Världens bästa pappa

Jag läser vad Gustav skriver om Johan Hakelius idiotkrönika om den moderne mannen, och blir faktiskt lite nedstämd. Visst kan man skratta åt eländet, men har vi inte kommit lite längre än så här? Tydligen inte. Aftonbladet tycker uppenbarligen att kåseriet var värt att publicera. Någon redaktör skrockar över sin sura kopp kaffe och tycker att jo, Hakelius skriver lite tillspetsat men ändå. Han fångar på ett dråpligt vis något väsentligt i vår senmoderna identitet som män och pappor. Och kan vi inte försöka återuppliva Kar de Mumma när vi ändå är i farten? Han gillade ju också tweed och engelska herresäten.

Tesen om att pappor skulle ses med misstro, exempelvis på dagis, kan bara förfäktas av någon med bristande verklighetsförankring. Vi får i stället oförtjänt credd för självklarheter, och det är jävligt tröttsamt. Se det som en barometer över jämställdheten. Den dag ingen hänger medaljer runt halsen på piedestalpojkar eller kallar vabbande penisbärare för "världens bästa pappa" har vi börjat komma nånvart. Den dag Aftonbladet slutar kränga den här sortens reaktionärt, heterosexistiskt strunt - paradoxalt nog jämsides med ledare av Katrine Kielos - kan man börja tala om publicistiskt ansvar.