Men Sanna Rayman i SvD hakar upp sig på det här med ekonomin:
Är det meningen att jag ska förfasa mig över den onda fjärdedelen? Förlåt, men det går inte. Snarare undrar jag hur det är möjligt att en hel fjärdedel kan förklara sig redo att ge skolbarn makt över skolans pengar? Skollagen må tala om barns rätt till inflytande, men jag tror inte att det är budgetmakt som avses.
Jag tror inte att hon har läst rapporten, eller så har hon läst den slarvigt. Av den framgår det ju att det är en ganska hög andel av rektorerna som nog kan tänka sig ett visst elevinflytande över ekonomin. Och det framgår också att ju äldre eleverna blir, desto mindre får de att säga till om, vilket kan synas paradoxalt: i skollagen står ju att inflytandet ska vara avhängigt elevernas ålder och mognad. Att de har en smula naiv syn på vad det ekonomiska inflytandet skulle innebära framgår också, men det beror snarare på frågan:
"Vad skolans pengar ska gå till.
Till exempel hur mycket man ska satsa på att köpa datorer, städa och fixa lokalerna,
pengar till skolmat eller skolresor?"
Det handlar alltså inte om hur mycket av budgeten som ska gå till elever med särskilda behov, om man ska dra in skolsköterskan eller lägga ner biblioteket. Det handlar inte om någon egentlig "budgetmakt", som Rayman vill ha det till. Hon avslutar: "Sluta dyrka barn som vore de allvetande väsen! De är barn och bör få vara det." Hur allvetande ska man vara för att få tycka till om städning eller skolresor? Inte särskilt, skulle jag vilja påstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar