Det är väl bara att dra?

Jag söker förgäves på nätet en liten notis av Kajsa Ekis Ekman i DN häromdagen. (Och inte tänker jag rota igenom tidningskassarna på balkongen, så jag återger den fritt, i alla fall en liten bit av den.) Det handlar om aktörskap; Ekis Ekman skriver något ganska dräpande om alla som framhäver begreppet "agens" (en sämre synonym, tycker jag) och blundar för strukturellt förtryck. Visst har hon en poäng där - och ändå inte. Frågan om agens/aktörskap, eller kalla det autonomi, är central i en bok som jag just nu läser: "Multiculturalism Without Culture", av Anne Phillips. Som kanske framgår av titeln förespråkar Phillips en syn på kulturell mångfald som dels riktas mot kulturell diskriminering, dels vänder sig mot en statisk syn på kultur där vi sprattlar som marionetter. Att göra boken rättvisa på så här begränsat utrymme låter sig inte göras, men jag ska ta upp några aspekter ändå, med exempel ur boken. Klandra inte Phillips om ni tycker att det låter knäppt, klandra mig.

Det finns två ytterlägen i debatten om exempelvis "kvinnor från andra kulturer". Antingen framställs de som helt styrda av sin kultur eller så är kulturen om inte en chimär så i alla fall något man kan ta sig ur om man bara vill. I det första fallet förmedlar man en överdriven bild av vad kultur är, nämligen något stelnat, skarpt avgränsat och gärna exotiskt. Men framförallt betonas just frånvaron av aktörskap. Majoritetskulturen problematiseras förstås sällan. Nej, här handlar det om de Andra: unga kvinnor som bär slöja, ber att få konstgjorda mödomshinnor inopererade eller vill abortera flickfoster. Ingenting av det här kan ju någon vettig människa gå med på av fri vilja, alltså beror det på något annat, nämligen kulturen.

Motpolen ser man mer sällan i den svenska debatten om främmande kulturer. Den är helt enkelt inte riktigt salongsfähig. Ändå är det den som under mycket lång tid har legat till grund för lagstiftningen i bl.a. USA och Västeuropa. Enligt denna syn på kultur som något man kan ruska av sig finns det ingen anledning att ingripa i kulturella sedvänjor som att Amishfolket tar sina barn ur skolan vid 14 års ålder. Detta gör det visserligen svårt att ta sig ur sekten, men det är ändå möjligt, vilket bevisas av att folk trots allt hoppar av. Till det här lägret kan man också föra åsikten att en en spårvagnsförare inte får bära turban eller att en förskolelärare inte får ha niqab. Men hoppla, här har vi tydligen en glidande skala, eller? Ska vi inte tycka synd om manliga bussförare som inte får ha shorts, också? Jo, lite. Men bara lite. Dessutom handlar det om olika aspekter av kuluturbegreppet. I fallet med kulturen som starkt styrande handlar det om att skydda från övergrepp. I fallet med kulturen som skitsamma handlar det om rättigheter (som förnekas).

Och det är just glidande skalor det handlar om. En stor fransk undersökning som gjordes innan man införde förbud mot slöja i skolan 2004 urskilde tre stora grupper: äldre kvinnor som alltid hade burit slöja och för vilka det vore lika otänkbart att bryta mot seden som för svenska affärsmän att kasta slipsen, yngre kvinnor från 16-25 år som bar hijab av stark religiös övertygelse och inte ens tog av den i helt kvinnliga sällskap, samt unga skolflickor som visserligen hade den på grund av tryck från familjen men för vilken slöjan ändå gav en viss rörelsefrihet och möjlighet att studera. (Många slutar med seden några år efter avslutade studier.)

Så vad gjorde fransmännen? Förbjöd bruket av hijab i skolan med motivationen att några inte bar den frivilligt. Men tillät den på universiteten eftersom kvinnor i den åldern ansågs kunna välja själva. Ett annat exempel är den brittiska, danska och norska lagstiftningen som förbjuder äktenskap med personer som kommer från länder utanför EU och är under en viss ålder - i Danmark 24 år. En del unga kvinnor blir bortgifta mot sin vilja, alltså skapar vi ett heltäckande förbud. Vilket innebär att Lone inte kan fixa uppehållstillstånd för Tray, 18 år, från Montreal. Rätt eller fel? Det beror på. Det finns nog skäl att misstänka att det inte enbart är av omsorg om unga flickor från minoritetskulturer, utan att man vill försvåra invandring, helt enkelt. Att det här passar som hand i handske med en alltmer utbredd islamofobi är knappast heller det någon slump.

Kulturen är viktig för oss, men vi är inte dess marionetter. Kulturen bestämmer oss precis som kön och klass, men inte nödvändigtvis mer. Det har framförts (i Frankrike, tror jag det var) att rökförbud på offentlig plats är diskriminerande för folk från de lägre samhällsklasserna, och det ligger onekligen nåt i det. Svarvare röker mer än professorer, av en rad olika skäl. Men tänk er att svensk lag skulle undanta människor med lägre inkomst och utbildning etc. från rökförbudet. Det skulle nog kännas en smula förolämpande för jobbarna, minst sagt, bortsett från att det skulle bli svåradministrerat. Man kan faktiskt sluta röka även om man är svarvare. Liksom. Och man kan välja att bära slöja - eller låta bli - oavsett vad ens familj och vänner tycker. Man kan tycka att arrangerade äktenskap känns okej, men tvångsgifte är omänskligt. Man kan känna att en flicka till skulle göra ens redan svåra situation omöjlig, precis som man kan tycka att ens ekonomi, jobb- och bostadssituation är skäl för en abort. Människor har alltid ett visst mått av aktörskap, oavsett strukturella maktordningar. Men det kan också kännas hart när omöjligt att gå emot hela sin släkt, att bryta upp från ett förhållande med en misshandlande partner eller bryta med en religiös sekt som har lärt en att de utanför är köttätande demoner.

Kajsa Ekis Ekman skrev en väldigt slagkraftig recension av Pernilla Östergrens "Porr, horor och feminister" en gång. Jag ska citera ett stycke om de prostituerade:

Enligt Östergren är det här kvinnor som borde förändra synen på prostitution eftersom de inte "uppfattar sig som offer". (Tydligen hade hon trott innan att det fanns folk som uppfattade sig som offer.) Och offren som inte ser sig som offer innehåller just den paradox hon är ute efter. Det är ett tema som återkommer i en viss typ av samhällskritik i dag och som går ut på att feminismen, eller revolutionära ideologier i allmänhet, har fel eftersom de som framställs som förtryckta inte själva går med på en sådan beskrivning av sig själva.

Här ser vi ett exempel på diskursen "struktur/kultur/religion/etnicitet X" är i själva verket (fyll i med önskad åsikt). Östergren träffar lyckliga horor, ergo bör könsköp tillåtas. Ingen hora skulle väl hålla på med sin verksamhet om hon inte trivdes? Beviset för att hon trivs är att hon ägnar sig åt det och inte hoppar av. För hon är minsann inget offer.

För någon som i likhet med mig har en karriär som dörrmatta bakom sig framstår både "Vi är kulturens offer" och "Kultur är skitsamma" som främmande. Det är därför jag har bilden av dörrmattan överst, som ni kanske har gissat. "Å nej, inte du igen" är vad man känner i situationer där man vet att någon kommer att torka fötterna på en. Man trivs inte precis som dörrmatta, men det är svårt att bryta mönstret eller rentav bryta upp. Men det är väl bara att dra? Varför stannar du hos någon som behandlar dig som skit? Bra fråga. Försök själv så får du se.

En dag reste jag mig och gick. Man är väl inget offer. Nej, just det! Inte ens när man är det är man det fullt ut. Och det är det begreppet aktörskap försöker beskriva. Ekis Ekman fnös åt det på begränsat spaltutrymme, men glömde visst sina egna ord, så jag ska upprepa dem: "Tydligen hade hon trott innan att det fanns folk som uppfattade sig som offer." Jag håller med om att man inte ska överanvända begreppet eller glömma förtryckande strukturer. Men motsatsen är inte heller bra. Jag tycker mycket om Kajsa Ekis Ekmans olika artiklar och debattinlägg - till hälften. Den andra halvan retar jag ihjäl mig på, som när hon pucklar på queerteorin. Det vore väldigt roligt att få träffa en av Sveriges vassaste pennor, se hur mycket som är retorik och i vilken mån det skulle gå att övertyga henne med min wishy-washy bisexuella resonlighet. (Det skulle nog gå sådär.) Och frågan är svår. Det finns en berättigad feministisk kritik mot den sortens mångkulturalism som är synonym med likgiltighet inför unga kvinnors situation. Den andra huvudsakliga kritiken går ut på att mångkulturalismen skapar splittring i nationen - och den kan man ta ganska lätt på, tycker jag. Men hur undviker vi att diskriminera utan att blunda för kulturellt förtryck? Och hur bemöter vi kulturellt förtryck samtidigt som vi tillerkänner individer aktörskap, och utan att hamna i rasistiska föreställningar om de Andra? Den här frågan borde diskuteras oftare i Sverige.