John Stuart Mill och rutavdraget

Årets valrörelse inte precis kretsat kring feministiska hjärtefrågor, men har avdraget för hushållsnära tjänster ändå diskuterats. Så här skriver t.ex. Folkpartiet på sin webbplats:

För att lätta på arbetsbördan för inte minst barnfamiljer är vi varma anhängare av avdragsrätt för hushållsnära tjänster. Genom att ge fler möjlighet till avlastning i hemmet förbättras möjligheterna för både kvinnor och män att få mer tid för barnen och för karriären.

Tanken har funnit sen början av 1990-talet, då debatten om så kallade pigavdraget tog fart. 2006 skrevs sedan en artikel i Aftonbladet, Vi vill ha ett RUT-avdrag, och kanske var det alltså där uttrycket myntades. 2008 skrev Ulrika Hagström och Kerstin Olsson från TCO DN-artikeln Ge 90 procents subvention för hushållsnära tjänster:

Verklig jämställdhet mellan kvinnor och män kan inte förverkligas utan mycket stark samhällssubventionering av hushållsnära tjänster … [M]ed en kraftfull samhällsinsats för att lyfta det obetalda arbetet från mödrarna blir de fria att fatta egna beslut inom arbets- och samhällslivet.

Ett knappt år senare var avdraget genomfört. Sedan 1 juli 2009 får man som privatperson bl.a. göra avdrag för städning, klädvård, matlagning, gräsklippning, snöskottning och barnpassning med upp till 50 000 kr/år.

Hagström & Olssson är måhända tydligare än Folkpartiet med att en minskning av det obetalda arbetet ska komma just kvinnorna till godo. I grunden är dock båda citaten ett exempel på det jag anser är liberalfeminismens svaga sida, nämligen avsaknaden av ett klasspersperspektiv. Från vänsterhåll har traditionellt pigavdraget kritiserats för att gynna medelklassens kvinnor på bekostnad av arbetarklassens. För vem ska utföra de här tjänsterna? Jo, arbetarkvinnor som i sin tur knappast har råd att betala egna pigor. Att den analysen är berättigad framgår av Svenska Dagbladets sammanställning Frågor och svar om rutavdraget: 41 % av de begärda avdragen kommer från den översta inkomstdecentilen. Vid inkomster under 280 000 kronor om året yrkar under 1 % avdrag. De som drar av är alltså de redan privilegierade; några av dem hittar ni i den här sammanställningen.

Det finns förstås fler invändningar. Fortfarande arbetar kvinnor lika mycket obetalt som betalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Att låta medelklassens kvinnor göra avdrag för städning etc. lämnar den skeva arbetsfördelningen intakt. Kvinnors deltidsarbete bidrar också till att cementera det här förhållandet: de jobbar ju ofta deltid just för att de måste ägna sig så mycket åt arbete i hemmet. Detta leder till en sämre löne- och karriärutveckling och dålig anställningstrygghet. Om detta säger liberalerna just ingenting, vilket gör att liberalfeminismen är ”svag i teorin”, som Lena Gemzöe uttrycker det i "Feminism"; den har bidragit till att göra kvinnor till likvärdiga medborgare, ”men inte kunnat upphäva kvinnors underordnade position” och ”saknar en teori om vad kvinnoförtryckets djupare mekanismer består i". Är detta en inbyggd svaghet i liberalfeminismen? Ett svar på den frågan går kanske att få genom att studera rörelsens historiska rötter.

Både liberalfeminismen och den socialistiska feminismen har anor sen 1800-talet. John Stuart Mills berömda bok ”The Subjection of Women” från 1869 propagerar för att kvinnor äger samma förnuft som män och därför ska ha samma rättigheter, som att utbilda sig, förvärvsarbeta, rösta och inneha politiska ämbeten. Ändå ansåg Mill att kvinnor, när de ändå valde att gifta sig, var bättre lämpade att sköta hushållet. Gemzöe frågar sig varför en sådan förnuftsstyrd kvinna frivilligt skulle ta på sig den traditionella rollen. Även Valerie Bryson (”Feminist Politcal Theory”) ser detta som ett mysterium, men jag tror att det kan bero på att Mill trots allt skilde på manligt och kvinnligt förnuft. Kvinnan var mer ”jordnära” och ”intuitiv”; enligt den synen kanske det inte är så långsökt att det skulle göra henne mer lämpad att ta hand om barn och hushåll. Denna Mills essentialism är lätt att kritisera, men Bryson påpekar att Mill inte nödvändigtvis såg det manliga förnuftet som högre. Intuition var en egenskap som även konstnärer och poeter innehade, och i ett idealiskt partnerskap kunde mannen och kvinnan se upp till och lära sig av varandras skilda begåvningsprofiler.

Mill ansåg också att mannen skulle disponera hushållets inkomster, och att kvinnan inte borde bidra med förvärvsarbete. Den här motsägelsefulla synen på kvinnan som potentiellt jämlik i kraft av sitt förnuft och ändå bättre lämpad i sin traditionella roll som mor och maka, förvärras av att Mill ingenstans framhäver värdet av hushållsarbetet. Och det föll honom aldrig in att mannen skulle städa eller snyta ungar. Desto mer förbryllande blir den här essentialismen när man betänker att Mill framhöll att människan var en produkt av samhället. Men som Bryson påpekar var Mill inte ensam om att oreflekterat godta denna arbetsfördelning. En tidig feminist som Elizabeth Stanton, som var sjubarnsmor, klagade över att tiden inte ville räcka till både för politiskt arbete och barnpassning. Men hon drog aldrig slutsatsen att kvinnokollektivets emancipation kunde hindras av dess roll i den privata sfären.

I Alliansens Sverige är i alla fall saken klar: hemmets sfär ska fortfarande i huvudsak vara kvinnans ansvar, men hon ska få avlastning av Någon Annan. Alla människor är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra. Mannen ska inte tvingas ta ansvar för sina barn genom en individualiserad föräldraförsäkring, men man kan ju alltid locka med en ”jämställdhetsbonus” (som enligt Försäkringskassan inte har haft någon effekt alls). Hushållsarbetet värderas lågt, och lösningen på barnfamiljernas ”livspussel” är att få avlastning i hemmet.

Om avsaknaden av klassperspektiv på rutavdraget kan förefalla i bästa fall naivt och i sämsta fall cyniskt, kan man påminna om Karl Marx tes att den härskande klassens tankar alltid är är de som dominerar. Men Marx själv ägnade inte kvinnans underordning många rader. Han, och senare marxister, verkar mena att revolutionen löser alla problem, inklusive kvinnofrigörelsen. Det finns alltså inget specifikt kvinnoförtryck, och arbetarkvinnors kamp för jämställdhet sågs länge som ett slags klassförräderi. Nej, jag håller med Bryson om att marxismen inte går att ”rädda” för feminismen annat än partiellt. Dess analys av allt förtryck som ett utslag av ekonomiska orättvisor gör att patriarkala maktordningar mellan kvinnor och män över klassgränserna blir osynliga. Den klassiska marxismen är också lika blind som den tidiga liberalismen för den reproduktiva sfären (i vid mening, alltså sånt som familjemönster, hushållsarbete, sexualitet, omsorg och sjuka och barn). Det krävs en bättre analys.

De tidiga feministerna i USA och Storbritannien analyserade kvinnans underordning även inom äktenskapet, och frågor som rätten till sin sexualitet var aktuella i en tid när en gift kvinna inte kunde våldtas inom äktenskapet och var utlämnad åt mannens aggressivitet. I mångt och mycket förebådade dessa tidiga feminismer 1960-talets radikalfeminism med betonandet av särskilda kvinnliga dygder och vikten av kvinnlig sammanhållning. Denna radikalfeminism var oerhört viktig, men känns ganska mossig i dag med sin livmodersfeminism. Men en variant av den, den socialistiska radikalfeminismen, avvisade den traditionella marxismens enögt ekonomiska analys. I stället sågs könet och klassen som sammanfogade, och teoretiker som Heidi Hartman (”Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism” 1981) betonade att män ur alla klasser blir uppassade av kvinnor och därför har ett intresse av att bevara det rådande systemet. Känns tanken aktuell? Jag tycker det.

Därmed är vi tillbaka till rutavdraget. Kvinnors reproduktiva arbete nedvärderas fortfarande samtidigt som det verkar förtryckande. Vård av sjuka föräldrar är inte precis ett högstatusjobb, inte heller städning, tvätt och barnpassning. Att medelklassens kvinnor ska få göra karriär genom att underklassens kvinnor snyter deras ungar är ingen lösning på den sortens maktordningar. Och som Gemzöe skisserar i sitt slutkapitel borde man kunna prioritera reproduktionen framför produktionen. Först när vi får ”demokrati i reproduktion, omsorgsarbete och sexualitet måste män börja ge omsorg”. Detta blir då synonymt med att kvinnor ”sysslar mindre med att ge omsorg och mindre med att utföra moderskapspraktiker”, men inte att detta sker på bekostnad av pigor – vilket dagens liberalfeminister verkar vilja.

Har rutavdraget skapat jobb? Jo. Men som framgår av de ekonomiska sammanställningarna ovan är det jobb som de bättre bemedlade ändå hade haft råd att betala vitt. Att avdraget skulle minska antalet svartjobb är också ett vanligt argument - som bekvämt nog är väldigt svårt att kontrollera. Det ligger liksom i svartjobbens natur att de inte låter sig kartläggas. Nej, det är snarare så att rutavdraget har gjort det legitimt att anlita en piga för att snyta ungar och byka tvätt. Det är alltså inte skamligt längre och därmed kan man vara öppen med hur man ser på arbetarklassens roll i vårt nyliberala samhälle. Att pigan inte kan ha en piga som i sin tur också har en piga är väl inte vårt problem? Skit rinner som bekant nedåt.


(Det här är en lätt modifierad och kortad version av en hemtenta.)