torsdag 25 september 2008

En skola utan gemenskap

I går hörde jag en engelsk definition av ordet lärarkollegium: "A bunch of people sharing the same heating system". Man träffas en stund på fikarasten, sen går var och en till sitt klassrum och undervisar på samma sätt som man har gjort de senaste tre eller trettio åren. Och rektorn, som har det yttersta ansvaret för skolans pedagogik, hinner knappt ägna sig åt sådana frågor utan är upptagen med ekonomi och personaladminstration. I Danmark finns det ekonomi- och personalansvariga på skolorna. I Sverige finns det kommunalpolitiker som på allvar tycker att rektorer strängt taget är onödiga. Skolkuratorer och -psykologer, specialpedagoger och genuspedagoger ska vi bara inte tala om.

Hur ska man kunna ha en samlad pedagogik om man inte är samlade? Hur ska man kunna leda en skola om man måste ägna sin tid åt att slåss mot kommunalpolitiker?

Metta Fjelkner och Eva Swartz skrivet på DN Debatt om behovet av att bemöta rasism och sexism i skolan. En Sifoundersökning har visat att 58 % av lärarna inte anser sig ha fått tillräcklig utbildning i värdegrundsfrågor. De efterlyser mer tid och resurser. Var fjärde lärare kan vittna om problem med rasism, sexism eller homofobi. En tredjedel tycker inte att skolledningen är tillräckligt engagerad. Men alla anser att arbetet är viktigt, och bedriver det så gott de kan - en och en, liksom.

(Jag tror att Jan Björklund har svaret på vad som bör göras. Vi måste införa nolltolerans mot grovt språk, har han ju sagt. Och så ska vi ha tidiga betyg.)

"Med kunskap bygger vi demokrati och tolerans", skriver Fjelkner och Swartz. De beskriver lärarna som "demokratins väktare" och menar att eleverna även ska få kunskap om "hur demokratin fungerar i praktiken". Jo, det är vackra tankar. Men skolan är snarare en spegelbild av samhället än en motkraft. Diskurser som att "ställa krav på invandrare" genomkorsar även skolan, och eleverna är lika maktlösa mot lärarna som de alltid har varit. Demokrati i praktiken? Ja, det står väl nåt om det i den 20-sidiga broschyr som numera utgör vår läroplan och mest liknar en bruksanvisning från Ikea.

I USA tar det sex år för en nyanländ invandrare att bli guvernör, brukar man säga. I Sverige tar det sex år för en nyanländ att bli taxiförare. 54 % av Malmös taxichaffisar har högskoleutbildning. Och de kommer inte från Sverige från början. Men "sanningar" som att invandrare faktiskt ligger samhället till last, som framförs av exempelvis Per Gudmundson i SvD bidrar inte precis till att förklara varför taxiföraren som kör mig hem inte undervisar mina barn i stället.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Vad är genuspedagog? Det här? http://shootmewhileimhappy.blogspot.com/2007/10/en-genuspedagog-from-hell.html Och vad innehåller ”utbildning i värdegrundsfrågor”? Hur högt i taket är det innan man anses ha fallit igenom värdegrunden?
"Med kunskap bygger vi demokrati och tolerans", skriver Fjelkner och Swartz.” Handlar det verkligen om kunskap? Är det inte snarare indoktrinering/uppfostran i vissa attityder och synsätt som en majoritet ser som värdefulla.

Sen det där om akademiker som kör taxi. Siffran säger liksom inget i sig själv. Det krävs en närmare analys. T.ex. hur länge de bott i Sverige, vilken utbildning det handlar om, varifrån de kommer m.m. Jag är trött på den här bilden av Sverige som ett invandrarfientligt land. Hur tror du att du skulle tas emot i t.ex. Kina, Japan, Sudan eller Iran (ett randomiserat urval  ) om du kom dit utan nåt annat än dina två händer och din hjärna? Människor överallt är avvaktande mot det ”främmande” i mer eller mindre grad och jag tror att svenskar är det i mindre grad än många andra folk. Vi har tagit emot fler invandrare än något annat land som inte direkt gränsar till nån krigshärd. Både i absoluta tal och, framförallt, i relation till befolkningen. Det har inte varit några större problem vid tidigare invandringsvågor. Problemet på senare år är att vi har tagit in för många på för kort tid. Samhället har inte hunnit med. Hur ska vi t.ex. kunna erbjuda tillräckligt stora bostäder åt familjer med 5-6 barn, när svenska familjer sen flera decennier bara skaffar 1-2 barn? Det är väl ett problem du känner igen? Det säger sig självt att det blir svårt att förse folk med goda bostäder. Isynnerhet som det redan innan var bostadsbrist i storstadsområdena.
Ibland tror jag nästan att den nuvarande invandringspolitiken har som mål att bryta ner välfärdsstaten. Vi tar in en massa människor som inte får/kan ta ansvar för sin egen försörjning och till slut kollapsar systemen och storföretagen får tillgång till billig arbetskraft och facken har marginaliserats.
Helt öppna gränser (som jag alltid tidigare pläderade för) kräver en totalt ny socialpolitik och den ska inte införas så där liksom bakvägen.
Här hittar man intressanta siffror om högutbildade invandrare: http://www.scb.se/templates/Product____80096.asp

Ulla (som ska skaffa sig en "identitet" så småningom)

Niklas sa...

Varför raljerar du om genuspedagoger och skolans värdegrund? I läroplanen står bland annat: "Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling."

En genuspedagogs uppgift är bl.a. att hjälpa skolor att omsätta det här i praktiken. Löjeväckande? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är alldeles oundgängligt och förstår inte hur du kan se det som "indoktrinering".

Att Sverige är invandrarfientligt har jag inte påstått. Svenskar i gemen har relativt mot exempelvis danskar en positiv syn på invandring. Men regeringens tal om att "ställa krav" luktar röstfiske från potentiella SD-röstare lång väg och är oroväckande - se bara på hur Pia Kjaersgård har lyckats vrida debatten i Danmark.

Många somalier flyttar från Sverige till bl.a. Storbritannien. Det går inte så mycket bättre för dem där, tyvärr, vilket visas i en artikel i GP, här: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=379347

Men det står också hur det ser ut i Minneapolis/St Paul. Där ser man inte somalier som en belastning utan som en tillgång. Tidigare förslummade områden i Minneapolis har fått en uppryckning genom inflyttningen av somalier, brottsligheten har sjunkit och antalet företag som drivs av "afrikaner" (vad nu det är) har stigit från noll 1994 till över 1 000 i dag.

Attityden i USA till invandring är ofta bättre än vår, vill jag påstå. De ser invandrare som en tillgång. (Därmed inte sagt att de saknar problem med rasism.)

Att det har "gått för fort" i Sverige håller jag inte med om. Vad har du för belägg för det? På vilket sätt utgör invandrarna ett problem? För övrigt är det absurt att klumpa ihop folk från vitt skilda delar av världen som "invandrare", lika absurt som det är att tala om "afrikaner".

Anonym sa...

Förlåt, det var dumt. Men det är faktiskt lite komiskt ibland med personer som är nyförälskade i en teori, religion eller person. När man har hittat en förklaringsmodell för allt.
Jag tror att man kan hantera att "Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling" även utan genuspedagoger. Det har vi lyckats ganska bra med i den svenska skolan.
Sen menade jag inte att just genuspedagogik skulle vara indoktrinering, utan all uppfostran i värderingar. Vi ägande oss ivrigt åt det när vi uppfostrade vår dotter. Vi strävade efter just det som står här ovan. Men det handlar inte om att man informerar om fakta, utan om att överföra känslor och attityder - att tycka synd om, att respektera, att känna empati, att helt enkelt inte döma andra efter kön, etnicitet, religion, handikapp, sexuelläggning osv.

Jag håller med dig i att jag tror att signaler om att ställa krav är röstfiske.
Jag har läst om somalier och om hur det går för dem i andra länder än Sverige. Det finns många teorier kring detta och jag har ingen klar uppfattning annat än att det är tydligt att vi har misslyckats här.

”Attityden i USA till invandring är ofta bättre än vår, vill jag påstå. De ser invandrare som en tillgång. ” Ja, men de lämnas att klara sin försörjning själva och man utgår ifrån att de klarar det. Här ser vi människor som offer, inte som kapabla människor som haft kraft nog att ta sig hit.

”Att det har "gått för fort" i Sverige håller jag inte med om. Vad har du för belägg för det?” T.ex. att folk bor 15 pers i en trea, att familjer med många barn som bor så inte har nån möjlighet att ge barnen studiero, att arbetslösheten är stor, speciellt i vissa invandrargrupper, att uppenbarligen många unga invandrare upplever det svenska samhället som fiendeland, eftersom de ger sig på brandpersonal som kommer för att hjälpa dem.

Det jag talar om nu är i första hand flyktingarna från Irak. Inget annat land har tagit emot fler irakier. Det är ett svek framförallt av de stridande parterna med USA i spetsen.
Vid tidigare invandrarvågor från Ungern, Jugoslavien och Latinamerika fungerade integrationen bra, men i förhållande till vår folkmängd tog vi den här gången in för många på för kort tid. Vi skulle ha krävt att andra EU-länder och USA skulle ha ställt upp.
Och sen är ju inte frågan bara ”På vilket sätt utgör invandrarna ett problem?” (som jag faktiskt inte ställde) utan en lika viktig fråga är på vilka sätt har invandrarna problem här i Sverige.
Ulla

Anonym sa...

Jag vill be om ursäkt för min stöddiga attityd när det gäller det här med genusperspektivet. Det är ett område som du är mycket bättre insatt i, medan jag helt saknar teoretisk kunskap om det.
Det jag främst vänder mig mot är att se just könsroller och könsidentiteter som det mest avgörande. Vi tilldelas så många olika roller och vi utsätts för så många andra förväntningar. En kan få rollen som familjens pajas, en annan kan få rollen som medlare. Det är sånt som också formar vad vi blir.
Ulla

Niklas sa...

Ingen fara. Jag håller för övrigt med dig om att vi tilldelas många olika roller, om man nu vill kalla det så. Vill man uttrycka det på ett annat sätt kan man säga att vi genomkorsas av många, ofta motstridiga diskurser, som t.ex. förälder och yrkesarbetande eller som å ena sidan privilegierad västerländsk man och å andra sidan bög. Och just detta att vi såväl skapas av och samtidigt skapar de här diskurserna, just det att de ofta kolliderar, ger ett etiskt ansvar för att se varandra som de sammansatta eller multipersonella varelser som vi är.