Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen.Och visst, ett liv med barn är inte per automatik bättre än ett liv utan. Visst är det avskyvärt att andra ska lägga sig i, visst är det sårande för den som inte vill ha barn eller som vill men inte kan. När jag och min dåvarande partner hade ett barn fick vi hela tiden höra att "barn behöver syskon". När jag berättar hur många barn jag har i dag ojar sig folk. Och den som vill ha ett liv med barn men utan partner eller ett liv med två mammor eller pappor, eller fler än två "riktiga" föräldrar får också vänja sig vid alla frågor. Förälder är den som har avlat på det förväntade, godkända och sanktionerade sättet och även i övrigt är det tyskarna kallar stinknormal. Jo då, man kan vara adoptivförälder, fosterförälder eller bonusförälder. Det går an, men är såklart inte det riktigt riktiga, det fullkomnade och ljuvliga. Det är alltså inte nog med att den heterosexuella parsamheten ska krönas av barn för att en vuxen individ ska bli begriplig, det gäller att passa in på alla möjliga andra vis.
Hade Lena Andersson nöjt sig med att kritisera barnafödarnormen hade jag varit med. Men hon skriver om överbefolkning, fattigdom, svält och hotande klimatkatastrof som något vi borde tänka på innan vi förökar oss. Den sortens kvasiutilitarism fungerar inte. Problemen med undernäring, fattigdom, förtryck och torka eller översvämningar kräver helt andra politiska lösningar. Jorden kan försörja betydligt fler än i dag, på ett ekologiskt hållbart sätt, men inte så länge diktatorer som Robert Mugabe tillåts plundra ett land som har goda förutsättningar att uppnå välstånd – för att bara ta ett exempel. I förlängningen leder Anderssons resonemang till samma sorts lösning som Jonathan Swifts ”A Modest Proposal”: låt de fattiga sälja sina barn som livsmedel till de rika så förbättras deras ekonomi. Dra in alla bromsmediciner och all nödhjälp – världen är ju så överbefolkad.
Och sen blir Lena Andersson riktigt konstig:
Och i ett samhälle som det svenska där många i onödan blir trångbodda, isolerade och bidragsförsörjda för att de föder sex, åtta barn, och där medelklassen plågas av tidsbrist och statushets är det vettlöst att omhulda producerandet av bebisar.Ursäkta? ”Sex, åtta barn”? Hur många är det som passar in i den beskrivningen? Är det här verkligen Lena Anderssons åsikt, eller har hon haft Jan Björklund som spökskrivare? Vad jag vet är genomsnittet barn per hushåll betydligt blygsammare än så. Jag tror faktiskt att folk i gemen känner till preventivmedel.
Det är ett större bekymmer att många skulle vilja ha fler barn men inte får ihop det med långa arbetsdagar, skiftarbete eller påtvingad omsorg om gamla och sjuka föräldrar. Det är reproduktionen, i vid bemärkelse, som borde ges företräde framför produktionen. Vi borde få kortare arbetsdagar, kvälls- och nattöppna förskolor och en äldreomsorg värd namnet. Bland annat. Vi borde få en individualiserad föräldraförsäkring så att männen blev lika ”opålitliga” som arbetskraft som kvinnorna, få män att utföra lika mycket obetalt som betalt arbete – som är fallet för kvinnorna. Och vi ska inte vältra över medelklassens behov av avlastning på underklassens kvinnor i form av rutavdrag. Men om detta säger Lena Andersson ingenting.
Det går att ha fler barn utan att ha skyhöga inkomster. Man får välja bort ständiga utlandsresor och kanske låta barnen ärva kläder och leksaker av varandra. Den livsstilen ger dessutom lägre avtryck på vår miljö. Vi lever i ett land där det finns utomordentliga förutsättningar för barn. Att välja bort dem av omsorg om barn som dör av diarré, malaria, tbc, undernäring och aids är ungefär lika ”klimatsmart” som att trampa på en taiwanesisk träningscykel på sin balkong och sen ta bilen till jobbet. Jag begriper inte att Lena Andersson kan vara så närsynt.
7 kommentarer:
tack.
Jag funderade också på vilket svenskt samhälle det är där folk som regel föder sex-åtta barn.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. /MalligaMallan
Ja det var ett konstigt svartvitt resonemang. Men det är nåt med relationen mellan vuxna och barn som lockar fram det tänkandet. Inte så konstigt kanske, det handlar ju om makt.
Självklart ska ingen som inte vill ha barn tvingas, övertalas, tjatas eller pressas in i att skaffa barn av samhällets normer. I sig är det ju normkritik, men livet med barn beskrivs som att det _måste_ vara tråkigt.
Men det hänger nog ihop med artikelns genomobjektifierade syn på barn, som en piffig accessoar med runda kinder och mjukkorviga armar.
En accessoar som hindrar den vuxna från att ha roligt. Dessutom med en aktivt ond agenda - "[bebisar och barn] vill inte att vuxna ska prata, skratta eller älska". Kvack? Jag var riktigt jävla bekymrad som barn, över att mina föräldrar inte pratade, skrattade eller älskade.
Barn är inte små utomjordingar som landar ibland oss med en mission att så split mellan de vuxna och göra livet tråkigt för dem. Vi producerar inte bebisar med runda kinder och mjukkorviga etc, vi producerar blivande vuxna. Det kan vara riktigt roligt att ta hand om dem, även om man blir uttråkad av babymassage, babysång och babysim eller är ointresserad av att bräcka andra päron genom att kunna pråla med den allra snofsigaste vagnen. Man kan liksom hoppa över det där om det inte passar en.
Barn är nämligen inga objekt. De tillför saker, en egen vilja, men den utgår från att de vill vara med och inte att de vill förstöra.
Och trött, uttråkad och med skuldkänslor kan man bli av mycket. Sitt jobb, t ex, sina vänner, att tvätta, gå ut med hunden, städa, laga mat, tvätta sig under armarna och att komma ihåg att köpa födelsedagspresenter. Vad är lösningen på det? Att helt avstå från det också?
Åttabarnsfamiljerna är nog mycket riktigt lätträknade. Antagligen sexbarnsfamiljerna också... Och är verkligen många barn den största orsaken till trångboddhet, isolering (hur?) och så kallat "bidragsberoende"?
Det bedrövar mig att många läsare tycks missa poängen med artikeln. Det är synd, för då blir det heller ingen intressant eller värdig dialog.
Jag läser själv en vädjan om normprövning och (åtminstone) politisk neutralitet i förhållande till människors val, med eller utan barn. Det handlar om vädjan om att bejaka en norm som INTE (likt dagens) favoriserar och idealiserar fortplantning (vilket vi gör, med enorma mängder initiativ och skattemedel till fortplantningsrelaterade livssituationer; något som saknar motsvarighet för livsval som kan vara minst lika bra både för individer och samhälle). Det är sant att vi kan göra annat - också - för klimat och resursöverskridande på jorden. Men tills vi etablerat andra lösningar är det inte rationellt att odla en fortplantningsnorm, och det är inte heller liberalt ty det värderar inte (för omvärden likvärdiga) val lika, snarare gynnas val som begränsar andras möjligheter. (Återkommer till det strax.)
Det är alltså INTE (vilket många verkar tro) så mycket en fråga om hur KUL eller lyckobringande det är att ha barn. Hur roligt och stimulerande vissa än tycker det är med barn, så handlar inte världen bara om våra egna nöjen. Och våra resurser i form av tid och pengar är begränsade, så är det bara. Den tid och resurser barn konsumerar kan inte användas till annat. Alltså: Mer barn = Mindre av annat.
Men det ÄR en fråga om globala behov och resurser. I en överbefolkad värld, där det dessutom är vi bortskämda extremkonsumerande västerlänningar som är de största bovarna i dramat kring jordens resurser, så ser jag ingen politisk rationalitet eller vinning i att stimulera ännu mer barnafödande.
Det är väl alltså INTE någon som säger att vi med politiska medel ska motarbeta barnfamiljer. En viss reproduktion har vi utrymme till på jorden, och individer skall få välja sina utvecklingsvägar och metoder (så länge det inte inskränker andras lika rätt, vilket vi iofs gör med vår resursförbrukning i väst… men det är ju fattiga satar i fjärran land vi berövar möjligheter med vår livsstil, detta är ju politiskt alltför långsökt att begära att folk skall ta hänsyn till)…
UTAN: Man kan utvecklas mycket genom barnafödande… men man kan utvecklas lika mycket på andra sätt, som samhället har minst lika stor nytta av. Lokalt och globalt. Hantera ämnet därför politiskt neutralt i termer av förmåner, se en mer mångfacetterad modern verklighet i vitögat och sluta favorisera en gren av samhällsutvecklingen på bekostnad av andra!!! Det är det enda liberala och det enda rätta, så långt jag kan se. Det är 2010.
Ledsamt att många läsare tycks missa poängen med artikeln. Synd, för då blir det heller ingen intressant eller värdig dialog.
Ja, jag läser liksom du en vädjan om normgranskning och politisk neutralitet i förhållande till människors val, med eller utan barn. En vädjan om att bejaka en norm som inte (likt idag) favoriserar och idealiserar fortplantning. Det är inte rationellt, och det är inte liberalt.
Där är alltså INTE (vilket många verkar tro) så mycket en fråga om hur KUL det är att ha barn. Hur roligt och stimulerande vissa än tycker det är med barn, så handlar inte världen bara om våra egna nöjen. Och våra resurser i form av tid och pengar är begränsade, så är det bara. Den tid och resurser barn konsumerar kan inte användas till annat. Alltså: Mer barn = Mindre av annat. Det blir alltså visst en fråga om globala behov och resurser, åtminstone tills vi hittat andra/kompletterande sätt att härbärgera fler människor med färre resurser! (Fortsättning följer.)
@anonym: Om man vill diskutera barnafödande ur ett globalt resursperspektiv får man väl göra det.
Men det är rent osmart att blanda in en massa irrargument om att det är tråkigt att hänga med barn - för det är trots allt debattören själv som drar in detta i sin retorik.
Dels är det argumentet lätt att slå hål på, dels tar det i så fall fokus från den diskussion som man egentligen vill ha på ett väldigt förutsägbart vis. Folk går i taket när man ifrågasätter föräldraskap - surprise liksom.
Skicka en kommentar