En provins med små grodor i ryggen

Är all nationalism av ondo? Ja, det tycker jag i princip, även om vissa uttryck är tämligen harmlösa, som att heja på Lena Ph eller andra svenskar i det europeiska schlagereländet. Att leka "små grodorna" är visserligen en vämjelig sedvänja, men knappast uttryck för ondskan inkarnerad. Däremot skadar det inte att fråga sig vilka minnen Du tronar på, eller vad de fornstora dagarna innebar för dem som inte diggade att den blågula krigsfanan vajade över ruinerna av deras hem. Men okej, även jag tycker om Sverige. Det är något rörande med den svenska vanligheten, och vår obetydliga nordiska munart (för att citera Marty) är ett språk jag älskar - delvis just för att det är så litet.

Här har ni ett utdrag ur läroplanen för förskolan och det obligatoriska skolväsendet:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.

Ja, det låter väl bra? Jag kan ställa upp på det. Men sen kommer följande passus:

I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

"Den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism"? Det här stycket vill Feministiskt Initiativ stryka, och man inser lätt varför. Det osar av samma sorts etnocentricitet och patriarkala brösttoner som Kungasången. Dessutom rimmar det illa med nästa mening: "Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell". Om den nu är det undrar jag varför dagiset ska gå till kyrkan för "kyrkskoj" eller att grundskolan ska fira advent. Något moskélattjo eller synagoglajban ser man inte röken av, liksom, inte heller ett besök hos Humanisterna.

Men en gemensam etik måste vi väl ha? Ja, men inte den kristna, muslimska, judiska eller shintoistiska. Och inte en etik som är sprungen ur en fana med vidhängande blodbad på europeiska slagfält eller påhittat urgamla anor och traditioner. Så låt oss föra en debatt om vad vi kan enas om i det (tämligen) gamla och (hyfsat) fria Sverige, och sedan rensa bort allt annat. Vi har en gemensam lagstiftning, och den bör diskuteras, liksom vi i EU bör diskutera "[e]tt arbete för immigrerade kvinnors fri- och rättigheter, att abort ska erkännas som en mänsklig rättighet, att motverka militäriseringen av EU samt få ett slut på människohandeln för sexuella ändamål", som Veronica Svärd skriver.

Och nu, slutligen, till Sanna Raymans inlägg på SvD:s ledarblogg. Ovan har jag nog gjort exakt det som hon riktar sig mot: "Så snart någon andas något om att på ett eller annat sätt understryka vissa ideal eller grunder, så finns det andra som känner ett pockande behov att trasa sönder dessa ideal", detta apropå diverse debatter om språktest eller moderata uttalanden om "svenska värderingar". Men långt viktigare än sånt bjäbb är frågan om religionsfrihet och avståndstagande från inte bara kristen fundamentalism utan även muslimsk sådan. Artikeln handlar mest om Ayaan Hirsi Ali som lever under ständigt dödshot på grund av att hon satt islamiskt kvinnoförtryck under luppen.

Ja, i skenet av hennes livsöde kan debatter om språktest framstå som lappri. Men ingenting hindrar att man håller två tankar i huvudet. Ingenting hindrar att man ser hur samma gamla ruttna nationalism och religiösa fanatism sticker upp näsan i olika hög grad och med olika allvarliga konsekvenser. Att leka att vi måste "prata om något viktigare" är att blanda bort korten. Låt oss föra debatten om över- och underordning när det gäller alla dess aspekter, som ras, nationalitet, kön, ålder, funktionshinder, sexuell läggning, klass och mycket annat. På alla plan, från det triviala till det livsavgörande. Vår isiga göl må vara liten, men för den sakens skull behöver vi inte kväka i korus.