torsdag 29 april 2010

Det politiska blöjbytet

Jag har ägnat DN:s serie om dagens så kallade velourpappor ett förstrött intresse. Jag noterade att de skrev om pappagrupper häromdagen, och i dag handlar artikeln om kvinnor som blir kritiserade när de delar föräldraförsäkringen lika med sina män - medan de senare hyllas i alla tonarter. Inget ögonbrynshöjande, precis. Men så fick jag syn på en formulering av Gustav i hans inlägg Big Papa Velour:
Slutligen ett lustigt tankeexperiment: Var annars än när det kommer till föräldraroller och inte minst mäns där, kunde man komma undan med så öppet deklarerad separatism som artikeln om pappakurser, utan att en viss grupp börjar toktjafsa? Om den är bra som taktik eller inte vet jag inte, men pappakurs är lika mycket separatism som Kvinnofolk, eller varför inte Ladies Night.
Separatism? Ja, kanske det. Räcker det inte med föräldrautbildning? Tja... Jag ska tänka högt ett tag.

Den föräldrautbildning som man kan se ett exempel på här utgår från att alla som ska föda a) har en partner och b) att sagda partner är av motsatt kön, en så kallad "pappa". Är man gravid men utan partner eller "bara" har en kvinnlig dito känner man sig knappast välkommen här. Inte heller den här sortens parsamma heterosexism är förvånande. Om jag nu vore Judith Butler skulle jag säga att den är en grundförutsättning för det kapitalistiska systemet, och ett motstånd mot heterosexismen hotar systemet i grunden. Vore jag i stället Nancy Fraser skulle jag peka på empirin och säga att Butler tar miste. Multinationella jättar som American Airlines eller Apple gynnar samkönade förhållanden (d.v.s. likställer dem med olikkönade genom att exempelvis erbjuda samma sorts partnerförmåner), vilket får den kristna högern i USA att gå i taket. Att diskrimineringen mot homosar minskar får ingalunda den amerikanska kapitalismen att göra i brallan. Fraser vill skilja på diskriminering som har ekonomiska orsaker och på diskriminering som har kulturella orsaker. Homo- eller bisexuella missgynnas inte som grupp av det ekonomiska systemet på samma vis som exempelvis arbetarklassen. De förra återfinns ju som bekant i alla sociala skikt. Det innebär inte att diskrimineringen inte är högst materiell till sin verkan, inte heller att homofobi inte får ekonomiska följder. Men det hade varit skillnad om alla homosar som grupp utnyttjades av systemet, ungefär som svarta har gjort historiskt. Om denna grupp skulle resa sig skulle kapitalismen hotas. Men nu är det inte så. Vi behöver inte störta det gamla ned i gruset för att befria hbt-personerna. Däremot kanske vi behöver göra det av andra skäl, som Fraser säger.

Vad har nu det här med pappagrupper att göra, kan man fråga sig. Om man tänker med Fraser kan man säga att det i princip finns två vägar att gå för att eliminera orättvisor och diskriminering. Den ena går ut på omfördelning (redistribution), den andra på erkännande (recognition). Man kan inte gradvis reformera bort systematiska orättvisor som att vissa äger produktionsmedlen medan andra tvingas till löneslaveri - nej, systemet måste förändras i grunden. Men vi får heller inte bort heterosexism eller patriarkala maktordningar genom att eliminera kapitalismen. Uppdelningen i ekonomi och kultur är förstås analytisk; i verkligheten är det sällan eller aldrig en viss grupp i samhället drabbas av ett renodlat ekonomiskt eller ett kulturellt förtryck. Vissa grupper, som hbt-personer, kan sägas stå nära den kulturella polen i förtrycksspektrumet, andra, som arbetare står närmare den ekonomiska. Kvinnor, för att bara ta ett exempel, drabbas som bekant både av ekonomisk och kulturell diskriminering. Det är därför inte förvånande att tonvikten än ligger på rena (d.v.s. ekonomiska) jämställdhetsfrågor, än på frågor som sexuella trakasserier eller sexistiska framställningar av kvinnor i våra medier.

Sen kan man förstås, som Richard Rorty, helt vilja spola allt tal om grupper. Vi behöver inte förstå de svarta som grupp eller kvinnor som grupp för att skipa rättvisa. Det enda vi behöver är att kämpa mot diskriminering eller annan särbehandling så fort den uppstår. Enligt Rorty är betonandet av begrepp som kultur ett resultat av att det helt enkelt finns så många vänsterakademiker som kan så mycket om det här. Men de begår samma fel som marxisterna några decennier tidigare: de tror att allmänheten behöver ta del av den här kunskapen - när det alltså räcker med att motarbeta diskriminering och stigmatisering.

Frågan är om pappor behöver förstås som en grupp. Ska vi tänka oss att pappor har vissa gemensamma drag - eller rentav en särskild kultur? Tänk er pappor som en etnisk grupp som kräver respekt för sin särart och ställer krav på positiv särbehandling. Tanken är förstås orimlig, vilket inte hindrar Pär Ström och hans gelikar från att ömka de stackars förfördelade männen. Men för oss normalbegåvade är det nog uppenbart att mödravårdens pappagrupper inte behövs av just den anledningen. Det hindrar inte att de kan vara bra av andra anledningar. Jag tror att de kan få pappor att känna sig mer delaktiga i sina barns tillvaro. De kanske kan göra papporna sugna på att ta ett större ansvar för sina barn, kanske ta ut mer av föräldraledigheten än de ursprungligen hade tänkt. Barn som råkar ha två föräldrar mår nog bra av att båda ägnar sig åt dem. Det är en teori jag har. Dessutom, om nu min andra förmodan stämmer, vinner mammorna på att papporna är hemma längre. Att det är så bevisas av statistik som har tagits fram att nationalekonomen Elly-Ann Johansson. En "extra" pappamånad (som inte tas ut under sommaren) ökar mammans framtida inkomster med tio procent, står det i en åtföljande artikel till dagens "Velourpappa 2010" i DN.

Så var det frågan om separatism. Enligt Fraser har exempelvis svart separatism uppstått som en följd av ett kulturellt (men även ekonomiskt) förtryck. Separatismen har sin rot i krav på erkännande, i tanken på att negativt särbehandlade individer kan hämta styrka och stolthet över sin identitet genom att liera sig med andra och tillsammans vara Black and Proud eller anarkaflator. Det här kan förstås funka. Men man kan också tänka sig en rakt motsatt lösning som till exempel queerteorin är ett bra exempel på. I stället för att reclaima sin nedvärderade identitet kan man sträva efter att upplösa gränserna. Medan identitetspolitiken lämnar gränserna mellan exempelvis hetero och homo relativt intakta, löser queerpolitiken upp dem (hoppeligen, i längden). Den är alltså transformativ till sin natur, till skillnad från en politik som är affirmativ.

Jag inser värdet i stärkande gemenskaper, men lutar nog åt att det vore bättre att en gång för alla riva alla konstgjorda gränser mellan olika sorters kroppar och sexualiteter. Men om det är genomförbart i vissa lägen är det svårare i andra. Det är ganska lätt (nåja!) att reclaima sin sexualitet. Det kan kännas helt nödvändigt, inte minst för att den inte syns utanpå (i alla fall inte för någon utan gaydar). Men ska man reclaima ordet "neger"? Jag såg diskussionen hos Mymlan om det här, och tycker inte det. Det är faktiskt en viss skillnad på ett förtryck som är nedärvt sedan mycket lång tid från generation till generation, och på ett förtryck som inte går i arv. Det är skillnad på att ha en minoritets fenotyp (mörk hy, sneda ögon etc) bland en majoritet och på att se ut som vilken svenne som helst, fast man råkar mumsa matta. Det är skillnad på att som jag och Marty se ut som ett heteropar med barn fast båda är bisexuella, och på att se ut som en invandrare fast man är adopterad från Korea som bebis. Så queer i all ära. Men vi behöver fortfarande arbeta hårt med negativa attityder mot människor som avviker från det vita idealet.

Jag vet inte om det finns några mansseparatister. Det skulle väl vara såna där snubbar som spelar trumma i skogen under ledning av en schaman från Tallkrogen. Men i det där samtalsrummet på mödravården sitter de alltså och grunnar på sig själva och sina blivande bebisar. Är det separatism, var frågan. Jag tycker nog att det krävs lite mer permanens. Men om jag tolkar Gustav rätt är han trött på att Pappor ska delta i en Pappagrupp, ledd av en Pappa. Där håller jag med. Jag tycker att det är skitsamma vad man har mellan benen. En förälder är en förälder. Att bli en bra förälder kräver att man släpper sargen (för att nu använda en i huvudsak maskulin metafor) och ger sig in i matchen med liv och lust. Förälder är ett verb, remember?

Att det personliga är politiskt innebär att ekonomiska och kulturella mönster upprepas även i badrummet. Att göra det politiska personligt innebär därför att få upp ögonen för mönstren och förändra dem. Det är allas ansvar. Det finns en risk med att utnämna en grupp till underprivilegierad och sedan gradvis försöka förbättra dess villkor, säger Nancy Fraser. Risken består i att det med tiden kan komma att uppfattas som om dessa stödåtgärder har "gått för långt" - se bara på debatten om inkvotering av kvinnor i våra bolagsstyrelser. Dessutom lämnar sådana gradvisa reformer den grundläggande strukturen oförändrad, vilket man kan se på hur långsamt det går med pappornas uttag av föräldraledigheten. Vi behöver alltså transformera situationen, och det gör vi med en individualiserad föräldraförsäkring. Vi behöver inte några Pappor Kan-grupper. För det är klart att de kan. Vi behöver inte tio procents bättre löneutveckling för kvinnor - vi behöver lika villkor. Samtidigt behöver vi transformera synen på Mamma och Pappa, på Man och Kvinna, på Hetero och Homo. En rejäl dos queer, alltså, parat med en grundläggande förändring av ett dysfunktionellt mönster för barnomsorg och arbete som vi borde ha gjort oss av med för längesedan. Jag betvivlar att pappagruppen är rätt forum för ett sådant startskott, men kan man så ett litet frö så kanske det kan växa ut en blomma så småningom. Och barn tycker om blommor.

Inga kommentarer: