En gång i världen tyckte jag som så många andra tonårskillar att ett gigantiskt trumset, bemästrat av en virtuos trummis, var...eh...HÄFTIGT! Själv hade jag ett nybörjarset i ful guldflejk från Ludwig, med en hi-hat inköpt på Musikbörsen. Den hade David Bowies trummis krängt till butiken, sa innehavaren. Och jag förstod snart varför: locken var centimetertjocka och ospelbara för en amatör. Jag blev aldrig nån Terry Bozzio (bilden ovan) eftersom jag inte orkade nöta in ens det mest elementära. Än i dag kan jag gilla trummor och trummisar, som Jeff "Tain" Watts, f.d. medlem i Branford Marsalis kvartett. Han spelar avslappnat, känsligt och kraftfullt på en och samma gång (kolla det här Youtubeklippet så får ni se). Men trumsolon? Rocktrummor? Hu. Det är fasansfullt tråkigt och nästan lika smaklöst som tvärflöjt i jazzsammanhang. Sånt kan bara göras av människor utan självkritik. Det enda som är fånigare än ett trumsolo är när Ian Anderson i Jethro Tull spelade tvärflöjt stående på ett ben.
Här hade jag tänkt skriva nåt om Sakine Madons krönika, "Orädda kurdtjejer", men jag avstår. Jag ska inte ens länka till den, för det känns orättvist med tanke på innehållet. Jag tänkte bara i mitt stilla sinne att om rubriken hade varit "Skraja svennebrudar" eller "Sensuella somalier" så hade nog många reagerat negativt. Men det är antagligen inte Madon som har satt rubriken - i alla fall hoppas jag inte det. Vi har väl kommit en bit på vägen från att tillskriva män eller kvinnor eller människor med en viss religiös, etnisk eller kulturell erfarenhet särskilda egenskaper. Ja, en liten bit har vi kommit, men det återstår mycket att göra. Så länge Expressen kan ha en sån rubrik på framskjuten plats har vi också trummisar som Terry Bozzio. Jag vet inte vad som är värst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar