The old whites' network

Först (jag ska snart komma till ämnet som anges i rubriken):

Det finns flera vanliga argument för varför kvinnor bör ha lika representation i olika samhälleliga organ och i näringslivet. Ett är rättviseargumentet: kvinnor utgör 50 % av befolkningen och det förhållandet ska förstås återspeglas i representationen. Ett annat är att kvinnors erfarenheter är unika och därför är just kvinnor bäst lämpade att driva kvinnofrågor. Ett tredje är att kvinnor är annorlunda till sin natur och att denna annorlundahet är berikande. Kanske bör det här sista argumentet förtydligas; i exempelvis näringslivet anser många att kvinnliga chefer har mer empati, är mer inställda på att samarbeta etc, till skillnad från sina manliga kolleger som pekar med hela handen. Ett fjärde argument är att kvinnor som grupp särbehandlas negativt och att man bara kan komma tillrätta med det genom större kvinnorepresentation.

Det saknas förstås inte motargument. Att kvinnor utgör hälften av befolkningen är i sig inget skäl att de ska ha motsvarande representation, säger motståndaren. Hur organiserar man t.ex. en riksdag om personer av utländsk härkomst, personer med funktionsnedsättningar, hbt-personer och andra ska representeras i proportion till sin befolkningsandel? Ju mer man delar upp samhället i undergrupper, desto mer problematiskt blir en sådan princip.

Man kan också ifrågasätta att kvinnors erfarenheter gör dem bäst lämpade att föra sin egen talan. Kan inte en man sätta sig in i ämnet och driva feministisk politik lika framgångsrikt? Eller, analogt med det; Kan inte heterosexuella driva hbt-frågor?

Mot det tredje argumentet kan man invända att kvinnor sannerligen inte är annorlunda till sin natur och att de "kvinnliga" egenskaper man eftersöker hos chefer är en produkt av en falsk och svartvit uppdelning av mänskligheten i män och kvinnor. De så kallat kvinnliga egenskaperna är i själva verket allmänmänskliga och manliga chefer kan vänja sig av med att peka med hela handen, kanske om man belönar dem med en Frolic varje gång de gör rätt.

Antifeminister som Pär Ström kan mot det fjärde argumentet hävda att det i själva verket är män som är en utsatt grupp i vårt statsfeministiska samhälle - medan en feministisk organisationsforskare skulle påpeka det självklara, att även om antalet murvor är lika stort som antalet snoppar i en organisation är det ingen garanti för en jämställd politik eller policy. Att räkna kön är en bra början, inte mer.

Ni får ursäkta om min framställning av argumenten ovan dels är ofullständig, dels grovt förenklad. För det är den sannerligen, och de här frågorna har diskuterats på en mycket avancerad nivå under många år av tänkare som jag inte ens når till fotknölarna. Mitt syfte är inte att föra den diskussionen vidare eller ens redovisa den på ett tillfredsställande sätt. Nej, men jag vill ta upp en liten aspekt av det här med representation, nämligen vithet.

Så för det andra (efter det här stycket lovar jag att gripa mig an ämnet i rubriken):

När krav framförs på kvotering till storföretagens bolagsstyrelser hävdar motståndarna att tanken är absurd: det måste vara kompetensen som styr. Kvoterar vi in kvinnor gör vi dels företagen en otjänst eftersom de inte får den optimala styrelsen, dessutom gör vi de inkvoterade kvinnorna en otjänst. Hur ska de kunna försvara sin position inför omvärlden? Men det resonemanget kan man vända på. Män kvoterar in män och det har de alltid gjort. Men män behöver sällan försvara sin position; det tas för givet att de har fått uppdraget eftersom de är kompetenta. Att män rekryterar andra män skulle vissa hävda beror på en medveten strategi från patriarkatet. Och visst kan det ligga nåt i det, visst finns det ett kvinnohat. Men ofta beror det här på att män är så vana vid att en chef ska vara manlig att de inte vet hur de ska förhålla sig till en kvinnlig dito. De oroar sig för att något ska gå förlorat i dynamiken, kanske att hon ska ställa en massa jobbiga frågor och haka upp sig på ovidkommande punkter under styrelsemötena.

Och så kan det också vara, sett ur männens perspektiv. Jag läste en fenomenologisk studie i ämnet som var väldigt intressant. I den framkom det att styrelsemötena var en ritual som i hög utsträckning handlade om att bekräfta och delvis omförhandla rådande maktstrukturer. Själva sakfrågorna ägnades inte mycket tid eftersom det rådde en konsensus kring dem, nej det viktiga var när och hur länge varje person talade, hur han presenterade sig själv och sin position i rangordningen och så vidare. Ett korrekt beteende belönades och förstärktes därför, och efteråt gick de flesta nöjda därifrån. Men så satt där en nytillsatt kvinna som inte begrep spelets regler och naivt trodde att sakfrågorna var det viktiga och att mötet skulle utmynna i något konkret. Det är lätt att tänka sig alla kvävda eller halvkvävda suckar från de insatta.

Men det är inte bara en rädsla för det annorlunda som får män att rekrytera andra män. Det handlar om the old boys' network. De här männen har gått i samma skolor, gjort karriär på liknande vis under samma tid etc. Har du inte gått på Lundsberg och läst på Handels, tillhör du inte rätt familj, bor du inte i rätt område, har du inte rätt kostym och armbandsur och så vidare så bryr sig ingen om dig. Det här är så starka mekanismer att de inte går att bryta upp i första taget. Det finns förstås undantag, men de är få. Och kvinnor som ändå blir chefer kan vittna om hur svårt det är att verka i en manligt kodad och dominerad miljö. Det finns kvinnliga chefsorganisationer, men inte något old girls' network på samma sätt. Väl på arbetsplatsen är den kvinnliga chefen - alltså inte mellanchefen, för såna finns det ganska gott om - tämligen ensam.

Nu, äntligen, över till the old whites' network. I går bevistade jag "Makt och inflytande i hbt-rörelsen", ett samtal på Pride House som arrangerats av Arabiskt initiativ och MENA-gruppen. Och jo, vitheten inom exempelvis RFSL är besvärande, medgav dess ordförande Ulrika Westerlund. Tidigare initiativ som "Blatteflickorna" och "Blattepojkarna" rann ut i sanden, men i dag finns ungdomsverksamheten Egalia, där ca halvdelen av besökarna har utländsk bakgrund. Men ändå. I själva organisationen är allting vitt, vitt, vitt. Vad beror det på?

Svaret är väl uppenbart. RFSL eller hbt-rörelsen i stort återspeglar just den vithet som präglar hela det svenska samhället. Och där kunde jag sluta. Att majoriteten utesluter minoriteten är föga förvånande, och mekanismerna är liknande dem som får män att rekrytera män. Tillhör man inte det vita nätverket från början ska det mycket till innan man knackar på dörren. Och det vita nätverket är också ett nätverk som utesluter personer med funktionsnedsättningar, ett annorlunda könsuttryck eller fel sexuell läggning. Vitheten som norm är som luft, lika osynlig som heteronormen. Om man tillhör normen ser man inte normen, för man ser genom normen.

Jag ska ta ännu ett exempel från Pride House, programpunkten "Schyman & flatorna". Här frågade Sandra Dahlén Gudrun Schyman hur det känns att omges av så många flator. - Jo, det känns bra, svarade hon. Men Dahlén var inte nöjd. Var det möjligtvis inte så att allas vår Gudrun möjligtvis var lite, lite attraherad av flator? Så sa hon inte, men det var andemeningen. Och brukade Gudrun titta "Sex and the City"? Där gick vi. Här hade Gudrun Schyman satt av en timme av sin tid och så fick hon såna idiotfrågor. Det var pinsamt. Men det illustrerar också vitheten. Tänk er motsvarande fråga: "Hur känns det att vara omgiven av så många araber? Är det inte lite pirrigt, så där?" Det handlade om flator, vita flator, i en feministisk organisation, en vit feministisk organisation. En minoritet inom en minoritet - och ändå inte.

Jag känner inte till FI:s etniska sammansättning, ska tilläggas. Kanske har 20 % utländsk bakgrund. Men jag betvivlar det. Och jag undrar hur många som har arbetarklassbakgrund eller funktionsnedsättningar. Det är kanske bättre här än hos alla andra svenska organisationer, men det är i så fall ett undantag. Regeln står kvar: det vita nätverket styr, det svenska samhället är segregerat. Män tjänar mer än kvinnor, även i hbt-världen. Flator är inte snåla, som många hävdar; de är helt enkelt kvinnor. En enda vecka om året ser man massor av icke-heterosexuella kvinnor, sen blir de osynliga igen. En enda vecka om året ser man någon som heter Ali prata på Pride House. En enda vecka om året ser man hbt-personer med funktionsnedsättningar.

Den dag vi har en kukfödd kvinna eller fittfödd man som statsminister, en finansminister som är rullstolsburen flata och fyra statsråd som inte har svenska efternamn kan vi börja tala om ett integrerat samhälle. Det kan vara värt att påminna om det i den allmänna Pride-yran.

Och fram till dess anser jag att vi behöver normer och regler om lika representation. För det är det enda sättet att förhindra att normen kvoterar in normen. Argumenten för och emot kommer att se ungefär likadana ut som när det gäller kvinnlig representation, men gör inte frågan mindre angelägen.