Årets svensk

Per Gudmundson skriver i SvD:s ledarblogg om en palestinier som skjutit två israeler i Odense. Gärningsmannen var för några år sen "så väletablerad att han för några år sedan var affischnamn i en kommunal marknadsföringsinsats: en förebild med utbildning och arbete. Att han aldrig hymlat med sitt judehat, som Fyens Stiftstidende noterar, tycks inte ha besvärat kampanjen."

Nej, det kanske inte är så lätt alla gånger att se vem som är värd hyllningar och vem som inte är det. Här är några som blivit utsedda till Årets svensk och hyllade i våra medier, däribland Svenska Dagbladet:

1985 - Refaat El-Sayed, finansman
1986 - Hans Holmér, länspolismästare
1988 - Ebbe Carlsson, förlagsredaktör
1999: Ludmila Engquist, friidrottare

Gudmundson skriver vidare, (nu apropå brandattentat mot en judisk-ägd fastighet i Helsingborg): "Oaktat det måste vi vara uppmärksamma på risken att den väpnade konflikten används som ursäkt för etniskt, politiskt eller religiöst färgat våld här. Det ska nämligen inte få vara möjligt". Jag är, precis som Gudmundson, emot våld. Men jag undrar lite över den sista formuleringen. "Ska inte få vara möjligt"? Men det händer ju hela tiden. Varenda dag drabbas människor i vårt land av våld med just de förtecknen. Ja, här i vår fordom så kritvita och genomtrygga Nord. Varenda dag, Gudmundson.