Polisen och det kollektiva misskännandet

Förr brukade ett gäng HBT-personer samlas i Älvsjö för traditionell "Lars-Agne", dvs äta lasagne på en lunchrestaurang där. Det är inte så märkligt som det kan låta, för deras lasagne är mycket god, och så var det lite roligt att kajka i väg dit och inte ses inne stan som man alltid annars gör. Vid ett tillfälle när vi just hade bänkat oss kom det några manliga och kvinnliga poliser dit, och vi kåtade upp oss på deras uniformer, mest på flams förstås. När de kom innanför dörren var vi därför lite fnissiga, och de såg undrande på oss. - Vi tycker bara att ni är så snygga i era uniformer, sa jag, och poliserna log hult mot oss. Att det liksom var fel sorts begär som uttrycktes visste de inte, vilket gjorde det hela desto roligare. Men de kanske inte hade haft nåt emot det, och förresten finns det ganska gott om gaypoliser. Men situationen byggde alltså på en gemenskap, ett samförstånd, mellan oss och poliserna, fast deras blick var naiv och vår cynisk, visserligen bara på sätt och vis cynisk, men ändå.

Jag kom att tänka på den historien när jag läste om de poliser som dömts för kvinnovåld. Historien har upprört många - såklart. Gustav Almestad har en intressant infallsvinkel: han reagerar för det första över det flitigt använda ordet "kvinnovåld" och gör för det andra en intressant analys av "Aldrig slå en tjej-retoriken". När det gäller den diskursen håller jag med honom; visst är den ett utslag av en unken och heteronormativ kvinnosyn. I något av mina blogginlägg har jag beskrivit "Vi män som är emot våldtäkt-diskursen", och jag tycker att de tangerar varandra. I det förra fallet är det som Gustav skriver "ett led i all behandling av kvinnor som svaga och utlämnade till de goda beskyddande starka männen. Kvinnor och barn först, allt sånt." I det senare fallet är det framför allt ett sätt att osynliggöra att det är helt vanliga män som begår så gott som alla våldtäkter, inga snedvridna, perversa och förmodligen svartmuskiga män som lurar i någon buske. I båda fallen slår sig männen för bröstet och kvinnorna osynliggörs och/eller förminskas.

Men Gustav vänder sig även mot beteckningen "kvinnovåld" så här:

När man ständigt pratar kvinnomisshandel istället för våld i nära relationer, eller om man måste förkorta sig för rubrikens skull kanske relationsvåld, är det inte bara provocerande heteronormativt och blint för att en kvinna kan misshandla sin man

(och så följer resten av citatet ovan). Här får jag problem med resonemanget. Om jag har förstått saken rätt så är poliserna som har blivit dömda män. Och om man ser på vilka som i allmänhet utövar våld så är det också män - oavsett om deras offer är kvinnor eller andra män. Att även en kvinna kan misshandla sin partner, oavsett om den är kvinna eller man, är förstås sant. Men antalet misshandlande kvinnor är ändå försumbart i jämförelse.

Många antifeminister, till dem räknar jag givetvis inte Gustav, hävdar att det är lika vanligt att kvinnor slår män som vice versa. Den som vill sätta sig in i saken kan jag rekommendera artikeln "Husband Abuse - Equality With a Vengeande?" av Joanne Minaker och Laureen Snider i Canadian Journal of Criminology and Criminal Justice från september 2006. Här följer ett abstract för den som vill läsa. Jag vet inte om artikeln går att få tag på via vanligt googlande, men jag kan skicka över en pdf till den som vill.

The original problem of "wife abuse," which feminists constituted in the 1970s, has morphed into "domestic violence" and then into "husband abuse." We present a case study of the newly discovered problem of "husband abuse," which we argue exemplifies the complexities of neo-liberalism, neo-conservatism, and feminist engagement with the criminal-justice state.

We argue that the myth that men are battered as often as women, an argument that challenges decades of feminist research, theory, and activism, is constitutive of a backlash against women's safety and feminist "victories." We caution that such claims must be read as more than anti-feminist backlash but are increasingly becoming the new "common sense," the dominant lens used by policy makers, media, and influential interest groups.

We demonstrate how the very successes of feminism, combined with neo-liberal governance, the burgeoning power of men's movements, and new communication media, have given rise to new subjects, mentalities, and practices. As the claim that male and female partners are equally prone to violence resonates with discourses of equality and reinforces constituencies promoting criminal-justice "solutions" to all social problems, the result is equality with a vengeance.

Alltså, jag diggar inte riktigt Gustavs take på det här med att även kvinnor slår. Det är inte enbart ett utslag av heteronormativitet att använda ordet "kvinnovåld" - det är också ett uttryck för kalla fakta. Men kanske gör jag för mycket av hans bisats. Dock tror jag inte att den stränga synen på kvinnovåld inom polisen egentligen har att göra med heteronormativitet, jag ska strax förklara varför.

Och nu kommer jag äntligen till misskännandet som jag flaggar för i rubriken. I Pierre Bourdieus "Praktiskt förnuft" (som jag just läst ut) beskriver han olika exempel på detta fenomen. Ett är den kabyliska kulturen i Algeriet (finns den kvar?) där en viktig komponent är ett ständigt gåvoutbyte. Såna utbyten hade studerats tidigare ur en ekonomistisk synvinkel som kan beskrivas ungefär så här: "Alla vet att alla vet." Och det alla vet är att det är krassa ekonomiska motiv inblandade, men folk låtsas att det handlar om heder och gåvor. Nej, säger Bourdieu, vill man förstå de här för oss främmande sedvänjorna måste man också studera vad som gör dem möjliga, nämligen ett kollektivt misskännande. Det är inte så att de enskilda individerna går omkring och låtsas, så cyniska är de inte.

Eller ta den katolska kyrkan (under den härliga rubriken "Biskoparnas skratt"): den värjer sig kraftfullt mot att prästerna skulle vara "anställda". En präst kan absolut inte vara anställd och kyrkan är inte ett företag vilket som helst. Nej, det är det heller inte, men misskännandet här handlar alltså om att med eufemismer och på andra vis dölja sakförhållanden som att präster får lön. En präst får ingen lön, det är ju ett kall, däremot åtar sig hans chef en annan präst med högre befattning att se till att han får en dräglig tillvaro. Sociologens blick är genomskådande och "cynisk", men man bör inte tillämpa ett uteslutande ekonomistiskt synsätt (tänk t.ex. på den så populära spelteorin) på relationer som bygger på ett symboliskt kapital. Man måste kunna se både och.

Så var kommer den svenska polisen in i bilden? Jo, misskännandet består i att tränga undan att polisens arbete i huvudsak går ut på våldsutövning i vid bemärkelse. Man avhyser personer från platser där de inte får vara, upplöser olagliga demonstrationer, separerar fotbollshuliganer från varandra, hämtar folk till förhör, griper våldsverkare och andra snoppfän, hjälper socialen att tvångsomhänderta barn och så vidare. När jag skriver "våldsutövning" menar jag alltså inte att spöa upp folk utan att agera som lagens förlängda arm, som statens sanktionerade hjälpreda. Detta är inte heller att säga att denna våldsutövning är av ondo; givetvis gör polisen en väldig massa nytta. Men jag inbillar mig att det bland poliser och allmänhet råder just ett sånt samförstånd som inte rådde mellan oss på lunchrestaurangen. Polisen ska hjälpa, skydda och ställa tillrätta. Eventuell våldsamhet riktas nog bara mot dem som har gjort sig förtjänt av den, som rånare, knarkare, psykopater eller stenkastande anarkister. Sån är bilden, och dessutom överdrivs nog det faktiska våldsanvändandet - i själva verket består nog polisens arbete till 90 % av att prata med folk. Men om man alltså ser polisen som en maktutövande enhet - också - blir kanske mitt tal om våld i vid mening tydligare. Polisen gör allt det som du och jag inte vill, törs eller får. De gör det på vårt uppdrag och för allas bästa, ytterst för samhället, för demokratin...eller ska vi kalla det staten? Ja, jag tycker det. Jag tycker att vi måste se båda sidorna.

Men det här misskännandet är kanske inte så stabilt alla gånger. Något som definitivt kan hota det, något som kan hota polisens legitima våldsutövning och våldsmonopol (som polisen delar med militären) är om våldsutövningen är illegitim. När det gäller fall där polisen anklagas för att ha använt övervåld vid gripanden brukar mediestormen blåsa över ganska fort. Mediernas rapportering om polisen är i huvudsak positiv, och den är omfattande. Allmänhetens förtroende för polisen är i grunden gott och går att reparera genom att ursäkter framförs, utredningar utlovas och så vidare.

Men om en polis misshandlar en närstående...! Det är förstås katastrof, för det raserar hela tanken bakom polisens legitima våldsanvändning och våldsmonopol. Bara poliser (och militärer) får utöva våld, och bara i tjänsten. Alltså bedöms den sortens "överdriven våldsanvändning" mycket strängare. Inte heller här är det fråga om någon cynism, vill jag påstå. Det är bara så att det kollektiva misskännandet, tanken på polisen som en hjälpande hand, inte mår bra av en sån smäll, det man brukar kalla "förtroendekris". Och jag är övertygad om att en kvinnlig polis som skulle misshandla sin partner skulle råka lika illa ut.

Något som komplicerar saken är att en polis är polis även på fritiden. En polis på en fest som ser någon snorta kokain är skyldig att ingripa, en polis som åker tunnelbana hem efter att ha varit på Libra måste hindra ett gäng från att misshandla någon. Det kanske kan vara så att vanan att bestämma och använda våld i den svagare betydelsen av begreppet kan vara svår att koppla bort. Det kan också vara så att polisen känner en viss frustration efter att ha brottats med buset hela dagen, och att det spiller över på en irriterande sambo. Det är bara gissningar, förstås. Klart är i alla fall att allt sånt våld är totalt oacceptabelt.

Jag har förenklat resonemanget och exemplen om misskännande. De kunde säkert beskrivas mycket elegantare, korrektare och intressantare. Men det går ju utmärkt att syna min hand genom att beställa "Praktiskt förnuft" från nätbokhandeln. Den kostar bara lite drygt 150 spänn, så gör det. Nästa gång jag kommer dragande med Bourdieu kan ni drämma mig i skallen med boken som ni säkert förstår bättre än jag. Till dess: trevligt misskännande!