Begrav min hand!

Professorn i statskunskap Bo Rothstein har behagat skämta. När han ombetts ange kön på sina medarbetare har han skrivit att detta är omöjligt, eftersom kön är en social konstruktion. Riktigt roligt, faktiskt. Men Rothstein som på många vis är en mycket intressant och skarp debattör i samhällsdebatten blundar hårt när det kommer till socialkonstruktionism, genusvetenskap och queerteori. Han skriver t.ex. så här: "[Uppfattningen] att människors normer och uppfattningar är socialt konstruerade lämnar dem i stort sett i sticket vad gäller deras möjligheter att förändra sin situation". Så är givetvis inte fallet, som Johan Öberg konstaterade i sin recension av Rothsteins Sociala fällor och tillitens problem, en bok som i mångt och mycket verkar bygga på det intressanta området spelteori. Öberg skriver att man kan tycka precis tvärtom: "Det är just denna sociala konstruktion som gör att de tolkningsinstrument som de kulturella förutsättningarna är kan förändras" och "Kulturella föreställningar behöver ju inte ha med kulturalistisk determinism att göra".

Rothstein gav oväntat Tiina Rosenberg rätt i att den heterosexuella kärnfamiljen är en kvinnofälla, och utveckar varför i en artikel i DN Debatt 2007. Han har också skrivit bra om varför de nyliberala ekonomerna tiger om det amerikanska ekonomiska fiaskot i SvD. Sånt gör att man kan förlåta honom mycket. Rothstein diggar empiri men tycker att socialkonstruktionism/genus/queer är tankeslott utan vetenskaplig grund. Fine, det kan han få tycka. Han har säkert läst på och kommit fram till en ur sin synvinkel välgrundad slutsats.

Maria Abrahamsson jublar över Rothsteins skämtsamma svar till Forskningsrådet. "Den förhärskande genuspolitiken förtjänar att skrattas åt, och löjet träffar regering och riksdag som står bakom den", skriver hon. Men Abrahamsson är ingen Rothstein, för att uttrycka det milt. Hennes nyliberala, reaktionära och antifeministiska inlägg i samhällsdebatten får mig alltid att tänka på den där killen i sandlådan som roade sig med att skvätta sand i ögonen på mindre barn. Det fungerade såklart: för en stund kan man inte se eftersom ögonen tåras. Men man får en alldeles glasklar bild av sandskvättarens sinnelag. Med såna kompisar behöver Rothstein inga fiender.