Han pratar inte med sig själv utan med dig

Jag har lämnat pojkarna i skolan och sitter nu på tunnelbanan och läser Nancy Frasers svar på Judith Butlers "Merely Cultural". Det är med en viss lättnad jag har lagt Butlers kapitel bakom mig; Fraser är betydligt mer lättläst. Varför vill inte Butler kommunicera med fler personer än de allra mest insatta och tålmodiga, undrar jag. Just då kommer en man i 30-årsåldern in i vagnen och sätter sig med ryggen mot mig. Jag noterar förstås ölburken i hans högra och plastkassen i hans vänstra hand. Påfyllning. Hade jag bara sett honom bakifrån så hade jag inte reagerat. Han har rena och hela kläder, bra skor, en liten virkad kalott. Men han ser lite mosig och härjad ut så där som alkoholister brukar göra, och hans ögon är beslöjade. Han pratar lite för sig själv:

"Ja, haha, vet du. Så där kan det gå om man inte ser upp. Ja, jag var med om det själv..." En helt normal, trevlig konversation, fast utan någon synlig samtalspartner. Ja ja, alkisar som pratar för sig själva, kan man tänka. De saknar gränser, de inser inte att det är stigmatiserande att sitta där och yra. Bäst att hålla sig på sin kant, för ett tu tre kan de bli aggressiva. Och så luktar det öl.

Ja, man går igenom alla de där klyschorna. Visst händer det att även bättre folk talar för sig själva, men det krävs en närmare granskning, en man sällan bemödar sig om, för att slå fast att även de hör till de Andra. De kanske bara har en bluetooth-snäcka i örat. Och visst händer det att folk luktar öl utan att man reagerar. Det händer i själva verket varenda gång man tar tuben en helgkväll, till exempel. Och visst händer det att man själv monologiserar, men det gör man i så fall när ingen hör på. Så det krävs en viss kombination av mindre och större kännetecken innan vi sorterar in någon i medmänniska eller särling, i normal eller eljest. Men det gör vi, och det på bråkdelen av en sekund. Ett bra exempel på det här är en ung kille som brukar sprida skräck i tunnelbanevagnarna genom att hela tiden sätta sig och resa sig på olika platser. Han luktar inte, ser inte konstig ut, pratar inte, är inte farlig. Men hans beteende får oss att instinktivt resa borst.

Om Judith Butler är dålig på att uttrycka sig så att vem som helst kan föra en dialog med henne är alkisen i tunnelbanan dålig på att hålla igen med dialogen. För det finns en längtan, och den är stark. Han vill höra till. Han repeterar tänkta dialoger med sina kompisar och kanske med vilt främmande människor. Han vill naturligtvis inte vara en stigmatiserad alkis, inte sticka av, inte vara eljest, inte stämplas som socialt inkompetent i dina och mina ögon. Det han vill är att ingå i ett sammanhang. Ha lite trevligt. Han är förmodligen ingen akademiker, även om jag inte vill utesluta det. Han kanske inte fixar dina sociala koder. Men i allmänhet är han heller inte ett dugg farlig. Han vill bara prata lite. Men han vill inte bli klappad på huvudet, för han är ingen hund, så ge fan i det där överdrivet hjärtliga och kompisartade. Ni är inte kompisar och du vet lika lite om honom som du vet om den där tanten borta i hörnet.

Det är svårt att förhålla sig till ett stigma. Att inte låtsas om det är att göra det värre - att påpeka det är också att göra det värre. Man kan nog bara försöka notera det och sen gå vidare. Jag är sannerligen ingen mästare på att hantera avvikande beteenden i tunnelbanan, även om jag är bra på att antingen ignorera dem eller på något annat sätt smita undan. Men jag skäms ändå en smula när jag märker hur snar jag är att stämpla och sortera bort. Och om någon tunnelbanealkis pratar med mig svarar jag. Fantastiskt, va? Nej, det är inte ett dugg fantastiskt. Jag önskar att jag vore mer som min mamma. Hon kunde aldrig åka tunnelbana utan att folk slog sig i slang med henne - kanske var det delvis därför hon var en sån bra kurator. En kurator kurerar genom samtal. Vi borde alla kurera lite mer.