måndag 21 december 2009

Västerortsjesus bekännelser, del 55

Nerd Life Deluxe (Gustav Almestad) skriver om en av kvällstidningarnas lika eviga som felkonstruerade webbenkäter i Är du jämställd, lille vän?. Den här gången är det Aftonbladet som har frågat "Är din relation jämställd? Ja/Nej". Är det något man får lära sig om elementär vetenskaplig metodik på någon av alla universitetets grundkurser så är det att inte ställa den sortens frågor i en kvantitativ undersökning. Det är inte respondenterna som ska ta ställning till det förhållande man vill undersöka, utan forskaren, och om man då prackar på dem en viss formulering - särskilt en värdeladdad, som här - så blir enkäten värdelös.

Om Aftonbladet hade velat kontrollera hur svenska män och kvinnor i heterosexuella förhållanden ser på sin egen jämställdhet så hade man gjort klokt i att genomföra ett antal kvalitativa intervjuer. Visserligen hade de inte sagt något om hur en majoritet av folket ser på frågan, men det är inte heller vitsen. En kvalitativ intervju tar reda på andra saker, t.ex. vad folk lägger in i begreppet jämställdhet, hur de skapar mening kring frågor om kvinnlig och manligt och mycket annat. Den kvalitativa undersökningen tar reda på vad någonting betyder. Hade tidningen i stället velat kontrollera om förhållandena verkligen är jämställda eller inte i dagens Sverige, hade man behövt mäta ett antal parametrar som brukar anses utgöra ett mått på jämställdhet. Frågorna hade varit många, t.ex. "Hur ofta tvättar du per vecka?" eller "Vem av er brukar vara hemma med barnen om de är sjuka?". Strängt taget hade de kunnat hoppa över det här, för sådana undersökningar finns förstås redan, t.ex. SCB:s På tal om kvinnor och män - lathund om jämställdhet 2008. Men den undersökningen refererar Aftonbladet inte ens till, för själv är bäste dräng. Tyvärr blir frågan också ganska drängaktig - och som Gustav påpekar:
Den som kan tänkas ha mer makt är garanterat antingen blind för den eller har ingen lust att ens anonymt erkänna den. Den som kan tänkas ha mindre är kanske blind för det också, men främst väldigt lite benägen att erkänna underläget gentemot en partner.
Så långt är vi överens (ursäkta om jag akademiserar en smula med min långa utläggning om metodik), men nu kommer det intressanta som Gustav frågar sig: Kan man verkligen tala om jämställdhet inom ett enskilt förhållande? Han svarar nej:
Men helst diskar jag helt och hållet måttet för alla sammanhang som är så små som två personer. Maktrelationer finns naturligtvis - men jag använder hellre det bredare jämlikhet för att beskriva en enda relation. Strukturella förhållanden påverkar alltså min relation, men bara inom den finns det ingen poäng att hävda att varje maktskevhet eller arbetsfördelning är ojämställdhet. Jag ska inte ta hushållsansvar i min familj för att förbättra världen, jag ska ta hushållsansvar för att det är mitt jävla hushåll också.
Jämställdhet brukar definieras ungefär så här:
Jämställdhet betyder att kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Det gäller till exempel:

* makt och inflytande

* ekonomiskt oberoende

* företagande, arbete, arbetsvillkor

* utbildning och utveckling

* ansvar för hem och barn

* frihet från könsrelaterat våld
(Hämtat från numera skrotade JämO:s webbplats.) Går det här bara att mäta i större skala? Nej, jag tycker inte det. Det svenska jämställdhetsbegreppet är könsneutralt formulerat och lite lagom ofarligt på ursvenskt vis. Man kan kritisera det för att det osynliggör kvinnors förhållanden eller för att det varken berör klass eller sexualitet. Å andra sidan har denna tandlöshet möjliggjort en bred samling kring jämställdhetsmålen. För mig är jämställdhet tanken på att könet ska vara en ovidkommande faktor på alla nivåer. Att det här bara är en av många faktorer som måste uppfyllas innan vi ens börjar närma oss ett samhälle som jag tycker är hyvens är en annan sak. Eva Moberg som myntade begreppet skriver så här i "Kvinnans villkorliga frigivning" från 1961:
Det finns dock en annan väg [än att skrota äktenskapet]: att arbeta för jämställdhet inom familjen. Detta förutsätter givetvis en "mannens emancipation", en genomgripande attitydförändring hos mannen gentemot hem och barn. En sådan utveckling är inte bara möjlig på lång sikt, utan ett absolut villkor för jämställdhet mellan könen.
Det har snart gått 50 år sedan Mobergs artikel, men ännu siktar vi inte någon genomgripande attitydförändring hos mannen. Eller nja, vi har förstås det som Lars Jalmert en gång kallade "i princip-mannen", han som gärna skriver under på jämställdhetsidealen men gör ett undantag för sin egen insats när det kommer till kritan. Dit hör inte jag och alldeles säkert inte heller Gustav. Jag tror att män i hans generation i snitt har hunnit längre än Eva Mobergs medsystrar hade kunnat drömma om. Tänk om deras karlar hade kunnat säga "...jag ska ta hushållsansvar för att det är mitt jävla hushåll också"! Men på det hela taget är männen inte emanciperade i Mobergsk mening. Inte ens det. Börjar man sedan studera hur vi män beter oss på andra plan gentemot kvinnor blir man lätt deprimerad.

Går det egentligen att vara jämställd när resten av samhället är kasst på jämställdhet, frågar sig Gustav. Ja, det går, vill jag påstå. Men det är fanimej ingen lek. Det kräver en öppenhet som kan vara en smula påfrestande när man står där med brallorna nere. Och det kanske kräver en partner som i likhet med min är beredd att skjuta skarpt när jag förfaller till bekväma och invanda och omedvetna sätt att bete mig som jag har fått i mig sen barnsben. Eller som när mina systrar tog mig i örat för en del av mina texter. De hade alldeles rätt. Sånt svider, särskilt för någon som kallar sig feminist. Det svider när jag trots milda protester har slickat i mig beröm som "du är den mest kvinnliga man jag känner", som min vän P. brukar säga. Det svider när man stoltserar med att vara så satans bisexuell och frigjord och intersektionalistisk och bra pappa och bla bla. Men sånt får man hacka i sig. Det handlar inte bara om jämlikhet, det handlar om jämlikhet som bygger på att könet inte ska spela någon roll - någonstans. Vi män som kallar oss feminister borde egentligen inte behöva lägga något ansvar på våra partner för att "uppfostra" oss. Vi borde fixa det själva. Men vissa saker ser man helt enkelt inte. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: tillhör man normen ser man inte normen, för man ser genom normen. Jag kommer aldrig att glömma de orden från min fantastiska vän Homo Academicus på Qruisern.

Det personliga är politiskt. Ja, jag tycker det - so shoot me. Jag tycker att man måste fläta ihop sin egen erfarenhet med sin politiska vision. I mitt fall måste jag se hur min vithet, manlighet, medelklasstillhörighet, svenskhet, eurocentrism, funktionsduglighet, akademism och så vidare sitter ihop inte bara med den värld jag vill förbättra utan med min utblick över min allra närmaste omgivning. Jag vill bli en bättre människa på Hemköp, på dagis, i skolan, på universitetet, i sängen, på bloggen, när jag möter en tiggare på tunnelbanan eller en professor på fritids.

Å andra sidan: en gång när vi bodde på Härjedalsgatan hade vi en mattläggare på besök; han skulle byta linoleummattan i köket och sovrummet. Vi betraktade den sabbade mattan i köket. Marty låg och sov i rummet bredvid och jag sa: "Tjejen ligger och sover". "TJEJEN"! Oh my Gucci. Det där har hon hånat mig för ungefär en gång i timmen sen dess. Och det var ju så oerhört fjantigt att liksom "sänka sig till hans nivå", tala jobbarsvenska me'n. "Ja, serru, lysmasken var här och såg att vi inte hade nån kräm i matarledningen", typ. Där har vi baksidan av det här Jesus från Vällingby-idealet. Man måste väl för fan kunna vara sig själv också! Frågan är bara vad det är för en tulipanaros. Jag får jobba på saken. Ibland kommer jag nog att fortsätta vara nedlåtande och sarkastisk mot mina kära medmänniskor här i bloggen. Se det som en reaktion på frälsaridealet - eller som en rest av mitt gamla övermänniskojag. Vackert är det inte, men i bästa fall rätt kul. Om det personliga är politiskt så kanske jag kan få göra ett undantag ibland? Jag försöker i alla fall att vara jämställd i mitt förhållande.

En sista sak: inte sjutton är alla former av maktutövande, orättvisor eller snedfördelningar i ett parförhållande utslag av bristande jämställdhet. Det är inte heller per automatik patriarkala och/eller andra maktordningar som får oss att glömma att fälla ner fisringen eller göra för starkt kaffe. Jag vill varken vara en feministisk piedestalpojke eller kräva att någon annan blir det. (Hur Gustav är som partner har jag såklart ingen aning om - han kanske är helt fantastisk, jag vill tro det. Eller också är han ett misogynistiskt ärkesvin i alternativpyjamas.) Men ni käcka gossar där ute som kallar er feminister eller är stolta över att ni slickar fitta - sluta oja er! Det är inte synd om er. Det är er sak att bryta er ur snäva könsmönster, så ner med brallorna! Vem vet, jag kanske kommer på besök.

2 kommentarer:

Grovt Initiativ sa...

Hurra för vidare diskussion!

Jag hade några uppföljningstankar på gång och ditt inlägg blir nog ett bra bollplank.

Niklas sa...

Jamen, hyvens! Hoppas på en uppföljning.