tisdag 13 oktober 2009

Men har vi verkligen fått större frihet?


Jag läser Elin Grelssons som alltid tänkvärda blogg, som nu senast handlar om individuell frihet kontra ansvar, för att förenkla kraftigt (läs lämpligtvis hennes inlägg innan ni läser vidare här). Elin frågar sig bland annat vilket ansvar vi har för varandra:
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar? Har vi något ansvar?
Jag ska göra som Maciej Zaremba, när han liknar flyktingpolitiken vid Vägverkets regler för vem som ska få körkort och ta en trafikliknelse. Innan vi fick hastighetsbegränsningar på våra vägar gällde regeln "fri fart under ansvar". Så sägs det i alla fall, om det verkligen var så är jag för lat för att ta reda på. Men anta att det stämmer. Var det bättre förr i så fall? Det brukar låta så på farbröder som drömmer sig tillbaka till den fria farten, och till ansvaret. Det var raka motsatsen till paternalism, alltså att vi (staten) bestämmer saker över ditt huvud för ditt eget bästa. Det personliga ansvaret, tänker farbröderna, var något gott. Det ligger en mognadstanke bakom resonemanget: när du en dag har blivit som vi, en vuxen och ansvarskännande medborgare, så kommer du att besinna ditt ansvar och inte köra vårdslöst.

Men det var då, det. På den tiden gick inte bilarna särskilt fort och vägarna var inte lika breda och raka som i dag. Viltstängsel var inte uppfunna, inte mitträcken, inte vajerräcken, inte vikbara stolpar av gallerverk. Det fanns knappt bilbälten, ännu mindre krockkuddar, så när det smällde for man ut genom vindrutan eller spetsades på ratten som en fjäril på en samlares tavla med Lepidoptera. Tacka fan för att man körde försiktigare.

I dag har vi paternalistiska lagar som påbjuder användandet av bilbälte och som reglerar farten. Det är för vårt eget bästa, kan man säga. Det är inte skitsamma om någon kör av vägen och dör, och det är definitivt inte likgiltigt om vederbörande tar kål på andra. Bilarna är snabba, vägarna raka och det är frestande att gasa på bortom den egna körförmågan. Andra tycker att staten inte ska lägga sig i enskildas angelägenheter. (De skyndar sig förstås att betona att de själva är ansvarstagande.) Trafikpolisen kollar oss med radar, Vägverket med allt fler automatiska fartkameror. Och det är kamerorna jag vill ta fasta på. De är inte så mycket till för att sätta dit oss som för att flytta över ansvaret till oss själva, få oss att internalisera reglerna. Foucault skulle nog nicka instämmande i den analysen.

Vår allt större individuella "frihet" förutsätter att vi internaliserar samhälleliga påbud. Så medborgarskapet som från början handlade om rättigheter har alltmer glidit över i skyldigheter, vilket man lätt ser i tongångar om att "Ställa krav på våra invandrare". Det här låter kanske motsägelsefullt, men tendensen är inte heller motsägelsefri - vissa (De Andra) behöver övervakas, andra (Vi, den goda majoriteten) övervakar oss själva. På det stora hela har vi ändå blivit våra egna övervakare. Precis som Elin skriver antas vi t.ex. ta ett allt större ansvar för vår egen hälsa. Det blir jävligt suspekt att vara en rökande soffpotatis och sen komma och kräva en massa dyr vård, nej ut i sågspånsslingan med er! I USA har den här intoleransen mot osunda beteenden gått så långt att många företag förbjuder sina anställda att ens dricka alkohol på sin fritid. Här i Sverige får inte internerna på våra fängelser röka, och inte heller en parkarbetare på en åkgräsklippare. Allt för folkhälsans skull.

Hur ska man ställa sig till det här? Jag är för bilbälteslagen och hastighetsbegränsningarna. Jag är emot fri alkoholförsäljning, inte minst för att den skulle öka antalet misshandelsfall. Så är jag paternalist? Tja, kanske det. Börjar man tala om "fri vilja", till exempel i prostitutionsdebatten, så förutsätter man liksom att vi alla vet vad som är bäst för oss. Och inte nog med att vi vet vårt eget bästa, vi vill också vårt eget bästa. Men anta att någon inte vill sitt eget bästa. Anta att någon vill skada sig själv, till exempel genom olika former av sexuella självbestraffningar som bekräftar vilken liten lort vederbörande är. Eller anta att någon inte vet sitt eget bästa, inte hajar att hjälmen är en bra idé förrän det är för sent? Ska vederbörande få skylla sig själv? Nej, jag tycker inte det, även om det "bara" är en ensam 18-åring som suger av gubbar i en port eller som kör in i ett träd med sin donator-hoj. Vi har ett kollektivt ansvar för varandra, och det är väl ett möjligt svar på Elins fråga. Men det är ett svar med luckor som man kan köra med häst och vagn igenom, bl.a. för att det inte besvarar vilka "vi" är.

Om jag vore en fullfjädrad paternalist (och icke-rökare) så skulle jag antagligen applådera visionen om det totalt rökfria samhället. Och vore det inte en bra idé om alla krogar stängde klockan ett - senast? Jag vet, låt oss förbjuda oskyddade samlag! Äsch, jag glömde. Ett sånt förbud finns ju redan, visserligen bara för De Andra (de hivpositiva), men ändå. Och jag tror att det är här jag reagerar: på skapandet av De Andra. Inte nog med att det bygger på en vedervärdig självgodhet, det är en av flera aspekter av postkolonialt tänkande. De Andra ska regleras, t.ex. genom påbud om försörjningsplikt och svenskundervisning. De ska regleras, för de är inte lika civiliserade som vi. Civilisation är som vi alla vet en västerländsk uppfinning, och samhällen som inte ser ut som våra har helt enkelt inte hunnit beta av de nödvändiga stadierna i människans utveckling som upplysningen och moderniteten, positivismen och de stora vetenskaperna, de mänskliga rättigheterna, kvinnans frigörelse och mycket annat. De är förmoderna, d.v.s. omoderna och primitiva, de lever kvar i en patriarkal hederskultur - och har folk från såna där kulturer flyttat hit så bär de denna kultur med sig. Se bara på gruppvåldtäkten i Rissne, begången av såna där invandrare. Innan detta hemska faktum hade läckt ut spekulerade medierna i psykologiska störningar, men sen var saken biff: det handlade om Invandrarungdomar. De bar förstås på ett hat mot svennebrudar eftersom deras pappor hade mist sin patriarkstatus, eftersom de är marginaliserade, eftersom deras syn på sex före äktenskap krockade med sexuellt frigjorda och svenska flickor i utmanande klädsel. Så var det klart: Vi mot Dem. Elin skriver:
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som [jag] finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer? Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.

Ja, just det: de mellanmänskliga konsekvenserna. Solidaritet, kort sagt. Den lyser med sin frånvaro när politiker som Fredrik Federley gonar sig i sin individualistiska förträfflighet, vilket jag skrev om häromdagen. Ja, han påminner mig om de där farbröderna med sin dröm om den fria farten - eller om relationsanarkisterna som tycker att den som får ont ska ägna sig åt ett slags sociopsykiatrisk agilityträning. Hopp! Men man behöver bara gå tillbaka till Skinners möss för att se att den som lär sig rätt väg i labyrinten genom elstötar tappar pälsen och får grumlig blick, medan den som fått en ostbit vid varje rätt vägval har blanka ögon och lyster i pälsen. Och då kanske det spelar mindre roll att den förra gruppen lär sig hitta snabbare. Vi borde kanske vidgå att vi inte är så jävla perfekta, att vi inte alltid vet eller vill vårt eget bästa och att vi därför inte är så bra på att alltid fatta mogna, välövervägda och individuella beslut. "Lite kärlek och respekt, ska det vara så svårt?" som en vän skriver på sin Qruisersida.

Vi genomkorsas av en massa delvis motsägelsefulla diskurser, vilket är en av orsakerna till att det inte är så helt enkelt att göra rätt. Och det blir inte precis lättare med åren eftersom det fält där vi brukar röra oss och känner oss hemmastadda har tentakler in i en massa andra fält med andra krav, spelregler och maktpositioner. Vi blir positionerade och positionerar andra, medvetet eller omedvetet, i vartenda samtal, i varenda kärleks- eller vänskapsrelation, på våra arbetsplatser, i ett samhälle som vi både äger och ägs av, som vi både tänker och tänks av. Lägg därtill att vi hellre väljer en belöning nu och en kostnad senare än vice versa, att vår fria vilja alltså inte är så fri. Lägg därtill frågan om individ och kollektiv, om ansvar och frihet. Och krön sen hela den här stinkande anrättningen med vår vacklande identitet som könsvarelser, som uppfattad etnisk grupp, som subjekt och objekt för begär, som under- mellan- eller överklass, och så vidare i all oändlighet. Så inser man att det, precis som Elin skriver, finns en hel fucking jävla del att bena ut. Det gäller till exempel för feminismen att hitta en modell för aktörskap som varken blir strukturalistisk eller individualistisk, varken deterministisk eller voluntaristisk, varken fånigt essentialistisk eller överdrivet konstruktionistisk. Jag tror bara att det går om vi bejakar hela den här ovanstående röran, tar ett djupt andetag och börjar rota. Målet måste ändå vara en tillvaro där vi både har maximal rörelsefrihet samtidigt som vi har maximal solidaritet. Kalla det fri fart under ansvar. Nej, jag skojar! Vi får kalla det nåt annat. Och så ska vi nog bena upp det där med vilka "vi" är.