Johan Wennström gör det tydligt vad det handlar om i sin ledare i SvD, Inför avdragsrätt på givmildheten. Han vill att den som skänker pengar till ett behjärtansvärt ändamål ska kunna göra skatteavdrag för det. Med ett sådant avdrag skulle stora summor kunna tillföras välgörenhetsorganisationer, idrottsföreningar, hembygdsföreningar...ja, ni fattar. Det låter ju bra, kan man tycka. Visst kunde Stadsmissionen uträtta mer med bättre ekonomi. Problemet är bara att det här, som allt annat, har en kostnad. För vem är det som betalar? Jo, staten, i form av lägre skatteintäkter.
Ju fler donatorer vi får, desto mer minskar de beskattningsbara inkomsterna och därmed skatteintäkterna. Det här handlar alltså inte framförallt om givmildhet utan om en överföring av skattemedel till privata organisationer. Detta är kostnaden, men för en nyliberal är varje försvagning av staten en seger. De som vinner mest på det här, utom själva organisationerna som får större resurser, är de förstås de välbärgade. En medel- eller låginkomsttagare har inte så mycket att vinna på att minska sin beskattningsbara inkomst med några tusenlappar, till skillnad från den med stora inkomster.
Vad blir följden om man tänker sig en kraftig överföring av skattemedel till välgörenhetsorganisationer eller fonder som stöder behjärtansvärd forskning? Jo, i förlängningen får vi ett samhälle där tycke och smak styr vem som ska få stöd. Folk med lungcancer får väl skylla sig själva. Alkoholister och narkomaner får väl skylla sig själva - varför ska vi hjälpa dem? Men vill vi verkligen ha ett samhälle där du och jag ska få styra var vi vill lägga våra skattekronor? Jag tycker inte det. Jag betalar gärna skatt även om den går till ändamål som jag inte omedelbart kan identifiera mig med. Jag tänker inte att Vägverket inte ska få en spänn, för jag har ju ingen bil och folk är så lata, och förresten spyr bilar ut avgaser. Men så är jag ju inte emot en stat med starka finanser heller. Inte för att jag är någon statsälskare, men jag tycker att politiska beslut ska fattas på demokratisk väg, inte genom att folk röstar med plånboken.
Tanken på civilsamhället låter liksom kramgo' och gemensamhetsskapande. Tänk vad vi alla kan åstadkomma tillsammans, om vi bara hjälps åt! Visst, I'm all for it. Men det är ju precis det vi försöker åstadkomma genom våra välfärdssystem. Nyliberaler som Wennström vill montera ned dem gradvis och exempelvis tvinga fram privata sjukförsäkringar (för att få vård på privata sjukhus, som Martinasjukhuset). Tanken bakom det system som vi i dag ser raseras allt mer var att fattigt folk inte skulle behöva stå med mössan i hand när de rika delade ut allmosor av "givmildhet". Det civilsamhälle som Wennström drömmer om leder i förlängningen till just ett sådant samhälle av i går. De redan rika ska bli rikare och valfriheten ska bli större - för den som har råd.
Wennström ojar sig över att vi inte har ett lika starkt civilsamhälle som i många andra länder. "Det är också förståeligt. När staten är väldigt närvarande blir det civila initiativet lätt svagare", skriver han. Vi borde alltså ha ett land där staten är tämligen frånvarande, där vi t.ex. har en nödtorftig sjukvård för folk som absolut inte har några pengar, men där alla andra får betala ur egen ficka. Han fortsätter:
Men detta kan inte omedelbart lösas med att den offentliga verksamheten rullas tillbaka. I Sverige finns tyvärr inte ett vibrerande civilsamhälle därunder som bara väntar på att få blomma upp.Notera ordvalet: "omedelbart". På sikt vill han alltså att den offentliga verksamheten minskar - eller kanske ska den helt försvinna? Jag kan inte påstå att jag sörjer över att det där civilsamhället han drömmer om inte bara "väntar på att få blomma upp", lika lite som jag sörjer över att han direktöversätter "vibrant" (levande, livaktigt) med "vibrerande" från någon artikel han har läst. Men så längtar jag heller inte till ett samhälle där man tar från de fattiga och ger till de rika. Att man gör det på Svenska Dagbladet är kanske inte ägnat att förvåna.
5 kommentarer:
You go, girl!
I will!
men vänta nu här. wennström är för det första extremt långt från nyliberal (såtillvida man inte använder begreppet som allmänt skällsord).Han är uttalat konservativ och tycks inte måna om någon vidare frihetlighet alls, oavsett hur man definierar denna.
2) (det finns en sådan glädje i att dela upp saker i numrerade punkter, även om jag tenderar att glömma minst ett nummer och därmed förfula matematiken)
Du får det att låta som ett nollsummespel, där en krona från staten ger en krona till de ideella organisationerna. Så som skatteavdrag fungerar är det ju tvärtom så att en krona mindre i skatteintäkter ger två eller tre kronor till cancerfonden eller vad det nu är folk vill stödja. (lika ofta tre som två, viljan att ge är faktiskt inte alls varierande med inkomsterna, även om du antyder det) precis på samma sätt som det i dag är med privat sponsring av kultur och idrott, för övrigt (även om reglerna är konstiga och kräver motprestationer i form av reklam och annat).
Det finns ju heller inget i sig som säger att man inte kan höja den procentuella skattesatsen för att väga upp de minskade skatteintäkterna, om man nu så skulle önska.
3) eftersom du nu tar upp tanken på att just missbrukare skulle riskera att hamna i kläm mellan privat bristande givmildhet och offentliga nedskärningar, måste man vara medveten om att det i vissa fall fungerar oändligt mycket bättre med hjälpverksamhet som inte sker i offentlig regi. Den hjälp som riktar sig mot just missbrukare och hemlösa är en sådan, där den enskilde utsatte tenderar att se på allting som är offentligt med misstänksamhet och oro. På goda grunder såklart, den repressiva politiken har ju inneburit att den vanligaste kontakt en missbrukare har med det offentliga är genom polisen som hivar in honom eller henne när de vill öka på sin uppklarningsstatistik eller bara rensa upp på gatan så vi vanliga skåpsupare känner oss glada och trygga. Staten har också av politiska skäl regler som är svåra att leva upp till för den enskilde, krav på drogfrihet för en sängplats osv. Det finns också rätt många som faktiskt inte VILL ha med socialtjänsten att göra. Det blir cyniskt att inte låtsas om detta.
Isobel: Tack för din utförliga kritik! Jag ska försöka bemöta den så gott jag kan, men vill redan i förväg säga att jag varken är statsvetare eller ekonom. Jag antar att du har bättre kunskaper än jag i de här frågorna, och du har förstås rätt i att Wennström är konservativ (märks inte minst i hans attityd till kultur). Jag borde ha varit tydligare när jag talar om nyliberalism, så jag ska snabbt försöka skissera vad jag lägger in i begreppet.
Vad jag kan förstå är nyliberalismen gammal liberalism i nya kläder. Och då menar jag inte den politiska liberalism som t.ex. har varit så central för kvinnans frigörelse, utan den ekonomiska liberalismen à la Adam Smith, som om jag inte tar fel förespråkade en kapitalism utan statlig inblandning – en kapitalists dröm. Nyliberalismen vill att marknaden ska få reglera sig själv, fackföreningarna ska avväpnas och ”onödiga” regleringar ska undanröjas så att kapitalet ska kunna flöda fritt. Den vill montera ner de sociala skyddsnäten, privatisera järnvägar, skolor och sjukhus och så vidare. Nyliberalismen betonar också individens möjlighet och skyldighet att klara sig själv. Därmed är alltså inte civilsamhället egentligen en nyliberal dröm, utan kanske snarare en konservativ sådan, eller neokonservativ, liberalkonservativ… Jag vet faktiskt inte. Johan Wennström ligger kanske närmare Dick Erixon. Den som känner sig hugad får gärna hjälpa mig att reda ut fraktionsstriderna på högerkanten.
Tanken på civilsamhället är i grunden god, tycker jag. Visst är det fantastiskt när vi tillsammans bildar fackliga organisationer, kooperationer, föräldrakollektiv etcetera. Men när begreppet ”civilsamhälle” syns i debatten i dag ligger tonvikten snarare på ”frihet från statlig inblandning”. Staten är något som stör det civilsamhälle som utgör en egen sfär, byggd på individers spontana interaktion. Och enligt Wennström är det alltså föga livaktigt eftersom vi har en så stark stat. Det tycker jag är en nyliberal definition av civilsamhälle. Är Wennström snarare reaktionär än konservativ – vill han vrida klockan tillbaka till Adam Smiths dagar, kan man fråga sig. Men jag tror att jag släpper den politiska analysen där, för jag tycker att resultatet är det som räknas. SvD torgför sig nog ogärna som nyliberal, men om man ser till vilken politik som förespråkas på ledarsidan är det en annan femma. Visst, Roland P.M. och Wennström är konservativa, men knappast motståndare till utförsäljning av statlig egendom, minskad makt för facken o.s.v.
När det gäller den ekonomiska kalkylen har du rätt, men att skatteunderlaget inte minskar med en krona för en skänkt krona innebär inte att det inte minskar. Jag ägnar mig ogärna åt slippery slope-argument, men kan inte låta bli att oroa mig för att en överföring till privata organisationer i längden riskerar att urholka välfärdssystemen. Att en borgerlig regering skulle verka för en sådan överföring med ena handen och höja skattesatserna med den andra låter inte sannolikt.
Din viktigaste kritik tycker jag är den som kommer sist. Här vill jag verkligen ge dig helt rätt i att organisationer som Stadsmissionen gör en jätteinsats, bland annat genom att nå människor som skyggar för den vanliga socialtjänsten. Det är sorgligt att vi ska ha så rigida regler att man i princip måste vara halvdöd av narkotikamissbruk innan man kan få Subutex, för att bara ta ett exempel. Men lösningen borde vara humanare riktlinjer och mindre paragrafrytteri, inte att en allt större del av viktiga områden som omsorg om missbrukare och hemlösa sköts av ”civilsamhället”, vad man än lägger in i det begreppet.
Det var förbanne mig det vackraste jag läst sen... Ja, ditt svar till Isobel, Niklas. Sitter själv och filar på ett blogginlägg om liberalers förhållande till civilsamhället och plötsligt serverar du detta inlägg som benar upp mycket.
Jag är mycket fascinerad över vad jag uppfattar som en borgerlig (så slipper jag dela in dem i liberala och konservativa ;)) vurm för VISSA delar av civilsamhället (Stadsmissionen och kristna friskolor) medan man vill minska inflytandet för andra delar (facket och muslimska föreningar). Det är kanske så att dessa personer vet bäst vilka ideella föreningar civilsamhället behöver?
Skicka en kommentar