Alltså, det kanske inte är så smart?

Alltså, det kanske inte är så smart att börja skriva sin B-uppsats dagen innan den ska lämnas in? Visst, jag har fnulat på den länge och gjort många genomläsningar, men man måste liksom sätta sina tankar på pränt också. Så nu blev den rumphuggen och med många intressanta citat, men med föga analys.

Alltså, det kanske inte är så smart att tro att man inte behöver söka C-kursen bara för att man slapp söka B-kursen? Och det kanske inte är så smart av institutionen att inte skicka ut en liten påminnelse om det via studentnätet? Bara några ord: "Kom ihåg att ni måste söka C-kursen före den 14 november." Att man måste söka till den tredje terminen beror på att institutionen har begränsade handledarresurser till C-uppsatsen. Men jag gjorde en sen anmälan och kom in ändå. Tack för det!

Alltså, det kanske inte är så smart att tro att man kan läsa heltid på universitetet, jobba och dessutom slösa bort tid på att blogga? Alltså, om man har barn som behöver försörjas och en hyra som måste betalas och en sambo som inte heller precis badar i pengar. Nej, det är inte smart alls, och mina inkomster har mycket riktigt sjunkit kraftigt, trots mina föresatser att studierna inte skulle påverka jobbet. Men nu jävlar i min lilla låda ska jag arbeta i vår. Och undervisningen i metodkursen är slut redan i mars, sen återstår bara uppsatsen.

Alltså, det kanske inte är så smart att tänka att man ska jobba av bara satan samtidigt som man skriver en C-uppsats? Men jag är inte smart, däremot full av goda föresatser. Något som definitivt inte är smart är att vara full av goda försatser, och därför ser jag till att ha någorlunda säkert sex. Det är oerhört smart att använda kondom vid rövsex, eller egentligen inte: det är fanimej elementär självbevarelsedrift.

Jag är inte smart alls, vare sig street smart eller indoors smart, om nu det senare uttrycket existerar. Jag är impulsiv och optimistisk och tror att allt ska fixa sig på något magiskt vis. Mycket fixar sig förstås, men inte precis genom någon deus ex machina - och ekonomin är så omagisk att det är rent komiskt. Om man nu inte väljer att gråta över den. Varje riktigt bra komedi bygger som bekant på tragedi och vice versa, så jag antar att det är okej att både skratta och gråta, och får jag välja så ser jag hellre vår ekonomi som en fars än som nån mardrömspjäs skapad av Sarah Kane. Hur bra hon än är. Jag drömmer ofta, kanske en gång om dagen eller så, att jag ska skrapa fram en tiomiljonersvinst på Triss eller få en ingivelse och köpa nån sån där travpåse eller vad de nu kallas, nåt slags lotteriernas Big Mac, och kamma hem sjuttio millar. Inte för att jag köper lotter, utom undantagsvis, och då är de undantagslöst nitlotter. Är jag smart där, eller osmart? Visst är det enda sättet att få pengar i det här tjyvsamhället att arbeta sig till dem, trots att jag verkligen borde undantas från den prosaiska plikten. Men tänk om man ändå vann en skrälldus med pengar? Då skulle man ju slippa jobba. Fast om jag ska vara ärlig så tycker jag nog att det kanske inte är så smart att tänka att det är helt okej att åka flygplan trots en låg men dock risk att åka i backen med en smäll, samtidigt som man tänker att en lott kan jag alltid köpa, trots att chansen att vinna på den är ännu mer försvinnande liten än risken att planet ska störta. Inte för att jag flyger nånstans nuförtiden. Man är väl klimatsmart, d.v.s. fattig. För övrigt så hatar jag att resa i allmänhet och att flyga i synnerhet, inte för att jag är rädd för att flyga utan för att jag är rädd för att vantrivas, trots de lukulliska anrättningar man trakteras med, och trots att stolen är så skön och trots att det är omöjligt att sträcka på benen om man inte vill förena sig med den inkontinensparad som startar omedelbart efter att den där överkorsade cigarettan har släckts. Inte för att man får röka i kabinen numera: se där ännu en anledning att hata flygplan. Jag ska nog ändå köpa en lott och vinna en relativt blygsam summa. Sedan kommer jag att investera den med mitt osvikliga väderkorn för aktiekurser, råvarumarknader och diverse skarpslipade finansiella instrument som på mindre än ett år gör mig till Sveriges rikaste dagdrömmare. När jag tänker närmare på saken så kanske jag redan är det. Vi dagdrömmare brukar ju inte vara så rika, precis, utom på febriga fantasier, och på att lata oss och hoppas på det bästa, ni vet - det där som aldrig infinner sig. Det kanske inte är så smart, men man har åtminstone kul i några minuter innan man får brakångest av att ännu en dag har pilat bort och gömt sig bland lösgodiset på 7-Eleven. Ännu en dag utan att man har dragit sitt strå till stacken.

Nä, jag kommer att förbli fattig, det är bara att fejsa det. Fejsa att jag för evigt är fejs-sittad av en smällfet moderat med kånkelbär som killar mig i näsan. Men jag har min älskade, älskade älskling och mina älskade, älskade barn och det är en större rikedom än allt smör i Småland, alla blodiga biffar i Texas och alla nedladdningbara ringsignaler i Singapore. Dit jag inte heller vill åka, men Shanghai vore kul. Jag kan till och med åka till Gran Canaria för deras skull, fast jag gladeligen skulle tillbringa resten av mitt liv i Vällingby, med någon avstickare in till stan ibland. Och till Pedagogiska institutionen, fast det inte blir så kul att åka dit på fredag och få min uppsats mosad av min opponent. Son coses de la vida som man säger på Kanarieöarna när José Saramago en dag blir påkörd av en moped och trillar av pinn. Man får ta det med jämnmod. Det är nog rätt smart. Jag önskar att jag kunde sätta punkt snart för den tiradan, och gå och lägga mig. Jag ska. Jag slutar nu och kryper ner till en hostig och varm liten sippa som inte bryr sig ett vitten om att hennes pappa är en sån oduglig dagdrömmare. God natt på er alla! I morgon är en ny dag. Och då jävlar.