...eller har vi det?

Efter att ha granskat den rapport som FI hänvisar till i sin debattartikel har jag fått många läsare från, eh...rätt ofeministiska bloggar. Vore jag skribent i Dagen skulle jag kanske kalla det här draksådd. Men som jag påpekar i en kommentar till en kommentar så har FI sig själva att skylla genom att slarva med fakta. Det är alltså snarare de som har sått draktänder - vem som helst som är någorlunda läskunnig kan granska forskningsrapporten precis som jag har gjort. Att jag råkade bli först med det (vad jag vet) beror mycket på att jag läser genusvetenskap på universitetet, eller snarare på att jag läser på universitetet, punkt. Gör man det kan man nämligen logga in på diverse artikeldatabaser via SUB:s (universitetsbibliotekets) webbplats, och har man bara lite tur finns artiklarna i fulltext. Den aktuella rapporten är inte tillgänglig via webben om man inte är beredd att betala 34 dollar eller vad det nu var, vilket säkert avskräcker många. Till saken hör också att jag har läst elementär forskningsmetodik, inklusive grundläggande statistik, när jag pluggade pedagogik. Det gör mig sannerligen inte till någon forskare, än mindre statistiker, men jag har i alla fall fått i mig en viss misstänksamhet. Men som sagt, vem som helst som är någorlunda slängd i engelska och inte skyggar för akademisk litteratur skulle kunna dra samma slutsatser som jag. Det kan också hända att jag inte har fog för min kritik, att jag har missat något väsentligt i rapporten, men jag tror inte det.

Hursomhelst, det är tråkigt. Att jag är feminist kan inte ha undgått någon som läser min blogg eller bryr sig om att kasta en blick på min presentationstext. Granskar man min läslista finner man också en länk till Veronica Svärds blogg, och tittar man lite på vilka övriga jag brukar läsa så finner man också bloggar som kanske inte alltid är uttalat feministiska - men jag länkar bara till bloggare jag gillar, alltså inte till Pär Ström, Tanja Bergkvist eller så. För en feminist som visserligen inte är medlem i FI, men som har stött Gudrun Schymans EU-kampanj i ett flertal blogginlägg, är det alltså tråkigt att kritisera sina meningsfränder. Men jag kunde bara inte tiga. Jag kan inte låtsas som om jag håller med någon i allt bara för att den är en hyvens person med hyvens åsikter; det skulle kännas ohederligt.

Sen har jag funderat lite. Har inte feminister bättre sex, trots allt? På ett oreflekterat plan hade jag kunnat skriva under på den tesen. Den känns liksom rätt. Min känsla säger mig till exempel att mitt förhållande till min älskling skulle vara betydligt sämre - eller snarare tämligen omöjligt - om jag inte vore feminist, och det inte bara i teorin. Men ponera att jag i stället vore tillsammans med Tanja Bergkvist. (Ni som inte vet vem hon är kan ju kolla in hennes blogg, som är en enda lång krigsförklaring mot genusvetenskapen.) Skulle hon trivas bättre med mig än med någon i still med Roland Poirier Martinsson? Fan tro't. Jag tror att hon skulle bli vansinnig på mitt socialkonstruktionistiska pladder. Själv skulle jag reta arslet av mig på hennes antifeminism. Jag törs inte sia om vårt sexliv, men oddsen är nog små att vi skulle hålla ihop särskilt länge. Så kaka söker maka-tanken stämmer kanske rätt väl ändå. Feminister som är ihop med feminister slipper förmodligen många konflikter som brukar uppstå kring hushållsarbete, barnomsorg, karriär och så vidare.

Frågan är om kristdemokrater som gängar sig med kristdemokrater har det lika bra. Jag orkar knappt frammana bilden av ett solitt kristdemokratiskt hushåll i Gränna - det aktiverar mina flyktimpulser - men all right, jag ska försöka. Låt oss föreställa oss Sven-Bertil och Gunhild, båda aktiva i Kd, han som förtroendevald, hon på ett mer kaffekokande vis. Svempa (nej, det säger hon aldrig) är med i Rotary, Gunsan (säger han ibland, på skoj) är engagerad i Inner Wheel. Han är arkitekt, hon läkarsekreterare. De bor i en fin villa med utsikt över Den Där Sjön (som jag inte orkar tänka på) och har två barn, Carl-Henrik och Louise. Varje lördag när barnen har gått och lagt sig idkar paret könsumgänge. Det är innerligt och hemtamt och han kommer varenda gång. Hur det är med henne är lite mer oklart, men det gör ingenting, säger hon. Hon älskar honom ändå, och förresten vill hon gärna somna nån jävla gång i någorlunda vettig tid, för i morgon måste ordna med ostkakan inför bjudningen. Hjortron har hon i frysen.

Jaha, där radade jag upp alla mina mardrömsbilder av ett kristdemokratiskt pars vardag. Är jag fördomsfull? Jajamän. Von oben? You bet. Men har jag rätt, har Sven-Bertil och Gunhild sämre sexliv än Torgny och Kim som båda är feminister och bor på Kocksgatan? Äsch, jag vet faktiskt inte. Jag vill att det ska vara så. Jag unnar inte kristdemokrater några rytmiska sammandragningar. Men jag unnar Torgny och Kim alla spasmer i världen, för att inte tala om hur mycket jag unnar Kim och Moa det. Jag vill att alla som tycker som jag ska må bra. Jag vill att Gudrun Schyman ska ha ett fantastiskt sexliv, jag unnar henne att vinna inte bara Let's Dance utan valet 2010 och bli vår nästa statsminister. Det vore henne väl unt. Hur verkligheten ser ut vet jag inte. Jag misstänker att hon kommer att åka ur danstävlingen tämligen omedelbart och att FI inte kommer in i riksdagen nu heller. Och jag misstänker att jag inte kommer att bli medlem i Feministiskt initiativ i morgon eller nästa vecka. Jag har tänkt bli medlem så många gånger, men antingen inte haft stålar eller helt sonika glömt det. FI har så mycket som jag sympatiserar med. Men Schymans deltagande i Let's Dance och kampanjen "Feminister har bättre sex" gör faktiskt att mitt förtroende för henne har fått sig en törn. Det känns så förbannat populistiskt.

Feminister som har sex med feminister kanske har bättre sex än kristdemokrater som har sex med kristdemokrater. Hur det är med socialdemokrater, folkpartister eller miljöpartister borde vi kanske forska om. Eller också kan vi bara strunta i alltihop och säga oss att det är mer personligt än så. Jag tror nog att det är så, om jag inte bara ska önsketänka eller vara oreflekterad.