Jag är mig inte lik

I dag läser jag i DN om hur Dennis Hopper får sin stjärna på Walk of Fame, i Svårt sjuke Dennis Hopper hyllad. Ja, ni kan se själva: han är sig inte lik, inte som man minns honom från "Easy Rider" eller "Apocalypse Now". Men varför skulle han vara det? Det är ingen annan heller från den tiden. "Trots sin svåra sjukdom bjöd Dennis Hopper på ett brett leende", står det i ingressen. Han var väl glad över priset, tänker jag. Varför skulle han inte le? Det kanske var en besvikelse för pressen. Hopper ligger i skilsmässa från sin fru sen 14 år tillbaka, får vi också lära oss. Han vill "få slut på ett dött äktenskap innan han lämnar jordelivet", lär han ha sagt. Det kan väl hända. Eller också har han bara sagt att han vill få slut på ett dött äktenskap. Varför skulle han inte vilja det? Borde han kanske ödmjukt böja sig inför ödet och mild som en sunnanbris släppa taget, förlåta allt? Det är kanske det vi förväntar oss av någon som ska dö, det är liksom bilden av det goda döendet. Men frågan är i så fall var vi ska dra gränsen tidsmässigt. Jag ska också dö. Jag är mig heller inte lik. Skillnaden mellan mig och Dennis Hopper är att jag kan räkna med att leva tills jag blir 79 - i alla fall om jag slutar röka. Jag är alltså mitt uppe i livet, om än på dödsidan (den hamnar man på efter de 50). Den som är mitt uppe i livet brukar tillskrivas ett visst aktörskap. Den får le utan att det kontrasteras mot dödens sorgliga faktum, den får skilja sig, bryta upp, gå vidare. Men när döden nalkas ska man alltså skippa allt det här, för man är inte längre den man har varit; man är sin sjukdom, sin förestående död, någon som är på väg bort.

Jag avskyr verkligen det här, som ni kanske har förstått. Din medmänniska är människa, oavsett. Jag kommer fortfarande att vara mig själv - och inte - när jag ligger på hospice och en 22-årig uska håller min rynkiga hand. Jag kan faktiskt bryta upp även då. Från gamla mönster, gamla tankesätt, uttjänta vanföreställningar och reaktionsmönster. Var går gränsen? Den går vid döden. Det är först då det är för sent. Liksom.

Jag tänker mycket på döden, faktiskt varenda dag. Det har jag gjort hela mitt liv. För att jag har mått så dåligt att jag har velat ända det, för att jag har sett döden som en möjlig flyktväg undan omöjliga situationer, för att människor omkring mig har dött, för att jag har fått något som jag inte vill mista. Nu gör jag det extra mycket för att jag är så fabulöst lycklig. Marty kom in i mitt liv och förändrade det i grunden. Jag är inte samma människa sen vi amalgamerade, inte mig lik. Och samtidigt är jag förstås samma människa på sätt och vis. Jag bär med mig en känsla av mig själv som inte är så annorlunda från när jag var fem år.

Jag har levt långa sjok av mitt liv i total ensamhet, både i isolation och med andra. Det kanske är så för oss alla. Den värsta ensamheten är som bekant den man upplever bland andra, antingen de andra är hela omvärlden - alla människor som bebor vardagen och skyndar i väg till viktiga möten, till sina hem, till ett sammanhang som man själv inte förunnas - eller om de andra är ens familj, ens föräldrar eller kanske ens partner sen 14 år, som i Dennis Hoppers fall. Nu är jag allt annat än ensam, för jag omges av en flock som jag hör hemma i, älskar och älskas av. Jag är inte heller ensam trots myllret omkring mig, nej min ensamhet i mig själv är som bortblåst. Allt som jag inte orkar bära själv kan jag dela med min älskade, älskade Marty. Hon är min hela värld, mitt liv, mitt allt, mitt hjärtas tröst. Hon är den stjärna som lyst min stig, precis som i den där sången. Det gör mig också livrädd i ordets sanna bemärkelse: rädd om livet, rädd att mista det. Det tog en sisådär 49 år innan jag fick uppleva det. Andra hade kanske avskrivit tanken på en sådan möjlig gemenskap vid det laget, men jag längtade. Och genom en otrolig slump, en osannolik serie enskilda sammanträffanden möttes vi. Det var ett tuppfjät från att inte bli så, så där som det alltid är. Kanske är det denna inbyggda skörhet i tillvaron, att den inte är linjär, logisk, rättvis och rimlig, som framkallar en sådan skräck hos mig. Jag vet ju att allt det här kan ta slut precis när som helst, och tanken på att ta avsked får mig att bryta ihop ibland. Sen tröstar jag mig och går vidare, lycklig utav bara helvete men med en molande känsla i maggropen på samma gång. Starka kontraster, som min forne terapeut skulle säga. Det går inte att göra nåt åt. Fasan för den stora fienden döden måste tydligen få finnas där. Den förminskar inte lyckan ett enda uns, lika lite som lyckan förtar något av fasan.

Mina barn är sig inte lika. Inte Marty heller och inte heller jag. Vi färdas med ljusets hastighet in i en oviss framtid och håller oss fast vid varandra så gott det går. Vi gläds åt varandra, åt att vi är så typiskt oss själva och samtidigt helt nya och häpnadsväckande. Jag har klippt sex navelsträngar, kanske blir det en sjunde. Sen är det slut med klippandet från mitt håll; i stället får barnen hålla i saxen. En har redan gjort det. Det är okej. En dag är det performativa och till synes oföränderliga pappandet och barnandet över. Det kan göra väldigt ont, men kanske är smärtan inte bara av ondo. Man kan klippa på olika sätt för att man behöver olika saker. Man kan behöva hitta fram till en förståelse av sig själv som är ofärgad av andra. Och det kan ta lång tid, rentav hela livet. Men det är varje människa rättighet, kanske också plikt mot sig själv, att aldrig sluta brottas med sitt samvete, sin självbild, sin plats i tillvaron.

Jag hoppas att det går bra med skilsmässan, Dennis. Klipp med där människan om det är det du vill och behöver för att kunna gå vidare. Tack så mycket för dina fina rolltolkningar och lycka till med livet. Det är bra att du inte är dig lik.