Livmoderskolonialism

I DN Kultursöndag Debatt kan man i dag (hittills ej på nätet) läsa ett bearbetat avsnitt av Kajsa Ekis Ekmans "Varat och varan" (tidigare recenserad av Ulrika Stahre i AB): "Kvinnan som behållare". Jag har börjat läsa boken, som i sin första del går till botten med den nyliberala retoriken kring prostitution på ett väldigt grundligt och övertygande vis. Så nöj er inte med artikeln i DN, är min rekommendation; "Varat och varan" är obligatorisk läsning för den som är intresserad prostitutionsfrågan och kostar bara knappt 200 kronor.

Men DN-artikeln handlar mest om surrogatmödraskap och den framväxande industrin i bl.a. Indien och Ukraina där fattiga kvinnor så att säga lånar ut sina kroppar till framförallt barnlösa heterosexuella par, men även till ensamstående män eller bögpar. Och det är just denna syn på kroppen som enbart ett kärl som Ekis Ekman vänder sig mot:

Mäns påstådda "rätt till barn" blir ju lika med rätten att använda sig av kvinnors kroppar för deras egna behov. Så enkelt är det. Och en sådan rättighet kan aldrig finnas, får aldrig etableras. För då gör vi kvinnan till ett redskap för mannen. Då reduceras hon till till en behållare, en vagina, en guldgruva som han kan ta och gräva ur när han behöver något och kasta ner några småmynt som tack.

Ser ni några likheter med prostitution här så ser ni rätt. Det handlar om exakt samma förvridna människosyn, om kroppen som vara och tjänst. Som Ekis Ekman skriver senare:

jaget blir till kropp
kroppen blir till sex
sexet blir till tjänst

Och modern blir alltså en livmodern som blir en behållare. Människan går upp i rök - vilket förstås är väldigt bekvämt för den som vill köpa sig tillträde till den andras kroppsöppningar eller livmoder. Skulle man se den fattiga indiska kvinnan som människa, skulle man se den prostituerade kvinnan som människa, blev det kanske svårt att behålla sin cyniska affärsblick. Ekis Ekman riktar också en förintande kritik mot exempelvis queerteoretikern Ulrika Dahl som skriver om sina upplevelser i Amsterdams Red Light District på ett romantiserande och självförhärligande vis. Hon bär "horan" som en medaljong runt halsen, för att framhäva sin egen förträffliga queerhet och fördomsfria syn på sex och kön. Det är faktiskt väldigt motbjudande.

Kolonialism är att erövra och kontrollera andra människor länder och tillgångar. Surrogatmödraskap är att erövra och kontrollera andra människors livmödrar, med hjälp av världens minsta kolonisatör: det embryo som inte är ens avlägset biologiskt besläktat med den livmoder där det planteras in. Följden blir förstås att kvinnan måste ta regelbundna sprutor för att inte hennes kropp ska stöta ut det främmande embryot/fostret. Hon bär på ett barn som får hennes mage och bröst att växa, som får henne att bli illamående och luckrar upp bäckenets fogar, som förändrar hela hennes hormonbalans. Hon genomgår en förlossning som kan vara utdragen och bli komplicerad, hon blöder, hon stöter ut moderkakan, hon är utmattad men lycklig över att det gick bra och nu är över.

Och där står nu den vite mannen som hon har skrivit kontrakt med. Rörd till tårar tar han emot en ljuvlig, fantastisk liten varelse. Och går därifrån. Föderskan går hem nästa dag med sin fortfarande svullna mage och sina bröst som var förberedda på amning. Hon har avslag i några veckor, magen krymper. Men efter en tid finns inget som påminner om de där nio månaderna, utom pengarna.

Handlar det här om en människa? Eller är det bara en kropp, bara ett kärl? Handlar detta om ojämlika maktförhållanden, eller är det bara en slump att surrogatmamman inte har pengar?

Kolonialismen var kapitalismens barnmorska. Dess epok tog slut när Angola och Mozambique blev fria på 1970-talet. I dag behöver man inte erövra främmande länder för att dominera och suga ut dem - var makten är koncentrerad är uppenbart. Och kolonialismens idé om att erövra och dominera de Andra lever vidare i synen på de prostituerade och surrogatmödrarna. Det är bara det att den ofta smyckar sig i queera och normbrytande fjädrar. "Världens äldsta yrke" har blivit världens modernaste, skriver Ekis Ekman i sin bok. Det förändrar inte sakförhållandena, inte det minsta. Processen att jaget blir till kropp förutsätter att kroppen inte räknas som viktig för jaget utan bara som jagets mer eller mindre besvärliga massa av kött och blod, som en transportmekanism för hjärnan. Att motsätta sig denna vansinniga dikotomi är inte att vara biologist eller sexualfientlig eller omodern och icke-queer. Det är att se människan som en helhet, att identifiera sig med denna andra människa och agera solidariskt med den. Det behövs fler som Kajsa Ekis Ekman som kan beskriva det så klart i denna nyliberala tid när allt ska vara till salu.