Är kanske inte det tillräckligt?

Stackars Göran Skytte. Han har lite svårt att hänga med när Ulrika Milles och Louise Epstein diskuterar Carl-Johan Vallgrens bok Kunzelmann & Kunzelmann i Nya vågen i P1. Boken sågas rejält, vilket Skytte inte har något emot, skriver han. Däremot tycker han att det är hemskt att recensenterna i fråga ifrågasätter Vallgrens kvinnoideal. Så här skriver Åsa Linderborg i AB:

Mer sympatisk är författarens tro på kärleken, men ska den övertyga måste den gestaltas så den drabbar läsaren. Den kvinna som Joakim till slut väljer är lika anonym som Henriette i Den vidunderliga kärlekens historia, en tillbedd Amanda eller Beatrice som älskas för att hon är klok, vacker och ”återhållsam på en harmonisk människas vis; rädd om sin kropp och sina känslor”. När det väl gäller är alltså inte den originella personligheten ett ideal, i alla fall inte om hon är kvinna.

Romanen utspelas i Tredje riket och i ett nutida Sverige, och så här skriver Skytte:

Och det är inte slut än. För nu kommer samtalet in på hur den här unge mannens kvinna är, barnets moder, hans hustru.

Milles: ”Slutvinjettens drömbild av den rena kvinnan…

Epstein avbryter: ”Hon vill inte göra ’det’ första kvällen, hon vill vänta (fniss)”.

Milles citerar boken: ”Hon är återhållsam på en harmonisk människas vis, rädd om sin kropp och sina känslor.”

Sedan kommenterar hon: ”Då är vi ju tillbaka i Tredje Riket.

Herregud, tycker Göran Skytte, ska barndop och kyska kvinnor höra hemma i Tredje riket? Nej, Skytte, det var inte så Epstein menade. Hon menade att en bok som trevar efter något "äkta" i dagens samhälle, men bara finner svaret i en svunnen tid är reaktionär. Det är inte särskilt svårt att begripa - tycker jag.

Vallgren skrev en sågad pjäs som hette Radio Love 84,7 MHz, och den framfördes i Tornrummet på Dramaten. Någon recensent (jag hittar inte recensionen nu, tyvärr) skrev då att målgruppen föreföll vara "medelålders, intellektuella män i slitna kavajer", och det är väldigt träffande. Vallgren är just en sådan man som skriver om Kvinnan, precis som Ulf Lundell. Reaktionärt? Ja, det kan ni hoppa upp och klappa er i arslet på.

På slutet citerar Göran Skytte Strindbergs "Esplanaden". Så här lyder den (citatet från Project Runeberg):

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

"Man längtar efter luft och ljus", skriver Skytte, som inte minns vem som skrev dikten. Han tycker att det är hemskt att några Kvinnor, eller, som han kallar dem "kulturkritiker", (citationstecknen i original) "leverera[r] slentrianmässigt fördömande och avståndstagande. Istället för undersökande öppenhet får vi en dos politiskt korrekt poserande och hånfullheter."

Så jag undrar vad det är för luft och ljus Skytte trånar efter. Menar han att kritikerna bara vill riva upp utan att bygga nytt? Eller menar han att det är "kulturkritikernas" gamla murkna byggen som bör rivas? Ja, i så fall har han lika få alternativ till en ny byggnad som Vallgren. För den nya byggnaden är just den där kvinnan inte är Kvinnan, där hon är ett subjekt och inte ett objekt för en trånande manlig blick. Skytte vill som vanligt vrida klockan tillbaka till en tid när kvinnor höll på sig, en tid när den kristna kärnfamiljen var samhällets fundament. Han intar här kvasidissidentens ståndpunkt som så många gånger annars. Han är ensam om att se att kejsaren är naken. Han är en ropande röst i queeröknen. Stackars Göran!