Populisten som ville förbjuda slöja

Jan Björklund vill nu göra det lättare att stoppa elever som bär heltäckande slöja skriver bl.a. Svenska Dagbladet och Sveriges Radio. ”Folkpartiledaren Jan Björklund vill ändra skollagen och högskolelagen så att en rektor för en skola eller universitet ska kunna förbjuda elever och lärare att ha burka eller niqab.”

Att Skolverket redan har givit rektorer rätt att stoppa heltäckande slöja, vilket man kan läsa om här, räcker inte för Björklund. Fallet med den kvinna som uteslöts från en barnskötarutbildning för att hon bar niqab gick till DO och har ännu inte avgjorts. Björklund vill alltså föregripa Diskrimineringsombudsmannens beslut och en gång för alla slå fast i såväl skollagen som högskolelagen att niqab och burka inte ska tillåtas. Därmed ansluter han sig till Sakine Madon, som i en ledare i Expressen i fjol ville förbjuda slöjor i grundskolan och skrev så här:

Varför pratar så få om barn som täcks från topp till tå? Förbud mot hindrande klädsel borde för länge sedan ha införts i grundskolor. Inklusive friskolor. Barn går i skolan för att utvecklas och lära sig saker, inte för att lindas in i tyg som hindrar deras rörelsefrihet eller för att representera föräldrarnas religiösa identitet.

I samband med Madons artikel gjorde Expressen en webbenkåt, där en majoritet av deras läsare ville förbjuda burka helt. Madon ser visserligen burka och niqab som utslag av ”en unken människosyn” men anser inte att vuxna människors klädsel är en fråga för lagstiftare. (Den som väljer att dölja sitt ansikte får däremot vara beredd att ta konsekvenserna av sitt val, skriver Madon). Men barn ”väljer inte att gå i heltäckande” och hindras i sina aktiviteter som gymnastik, och därför vill alltså Madon förbjuda slöja i grundskolan. Björklund vill gå alltså gå längre än Madon och förbjuda niqab/burka även på universitetet.

På Al-Azharskolan i Vällingby där jag bor går bortåt 400 elever, de flesta med somalisk bakgrund. Skolan är en friskola med muslimsk profil, vilket innebär en timmes undervisning per vecka i profilämnet islam. Varken lärare eller elever behöver vara muslimer, även om de flesta är det. Om Madon fick sin vilja igenom skulle samtliga flickor här tvingas ta av sig slöjan – i alla fall under skoltid. (Ingenstans antyder Madon att de skulle förbjudas bära slöja på väg till eller från skolan eller under sin fritid, varför man kan undra hur befriande ett slöjförbud i skolan skulle vara.) Men ”vanlig slöja”, d.v.s. hijab, anses alltså inte utgöra något hinder för en friskola att bedriva sin verksamhet enligt svenska myndigheter.

Beslutet från Skoverket motiveras med att burkan ”kan störa pedagogiken”, bl.a. genom att förhindra ögonkontakt. Man motiverar också sitt beslut med att ”eleverna inte anses ha rätt att utnyttja skolorna för religiösa manifestationer eller speciella kulturyttringar”. Här ligger man nära den kontroversiella dom från Frankrike där författningsdomstolen kom fram till att det inte i sig ska vara förbjudet för elever att visa sin religiösa tillhörighet, men

…denna frihet tillåter inte elever att bära tecken på religiös tillhörighet som genom sin natur, genom de förhållanden under vilka de bärs individuellt eller kollektivt, eller genom sin demonstrativa eller kravfyllda karaktär, skulle kunna utgöra en form av påtryckning, provokation, omvändelseförsök eller propaganda och hota värdigheten eller friheten för elever eller andra medlemmar av utbildningssamhället, äventyra deras hälsa eller säkerhet, störa undervisningen eller rubba lärarna i deras pedagogiska roll, kort sagt, rubba ordningen i skolan eller störa den offentliga tjänstens normala sätt att fungera (utdrag ur Avis du Conseil d’Etat du 27 novembre 1989).

Skolverket låter alltså de enskilda skolorna av avgöra om bärandet av en religiös huvudduk skulle kunna ses som en protest eller provokation, precis som i Frankrike. Inställningen att staten ska beskydda unga kvinnor från deras patriarkala kultur blandas här med tanken om att slöjbärandet kan vara självvalt och ha politiska syften. Detta förefaller mig något motsägelsefullt. Att som skolverket dessutom anföra att heltäckande klädsel kan medföra risker vid exempelvis kemilaborationer är ett resonemang i samma anda som Sakine Madons tal om ”det opraktiska”. Med tanke på att skolor i exempelvis Saudiarabien knappast har dessa problem förefaller sådana argument långsökta. Heltäckande slöja anses också enligt Skolverket försvåra identifikation – vilket är en paradox: antalet burka/niqabbärande elever i Sverige lär vara väldigt lågt. Om något bidrar burkan till att peka ut bäraren i en ”burkafri” omgivning. Hur utbrett är det här ”problemet” egentligen. Jag bor granne med Al-Azharskolan och ser eleverna varenda dag. Inte någon har niqab eller burka, däremot har jag sett en mamma i niqab och en i burka. Men inte en enda elev, alltså, och jag har nog sett de allra flesta.

Seyla Benhabib skriver apropå det franska beslutet att det ironiskt nog var ”det franska utbildningssystemets egalitära normer som förde dessa flickor ut ur hemmets patriarkala strukturer och in i den franska offentligheten och gav dem självförtroende och förmåga att ge bärandet av huvudduk ny betydelse”. Det hade varit rimligare, fortsätter hon, att föra en dialog med ungdomar om hur det är att vara muslim i det franska samhället i stället för att kriminalisera deras aktiviteter. ”Tyvärr fick vi inte höra rösterna från dem vars intressen påverkades mest av de normer som förbjuder bärande av huvudduk under vissa villkor.” En artikel i DN från 2007, Mamma var orolig när jag tog på slöjan kan tjäna som exempel på hur en sådan dialog skulle kunna inledas. Här berättar Majna, Hanna, Sara och Maria varför de valde att börja bära slöja i tonåren. Ingen av dem har gjort det på grund av yttre påverkan, och de kan alltså ses som exempel på det kvinnliga aktörskap som diskursen om den kulturellt styrda människan förbiser. Däremot innebär deras tro och dess uttryck i form av huvudduk andra problem: ”Det största problemet är att muslimer inte ses som ’riktiga’ svenskar, menar Maria, Sara och Hanna. Trots att de är födda i Sverige känner de sig inte helt accepterade i det svenska samhället.”

När Jan Björklund väljer att föra fram frågan i dag kan man undra vad det beror på. Om man är naiv, vill säga. För naturligtvis är det valet i höst som ligger bakom. Genom sin senaste piruett vill Björklund locka väljare som upprörs över muslimskt kvinnoförtryck. Detta är samma strategi som när Sverigedemokraterna vill framställa sig som hbt-vänliga genom att angripa muslimer. De riskerar att ta över Sverige, skriver bland annat Kent Ekeroth i sin blogg. Och alla vet ju hur muslimer ställer sig till homosexualitet, liksom.

Under Bengt Westerbergs tid var Folkpartiet ett antirasistiskt parti. Liberalismen har också stolta traditioner när det gäller att värna om individens frihet, en frihet som dock begränsas av att den inte ska få medföra negativa konsekvenser för någon annan. Men Jan Björklunds liberala kompass verkar snurra hej vilt, för vem drabbas av att svenska rektorer, myndigheter och lagar får förbjuda niqab och burka i undervisningssammanhang? Jo, den mycket lilla minoritet elever som av olika anledningar väljer – eller i värst fall tvingas – att bära heltäckande slöja. Det ”problem” man söker lösa är mikroskopiskt – nästan som om det skulle bli förbjudet i lag för gummifetischister att ha dykardräkt på sig i plugget. Nej, Björklund vill fiska röster genom att rida på vågen av främlingsfientlighet, rasism och islamofobi som sköljer igenom hela Europa just nu. En dag kommer han att bli ihågkommen som den som drog liberalismen och Folkpartiet i smutsen.