan tyda på att medicinen har slagit ut mina vita blodkroppar. Visst låter det som en bra medicin?

Det troligaste är att jag bara kommer att bli illamående och få hudutslag - om jag nu alls får några biverkningar. Jag hoppas på angioödemet, såklart, eftersom det låter så creddigt. Men tyvärr får jag nog aldrig se min penis med elefantiasis, eftersom angioödem oftare visar sig som svullnad i ögonlock, läppar eller tunga. Kanske lika bra att avstå. Smärtan i foten vore också alldeles finfint att bli av med. Men jag börjar misströsta. Jag ska ta den här potentiella helvetesmedicinen ett tag, men sen ska jag be om en skiktröntgen - vilket ortopeden inte heller tror kommer att ge nåt.

I dag känner jag ett slags efter-nuppa-depp (vilket jag aldrig har drabbats av efter genomförda samlag), men det är nog för att jag i och med inlämningsuppgiften måste slita mig från all högintressant litteratur i ämnet "Genus/könsmakt och andra maktordningar". Nu blir det fenomenologi, social representationsteori och narrativ teori för hela slanten, och B-uppsats. Det blir nog också kul. Jag skulle gärna ägna mig lite åt fenomenologisk forskning, kanske till C-uppsatsen. Och så borde jag läsa Heidegger, eftersom fenomenologi har starka beröringspunkter med hans filosofi. I vår ska jag söka Masterutbildningen i intersektionalitet, har jag tänkt, apropå det. Om inget kommer emellan - jag skulle kunna snava på min kuk, till exempel. Då skulle ni få nåt att prata om.

Kort sammanfattning av allt

Så där. Nu har jag behandlat det humanistiska subjektet, darwinism,eurocentrism, Saussure, strukturalism, poststrukturalism, socialkonstruktionism (sätt plural kring de där senaste begreppen, förresten), queerteori, postkolonialism à la Spivak, feministisk poststrukturalism och lite annat smått och gott. Och så inledde jag med varken varken eller eller-citatet av Ekelöf, vilket tvingade in mig på biblioteket för att rota. Jo, det är ur Absentia animi från diktsamlingen Non serviam. Min anima är en smula absentisk just nu (och kom inte dragande med Jung, jag menar bara "själ"), men serviamat har jag banne mig gjort. "Skriv 3-4 A4-sidor", stod det i anvisningarna. Jag hade nog tio nedslag kvar, och då hade jag ändå strukit rejält. Det positiva med det här är att jag inte känner att golvet är fullt lika halt längre. Det negativa är att jag så ofta frestas att bli överambitiös. Jag undrar vad mina kära klassisar har skrivit om. Det ska jag få veta om en vecka, för då ska vi presentera våra opus för varandra.

Jag tror att jag ska omarbeta en pjäs som jag har ruvat på länge: det kommer att kännas som en lätt match efter det här. Jag är och förblir en dasspappersdramatiker, men vafan. Det är ju roligt att skriva och jag kan inte precis klaga på utfallet av mitt första alster. Det är inte alla debutanter som får gästspela på Dramaten och sändas på SVT. Det där är jag rätt mallig över även om recensenterna inte direkt bildade häck när jag skred in i offentligheten. Men både Lars Ring var rätt nådig, vilket värmer, för honom respekterar jag verkligen. Ja, jag ska ta upp det där igen. Jag kommer visserligen aldrig att bli någon Martina Montelius, men det är jag inte ensam om. Vi skriver för övrigt helt olika och om helt olika ämnen, så det vore fånigt att jämföra sig. Dessutom har hon en sisådär tio uppsatta pjäser under bältet och har badat i teatervärlden sen hon var 17 år och blev Thorsten Flincks regiassistent, medan jag ägnade mig åt...nåt annat. Vad det nu var. Bläddrade i en kvällstidning, kanske. Letade efter en enkrona under soffan. Runkade. På något mirakulöst vis lyckades jag i alla fall slösa bort oceaner av tid på förglömlighet efter förglömlighet när jag inte var dörrmatta åt diverse dominanta kvinnor. Burr. Vivien Burr.

En fantastisk nypremiär

I går såg vi nypremiären på Martys monolog "Gabriel" på Stadsteatern. Jag baxnade än en gång över Leif Andrées fantastiska gestaltning, hur oerhört mycket han kan göra med mikrosmå skiftningar. Koncentrationen hos publiken var total och Martys text är en av de bästa hon har skrivit, inte minst strukturellt. Jag ska se om den minst två-tre gånger till, så är någon hugad, hör av er. Ni som missade uppsättningen på Galeasen bör ta chansen den här gången.

Saxat ur Lars Rings recension från Galeasen:
"Martina Montelius har skrivit en mästerlig monolog om en person som hela sitt liv varit rädd för att lämna avtryck. Gabriel ser sig som ansiktslös, han irrar runt med ständig skräck, letar trygghet och mening som han bara finner som del av en kropp. Texten är mycket fysisk, klamrar sig fast vid medicinska beskrivningar av fenomenet liv.

Leif Andrées tolkning av Gabriel är genial. Han står tryckt mot en lättmjölksblå vägg och rapporterar, på en gång distinkt och sluddrigt, om längtan till en landstingsfamn av omvårdnad. Han går en storartad balansgång mellan komedi och tragedi medan­ han skalar potatis och lyssnar på en leksaksvalp som sjunger vagg visor. Regissören Eva Molin hittar en sevärd blandning av vardag och panik."

Grottbjörnens tolk

Dagens obligatoriska läsning: Anders Utbults inlägg om Elise Claesons snurriga teorier. "Om detta är den 'nya konservatismen' vet jag inte om jag ska skratta, gråta, eller klättra upp i ett träd och invänta lejonen...", skriver han som slutkläm. Själv föreslog jag här följande lösning: "Dagen har förresten en omröstning bland sina läsare: "Vilken svensk, kristen kvinna vill ni se som staty?" Jag röstar på Elise Claeson. Man kan bara be henne ställa sig i en vacker pose på något lämpligt torg, kanske i Gränna? Om hon lovar att hålla truten (en nåd att stilla bedja om) så kommer ingen att tro att hon är levande. Sicken blåsning."

Begrav min hand!

Professorn i statskunskap Bo Rothstein har behagat skämta. När han ombetts ange kön på sina medarbetare har han skrivit att detta är omöjligt, eftersom kön är en social konstruktion. Riktigt roligt, faktiskt. Men Rothstein som på många vis är en mycket intressant och skarp debattör i samhällsdebatten blundar hårt när det kommer till socialkonstruktionism, genusvetenskap och queerteori. Han skriver t.ex. så här: "[Uppfattningen] att människors normer och uppfattningar är socialt konstruerade lämnar dem i stort sett i sticket vad gäller deras möjligheter att förändra sin situation". Så är givetvis inte fallet, som Johan Öberg konstaterade i sin recension av Rothsteins Sociala fällor och tillitens problem, en bok som i mångt och mycket verkar bygga på det intressanta området spelteori. Öberg skriver att man kan tycka precis tvärtom: "Det är just denna sociala konstruktion som gör att de tolkningsinstrument som de kulturella förutsättningarna är kan förändras" och "Kulturella föreställningar behöver ju inte ha med kulturalistisk determinism att göra".

Rothstein gav oväntat Tiina Rosenberg rätt i att den heterosexuella kärnfamiljen är en kvinnofälla, och utveckar varför i en artikel i DN Debatt 2007. Han har också skrivit bra om varför de nyliberala ekonomerna tiger om det amerikanska ekonomiska fiaskot i SvD. Sånt gör att man kan förlåta honom mycket. Rothstein diggar empiri men tycker att socialkonstruktionism/genus/queer är tankeslott utan vetenskaplig grund. Fine, det kan han få tycka. Han har säkert läst på och kommit fram till en ur sin synvinkel välgrundad slutsats.

Maria Abrahamsson jublar över Rothsteins skämtsamma svar till Forskningsrådet. "Den förhärskande genuspolitiken förtjänar att skrattas åt, och löjet träffar regering och riksdag som står bakom den", skriver hon. Men Abrahamsson är ingen Rothstein, för att uttrycka det milt. Hennes nyliberala, reaktionära och antifeministiska inlägg i samhällsdebatten får mig alltid att tänka på den där killen i sandlådan som roade sig med att skvätta sand i ögonen på mindre barn. Det fungerade såklart: för en stund kan man inte se eftersom ögonen tåras. Men man får en alldeles glasklar bild av sandskvättarens sinnelag. Med såna kompisar behöver Rothstein inga fiender.

McDarwin

Nu ska jag ta mig rejält med vatten över huvudet. Det måste man göra om man vill dyka ner under ytan, se. Malte undrade varför jag hade flaggat för en förklaring till den ökning vi ser av våld mot kvinnor, av hatbrott och våldtäkter etcetera – utan att följa upp det. Sanningen var att jag kroknade halvvägs. Uppgiften kändes övermäktig och barnen krälade mer eller mindre runt på tangentbordet. Det var ett tecken på att jag skulle slita mig från datorn, liksom. Det gjorde jag också, och vi har haft en fantastisk dag och kväll. Men nu sover de och jag kan spänna neuronerna. Om jag lyckas får ni avgöra.

Här har vi först ett potentiellt förbrytargalleri:
kyrkan
nationalstaten
kolonialismen
upplysningen
eurocentrismen
etnicitets- och kulturtänkandet
globaliseringen
det mångkulturella samhället
feminismerna
HBT-rörelsen
Alliansen

Listan är långtifrån fullständig, men den får duga så länge. Låt oss börja uppifrån. Habsburgarnas Europa såg helt annorlunda ut än nationalstaternas Europa. Makten utgick från dynastier, och mitt på schackbrädet stod en monark. Hans makt minskade ju längre bort man kom från centrum vilket innebar att gränserna var porösa. En resande kunde färdas i ett område där de flesta talade en viss munart. Men så började den blandas ut med en annan. Inslagen från den främmande munarten blev större och större tills den till slut dominerade: resenären hade kommit till ett annat rike. Hegemonin stod religionen och kyrkan för; den band samman gigantiska områden, och dess uttolkare och skriftlärde var mäktiga men försvinnande få. Men så började något hända. Latinet som tidigare hade varit det enda språk som lärdes ut – de simpla folkspråken skulle och behövde man inte få undervisning i – började långsamt förlora sitt inflytande. Tidsuppfattningen förändrades, man kan säga att människan upptäckte tiden. Upplysningen var i faggorna och tanken på en nationalstat tog form.

Vad är en nationalstat? En underbar, meningsskapande dröm om samhörighet i en tid då religionens förklaringsmodell har urholkats. En avskyvärd mardröm, född i blod, gödd av blod och upplöst i blod.

FF
>>

Kartan ritas. De porösa gränserna ersätts med knivskarpa streck. Makten bebor varje kvadratmeter. Människor som tidigare talat dialekter beväpnar dem med en här och en flotta och talar nu ett språk på ena sidan gränsen och ett annat på den andra. Härarna blir nationella härar där inslaget av främmande legoknektar minskar drastiskt. Ur vägen, moskoviter! Nu jäsiken ska vi se om inte det svenska stålet biter. Sverige är inte Danmark är inte Norge är inte Skandinavien. Tyskland är inte Frankrike är inte Österrike är inte… Ja, vad heter den nu, den där obetydliga landtungan i Asiens utkant? Europa, visst ja.

FF
>>

Folkräkning i kolonierna. Kartritning i kolonierna. Museer i kolonierna. Tre verktyg som betvingar vildarna samtidigt som de ger dem en viss identitet. De hade klarat sig bra utan allt det där, men nu har vi faktiskt moderna tider, och se här vår flagga. Den betyder att vi har paxat er och era slätter, sjöar, berg och åkrar. Var så goda och bli lite moderna, för bövelen. Arbeta flitigt och be till vår gud så ska vi plundra er inpå bara skinnet. För ni talar ju barbariska. Bara en sån sak. Om ni inte har ett vettigt skriftspråk så kan ni inte ha något förstånd, eftersom förståndets yttersta yttring är språket. Vårt språk, alltså. Våra upphottade folkspråk är visserligen inte vittert latin, men det är åtminstone inte hottentottspråk. Alla människor är lika i den mån de besitter ett förstånd – vi måste till och med, om än motvilligt, erkänna att även kvinnor kan tänka.

FF
>>

Horace bekänner i en intervju den häpnad han erfor när Ebba faktiskt visade sig vara en intellektuell jämlike. Det hade han aldrig trott.

REW
<<

Europa, du härliga kontinent! Upplysningens förlovade land! Tyrannernas tid tog slut och tortyren med dem. Nu stundar nya tider. Låt vårt ljus stråla över världens rund! Vi har filosofi, dagstidningar, de sköna konsterna. Vad har barbarerna? Ett djuriskt tjatter, blottade tuttar (Får man ta på dem? Ja!), konstiga djur. Låt oss utforska dem. Om du, Malinowski, kvistar i väg till Trobrianderna så kan du väl ta med dig nån primitiv skulptur hem. Jo, det gjorde han. Och han och Margaret Mead visade att det finns andra sätt att göra kön på för att nu snabbspola till Judith Butler och tillbaka. Men det var mest exotism. Darwin och darwinisterna, industrialismen och så ett världskrig på det. Suffragetter. Elise Ottensen-Jensen. Arbetarrörelser. Ett världskrig till. Stalin sitter kvar. Mao begrundar nya blodsorgier under sina noggrant diarieförda (!) dassbesök. Kolonierna slinker oss ur näven. Äsch. Luften pyser sakta ut ur imperiebygget. Men skam den som ger sig. Den där kol- och stålunion var kanske ingen dum idé. Vi är fortfarande bäst, men vi kan väl samarbeta så blir vi ännu bättre.

FF
>>

Vem fan har snott min nationalstat? Vart tog Asea vägen, vem är egentligen jugge längre och vad fan är halal? Hottentotterna slaktar varandra i Rwanda. Nej, Darfur heter det visst. Tala om medeltid, liksom. Som i arabvärlden. Häftiga bilder när tornen rasade, dock.

PAUSE

Ja, här står vi nu. Globaliseringen är ett faktum på gott och ont, men bilden är motsägelsefull. Elfte september fick världen att spricka mitt itu. Den store satan står mot ondskans axelmakter. Etniska grupper uppfinner en ärofull, månghundraårig historia och kräver egna länder, fria från det slödder som inte talar samma språk. Det går så fort, allt. Vem i hela världen kan man lita på? Jag som trodde att jag alltid skulle vara svetsare. Finns Kiviks marknad kvar, eller har den tagits över av somalier? Bögar är de säkert, hela bunten. En sak är i alla fall säker: jag är jag och du är du. Det faktumet ska ingen komma och ifrågasätta. Den språkliga vändningen, my ass.

PLAY
>

Tjaha, och det kallar du problembeskrivning? Mjae. Det är mer en känsla. Det finns säker inte en bisats i mina rader ovan som inte skulle kunna malas ner i en kvarn av hån av en historiker, lingvist, teolog eller postkolonialistisk tänkare. Men jag tror ändå att problemet stavas dikotomi med påföljande över- och underordning. Det är nästan omöjligt att tänka en tanke eller skriva en rad utan att Dick och Tommy kommer där med sina kvastar. Men vi måste ändå försöka. Vi måste inse att vi alla genomkorsas av sinsemellan motstridiga diskurser om allt mellan diverse diskrimineringsgrunder till nebulösa begrepp som kultur och identitet via klass, kön, ålder och utbildningsnivå. Vi tränger ihop oss och blandar oss och flyttar hit och dit. Det går ingalunda gnisselfritt. Ju mer identitetspolitik, desto skarpare motreaktion. Ju mer (missuppfattad) mångkulturalism desto större otrygghet och rasism. Ju fler käringar som käftar emot, desto fler måste vi våldta och spöa upp. Ju fler professorer som hävdar att pedagogik inte är pekpinnar, desto mer måste vi propsa på betyg. Flumskolan: det är så att man kan skita grifflar. Alliansen tycker att vi måste ställa tydligare krav på våra invandrare, ja de har ett vätt finger i luften. Socialdemokraterna är inte stort bättre. Vad ska väljarna tycka 2010? Låtom oss implodera mot mitten samtidigt som vi försöker nappa åt oss väljare från valfri ytterkant.

Jag har ingen lösning (nu blev ni allt förvånade). Men jag tror att vi behöver blanda oss mer med varandra, inte mindre, erkänna våra olikheter och sträva åt samma håll. (Ungefär som i den amerikanska krigsmakten, paradoxalt nog. Där är det mycket vanligare med nära vänskap över hudfärgsgränserna än i det amerikanska samhället i övrigt.) Men det fungerar inte så länge vi har en politik som segregerar och diskriminerar, alltså måste den ändras. I grunden.

Insikten att vi är tillfälliga, undflyende, motsägelsefulla, mångsidiga och föränderliga kan och bör utmynna i solidaritet med vår nästa. Släng ut Dick och Tommy och försök känna lite kärlek och respekt – ska det vara så svårt? Nä.


-----

Följande har jag snott friskt av inspirerats av (stackars jävlar):

Benedict Anderson: Imagined Communities
Vivien Burr: Social Constructionism
R.W. Connell: Om genus
Thomas Hylland Eriksen: Etnicitet och nationalism, Kulturterrorismen
Stefan Jonsson: Världen i vitögat - tre essäer om västerländsk kultur
Hillevi Lenz Taguchi: In på bara benet

Och så James Joyce: Odysseus. En lösryckt sats ur den (om grifflarna), citerad av Marty som är en av de få som verkligen har läst boken från pärm till pärm, inte bara tänkt göra det.

Riktiga karlar våldtar

Jag läser Trollhares inlägg om kvinnovåld och SvD:s artikel om Kvinnofridslinjen. Det är sorgliga nyheter, även om det alltid är bra att problemet uppmärksammas. Enligt BRÅ ökar kvinnomisshandel, hatbrott och sexualbrott. Bara en del av ökningen kan tillskrivas en ökad anmälningsbenägenhet - så vad beror ökningen på? Fenomenet är inte precis begränsat till Sverige, se här hur det ser ut i USA. Och inte blir det bättre med ökad ålder, se bara Brottsoffermyndighetens rapport OFRID? Våld mot äldre kvinnor och män - en omfångsundersökning i Umeå kommun. Även äldre män utsätts för våld, men "[k]vinnokön är den tyngsta riskfaktorn för utsatthet bland faktorerna hög ålder, sjukdom och kön".

Förklaringen till våld mot äldre kvinnor är till stor del strukturell, skriver rapportförfattaren: "Strukturellt våld är den i samhällsstrukturen inbyggda ojämlikheten i makt och livsmöjligheter mellan olika grupper bland annat mellan kvinnor och män. Det finns fortfarande en fundamental ojämlikhet i livsvillkor mellan äldre kvinnor och äldre män. Konkreta exempel är att äldre kvinnor i betydligt större utsträckning än äldre män:

- lever i ekonomisk fattigdom, med ytterst låga pensioner,

- är politiskt fattiga, saknar makt, inflytande och förmåga att överklaga myndighets beslut,

- står ensamma med tungt vårdansvar för en sjuk partner,

- har sämre hälsa och funktionsförmåga; kvinnors högre medellivslängd är i huvudsak år av ohälsa,

- behöver den offentliga äldreomsorgens insatser och därför drabbas i högre grad av åtstramningen inom äldreomsorgen."

Om alltså misshandel, våldtäkter och hatbrott ökar, och om nu våldet till stor del är strukturellt betingat är det kanske inte alltför långsökt att tänka sig att något i samhället har förändrats till det sämre. Men vi som är så jämställda och fördomsfria? Ingen är väl till exempel rasist nuförtiden - ja, utom nassar och Sverigedemokrater, såklart. Kan tyckas. Men skenet bedrar. Om det inte längre anses tillåtet att uttrycka främlingsfientlighet öppet så kan det ske på andra sätt. Sverigedemokraterna säger till exempel så här i sitt program:
"Ett befolkningsmässigt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en heterogen statsbildning. Därför förespråkar sverigedemokraterna en restriktiv invandringspolitik, liksom att samhället på alla sätt ska uppmuntra en ökad återvandring. Dagens situation med kulturellt främmande enklaver i de flesta städer är inte hållbar. Ingen integrationspolitik i världen skulle klara av att integrera så många människor på så kort tid som behövs. Det bästa både för svenskarna och för de invandrare som inte kunnat anpassa sig till samhället vore om många invandrare återvänder till sina hemländer."
Man delar alltså upp befolkningen i "svenskar" och "invandrare", ser invandrare som ett problem och förespråkar att de ska flytta härifrån. Jag överlåter åt den reflekterande läsaren att bedöma om detta är förenligt med SD:s tal om mänskliga rättigheter till alla.

Kommer ni ihåg debatten om "blattesvenska" för några år sen? (Jag påmindes om den i går, när Rickard Jonsson, som skrivit boken Blatte betyder kompis, föreläste på Peddan.) I upprörda ordalag ifrågasattes bland annat ordet "guss" som införts i SAOL. Ordet kommer från turkiskans "kiz" som helt enkelt är samma sak som "tjej", (vilket vi har lånat in från romani). Det används inte nedsättande, utan är lika beskrivande som "tjej". Men Nima Daryamadj skrev på skoj i City att ordet påminner om persiskans "gooz", fjärt. Detta lockbete svaldes med hull och hår av Ebba Witt-Brattström som skrev att "Förutom att det alltså kan såra kvinnor med persisk bakgrund att bli kallade 'pruttor' så kan man fråga sig om svenskan behöver ännu fler nedsättande ord för människa av kvinnokön." Och så började hon yra om en svensk litterär kanon, om blattesvenskans underlägsenhet etcetera. Och många hakade på. Stackars blattar - de har ett utarmat språk! Att sagda blattar ofta talar två eller tre språk flytande hör liksom inte hit. Att forskning om tvåspråkighet visar att tvåspråkighet är en fördel hör inte hit. Nej, vi måste erbjuda svenskan och svenskheten som en present till stackarna från Utomnorden och Utom-EU. Det är snällt av oss.

Vi är en snäll nation. Svenskar är positiva till blattar, säger de i surveyundersökningarna. Ja, de säger det, för de vågar inget annat. Men när Mehdi söker jobb får han nobben. Det är en annan sak. När Ulla söker chefsjobbet får hon inte det. Det är en annan sak och beror alls inte på att hon är kvinna. När Ulf vill gifta sig med Krister får de inte det. Men det beror inte på homofobi. När Pelle spöar upp Anna beror det inte på att hon är kvinna. När Therese blir våldtagen är det inte för att Yngve ser sin makt ifrågasatt. Han blev bara så kåt.

Vi är bra. Vi våldtar inte. Inte ens knuttar våldtar, se bara hur Bikers mot våldtäkt resonerar. De samlar ihop pengar till kvinnojourer och markerar att riktiga karlar inte våldtar. Jättebra. Men de missar liksom en sak: det är helt vanliga män som misshandlar och våldtar helt vanliga kvinnor i helt vanliga hem. Våldtäktsmannen är ingen svartmuskig typ som hukar i en buske, liksom. Våldet är inbyggt i systemet. Och att det är ett system som konsekvent missgynnar stora grupper kan i alla fall jag inte betvivla. Men vill man göra det lätt för sig så ser man världen i dikotomier, exempelvis europeisk upplysning och muslimskt mörker. Då får man också ett handlingsprogram.

Uppdatering: Nu har jag skrivit en uppföljning till det här. Man vill ju vara konstruktiv.

Jag vantrivs i kulturen

"Vi måste ställa tydligare krav på våra invandrare". Så skrev Tobias Billström en gång i en debattartikel, som jag kom att tänka på när jag läste hejas inlägg om diskriminering på arbetsmarknaden.

Låt oss analysera uttalandet. Först gör Billström en uppdelning av befolkningen i "vi" och "invandrare". De senare är i och för sig inte vilka invandrare som helst, nej de är våra invandrare. Den frasen kan med lite välvilja tolkas som ett försök att mildra tonen i budskapet. De är ändå våra invandrare, ungefär som våra småfåglar eller, om ni minns kampanjen "Tänk på våra vänner sophämtarna". De är alltså en del av Sverige, en del av oss - men inte på lika villkor. Vi har faktiskt bott här längst och därmed tycker vi oss ha rätt att diktera villkoren. Vi har t.ex. rätt att skjuta av gråsparvar om de blir en sanitär olägenhet. Vi är själva allt annat än sophämtare. Ingen jag känner är sophämtare, med undantag för en och annan kamrat som slummade lite i 20-årsåldern genom att jobba på Beckis, i Frihamnen, som postis eller just sophämtare. Det hade vi råd med, vi medelklasspojkar. I dag är vi journalister, läkare, gymnasielärare eller misslyckade IT-entreprenörer. Fast en av oss är fortfarande mentalskötare. Det är lite tragikomiskt men ingenting som behöver besvära oss. Såna behövs ju också, precis som sophämtarna.

Invandrare behövs nog också, även om Vi har lite svårt att räkna ut exakt till vad. Vi har hört att många av dem har högskoleexamen. Men de är väl för lata för att göra om sin examen här i Sverige, så de städar våra trappor och kör oss hem från krogen - irriterande laglydigt eftersom de, till skillnad från sina allt färre helsvenska kolleger är rädda om körkortet. Ja, där har vi en stor grupp som på sätt och vis har hittat sin rätta plats. Men sen finns de som är långvarigt arbetslösa och bidragsberoende. Dem ska vi vara tydligare mot, alltså hota. För de är ju inte Vi: de är "invandrare".

Vi måste ställa tydligare krav på våra kvinnor.
Vi måste ställa tydligare krav på våra dagisfröknar.
Vi måste ställa tydligare krav på våra mentalskötare.
Vi måste ställa tydligare krav på våra kortvuxna.
Vi måste ställa tydligare krav på våra funktionshindrade.
Vi måste ställa tydligare krav på våra bögar.

Dikotomier av det här slaget brukar vara asymmetriska:
rationell - känslomässig
torr - fuktig
begåvad - flitig
heterosexuell - homosexuell
logisk - intuitiv
utåtriktad - inåtvänd
aktiv - passiv
ljus - mörk

Dikotomin svensk - invandrare är inte heller symmetrisk. Så genom att dela upp befolkningen på det här viset ger man xenofober och rasister rätt. Invandrare är inte som vi, och inte nog med det: de utgör ett problem. De verkar inte vilja förstå att de måste assimileras, så nu ska vi vara tydliga och ställa krav på dem. Det är för deras eget bästa! Tro inte att vi är rasister, o nej. Vi vill tvärtom skydda dem mot rasisterna, de där otäcka människorna som inte heller är som vi. Vi respekterar allas rätt till en egen kultur (men inte till två eller fler). Och visst kan vi ha en multikulturell majonnäs, men den kommer att skära sig om vi inte tillsätter oljan droppvis.

Själv ogillar jag alla kulturer. Jag saknar respekt för dem. Jag ogillar till exempel den svenska kulturen för dess sillsvansar, unkna fyllesnack och självbelåtenhet. Jag ogillar när en fransk litteraturkritiker på fullt allvar hävdar att priset till Le Clézio även är ett pris till det franska språket. Jag ogillar amerikanskt eller norskt flaggviftande, jag ogillar äckliga smörrebröd och "genuina" träskulpturer från Kenya. Jag ogillar rastafarikulturen lika mycket som klezmermusiken eller mustiga filmer om fattiga romer. Jag avskyr hela det här vi och de-tänkandet. Visst finns det oförargliga kulturyttringar, visst kan olika kulturer berika och korsbefrukta varandra. Visst. Men det stora problemet med alla etiniciteter och kulturer är att de bara kan existera som kontrast till något annat - vanligtvis sämre eller rentav klandervärt. Alltså ska vi respektera varandras kulturer samtidigt som vi är misstänksamma mot dem, och vår egen. Ett språk är en dialekt med en här i ryggen, sägs det. Ja, då är en kultur två terrorister med en filmbudget.

När såna som Billström talar om Vi som ska ställa krav på dem ser jag rött. Och kom inte dragande med det där lilla ordet "våra". Du lurar ingen. Du är en tvättäkta kulturterrorist.

Miserabel Text AB

Jag har haft oturen att glo lite på TV1000 i kväll hemma hos några vänner. Till min häpnad - jag borde verkligen veta bättre än att häpna - använder kanalen FORTFARANDE samma gamla ruttna text-tv-text! Tala om cheapness, som Frank Zappa skulle kalla det. Men det var inte det jag tänkte förtälja. Det som fick mig att reagera var några riktigt kassa översättningar. Först ut var ett av dessa eviga snuttprogram från E!, denna gång ett inspelningsreportage om ännu en förutsägbar skitfilm från Hollywood där Halle Berry och Bruce Willis låter passionen jäsa och puttra på det mest klichébemängda sätt någon 14-årig regissör kan räkna ut. Vid ett tillfälle frågar Bruce Halle varför hon inte är gift (ja, för det är ju en sjukdom), och avslutar med frågan "Gay?" Ja, ni anar nog var den så kallade kollegan till mig skriver. Han skriver "Bög?"

Senare lyckas stymparen översätta "comic book" med "bok". Jag har kollat, och han har hållit på i åtminstone tre år, förmodligen längre. Tre år utan att veta att "comic book" är serietidning. Ja, det får nästa groda att likna en skönhetsfläck. Knappt nåt att bry sig om - såvida man inte bryr sig om språk och sånt tjafs. (Det finns översättare som gör det.) Men nu ska jag inte hålla er på halster längre. I ytterligare en förutsägbar skitfilm från Hollywood - de äro legio - har mänskligheten blivit infertil. Stackars mänskligheten! Och de är dumma mot "illegala invandrare". Dummisar! Men det är en dystopi. Folk kastar sten mot allmänna transportmedel, bara en sån sak.

Nåväl, här använder den så kallade översättaren genomgående begreppet "ofruktbarhet". Man tar sig för pannan. Jag har god lust att skriva till honom, men att påpeka att han borde byta yrke vore nog...ofruktsamt? Eller vad det heter.

JMG Le Guillou

Jan Guillous gamla idol Jean-Marie Gustave Le Clézio har fått årets kreativa dödskyss, läser jag i DN. Jo, Jan beundrade Jean-Marie i sin ungdom och skrev några clezioska romanförsök innan han insåg att hans begåvning skulle komma mer till sin rätt i en mindre högtflygande genre. Om det skriver han i en antologi betitlad "Så blev jag författare" som vi har i bokhyllan. Och han är glad att hans första romaner refuserades. Det är vi nog alla. Fast jag borde inte säga nåt, för jag har aldrig läst en rad av Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou. Jag har inte hunnit. Det finns liksom en hel världslitteratur att plöja igenom först, och jag har bara klarat av en bråkdel. Andra jag har ignorerat är Liza Marklund, Jens Lapidus och... Nej, jag ska inte tråka ut er. (För att inte framstå som en olidlig snobb ska jag erkänna att jag naturligtvis läser ren underhållningslitteratur ibland. Men då finns det författare som Michael Connelly eller Minette Walters.)

Ulrika Milles säger till SVT att "hon ser Le Clézio som ett postkolonialt medvetande från det priviligierade västlandets mitt", fortsätter artikeln. Jag undrar vad Gayatri Chakravorty Spivak skulle säga om det omdömet. Hon skulle nog mest sucka lite uttråkat. Henne har jag inte heller läst - men det vill jag göra, varenda rad, för av intervjuer och citat har jag förstått hur fantastisk hon är. Men JMG? Nä, jag hoppar nog över honom med. Det lilla jag har läst av honom har inte givit mersmak, bara träsmak.

Den lilla döden ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv

Ja, där har ni ett uppslag till en b-uppsats. (Jag vet, man ska aldrig syfta tillbaka på rubriken, men jag gör ett undantag för mig själv, för klockan är 23.05 när jag börjar skriva det här. Och nu fick jag prestationsångest; ska vi se hur briljant jag kan vara på 20 minuter utan rökpaus? Nej, det ska vi inte. Och jag tänker ta en rökpaus och för övrigt kanske jag håller på en timme. Och egentligen hade jag tänkt att min inlämningsuppgift - det är alls ingen b-uppsats - skulle heta "Döden ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv", men jag har redan ändrat mig: den ska heta "Full fart bakåt - om amerikanska och svenska kulturkrig". Det är svårt att slita sig ur det här parentetiska, men nu har jag jagat den där högerböjen framför mig länge nog.)

Elin skriver tankeväckande om fejkade orgasmer och om att anpassa sig till medborvlarens borvlingsmönster och -förväntningar häromdagen. (Och nu en andra parentes: "borvla" är alltså synonymt med "ha samlag", en term som Marty har introducerat, liksom "förborvlad", som dock har en annan betydelse. När vi träffades hette hon "Borvlert" på Qruisern, ett nick som var inspirerat av "En slidig ödling borvlade i bryningen på solvis ples. Och lumpingen var brynklig och den villa gnutten fnes" - några rader ur en svensk översättning av Alice i Underlandet.)

Alltså: ibland fejkar man. Det har jag också gjort. Fejkandet kan dock ha olika amplitud eller äga rum längs en glidande (ha ha) skala om man så vill. Jag har bara fejkat orgasm en eller två gånger, däremot har jag fejkat njutning och engagemang vid ett flertal tillfällen. Jag har kanske låtit mig ridas eller själv lapat och juckat medan jag har tänkt på nåt annat, som hur pissnödig jag är, att det vore gott med skiva Västerbottenost på danskt rågbröd eller att det är väldigt konstigt att man kan kliva in genom en dörr, mötas av ett roulettbord, satsa 500 spänn på svart och vinna - varpå ett fullständigt inferno bryter loss: det är nionde gången i rad det blir svart! Men det kvittar ju. Rouletthjulet kan inte hålla reda på sånt; det är lika stor chans för båda färgerna varje gång. Men chansen att det ska bli en serie om nio gånger i samma färg är väldigt låg - hur kan det vara både-och?

Ja, sånt har jag funderat på, men det blir kanske lite dålig stämning om man delger sin medborvlare slika funderingar under själva borvlandet. Så man biter ihop för den goda sakens skull och oh och ah och så vidare tills det äntligen är överstökat och man kan ligga ömt sammanslingrade och Hon stryker en lock ur Hans svettiga panna eller vad som nu förväntas av manuset - kanske ska båda ta en cigg, titta upp i taket och dra ett citat från en Leonard Cohen-låt, eller så ser man varandra djupt in i ögonen och ler i parsamt samförstånd, eller vad fan ni nu vill. Kanske kan man säga med en röst som knappt bär en: "Jag har blivit bränd så många gånger" eller så nöjer man sig med ett "Å, älskling". Ja, där ligger man nu och tänker på en lustigt formad jordärtskocka på Vivo, hur den fick en att associera till den där tavlan av Botero som man inte vet namnet på. Den där, ni vet... Och herregud, så creddigt att kunna slänga sig med rätt konstnär eller att man minsann såg den stora Picassoretrospektiven i påvepalatset i Avignon. Men åter till verkligheten. Något pockar på ens uppmärksamhet. Just det - Bettan! Där ligger du och tror att jag är här, men det har jag inte varit de senaste två timmarna. Förresten så smakar din fitta så kemiskt och konstigt - har du börjat medicinera mot nåt och varför har du inte talat om det i så fall?

Det är hemskt. Rätt komiskt, för all del, men hemskt. Man axlar ett sexämbete för den goda sakens skull. I mitt fall för att jag har haft ett kroniskt dåligt samvete för att jag har axlat ett kärlekesämbete för att inte göra någon ledsen. "Jag älskar dig." - "Eh... Samma här! Oj, vad jag älskar dig. Verkligen." Så måste man svara och sen är det klippt. Man får gå på Moderna och på en fransk film och hålla handen och ljuga sig igenom tillvaron i största allmänhet, så där som par brukar göra på dagarna medan de skriker ut sin ångest i huvudkudden på nätterna. I ett radhus i Stuvsta med en stor, platt tomt. <- ett återkommande tema hos mig, vet ni som är mina gamla vänner.

Sex kan vara rätt tjatigt och långtråkigt. En nära vän till mig hade för många år sen lite slickskola där hon tipsade om hur man ska göra om det drar ut på tiden och man blir stel i nacken. Man får absolut inte avbryta, sa hon, särskilt inte om de där rytmiska sammandragningarna kan skönjas vid horisonten. Vad du än gör, sluta inte förrän the slickee har kommit. Det kan ta en hel kväll, men skam den som ger sig. Börjar det strama i nackmusklerna så lägger du huvudet på hennes lår. Det är vilsamt och bra, och så cirklar du med tungan runt klittan medan du gör det lilla kom hit-vinket inne i murvan så att g-punkten får sitt. Ja, jo, men... En hel kväll? Visst, jag kan knulla i fyra-fem timmar, men det gör jag för att jag vill, inte av pliktkänsla. Man kan bjuda på ett knull nån gång, det gör ingenting, det är inte det. Men ska jag fejka så vill jag inte hålla på längre än nödvändigt. Och fejka ska jag inte. Jag har slutat för längesen. Det måste finnas en ömsesidighet, annars ser jag ingen poäng med att knulla.

Jag skrev i en kommentar till Elins blogginlägg att kvinnorna borde se till att ta för sig lite mer i sänghalmen, få sitt innan mannen har ejakulerat och därmed satt punkt för samlaget. Det var oövertänkt. De ska inte kräva ett dugg, för de ska inte behöva kräva ett dugg. Måste de kräva ett dugg så är det fel partner. Det är i själva verket precis som när man säger "tjejer måste lära sig att ta för sig i klassrummet". Man talar inte om för pojkarna att de faktiskt får sluta att ta upp allt syre. Strängt taget är män i allmänhet så fittologiskt obevandrade och ejakulationsfixerade att de inte förtjänar er uppmärksamhet. Så är det. Testa mig i stället, vetja. Nej, jag skojar; testa en brud med tungan på rätt ställe.

På bastuklubbar eller andra lokaler och sammanhang där M har S med M är läget ett helt annat. Man håller bara på så länge det känns intressant, sen vandrar man vidare. Det är trivsamt, tycker jag. Det borde finnas sånt även för spinnsidan. Och principen är faktiskt applicerbar även på olikkönade knull. Håll på så länge det känns kul och skit i det sen. Ta den där ostsmörgåsen och berätta om vilken rolig jordärtskocka ni stötte på häromdagen. Sen kan ni flamsa om att kålroten är rotfrukternas Rolf Lassgård ett tag. Vem vet, ni kanske fylls av oändlig kättja på köpet.

(Och nu har jag skrivit i prick en timme om man räknar bort rökpausen, så nu får det bara bra för i dag, trots att jag har en hel hoper åsikter, insikter och muntrationsframkallande kuriosa att bidra med. Ser ni nåt korrfel så skrik till. Först öppnade rätta svar belönas med en fårfiol. Det senare är ännu en martinism. Vad vore jag utan dig, min älskade?)

Nej, det är kommunernas fel

Det är inte friskolorna utan kommunerna som bestämmer om elever med särskilda behov skall få plats, skriver Gudrun Rendling, förbundsjurist på Friskolornas riksförbund i GP i dag.

I sammanfattning: kommunerna kan välja att samla alla besvärliga typer på ett ställe, vilket blir kostnadseffektivt. Så förtjusande.

Principen kan utökas. Samla alla som talar knagglig svenska i en skola. Eller samla alla med behov av stödundervisning i en skola. Sen kan man samla alla pojkar i en skola, eftersom pojkar (ja, inte akademikerbarn såklart) presterar sämre än flickor på alla nivåer. Sen kan vi samla alla barn som är lydiga, tidigt utvecklade och har föräldrar med akademisk bakgrund i en skola. För att förfarandet ska bli rationellt bör vi ha en central antagningsenhet som kan sortera ungarna ungefär som man sorterar klump (skrymmande brev) på posten: Karl-Gustaf, Peder och Otto i den säcken, Djalil, Ahmed och Nagina i den säcken och så Ronny, Sonny och Lonny i den säcken.

Då behövs ingen lagändring och Sverige kan fortsätta att bryta mot FN:s konvention om barnens rättigheter.

Friskola? Inte för dig, lilla vän.

Jag var inte medveten om det. Jag trodde faktiskt inte att det kunde vara så jävligt, men friskolor får välja bort elever med funktionsnedsättningar! Välkommen till den svenska välfärden år 2008.

I DN kunde man häromdagen läsa (ej på nätet) om hur en CP-skadad pojke som behöver två personliga assistenter äntligen får komma tillbaka till skolan - alltså den kommunala - efter åtskilligt bråkande från hans föräldrar. Men skolan fick alltså ge med sig till sist. Det slipper friskolorna. De behöver inte ens installera hörselslingor eller rullstolsramper.

Det saknas kunskaper och pedagoger med särskild insikt i hur man underlättar för barn med funktionsnedsättningar i våra skolor. Ett exempel ur en av mina kursböcker: Johan som är rullstolsburen kommer sist ut till rasten eftersom han måste ta hissen. I hissen får ingen av hans klasskamrater följa med - de kan ju gå själva. Så han missar de lekförhandlingar som uppstår på vägen ut från klassrummet, och hamnar förstås utanför. Vad säger man om den policyn från skolans sida? Tjockskallar!

Det är också vanligt att ett barn som Johan får vara med och leka, men bara på vissa villkor. Att han går med på att vara hund, till exempel. Hur tacklar man sånt? Ja, inte genom att säga till de andra barnen: "Johan måste faktiskt också få vara med." För då skapar eller förstärker man bilden av Johan som ett problem. Men varifrån kommer den bilden? Gissa tre gånger: från skolan. Skolan ser barn som inte är som alla andra som ett problem. En flicka med OCD (tvångssyndrom) som inte vill vara med på gymnastiken eftersom hon har svårartad bacillskräck får höra av idrottsläraren att hon kommer att bli underkänd. "Alla handikapp är inte synliga" hette det förr. Jojo. Lärarens, till exempel.

Så vad tänker Jan Björklund göra åt det här med diskrimineringen av barn? En diskriminering som bryter mot en FN-konvention som Sverige har undertecknat? Det ska bli intressant att se. Han kanske föreslår skriftliga betyg från första klass.

Adjö, konsument

Nej, jag har heller inget bättre för mig, så jag kopierar listan från LSM

Bästa promenad: Till tunnelbanan.

Favoritgata: S:t Eriksgatan.

Favoritdrink: En GT på Göken.

Senaste Stockholmsupptäckt: Att Gunnarssons tar 62 kronor för vanligt kaffe och en kardemummamazarin, vilket närmar sig mitt klädkonto per månad.

Bästa mikromaten: Vi har ingen mikrovågsugn.

Favoritförort: Vällingby. Här vill jag leva och dö.

Fikar gärna på: Anna och Mats (Drottningholmsvägen vid Kronis) - billigt, supertrevligt och ägt av gullisar som bakar själva.

Bästa brunchen: Jag har aldrig ätit brunch, vad jag vet. Det låter larvigt.

Bästa kaffet: Det vi dricker hemma när kidsen har somnat.

Bästa konsertlokalen: Jag avskyr konsertformen, särskilt den klassiska. Det är för mycket "Titta, mamma!" över det hela.

Bästa baren: Göken, såklart. Ibland Side Track eller Torget.

Här bjuder jag mamma på middag: Hon är död.

Här bjuder jag pappa på middag: Han är ännu dödare.

En bra gå bort-present: En bok som mottagaren inte skulle ha läst i vanliga fall.

Favoritlyxartikel: En bok som med lite god vilja kan tolkas som kurslitteratur.

Läser just nu: "Världen i vitögat - tre essäer om västerländsk kultur" av Stefan Jonsson. Hur bra som helst.

Läser helst: ostört och länge. Apropå lyx.

Favoritråvara: Fetaost, helst Mevgal.

Favoritmärke: Mina barns födelsemärken.

Favoritskor: Fårskinnstofflor.

Klädkonto per månad: 80-100 kr.

Dricksprocent: 10.

Modeförebild: Göran Greider och Marco Lehtojki.

Motionerar: Jag är omgiven av 2-4 barn en vanlig dag.

Mest överskattade affär: Lidl. Slovakiskt dasspapper i all ära, men jag vill kunna handla allt på en gång. Och så pallar jag inte med den vedervärdiga belysningen.

Det dyraste jag har köpt: Min frihet från två äktenskap och en heteronorm.

Favoritprodukt på apoteket: Reliv.

Bästa fyllekäket: Man meat.

Lyssnar på: Conspiração. (Men hoppa över den första låten.)

Bästa förfestmusiken: En salig blandning av halvminutsnuttar hemma hos min älskade Morrhoppa.

Senast gnolade: "Tula hem och tula vall".

Mitt sämsta köp någonsin: Ett jag gör varje dag för 47 kronor.

Dansar helst till: Klockan fyra på nåt gayhak. Fast inte på schlagergolvet.

Senaste fyndet: Fyra förpackningar god (äkta, inte formsprutad) skinka på Coop. Bara 15 spänn styck!

Senaste secondhandfyndet: En bättre begagnad dramatiker i 30-åråldern. Med livstidsgaranti.

I dvd:n: Mora träsk. Småttingarna gillar dem. (59 kr på Hemköp.) Bolibompa är avskaffat numera eftersom vi inte kan se Barnkanalen.

Användbar pryl: Min älskade iPod Shuffle. Utestänger bräkande när jag läser på snubbelbanan.

Mode jag aldrig vill se igen: Den kristna värdegrunden.

Favoritaccessoar: Silikonglid.

Transportmedel: Gröna linjen. Fyrans buss. Fortkomstledamöterna.

Dagens länk

Jag nöjer mig med det här i dag, ett inlägg i den skoldebatt som verkar ha avklingat. Vilket den inte bör göra.

Om att räkna bröst i maktens korridorer

Per Gudmundson har sett en intervju med Susan Faludi på TV8. Själv har jag bara skogs-teve så jag vet inte exakt vad Faludi sa, men enligt Gudmundson är Faludis teori "att 11 september innebar ett bakslag för kvinnans position i USA, och att det offentliga istället fylldes av karlakarlar."

Men se bara på Condoleezza Rice, Hillary Clinton och Nancy Pelosi, utbrister Gudmundson. Och så Sarah Palin, den första republikanska vicepresidentkanditaten med snippa. Så Faludi har fel.

Mot det kan man invända två saker: för det första så räcker det liksom inte att räkna kvinnobröst i maktens korridorer. Att det finns kvinnliga kroppar betyder inte att det bedrivs feministisk politik. Det är kanske troligare att Sveriges riksdag genomdriver jämställdhetsreformer eftersom antalet herrpattar där inte är i så stor majoritet som i USA:s demokratiska (och könade) organ. Och Sarah Palin, jösses... Skulle det vara ett framsteg med en kreationist och abortmotståndare ett hjärtslag från presidentposten? Näppeligen. Och det förstår Gudmundson mycket väl, men han leker att vilken XX-individ som helst är ett framsteg.

För det andra: det som hände efter elfte september var att "[m]änskligheten sprack i två hälfter, civiliserade och barbarer", som Stefan Jonsson skriver i förordet till "Världen i vitögat - tre essäer om västerländsk kultur" (Norstedts, 2005). Plötsligt hade vi en situation där den som inte var med USA eller Västerlandet var terrorist eller medlöpare till de svartmuskiga. Och retorik av det slag som Dubbya eller Chirac ("En attack mot civilisationen!") har gjort sig skyldiga till är nog rätt...manlig, eller hur? Karlakarlar kan visserligen uppträda i kjol, som när Järnladyn krigade mot de där sydamerikanerna. Men på det stora hela är det gudskelov ett undantag - precis som Hillary Clinton, Pelosi och Rice är undantag från den regel som säger att maskulin politik oftast bedrivs av XY-individer. Eller att ett ärkekonservativt pucko från Alaska kan användas för att fiska röster enbart för att hon har snippa.

Förbifart Hjärna

Jag vet: om vi bygger jättemånga nya vägar och skiter i kollektivtrafiken så kommer bilisterna att bli glada. Tills vägarna har korkats igen igen (ah, jag älskar såna där ordkonstellationer). För det gör de, visar all erfarenhet. Det går inte att bygga bort bilköer med fler vägar, vilket Claes Arvidson tror.

Den enda vettiga lösningen är att satsa på kollektivtrafiken. Dels är den till skillnad från privatbilismen miljövänlig, dels kommer då fler att åka kommunalt och färre att ta bilen, eftersom inte ens bilister är helt irrationella. Färre som tar bilen = mindre igenkorkade trafikleder. Bra va? Visst, det finns alltid gubbar som vill lyssna på Komatösa favoriter och peta sig i näsan i en vit Mercedes, men de flesta prioriterar nog att komma fram fort.

Härifrån Vällingby tar det prick 20 minuter till Fridhemsplan med tunnelbana. Jag åker med Sturm och Drang fram och tillbaka på morgon och eftermiddag, och ser ut över bilköerna som börjar redan vid Abrahamsberg. Ja, de sitter där, näspetarna. Men om det t.ex. infördes snabbtåg i rusningen så kunde man halvera restiden. Hoppa över Åkeshov, Ängbyplan, Stora Mossen, Kristineberg och Thorildsplan, till exempel. Vid de första tre bor näspetare i miljonvillor, vid de senare två kliver knappt någon på. Fast å andra sidan skulle jag inte hinna läsa lika mycket för mina barn då. Äsch, det är smällar man får ta. Jag kan läsa mer hemma i stället. Just nu håller vi på med den första Harry Potter-boken. Den är riktigt hyfsad: lite som Roald Dahl men inte fullt lika drastisk - och mindre tjatig än Roald när han är som sämst.

Jaha, det var dagens bulletin. Inte mycket till spiritualitet att hämta här, men jag har suttit på Uni hela dagen och somnade redan vid Thorildsplan på hemvägen. I morgon ska jag försöka värpa nåt mer minnesvärt.