Ett företag kan inte dö

DN:s förstasida är i dag utformad som en dödsannons för Saab, med födelse- och dödsdatum mot en svart motorhuv. Jag undrar hur det känns för dem som samma dag har dödsannonser införda på familjesidan. Maud Olofsson säger sig ha sett många blanka ögon, Johan Wennström skriver i SvD att många som hade hoppats att företaget skulle överleva krisen i dag sörjer. Ja, företaget är bortom räddning, bilan har fallit. Metaforer som dessa är förstås tacksamma att använda och kanske inget att hetsa upp sig för. Nej, men de är talande. Genom att beskriva företag som levande organismer i ett svenskt näringsliv skapar man en bild av att de angår oss alla, och "dödsfallen" blir djup tragiska. Låtom oss känna stor empati.

Parallellen till flyktingpolitik och invandring är tydliga. Här används naturmetaforer som "flyktingströmmar" eller "-vågor", rentav "flodvågor", vilket frammanar bilden av skeenden som ligger bortom vår kontroll. Kanske kommer de där mörkhyade strömmande så som de gör eftersom de till skillnad från oss inte förmår att planera sin tillvaro på ett rationellt vis? Och vad ska väl vi göra när vi riskerar översvämningar? Tja, vi får väl skydda oss, bygga barriärer och fördämningar. Naturdiskursen osynliggör globala maktförhållande och orättvisor, legitimerar främlingsfientlighet och stängda gränser samt bidrar till att skapa sociala representationer av Sverige och det svenska.

På samma vis osynliggör kött och blodmetaforerna om Saab att denna juvel i den svenska kronan i själva verket bara är ännu ett kapitalistiskt projekt som nu har gått i graven fallerat, av en enkel anledning: produkten saknade värde. Den ekvation som bygger på att arbetarna skapar ett mervärde för företaget gick inte längre ihop. Så nu blir bilarbetarna arbetslösa. En gissning från min sida är att Saabs ägare och direktörer under åren inte har gått direkt lottlösa ur det här. De kanske tar sig en gravöl i dag, men i grund och botten känner de nog en viss lättnad. Nu kan de sluta låtsas att juvelen i kronan i själva verket var strass.

Allt levande ska en gång dö, det kan vi inte göra nåt åt. Nu har alltså Saab dött, och det var lika oundvikligt som att de vars liv summeras på familjesidorna tog slut - så lyder diskursen. Låtom oss bedja.