...som har en piga som har en piga. Ja, så tänker sig TCO lösa problemet med småbarnsföräldrars "livspussel", det där som kvinnorna ägnar sig åt. Ulrika Hagström och Kerstin Olsson skriver på DN Debatt att 2-3 timmars avlastning i veckan skulle göra susen för kvinnors jämställdhet, till det facila priset av 150 kronor i veckan vid 90 procents subvention.
I dag lägger kvinnor ner ungefär två timmar om dagen på hushållsarbete - och lika mycket på barnomsorg, kan man läsa på SCB:s webbplats - tabell här. Männen gör, föga förvånande, knappt hälften av bådadera.
Okej, vi räknar: en liten människa kommer och tvättar 2,5 timmar varje vecka. (Kvinnors tvätt, alltså - män tvättar i princip aldrig.) Fantastiskt - ut och gör karriär, tjejer! Ni har visserligen 17,5 timmar kvar att beta av där hemma (helgerna oräknade), men ni får vara glada åt det lilla.
I Sverige har vi 1,07 miljoner barnfamiljer. Om hälften av dessa utnyttjar avdraget låt säga 40 veckor om året blir kostnaden för samhället... Äsch, jag har ingen miniräknare - inte ens på datorn.
Ett gammalt liberalfeministiskt krav är att medelklassens kvinnor ska få pigor. Här presenteras en tulipanaros: även pigorna ska ha pigor! Som ska ha pigor. Vilka som nu ska vara det. De vanliga pigorna lär ta slut rätt fort om vi har 500 000 hushåll som ska ha 100 timmars hjälp per år.
Det finns ett bättre alternativ, TCO: en individualiserad föräldraförsäkring och en generell arbetstidsförkortning. Om ni ändå vill slösa bort lite pengar så kan ni väl köpa in 1,07 miljoner lödkolvar som kvinnorna kan sätta i arslet på sina män så att de tar sitt ansvar för det gemensamma hemmet och de gemensamma barnen. Visserligen kommer passionen att dö när männen blir jämställda - fråga bara Jessika Zandén - men det är väl smällar man får ta. Fördelen är att barnkullarna kommer att minska, och på sikt blir det färre som kan bilda familj när de växer upp. Se där - ekvationen går ihop!
söndag 31 augusti 2008
lördag 30 augusti 2008
Timbromyalgi
Är det någon som på allvar tror att John McCain har valt Sarah Palin för hennes omfattande kunskaper om amerikansk politik? Många tänker sig att han vill fiska röster hos besvikna Hillary-röstare och annat kjoltyg. Men anledningen är inte att han vill ha en motbild till sin image som silverrygg - han vill förstärka den. Genom att synas bredvid den här vårpigga abortmotståndaren och homoäktenskaps-fördömaren kommer han att framstå som viril. Jag är inte bara en gammal gubbstrutt, jag är Man, och se här: en perfekt bild av den genomvita, heterosexuella familjelyckan i frihetens land. Och se här: en kvinna som lägger sitt öde i Guds händer. Det måste alltså vara Hans vilja att det blir så här. (Skulle Han tappa kontrollen över läget kan ändå Sarah försvara sig själv, eftersom hon är med i National Rifle Association.)
Obama kommer att förlora. Han ser för kvinnlig ut, vilket min medbloggare Kukjävel har konstaterat under Presidentens val (jag har lånat bilden av honom).
Socialdemokraterna har nu tagit ett litet steg i riktningen mot en delad föräldraförsäkring: man vill "på sikt" att den ska delas lika. Men som en början föreslår Ylva Johansson och Stefan Lövén att två tredjedelar ska delas lika och en tredjedel ska kunna disponeras fritt. S-kongressen 2005 sa nej till delad föräldraförsäkring, vi får väl se hur pigga de är på att backa in i framtiden, ens i blygsam skala. Jag tror att Ylva och Stefan skulle vara chanslösa som parhästar i en amerikansk presidentvalskampanj; hur försiktiga de än kan framstå här vore de rena kommunisthotet i USA.
Lotta Fogde har skrivit bra om Jan Björklunds statistik-judo i DN i dag. "När politiker ska framträda eller uttala sig om något brukar det från journalisthåll framhållas hur oerhört centralt det är att politikernas budskap utsätts för journalistisk granskning, så de inte kan slå blå dunster i ögonen på allmänheten." Journalister är inte så bra på faktaresearch alla gånger, nä. Sicken nyhet. Storbläckfisken Timbro och Svenska Näringsliv med tolv miljarder i kassan brukar bombardera dem med allehanda vilseledande rapporter från "oberoende" institut. Och ofta skriver de just det som de är tillsagda.
Det riktigt jävliga med Björklunds alarmistiska lögner och annan timbromyalgi som lägger sig som en dyster hinna över vår verklighet är att de verkliga problemen skyms. Rubriker som Småbarnsföräldrar är stressade, Barn går för länge på dagis eller Svenska skolan är en katastrof drar uppmärksamheten bort från de föräldrar som verkligen skulle behöva hjälp, från de få barn som verkligen har för långa dagar på förskolan och från de barn som har stora svårigheter i skolan.
"I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister." Så säger SAF-strategen Sture Eskilsson om vilka som sitter på den förgyllda ljugarbänken, detta enligt Dan Josefsson i Så ska de skapa ett Sverige för de rika. Artikeln skrevs i november 2006, och man kan väl konstatera att de redan hunnit en bra bit på väg.
torsdag 28 augusti 2008
De kvinnliga dygderna
Jag har tidigare skrivit om de manliga dygderna (se "Ingen smäll på käften? Här ska inredas!" nedan), nu är det dags för de kvinnliga.
Lilla gubben. Så ja. Mamma vet, mamma vet. Inte gråta mer nu. Jag förstår.
Det var lika mycket mitt fel. Jag borde ha sagt ifrån, men jag älskar dig så mycket att jag ville ge dig den där chansen. Jag borde väl bli bättre på att ta plats, vara så där fri och självständig som du vill att jag ska vara, bara säga: ”Jag ska träffa Simone i kväll. Du får hålla ställningarna, och du? Det vore jävligt skönt om jag kunde få sovmorgon i morgon.”
Men jag…kommer mig liksom inte för, vill inte belasta dig, och så trivs jag faktiskt bäst här hemma. Jag är inte så intresserad av att sitta på krogen och lyssna på en massa fyllesnack nu när jag har barn och allt. Det känns som ett passerat stadium. Vi måste ju inte dela exakt lika på allting.
Hur fan tror du att det känns för mig att sitta ensam här hemma kväll efter kväll?! Ja, jag vet: du har sagt att du alltid ställer upp, det är bara att be dig. Men du kanske kunde ta lite initiativ själv? SER DU INTE hur det ser ut här hemma, gör du verkligen inte det? Ja visst, oj vad du hjälper till. Siktar på bajsprickarna så att det ska bli lättare för mig att skura muggen. Slänger sopkassen som har stått i hallen i tolv timmar. Lägger på överkastet – utan att byta lakan som är grusiga sen du legat där och trynat, fullt påklädd. Tack så jävla mycket, vilken tur att man är gift med en ny man. Nej, du sa inte så. Nej, jag minns exakt vad du sa. Det var förrförra fredagen, den tjugofemte. Vi hade just ätit middag och jag hade fräckheten att flytta på en förskärare som du hade ställt i bestickskorgen så att diskmaskinsarmen inte kunde rotera. Nej, så sa du inte alls, du sa att jag var en jävla petimäter. Jo, det gjorde du, och så slängde du igen dörren och satte dig i soffan, sur som ättika. Arbeta, mm… Vad bra att du gör lite research om gagging whores och shemale frenzy. Verkligen.
Förlåt att jag var så hemsk mot dig. Min fina, fina älskling. Jag menade inte allt det där. Kan du någonsin förlåta mig? Jag älskar dig så. Jag skulle inte kunna leva utan dig. Klart att det var mitt fel. Jo, mitt fel. Jag ska inte säga såna där vidrigheter, inte ens när jag är upprörd. Förlåt. Vahettere…vill du sitta i soffan och gosa med mig? En liten stund? Kom. Kom, min fina älskling.
Ja, moderlighet är en dygd. En riktig kvinna är full av omsorg. Hon är mogen, varm, insiktsfull, förlåtande, flerdimensionell, flexibel, prestigelös och vårdande. Ibland, när hon blir tillräckligt uppretad, visar hon klorna. Grr, akta dig! Men sen blir hon som vanligt igen. En riktig kvinna blir alltid som vanligt igen och det är allt väldigt skönt. Man vet var man har henne: i ett vårdyrke. En riktig kvinna står för det beroende, passiva, mörka, djuriska, kroppsliga, hon står för det mjuka, blödande, ursprungliga och intuitiva. Hon är heterosexuell och klassiskt feminin. Kanske kan hon ha lite tjejmys, men det betyder ingenting särskilt. Tjejer är ju så där: de är inte rädda för varandras kroppar. De är kroppsliga på ett helt annat sätt. Sensuella.
Ibland ser man kvinnan göra karriär. Julia Roberts sätter på sig glasögon och råpluggar juridik till långt in på nätterna i en ensam läslampas sken. Sen banar hon sig fram med machete i den sociala snårskogen och vinner mot alla odds det där stora målet mot en mansgris, gärna spelad av Gene Hackman. Och under tiden finner hon en varm, lite tokrolig gemenskap med en annan sorts man, någon med ett mörkt förflutet och ett mått av sorg. Kom, vi klär av oss nakna och springer upp på taket och ser på stjärnorna!
En riktig kvinna kan också vara som Björk: stark på ett alltigenom behagligt vis. Kanske sitter hon vid en flygel och framför en spröd, djupt känd ballad. Hon är framgångsrik men sårbar som Whitney Houston, kanske till och med rolig ibland, men i grund och botten en girl from Ipanema. Ja, så ska hon vara: gäckande, med en intensiv blick i sitt välskulpterade ansikte, men ändå nåbar till slut. Till slut låter hon sig lägras, det vet vi alla. Då kastar hon med sitt huvud på kudden och biter sig i läppen, släpper ifrån sig ett gnyende. Tänk, hon är vacker till och med när det går för henne, inte så där svettigt brölande. Om det nu verkligen har kilat för’na – hur ska man kunna veta det?
Ja, så vill vi ha henne: så kvinnlig och stark och moderlig och generös att hon torkar sin man i arslet varenda dag, intill evighet, amen.
Lilla gubben. Så ja. Mamma vet, mamma vet. Inte gråta mer nu. Jag förstår.
Det var lika mycket mitt fel. Jag borde ha sagt ifrån, men jag älskar dig så mycket att jag ville ge dig den där chansen. Jag borde väl bli bättre på att ta plats, vara så där fri och självständig som du vill att jag ska vara, bara säga: ”Jag ska träffa Simone i kväll. Du får hålla ställningarna, och du? Det vore jävligt skönt om jag kunde få sovmorgon i morgon.”
Men jag…kommer mig liksom inte för, vill inte belasta dig, och så trivs jag faktiskt bäst här hemma. Jag är inte så intresserad av att sitta på krogen och lyssna på en massa fyllesnack nu när jag har barn och allt. Det känns som ett passerat stadium. Vi måste ju inte dela exakt lika på allting.
Hur fan tror du att det känns för mig att sitta ensam här hemma kväll efter kväll?! Ja, jag vet: du har sagt att du alltid ställer upp, det är bara att be dig. Men du kanske kunde ta lite initiativ själv? SER DU INTE hur det ser ut här hemma, gör du verkligen inte det? Ja visst, oj vad du hjälper till. Siktar på bajsprickarna så att det ska bli lättare för mig att skura muggen. Slänger sopkassen som har stått i hallen i tolv timmar. Lägger på överkastet – utan att byta lakan som är grusiga sen du legat där och trynat, fullt påklädd. Tack så jävla mycket, vilken tur att man är gift med en ny man. Nej, du sa inte så. Nej, jag minns exakt vad du sa. Det var förrförra fredagen, den tjugofemte. Vi hade just ätit middag och jag hade fräckheten att flytta på en förskärare som du hade ställt i bestickskorgen så att diskmaskinsarmen inte kunde rotera. Nej, så sa du inte alls, du sa att jag var en jävla petimäter. Jo, det gjorde du, och så slängde du igen dörren och satte dig i soffan, sur som ättika. Arbeta, mm… Vad bra att du gör lite research om gagging whores och shemale frenzy. Verkligen.
Förlåt att jag var så hemsk mot dig. Min fina, fina älskling. Jag menade inte allt det där. Kan du någonsin förlåta mig? Jag älskar dig så. Jag skulle inte kunna leva utan dig. Klart att det var mitt fel. Jo, mitt fel. Jag ska inte säga såna där vidrigheter, inte ens när jag är upprörd. Förlåt. Vahettere…vill du sitta i soffan och gosa med mig? En liten stund? Kom. Kom, min fina älskling.
Ja, moderlighet är en dygd. En riktig kvinna är full av omsorg. Hon är mogen, varm, insiktsfull, förlåtande, flerdimensionell, flexibel, prestigelös och vårdande. Ibland, när hon blir tillräckligt uppretad, visar hon klorna. Grr, akta dig! Men sen blir hon som vanligt igen. En riktig kvinna blir alltid som vanligt igen och det är allt väldigt skönt. Man vet var man har henne: i ett vårdyrke. En riktig kvinna står för det beroende, passiva, mörka, djuriska, kroppsliga, hon står för det mjuka, blödande, ursprungliga och intuitiva. Hon är heterosexuell och klassiskt feminin. Kanske kan hon ha lite tjejmys, men det betyder ingenting särskilt. Tjejer är ju så där: de är inte rädda för varandras kroppar. De är kroppsliga på ett helt annat sätt. Sensuella.
Ibland ser man kvinnan göra karriär. Julia Roberts sätter på sig glasögon och råpluggar juridik till långt in på nätterna i en ensam läslampas sken. Sen banar hon sig fram med machete i den sociala snårskogen och vinner mot alla odds det där stora målet mot en mansgris, gärna spelad av Gene Hackman. Och under tiden finner hon en varm, lite tokrolig gemenskap med en annan sorts man, någon med ett mörkt förflutet och ett mått av sorg. Kom, vi klär av oss nakna och springer upp på taket och ser på stjärnorna!
En riktig kvinna kan också vara som Björk: stark på ett alltigenom behagligt vis. Kanske sitter hon vid en flygel och framför en spröd, djupt känd ballad. Hon är framgångsrik men sårbar som Whitney Houston, kanske till och med rolig ibland, men i grund och botten en girl from Ipanema. Ja, så ska hon vara: gäckande, med en intensiv blick i sitt välskulpterade ansikte, men ändå nåbar till slut. Till slut låter hon sig lägras, det vet vi alla. Då kastar hon med sitt huvud på kudden och biter sig i läppen, släpper ifrån sig ett gnyende. Tänk, hon är vacker till och med när det går för henne, inte så där svettigt brölande. Om det nu verkligen har kilat för’na – hur ska man kunna veta det?
Ja, så vill vi ha henne: så kvinnlig och stark och moderlig och generös att hon torkar sin man i arslet varenda dag, intill evighet, amen.
onsdag 27 augusti 2008
Ökad rörlighet - utom i skallen på somliga
I dagens DN får hängpungshögern från i går behövligt mothugg. Institutet för framtidsstudier vid Stockholms universitet beskriver många av de fördelar som en ökad omflyttning i världen ger upphov till och hur Sverige behöver migration för att öka befolkningen. Som en sidoeffekt ger en ökad internationell migration också upphov till det som Thomas Hylland Eriksen brukar påpeka: den är fredsbevarande eftersom solidaritetsband knyts över nationalstatens gränser.
Rent ekonomiskt är det också bra för alla med arbetskraftsmigration, vilket Tim Harford, som bl.a. skriver i Financial Times, visar i sin prisbelönta essä Import people or export jobs?. Bådadera, tack, svarar han. Även han tar upp tanken på "invandrare som bara drar benen efter sig" som hängpungshögern lanserade i går:
"De lyckligt lottade invånarna i rika länder dras med den märkliga vanföreställningen att en bonde från Afghanistan skulle vara beredd att ta de ekonomiska och personliga riskerna med att flytta till Storbritannien eller Frankrike enkom för att få njuta av ett bekvämt liv på välfärdsstatens bekostnad. Det är lätt att fantisera ihop sådana paranoida hjärnspöken om man inte bryr sig om att tänka efter ordentligt" (min, något slarviga översättning).
Inte ens Svenskt Näringsliv borde kunna invända mot de ekonomiska argumenten. Men hängpungshögern vill nog inte riskera att tappa röster till Odemokraterna, därför fortsätter man sin sanslösa (i ordets rätta betydelse) hets mot invandringen.
Som Nina Björk sammanfattar saken i DN Kultur: "Men nu vill jag ställa ett krav på våra moderater: inse att det är en jäkla slump att ni är födda i detta land; ni har inte mer rätt än någon annan till någonting. Sitt inte och vägra dela med er av denna slumpens gåva. När ni inte själva kan leva upp till det mest basala - tacksamhet, ödmjukhet - varför är det ni som ska lära ut "grundläggande värderingar" till dem?"
Rent ekonomiskt är det också bra för alla med arbetskraftsmigration, vilket Tim Harford, som bl.a. skriver i Financial Times, visar i sin prisbelönta essä Import people or export jobs?. Bådadera, tack, svarar han. Även han tar upp tanken på "invandrare som bara drar benen efter sig" som hängpungshögern lanserade i går:
"De lyckligt lottade invånarna i rika länder dras med den märkliga vanföreställningen att en bonde från Afghanistan skulle vara beredd att ta de ekonomiska och personliga riskerna med att flytta till Storbritannien eller Frankrike enkom för att få njuta av ett bekvämt liv på välfärdsstatens bekostnad. Det är lätt att fantisera ihop sådana paranoida hjärnspöken om man inte bryr sig om att tänka efter ordentligt" (min, något slarviga översättning).
Inte ens Svenskt Näringsliv borde kunna invända mot de ekonomiska argumenten. Men hängpungshögern vill nog inte riskera att tappa röster till Odemokraterna, därför fortsätter man sin sanslösa (i ordets rätta betydelse) hets mot invandringen.
Som Nina Björk sammanfattar saken i DN Kultur: "Men nu vill jag ställa ett krav på våra moderater: inse att det är en jäkla slump att ni är födda i detta land; ni har inte mer rätt än någon annan till någonting. Sitt inte och vägra dela med er av denna slumpens gåva. När ni inte själva kan leva upp till det mest basala - tacksamhet, ödmjukhet - varför är det ni som ska lära ut "grundläggande värderingar" till dem?"
tisdag 26 augusti 2008
Jag, en barnalstrande fjolla
"Hej du barnalstrande fjolla" lyder början på en kommentar till mitt inlägg om Björklund. En annan Sverigedemokrat skriver också strunt, men tyvärr, gossar. Jag publicerar inte anonyma kommentarer, som sagt.
Fast det där med barnalstrande fjolla blev jag stolt över, så det kommer med.
Tack för komplimangen!
Fast det där med barnalstrande fjolla blev jag stolt över, så det kommer med.
Tack för komplimangen!
Ingen smäll på käften? Här ska inredas!
Jessika Zandén och Cecilia Gyllenhammar skriver i ett inlägg lika förutsägbart och illa skrivet som Gyllenhammars "En spricka i kristallen" (en av de tråkigaste böcker jag har läst) att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen. Och det måste vi erkänna. Vara lite så där latinskt hetsiga och erotiska, liksom.
"Så länge vi förtränger (sic) våra djupaste önskningar, tiger om våra fantasier, inte vågar ge oss hän inför varandra, kan vi aldrig bli två levande biologiska varelser. Så länge kommer mannen att längta efter att vara en konstruktion och kvinnor hitta utlopp för sin frustration genom att ständigt starta nya inredningsprojekt."
Ge dem genast en plats i regeringen! De kan väl få vara dess genusgrupp.
Jag har skrivit om de manliga dygderna allvar, rationalitet, ordning och självdisciplin. Jag tror att det är nåt i den stilen de Zandén och Gyllenhammar efterlyser. Tyvärr kan jag inte bjussa på ett slag på munnen, och inte har jag råd att bjuda på ett liv på en grekisk ö heller - hur gärna jag än skulle vilja att de flyttade dit.
"Så länge vi förtränger (sic) våra djupaste önskningar, tiger om våra fantasier, inte vågar ge oss hän inför varandra, kan vi aldrig bli två levande biologiska varelser. Så länge kommer mannen att längta efter att vara en konstruktion och kvinnor hitta utlopp för sin frustration genom att ständigt starta nya inredningsprojekt."
Ge dem genast en plats i regeringen! De kan väl få vara dess genusgrupp.
Jag har skrivit om de manliga dygderna allvar, rationalitet, ordning och självdisciplin. Jag tror att det är nåt i den stilen de Zandén och Gyllenhammar efterlyser. Tyvärr kan jag inte bjussa på ett slag på munnen, och inte har jag råd att bjuda på ett liv på en grekisk ö heller - hur gärna jag än skulle vilja att de flyttade dit.
Vad har du i fickan, Jan?
Sveriges Radio har granskat Jan Björklunds påståenden om hur illa ställt det är med den svenska skolan.
"Vi har världens största ordningsproblem", har han sagt. Det är lögn.
Ca 78 % av svenska skolbarn känner sig trygga i skolan.
"Sverige har halkat efter resultatmässigt", har han sagt. Det är lögn.
Inga negativa förändringar har skett och Sverige ligger strax över medel (i OECD).
Listan kan göras lång. Major Björklund har byggt sin karriär som skolpolitiker på att konsekvent fuska med statistik för att få gehör för sina unkna gamla käpphästar.
Dagens Arena kräver hans avgång. Och jag håller med. Ljugande politiker borde inte få sitta i riksdagen, än mindre i regeringen.
Det finns annat som behöver åtgärdas i plugget. Skolor ska t.ex. inte få begära av elevernas familjer att de på olika sätt bidrar ekonomiskt till klassresor eller annat. Därför kräver Rädda Barnens ordförande Inger Ashing att skollagen ändras. Men det kommer antagligen skolministern att strunta i - för vems sida står han på tror ni? Vilken samhällsgrupp blir eggad av tangons tyska charm? Rätt svar belönas med en hoprullad bunt statistikutskrifter.
I en annan debattartikel kräver Tobias Billström och några andra i en moderat arbetsgrupp att vi ska ställa tydligare krav på invandrare. Vi är så kravlösa, liksom, "när det gäller att tydliggöra de krav vi ställer på människor som väljer att leva här." Mm... Den som till exempel riskerar att bli hängd i sitt hemland för att han är bög väljer ju att leva i vårt härliga, nordiska land. Och då får han väl kamma till sig, den fjollan. Han ska inte "räkna med att bli försörjd av dem som redan bor här".
Är det någon som inte känner igen tongångarna? Är det någon som inte tror att Sverigedemokraterna redan påverkar moderater och andra? Då vet jag någon som förtjänar smisk med vad det nu är Jan har i fickan. Jag tror inte att det är en pain riche, inte heller en tulpan eller levande svan. Det är något annat som sväller och bultar vid tanken på ordning och reda, precis som det sväller i Billströms ficka när han försöker fiska röster från potentiella Sd-anhängare. Och Billström ljuger, han också. Någon "rätt att vara arbetslös" har aldrig existerat, vilket guero påminner om: socialtjänstlagen gäller alla.
Uppdatering: Roya skriver en lång och välformulerad kommentar till Billström et al.
"Vi har världens största ordningsproblem", har han sagt. Det är lögn.
Ca 78 % av svenska skolbarn känner sig trygga i skolan.
"Sverige har halkat efter resultatmässigt", har han sagt. Det är lögn.
Inga negativa förändringar har skett och Sverige ligger strax över medel (i OECD).
Listan kan göras lång. Major Björklund har byggt sin karriär som skolpolitiker på att konsekvent fuska med statistik för att få gehör för sina unkna gamla käpphästar.
Dagens Arena kräver hans avgång. Och jag håller med. Ljugande politiker borde inte få sitta i riksdagen, än mindre i regeringen.
Det finns annat som behöver åtgärdas i plugget. Skolor ska t.ex. inte få begära av elevernas familjer att de på olika sätt bidrar ekonomiskt till klassresor eller annat. Därför kräver Rädda Barnens ordförande Inger Ashing att skollagen ändras. Men det kommer antagligen skolministern att strunta i - för vems sida står han på tror ni? Vilken samhällsgrupp blir eggad av tangons tyska charm? Rätt svar belönas med en hoprullad bunt statistikutskrifter.
I en annan debattartikel kräver Tobias Billström och några andra i en moderat arbetsgrupp att vi ska ställa tydligare krav på invandrare. Vi är så kravlösa, liksom, "när det gäller att tydliggöra de krav vi ställer på människor som väljer att leva här." Mm... Den som till exempel riskerar att bli hängd i sitt hemland för att han är bög väljer ju att leva i vårt härliga, nordiska land. Och då får han väl kamma till sig, den fjollan. Han ska inte "räkna med att bli försörjd av dem som redan bor här".
Är det någon som inte känner igen tongångarna? Är det någon som inte tror att Sverigedemokraterna redan påverkar moderater och andra? Då vet jag någon som förtjänar smisk med vad det nu är Jan har i fickan. Jag tror inte att det är en pain riche, inte heller en tulpan eller levande svan. Det är något annat som sväller och bultar vid tanken på ordning och reda, precis som det sväller i Billströms ficka när han försöker fiska röster från potentiella Sd-anhängare. Och Billström ljuger, han också. Någon "rätt att vara arbetslös" har aldrig existerat, vilket guero påminner om: socialtjänstlagen gäller alla.
Uppdatering: Roya skriver en lång och välformulerad kommentar till Billström et al.
lördag 23 augusti 2008
31 procent kvinnliga professorer
Sakine Madon ironiserar på Expressens ledarplats över "nudelmyten": att studenter är så fattiga att de lever på nudlar, alltså. Så är det inte alls, säger Madon. De sitter och fikar bort sina stålar eller är ute och super. När Madon pluggade så såg hon minsann inga nudelätare. Nu skulle det ju kunna bero på vilka en blivande borgerlig ledarskribent umgås med, men det kan kvitta: hon har fel i sak. Och det är lätt att konstatera genom att läsa SCB:s rapport om högskolestudernades levnadssituation här.
Nästan hälften avstår från att köpa kurslitteratur eftersom de inte har råd.
Sex av tio extrajobbar - och en tredjedel tycker att det påverkar studierna negativt.
Hälften avstår från att resa till släkt och vänner som bor på annan ort.
En av fyra avstår från månadskort.
En av tre avstår från tandläkarbesök.
Ja, det låter verkligen som en guldkantad tillvaro. Men man får väl trösta sig med att 60 % av nyinskrivna studenter är kvinnor. Kvinnorna dominerar hela högskoleområdet, och hela 31 % av professorerna är kvinnor!
År 2030, vill säga; detta enligt en rapport från Högskoleverket. Inom hum-sam kommer de att vara 43 %, men inom ekonomi och teknik minskar de. I dag är andelen kvinnliga professorer i Sverige 18 %, lägre än i exempelvis Lettland och Portugal. Ett typiskt nudelproblem, skulle nog Sakine Madon tycka. Hon hade säkert lika många kvinnliga som manliga professorer - det vill säga ingen, för hon verkar inte har lärt sig mycket.
Nästan hälften avstår från att köpa kurslitteratur eftersom de inte har råd.
Sex av tio extrajobbar - och en tredjedel tycker att det påverkar studierna negativt.
Hälften avstår från att resa till släkt och vänner som bor på annan ort.
En av fyra avstår från månadskort.
En av tre avstår från tandläkarbesök.
Ja, det låter verkligen som en guldkantad tillvaro. Men man får väl trösta sig med att 60 % av nyinskrivna studenter är kvinnor. Kvinnorna dominerar hela högskoleområdet, och hela 31 % av professorerna är kvinnor!
År 2030, vill säga; detta enligt en rapport från Högskoleverket. Inom hum-sam kommer de att vara 43 %, men inom ekonomi och teknik minskar de. I dag är andelen kvinnliga professorer i Sverige 18 %, lägre än i exempelvis Lettland och Portugal. Ett typiskt nudelproblem, skulle nog Sakine Madon tycka. Hon hade säkert lika många kvinnliga som manliga professorer - det vill säga ingen, för hon verkar inte har lärt sig mycket.
Out, damn'd spot! Out, I say!
Ja, nu lider OS mot sitt slut. Kvar står en gigantisk idrottsarena. Hur ska den användas? Kanske som Chilestadion i Santiago under Pinochets tid vid makten. Där finns bl.a. en vattengrav som kan användas för att låta fångarna leka ubåt, precis som under Chilejuntans tid. Och ett fängelse av den storleken har obestridliga driftsfördelar.
Journalister utan gränser konstaterar att OS har varit en katastrof för yttrandefriheten, rapporterar bl.a. Dagen. 22 utländska journalister har gripits eller attackerats, människorättsaktivister har satts i fängelse eller utvisats ur Peking under de somrigt sköna tävlingsveckorna. Vad som för övrigt har utspelats i denna jättediktatur lär bara sippra fram i små rännilar här och där.
Den USA-stödda diktaturen i Chile föll till slut. Stadion där Victor Jara satt inspärrad bär nu hans namn. Jag undrar hur länge det ska dröja innan Kina blir något som ens påminner om en demokrati? Att Samaranch är en mutkolv av guds nåde och var den som genomdrev det här det här vidriga spektaklet är en sak. Det var hans sista Triumph der Willes. Att exempelvis svenska idrottare åker dit visar åter att det finns många som gör konster och krumsprång för dem som har makten. Det är beklämmande.
För Peking har OS varit en triumf. Och nu kan man fortsätta att avrätta mellan 3 000 och 10 000 männskor om året - om mördandet alls har tagit en paus under OS. Johan Arnesen skrev den här artikeln om varför OS i Kina borde ha bojkottats, men de argumenten har vi väl glömt nu, i god olympisk och förbrödrande anda.
Det kommer att bli svårt för Lady Lindberg från IOK att tvätta bort den där fläcken.
Journalister utan gränser konstaterar att OS har varit en katastrof för yttrandefriheten, rapporterar bl.a. Dagen. 22 utländska journalister har gripits eller attackerats, människorättsaktivister har satts i fängelse eller utvisats ur Peking under de somrigt sköna tävlingsveckorna. Vad som för övrigt har utspelats i denna jättediktatur lär bara sippra fram i små rännilar här och där.
Den USA-stödda diktaturen i Chile föll till slut. Stadion där Victor Jara satt inspärrad bär nu hans namn. Jag undrar hur länge det ska dröja innan Kina blir något som ens påminner om en demokrati? Att Samaranch är en mutkolv av guds nåde och var den som genomdrev det här det här vidriga spektaklet är en sak. Det var hans sista Triumph der Willes. Att exempelvis svenska idrottare åker dit visar åter att det finns många som gör konster och krumsprång för dem som har makten. Det är beklämmande.
För Peking har OS varit en triumf. Och nu kan man fortsätta att avrätta mellan 3 000 och 10 000 männskor om året - om mördandet alls har tagit en paus under OS. Johan Arnesen skrev den här artikeln om varför OS i Kina borde ha bojkottats, men de argumenten har vi väl glömt nu, i god olympisk och förbrödrande anda.
Det kommer att bli svårt för Lady Lindberg från IOK att tvätta bort den där fläcken.
fredag 22 augusti 2008
Hjärnsubstans på syslöjden
Jag läser Fru Zophie Klons senaste inlägg om barn och gamla, om hur Pavlovs idéer långtifrån är döda i pedagogiska sammanhang fast de borde vara det, och tänker på professor Monrads ord i Moderens dagbok:
"Genom en från födseln genomförd dressyr kan man i de flesta fall ganska enkelt vänja barnet vid ett regelbundet och stillsamt levnadssätt, där allt går som ett urverk och där inget skrik i otid avslöjar att det finns spädbarn i huset."
Och så här skriver han i avsnittet När barnet skriker:
"Annorlunda förhåller det sig däremot om man ger efter för barnet, om man varje gång det skriker tar upp det ur sängen och går runt i rummet med det, ger det mat eller en napp i munnen. Då lär sig barnet snart att det bara behöver skrika för att uppnå dessa bekvämligheter, och så dröjer det inte länge förrän barnet har gjort sig till tyrann i huset, och man har då uppmuntrat vanor och ovanor som det kan ta år att komma till rätta med."
De här välmenta råden publicerades 1936 och boken blev mycket populär. Det har gått drygt 70 år sen dess, men denna inhumana attityd till barn hängde kvar länge. I dag vore ett sånt "expertråd" otänkbart, men vi har ju annat, som Supernanny-pedagogiken som bland annat går ut på att frysa ut barn när de beter sig oönskat. En före detta klasskamrat från Martys grundskola skriver i sin amerikanska blogg om sin tvååring som inte vill sova. Han säger "No, no" och mamma svarar "You don't say no to mommy." När han ändå fortsätter bär hon successivt ut alla hans leksaker ur rummet tills det är tomt sånär som på hans nya trehjuling. Till slut bär hon ut även den eftersom han inte fogar sig, för "We love him enough to say no". Lite senare visar det sig att han varit ledsen för att han hade en virusinfektion som hade orsakat sår i munnen. Det får hon lite dåligt samvete över, men tröstar sig med att principen ändå är riktig.
Och principen är exakt densamma som professor Monrads: barnets behov ska naturligtvis tillgodoses, men det måste lära sig att det inte själv reglerar sånt. Ömhet, närhet, njutning, tröst och trygghet är något som ges av andra - när de har lust, enligt för barnet obegripliga regler. "Allt liv föds i underläge", brukade min terapeut säga. Man är alltså totalt utlämnad åt den som har makt över en, som bedömer en och avgör om man håller måttet. Att inte duga blir bokstavligen livshotande. Strikt uppfostran kallade man sånt förr, att "sätta gränser" heter det i dag. Fråga en blivande förälder vad som är viktigt med föräldraskapet och du kommer att få höra det där om gränssättning nio gånger av tio.
Ja, sätt gränser för barnen. Skarpa gränser inom vilket det måste röra sig för att få ditt godkännande. Och straffa ditt barn tills det förstår var gränserna går. I dag är det förstås inte riktigt comme-il-faut att slå barnen, men man kan ju sätta ungen i den moderna varianten av skamvrå. Vet ni inte exakt hur det ska gå till kan ni ju kolla på Supernannyprogrammen eller kanske gå en Kometkurs.
Det finns vissa nackdelar på lång sikt med en sån här uppfostringsmetod. Barn som får en strikt uppfostran riskerar att bli rigida som vuxna. Att röra sig utanför det tillåtnas gräns är ju starkt ångestdrivande. Är gränserna tillräckligt skarpa och bestraffningen tillräckligt hård, får vi vuxna som måste ägna sig åt ångestreducerande ritualer som handtvätt, det man brukar kalla tvångssyndrom. Men vafan, det går väl att fixa med lite SSRI eller andra dårpiller.
Mamman till den numera bloggande klasskamraten ringde en gång hem till Martys mamma. Hennes dotter drömde mardrömmar, sa hon, för att Martina talade om hjärnsubstans under syslöjdslektionen. Deras respektive uppfostran var nog så olika som man kan tänka sig och deras liv är förstås extremt olika i dag. Det är jag glad för även om jag tycker synd om den där högerkristna, ängsliga och på samma gång dumdryga människan - och hennes barn! Jag är glad att Marty inte innehåller ens en homeopatisk dos supernanny-kryptonit. Hon är bara kärlek och mer kärlek och den bästa mamma jag kan tänka mig och har sett.
Vår senmoderna tid med dess inbyggda otrygghet ger upphov till reaktionära reflexer. Det var bättre förr - det måste ha varit bättre förr! För se hur samhället ser ut i dag. Alltså måste vi sluta tramsa och curla och ta vår Mats ur förskolan. Vi måste använda piska och morot; funkade det för Pavlov så funkar det för oss. Moralen är i upplösning! Folk knullar för att, för att...det är KUL?! Herre min skapare vilken hedonism. Inte att undra på att invandrarna reagerar med fasa över vår lössläppthet. Visserligen kastar de ut varandra från balkonger på löpande band, men det kan vi gott sluta moralisera över med tanke på vad vi själva gör.
Ja, ungefär så går tankegången i Jan Sjunnesson Raos debattartikel i Dagen, som på ytan är en välvillig inbjudan till "invandrarna" att integrera sig. Men det kan vara svårt med tanke på hur Sverige ser ut, skriver han: "Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem. Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser."
Vad är "en isolerad invandrarfamilj"? Vad menar Sjunnesson med "isolerad", och vad menar han med "invandrare"? Vad menar han med "svensk"? Vad menar han med "stabil"? Nej, jag tänker inte ens börja försöka bena ut det här. Hans formuleringar i artikeln avslöjar att han saknar såväl empiri som teori, att han är monokausal i sitt tänkande och lever i en förfluten tid - eller åtminstone önskar att han gjorde det. Jag tror att han skulle gilla professor Monrad.
"Genom en från födseln genomförd dressyr kan man i de flesta fall ganska enkelt vänja barnet vid ett regelbundet och stillsamt levnadssätt, där allt går som ett urverk och där inget skrik i otid avslöjar att det finns spädbarn i huset."
Och så här skriver han i avsnittet När barnet skriker:
"Annorlunda förhåller det sig däremot om man ger efter för barnet, om man varje gång det skriker tar upp det ur sängen och går runt i rummet med det, ger det mat eller en napp i munnen. Då lär sig barnet snart att det bara behöver skrika för att uppnå dessa bekvämligheter, och så dröjer det inte länge förrän barnet har gjort sig till tyrann i huset, och man har då uppmuntrat vanor och ovanor som det kan ta år att komma till rätta med."
De här välmenta råden publicerades 1936 och boken blev mycket populär. Det har gått drygt 70 år sen dess, men denna inhumana attityd till barn hängde kvar länge. I dag vore ett sånt "expertråd" otänkbart, men vi har ju annat, som Supernanny-pedagogiken som bland annat går ut på att frysa ut barn när de beter sig oönskat. En före detta klasskamrat från Martys grundskola skriver i sin amerikanska blogg om sin tvååring som inte vill sova. Han säger "No, no" och mamma svarar "You don't say no to mommy." När han ändå fortsätter bär hon successivt ut alla hans leksaker ur rummet tills det är tomt sånär som på hans nya trehjuling. Till slut bär hon ut även den eftersom han inte fogar sig, för "We love him enough to say no". Lite senare visar det sig att han varit ledsen för att han hade en virusinfektion som hade orsakat sår i munnen. Det får hon lite dåligt samvete över, men tröstar sig med att principen ändå är riktig.
Och principen är exakt densamma som professor Monrads: barnets behov ska naturligtvis tillgodoses, men det måste lära sig att det inte själv reglerar sånt. Ömhet, närhet, njutning, tröst och trygghet är något som ges av andra - när de har lust, enligt för barnet obegripliga regler. "Allt liv föds i underläge", brukade min terapeut säga. Man är alltså totalt utlämnad åt den som har makt över en, som bedömer en och avgör om man håller måttet. Att inte duga blir bokstavligen livshotande. Strikt uppfostran kallade man sånt förr, att "sätta gränser" heter det i dag. Fråga en blivande förälder vad som är viktigt med föräldraskapet och du kommer att få höra det där om gränssättning nio gånger av tio.
Ja, sätt gränser för barnen. Skarpa gränser inom vilket det måste röra sig för att få ditt godkännande. Och straffa ditt barn tills det förstår var gränserna går. I dag är det förstås inte riktigt comme-il-faut att slå barnen, men man kan ju sätta ungen i den moderna varianten av skamvrå. Vet ni inte exakt hur det ska gå till kan ni ju kolla på Supernannyprogrammen eller kanske gå en Kometkurs.
Det finns vissa nackdelar på lång sikt med en sån här uppfostringsmetod. Barn som får en strikt uppfostran riskerar att bli rigida som vuxna. Att röra sig utanför det tillåtnas gräns är ju starkt ångestdrivande. Är gränserna tillräckligt skarpa och bestraffningen tillräckligt hård, får vi vuxna som måste ägna sig åt ångestreducerande ritualer som handtvätt, det man brukar kalla tvångssyndrom. Men vafan, det går väl att fixa med lite SSRI eller andra dårpiller.
Mamman till den numera bloggande klasskamraten ringde en gång hem till Martys mamma. Hennes dotter drömde mardrömmar, sa hon, för att Martina talade om hjärnsubstans under syslöjdslektionen. Deras respektive uppfostran var nog så olika som man kan tänka sig och deras liv är förstås extremt olika i dag. Det är jag glad för även om jag tycker synd om den där högerkristna, ängsliga och på samma gång dumdryga människan - och hennes barn! Jag är glad att Marty inte innehåller ens en homeopatisk dos supernanny-kryptonit. Hon är bara kärlek och mer kärlek och den bästa mamma jag kan tänka mig och har sett.
Vår senmoderna tid med dess inbyggda otrygghet ger upphov till reaktionära reflexer. Det var bättre förr - det måste ha varit bättre förr! För se hur samhället ser ut i dag. Alltså måste vi sluta tramsa och curla och ta vår Mats ur förskolan. Vi måste använda piska och morot; funkade det för Pavlov så funkar det för oss. Moralen är i upplösning! Folk knullar för att, för att...det är KUL?! Herre min skapare vilken hedonism. Inte att undra på att invandrarna reagerar med fasa över vår lössläppthet. Visserligen kastar de ut varandra från balkonger på löpande band, men det kan vi gott sluta moralisera över med tanke på vad vi själva gör.
Ja, ungefär så går tankegången i Jan Sjunnesson Raos debattartikel i Dagen, som på ytan är en välvillig inbjudan till "invandrarna" att integrera sig. Men det kan vara svårt med tanke på hur Sverige ser ut, skriver han: "Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem. Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser."
Vad är "en isolerad invandrarfamilj"? Vad menar Sjunnesson med "isolerad", och vad menar han med "invandrare"? Vad menar han med "svensk"? Vad menar han med "stabil"? Nej, jag tänker inte ens börja försöka bena ut det här. Hans formuleringar i artikeln avslöjar att han saknar såväl empiri som teori, att han är monokausal i sitt tänkande och lever i en förfluten tid - eller åtminstone önskar att han gjorde det. Jag tror att han skulle gilla professor Monrad.
torsdag 21 augusti 2008
...och ordet det slinter i bukter och finter, tra la-la-la
Ja, nu är det vinter och ulvarna drar sig ner mot bebodda trakter i hopp om att hitta något avskräde att sätta tänderna i. Och se! Här har vi Svenska kyrkan, låt oss träda in. När sedan Rödluvan knackar på dörren så förställer vi vår röst.
Vi är emot rasism, vi. Vi vill värna om flyktingarna, d.v.s. de riktiga flyktingarna, inte hela den strida ström av diverse ljugpellar som listar sig in och förökar sig här likt löss i manteln. Våra verkliga intentioner döljer vi bak fagert tal. Så här, till exempel: "Självfallet tycker vi Sverigedemokrater att vi ska värna vår nästa. Det är därför vi behövs i kyrkliga beslutsförsamlingar. Varje människa i vårt land måste få höra evangelium. Vi tror att evangeliet befriar från främlingshat och omänskliga, mördande hedersföreställningar."
Ja, det låter verkligen hedervärt. Tack för att ni älskar er nästa! Ni behövs i Svenska kyrkan - ungefär lika mycket som en alzheimersjuk behöver World of Warcraft för att piggna till en smula.
Vi är emot rasism, vi. Vi vill värna om flyktingarna, d.v.s. de riktiga flyktingarna, inte hela den strida ström av diverse ljugpellar som listar sig in och förökar sig här likt löss i manteln. Våra verkliga intentioner döljer vi bak fagert tal. Så här, till exempel: "Självfallet tycker vi Sverigedemokrater att vi ska värna vår nästa. Det är därför vi behövs i kyrkliga beslutsförsamlingar. Varje människa i vårt land måste få höra evangelium. Vi tror att evangeliet befriar från främlingshat och omänskliga, mördande hedersföreställningar."
Ja, det låter verkligen hedervärt. Tack för att ni älskar er nästa! Ni behövs i Svenska kyrkan - ungefär lika mycket som en alzheimersjuk behöver World of Warcraft för att piggna till en smula.
onsdag 20 augusti 2008
Kärnfamiljen reser sig ur askan
Äntligen: Runar bildar kärnfamilj igen! Detta glädjebesked meddelas i Dagen, som i sin tur har läst det i Verdengs Gang - läs originalartikeln här.
Kärnfamiljen är inte någon ny uppfinning, precis. Man kan ibland läsa att i "det gamla bondesamhället" så var storfamiljen det vanliga och att kärnfamiljen trädde in på arenan i och med industrialismen. Men numera är historikerna överens om att kärnfamiljen, i alla fall i norra och centrala Europa, var etablerad redan i slutet av medeltiden, och att den har varit "den centrala samlevnadsformen under hela den tidsperiod vi kan studera familjen i skriftliga källor" (Sandin, B. "Familjen, gatan, fabriken eller skolan? i Barn i tid och rum, Karin Aronson et al. Malmö: Liber förlag).
Runars blivande hustru, en 34-årig miljonärsdotter, har enligt uppgift en fantastisk personlighet och är fantastiskt vacker. Så Runar ser verkligen fram emot att få bilda "en stor kärnfamilj igen" med hennes båda barn och hans enda. Statistiska centralbyrån håller inte med om den definitionen: det rör sig om en så kallad ombildad familj. Jag vet inte om Runar är medveten om skillnaden. Kanske anar han innerst inne att han skönmålar en aning för att det ska låta bättre. "Jag ser fram emot att få ingå i en ombildad familj"? Nä...
Han har varit singel i åtta år och tillägger med ett leende, skriver VG: "Likevel har jeg ikke akkurat vært noen «sex- og singelliv-kille» etter skilsmissen." Nej, han har nog levt i celibat precis som Carola föresatte sig att göra inför den planerade flytten till Sydafrika. Jag undrar hur det gick? Hon flyttade visst aldrig.
Erik är en homosexuell präst som lever i celibat. Om samkönade vigslar blir tillåtna kommer han att vägra utföra dem. Hellre blir han utkastad ur Svenska kyrkan. Onani är inte heller något alternativ, tycker han. Det blir lätt så tvångsmässigt. "Man måste fråga sig: vad leder det till? Är onani något som du vill egentligen?" Stackars Erik. Inte nog med att du inte får göra det där sköna med kissapparaten med en annan man, du vill inte ens göra det med Fru Höger. Det blir ju så tvångsmässigt.
Tvångsmässig tycker jag den här reflexen med giftermål är. Tvångsmässigt avger man trohetslöften för tid och evighet. Det spricker i ungefär hälften av fallen. Sedan lovar man en ny partner evig trohet. Och om det inte fungerar så får man väl försöka en tredje eller fjärde gång. Det Gud har sammanfogat ska inte människan åtskilja, tänker de lyckliga tu. Nej, inte den här gången. Nu ska vi bidra till samhällets fundament, en gång för alla. Älska varandra i nöd och lust tills vidare. Det är svårt, vilket visas av att inte ens predikanter, som Todd Bentley i den Påfjuttade församlingen har kunnat hålla den i byxorna. Men det måste gå.
tisdag 19 augusti 2008
OS-bevakning 2
I kväll ska en oattraktiv man hoppa så högt han kan över en pinne i en diktatur.
Världen håller andan.
Världen håller andan.
Att snubbla i en diktatur
Stackars Sanna Kallur. Hon snavade på en häck och drömmen var därmed över. Krigsrubriker om en Sanna i tårar ackompanjerar denna tragedi.
"Jin Yani var i nionde månaden när tio myndighetspersoner bröt sig in hennes hem och tog henne till en abortklinik. Där dödade de med en injektion hennes dotter för att sedan plocka ut barnets kropp två dagar senare." Om detta kan man läsa i Dagens Arena.
Det är skönt att idrott och politik inte hör ihop, tycker jag. Tänk vilka moraliska konflikter en som Sanna Kallur skulle utsättas för annars.
"Jin Yani var i nionde månaden när tio myndighetspersoner bröt sig in hennes hem och tog henne till en abortklinik. Där dödade de med en injektion hennes dotter för att sedan plocka ut barnets kropp två dagar senare." Om detta kan man läsa i Dagens Arena.
Det är skönt att idrott och politik inte hör ihop, tycker jag. Tänk vilka moraliska konflikter en som Sanna Kallur skulle utsättas för annars.
En svala gör en sommar
Våra fina, nordiska fåglar: svalan, trädgårdssångaren - härstammar från Afrika. När inlandsisen drog sig undan här följde en del efter, lyckades häcka och etablerade sig. Men fortfarande flyger den unga trädgårdssångaren ensam i natten, hela vägen från Uppland till savannen söder om Sahara. ingen har lärt den hur den ska veta när och vart den ska flyga, men den tar sig fram ändå - och tillbaka. De gör så, år efter år.
Linné skrev 1753 att svalorna övervintrar på sjöbottnar. Det var en utbredd tro på den tiden, för ingen visste vart alla fåglar försvann på hösten, och man hade sett svalor samlas vid sjöarna på vår och höst. (De har gott om insekter där, och vass att gömma sig i.)
Bara cirka en fjärdedel av ungfåglarna kommer tillbaka hit, trots att de är utrustade med flera fantastiska navigationssystem. Det är ett naturens spill, kan vi osentimentalt konstatera. Vi förundras över naturen men tänker oss gärna att vi betraktar den med objektiv blick. Vissa försöker se mänskliga företeelser med samma osentimentala, objektiva blick. Eller är blicken korrupt?
I DN i dag (19/8 -08) skriver barnläkaren Lars H Gustafsson med flera om de nya barnsjukhus som etableras i privat regi. De påpekar att barn inte väljer sina föräldrar. De hänvisar till FN:s konvention om barnens rättigheter. De citerar en av grundarna till Martinasjukhuset som jämförde försäkringsbolagens ovillighet att försäkra redan sjuka barn med att samma sak gäller någon som har fått sin båt stulen. Så talar en sann filantrop.
Jag såg honom på teve för nåt år sen. Han talade sig varm för vårdpersonalens möjlighet att få driva nåt i privat regi och fick det att låta som om de gör det för att de brinnr så för våra små. Ja, tack! Tack, kära ni för att ni ser till att det finns Mångfald. Utan en tanke på egen vinning!
Man kan tycka att ett privat barnsjukhus inte är så mycket att bråka om. Kanske inte heller tre eller fyra. En svala gör ingen sommar, liksom. Men öppna då ögonen och se vad som är på väg att hända. inse att det här bara är första steget in i ett samhälle där vården delas upp i fattiga och rika, som i det fina föregånslandet i Väst.
En svala gör en sommar.
Linné skrev 1753 att svalorna övervintrar på sjöbottnar. Det var en utbredd tro på den tiden, för ingen visste vart alla fåglar försvann på hösten, och man hade sett svalor samlas vid sjöarna på vår och höst. (De har gott om insekter där, och vass att gömma sig i.)
Bara cirka en fjärdedel av ungfåglarna kommer tillbaka hit, trots att de är utrustade med flera fantastiska navigationssystem. Det är ett naturens spill, kan vi osentimentalt konstatera. Vi förundras över naturen men tänker oss gärna att vi betraktar den med objektiv blick. Vissa försöker se mänskliga företeelser med samma osentimentala, objektiva blick. Eller är blicken korrupt?
I DN i dag (19/8 -08) skriver barnläkaren Lars H Gustafsson med flera om de nya barnsjukhus som etableras i privat regi. De påpekar att barn inte väljer sina föräldrar. De hänvisar till FN:s konvention om barnens rättigheter. De citerar en av grundarna till Martinasjukhuset som jämförde försäkringsbolagens ovillighet att försäkra redan sjuka barn med att samma sak gäller någon som har fått sin båt stulen. Så talar en sann filantrop.
Jag såg honom på teve för nåt år sen. Han talade sig varm för vårdpersonalens möjlighet att få driva nåt i privat regi och fick det att låta som om de gör det för att de brinnr så för våra små. Ja, tack! Tack, kära ni för att ni ser till att det finns Mångfald. Utan en tanke på egen vinning!
Man kan tycka att ett privat barnsjukhus inte är så mycket att bråka om. Kanske inte heller tre eller fyra. En svala gör ingen sommar, liksom. Men öppna då ögonen och se vad som är på väg att hända. inse att det här bara är första steget in i ett samhälle där vården delas upp i fattiga och rika, som i det fina föregånslandet i Väst.
En svala gör en sommar.
måndag 18 augusti 2008
Sicken blås!
"Är det bara jag som tycker att utelivet i Stockholm börjar bli lite litet och incestuöst? Bögar med tighta tshirts och muskelpullor på Lino. Tråkbögar som står och hänger och försöker locka killar med blickar som bara utstrålar tomhet. Ibland skulle jag bara vilja springa fram och peta folk i magen och säga tjosan, eller sicken blås."
Så skriver Kukjävel i sin blogg den 30 juni i år, och jag känner igen mig. Samma impuls får jag ofta när jag läser gravallvarliga ledarskribenter som ojar sig över hur allvarligt läget är i ett Sverige där ingenting är som det har varit. Jag vill också springa fram som Emil i Lönneberga och pipa dem i magen: Sicken blås!
Elisabeth Sandlund skriver i Dagen om den demokratiska krisen i Svenska kyrkan. Bara tolv procent brydde sig om att rösta i kyrkovalet 2005, vilket gör att Sverigeodemokrater har lyckats ta plats här och var i dess olika organ. Det är såklart inte bra, men visar tydligt hur betydelselös kyrkan börjar bli. Allt färre gifter sig kyrkligt, till exempel (bara 48 procent) och hur många går egentligen i kyrkan utom vid bröllop, dop och begravningar?
Så vad göra? Antingen kan man väl försöka närma sig folket, till exempel genom att acceptera samkönade äktenskap. Den vägen vill många gå. Eller också kan man gå åt det andra hållet och "sluta stryka medhårs", vilket förespråkas av teologie doktor Ann Heberlein, som enligt Dagen överväger att gå ur den här mjäkkyrkan. Hon efterlyser lite mer svavel från predikstolen, och om Sverigeodemokraternas framfart fortsätter så kommer hon nog att få som hon vill. Frågan är bara vart alla präster och diakoner som ägnar sig åt "den homosexuella livsstilen" ska ta vägen då. Tja, de får väl skola om sig som alla andra om de inte vill fördöma muslimer och bögar i god odemokratisk anda.
Den gamla dagishataren Elise Claeson påpepar att trenden äntligen har brutits: familjen är på stark frammarsch som samhällsbärande faktor. Allt fler gifter sig - hurra! Och bortåt hälften av de nya äktenskapen slutar i skilsmässa. Och de flesta vuxna mellan 20 och 84 år är inte gifta, men låt oss glömma det för en stund och fira samhällets fundament kärnfamiljen. Allt färre amerikaner och britter tycker att det är bra för familjelivet att kvinnorna förvärvsarbetar, skriver Claeson, och i Sverige tror bara 54 procent att familjelivet inte tar skada av att käringarna sliter sig från spisen. Vilket får mig att undra över begreppet "familjeliv". Antagligen menar Claeson att kvinnorna borde sluta att tänka så mycket på sig själva och ägna sig åt att vara hemma med barnen, vilket är "bättre välfärd än hög personaltäthet hos barnavårdscentralen, dagis och försäkringskassan." Hör ni det, kvinnor? Det är ju inte riktigt klokt! "Överbeskattning av barnfamiljer och stora subventioner av kommunala dagis har socialiserat våra familjeliv. Allt för att uppnå matematisk jämställdhet i arbetslivet", anser Elise Claeson.
Patrick Krassén i samma tidning vill skrota hela den här larviga idén om att marknadens osynliga hand inte ska få vifta undan hyrespatrasket till förorten. Folk är ju beredda att betala för sitt boende, och segregationen minsann är större i hyresbeståndet än bland boenderätterna. Ja, det var ju ett lysande argument för att segregera ännu mer. Krassén har tidigare beklagat att vi har en sån "sammanpressad lönestruktur" i Sverige jämfört med det förlovade landet i Väst. Ergo borde alla ha råd att betala mer för att bo i ett attraktivare läge. De som ändå inte vill eller anser sig ha råd är förmodligen bara lata. Patrick ser på sin bildbyline så där seriös ut som en tråkbög på Lino, och jag får lust att peta honom i magen. Han är nog lite osäker på om han platsar bland de andra bastureaktionärerna - säkrast att hålla masken.
Dagen har förresten en omröstning bland sina läsare: "Vilken svensk, kristen kvinna vill ni se som staty?" Jag röstar på Elise Claeson. Man kan bara be henne ställa sig i en vacker pose på något lämpligt torg, kanske i Gränna? Om hon lovar att hålla truten (en nåd att stilla bedja om) så kommer ingen att tro att hon är levande. Sicken blåsning.
Så skriver Kukjävel i sin blogg den 30 juni i år, och jag känner igen mig. Samma impuls får jag ofta när jag läser gravallvarliga ledarskribenter som ojar sig över hur allvarligt läget är i ett Sverige där ingenting är som det har varit. Jag vill också springa fram som Emil i Lönneberga och pipa dem i magen: Sicken blås!
Elisabeth Sandlund skriver i Dagen om den demokratiska krisen i Svenska kyrkan. Bara tolv procent brydde sig om att rösta i kyrkovalet 2005, vilket gör att Sverigeodemokrater har lyckats ta plats här och var i dess olika organ. Det är såklart inte bra, men visar tydligt hur betydelselös kyrkan börjar bli. Allt färre gifter sig kyrkligt, till exempel (bara 48 procent) och hur många går egentligen i kyrkan utom vid bröllop, dop och begravningar?
Så vad göra? Antingen kan man väl försöka närma sig folket, till exempel genom att acceptera samkönade äktenskap. Den vägen vill många gå. Eller också kan man gå åt det andra hållet och "sluta stryka medhårs", vilket förespråkas av teologie doktor Ann Heberlein, som enligt Dagen överväger att gå ur den här mjäkkyrkan. Hon efterlyser lite mer svavel från predikstolen, och om Sverigeodemokraternas framfart fortsätter så kommer hon nog att få som hon vill. Frågan är bara vart alla präster och diakoner som ägnar sig åt "den homosexuella livsstilen" ska ta vägen då. Tja, de får väl skola om sig som alla andra om de inte vill fördöma muslimer och bögar i god odemokratisk anda.
Den gamla dagishataren Elise Claeson påpepar att trenden äntligen har brutits: familjen är på stark frammarsch som samhällsbärande faktor. Allt fler gifter sig - hurra! Och bortåt hälften av de nya äktenskapen slutar i skilsmässa. Och de flesta vuxna mellan 20 och 84 år är inte gifta, men låt oss glömma det för en stund och fira samhällets fundament kärnfamiljen. Allt färre amerikaner och britter tycker att det är bra för familjelivet att kvinnorna förvärvsarbetar, skriver Claeson, och i Sverige tror bara 54 procent att familjelivet inte tar skada av att käringarna sliter sig från spisen. Vilket får mig att undra över begreppet "familjeliv". Antagligen menar Claeson att kvinnorna borde sluta att tänka så mycket på sig själva och ägna sig åt att vara hemma med barnen, vilket är "bättre välfärd än hög personaltäthet hos barnavårdscentralen, dagis och försäkringskassan." Hör ni det, kvinnor? Det är ju inte riktigt klokt! "Överbeskattning av barnfamiljer och stora subventioner av kommunala dagis har socialiserat våra familjeliv. Allt för att uppnå matematisk jämställdhet i arbetslivet", anser Elise Claeson.
Patrick Krassén i samma tidning vill skrota hela den här larviga idén om att marknadens osynliga hand inte ska få vifta undan hyrespatrasket till förorten. Folk är ju beredda att betala för sitt boende, och segregationen minsann är större i hyresbeståndet än bland boenderätterna. Ja, det var ju ett lysande argument för att segregera ännu mer. Krassén har tidigare beklagat att vi har en sån "sammanpressad lönestruktur" i Sverige jämfört med det förlovade landet i Väst. Ergo borde alla ha råd att betala mer för att bo i ett attraktivare läge. De som ändå inte vill eller anser sig ha råd är förmodligen bara lata. Patrick ser på sin bildbyline så där seriös ut som en tråkbög på Lino, och jag får lust att peta honom i magen. Han är nog lite osäker på om han platsar bland de andra bastureaktionärerna - säkrast att hålla masken.
Dagen har förresten en omröstning bland sina läsare: "Vilken svensk, kristen kvinna vill ni se som staty?" Jag röstar på Elise Claeson. Man kan bara be henne ställa sig i en vacker pose på något lämpligt torg, kanske i Gränna? Om hon lovar att hålla truten (en nåd att stilla bedja om) så kommer ingen att tro att hon är levande. Sicken blåsning.
Senmodernitet – inget för veklingar
Ja, jag tänkte bara sammanfatta allt – var så goda:
Världen är inte så lätt att greppa nuförtiden. Det är en skön känsla.
Det måste ändå finnas vissa sanningar. Men det gör det inte. Det gillar jag också.
Alla vill vi tillhöra en gemenskap. Men vi lyckas aldrig.
När jag tänker på det blir jag alldeles varm inombords.
Världen är inte så lätt att greppa nuförtiden. Det är en skön känsla.
Det måste ändå finnas vissa sanningar. Men det gör det inte. Det gillar jag också.
Alla vill vi tillhöra en gemenskap. Men vi lyckas aldrig.
När jag tänker på det blir jag alldeles varm inombords.
söndag 17 augusti 2008
Nyligen kommenterat
Om någon har en widget som kan visa senast kommenterade inlägg - på hela bloggen, inte enbart det senaste inlägget (helst utan att fucka upp hela bloggen) - så skriv en rad till mig!
Det händer nämligen att folk kommenterar ett flera månader gammalt inlägg, vilket jag förstås blir underrättad om via mejl och kan svara på. Men diskussionen blir då bara mellan mig och kommentatorn, vilket är synd. Ni kan alltid RSS-prenumerera på inlägg, men det känns inte som någon bra lösning om man inte vill läsa ALLT.
Nu senast har i alla fall fock kommenterat Miss Homebuy, den lyckliga horan, och Ulla W har kommenterat min kommentar till den borgerliga skepnadens riddare.
Apropå det senare så har Per Gudmundson i SvD sadlat Rosinante även i dag och tipsar Kristdemokraterna om några lämpliga vänsterkvarnar att anfalla. Han länkar själv till sin egen (?) blogg med undertiteln "Swedish and international current affairs as seen through a drunken haze". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Det händer nämligen att folk kommenterar ett flera månader gammalt inlägg, vilket jag förstås blir underrättad om via mejl och kan svara på. Men diskussionen blir då bara mellan mig och kommentatorn, vilket är synd. Ni kan alltid RSS-prenumerera på inlägg, men det känns inte som någon bra lösning om man inte vill läsa ALLT.
Nu senast har i alla fall fock kommenterat Miss Homebuy, den lyckliga horan, och Ulla W har kommenterat min kommentar till den borgerliga skepnadens riddare.
Apropå det senare så har Per Gudmundson i SvD sadlat Rosinante även i dag och tipsar Kristdemokraterna om några lämpliga vänsterkvarnar att anfalla. Han länkar själv till sin egen (?) blogg med undertiteln "Swedish and international current affairs as seen through a drunken haze". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
lördag 16 augusti 2008
Riddarna av den borgerliga skepnaden
I dag publicerar Sveriges grinigaste morgontidning två ledare på temat "Kejsaren är naken." Så befriande att få läsa hur det egentligen är! Så skönt att någon vågar stå upp för sanningen: att det minsann är skillnad på pojkar och flickor och att de traditionella normerna hotar att trängas undan av en relativism där allt är tillåtet.
Den första att bryta en lans för den gamla goda tiden är Per Gudmundson, som yrar om att tusen års evolution minsann har lett till att pojkar och flickor väljer olika ämnen i skolan. Men nu hotas detta naturliga urval av moderaternas egen utredning om jämställdhet i skolan. Det som får Gudmundsons larmklockor att ringa är att miljöpartiet diggade de förslag som framfördes - hu!
Den moderna barndomspsykologin visar att barns utveckling är en mycket komplicerad historia som inte går att förklara tillfredsställande med en enda, stor teori. Barn har olika förutsättningar beroende på såväl arv som miljö, men de är inte olika i grunden för att de har snopp respektive snippa. Reaktionärer gillar förstås inte de här insikterna, lika lite som företrädare för intelligent design vill kännas vid att människan och dinosaurerna aldrig har levt parallellt. Och inte bryr de sig om att läsa på - i stället bekämpar de väderkvarnar. Det går inget vidare.
Den andre stolte riddaren är den av Gud beskyddade egenföretagaren Göran Skytte som redan på 70-talet insåg att allt tal om fri kärlek och sexualiteten som befriande kraft var nys. Han säger sig ha bevittnat ormgropar, och jag hoppas att det gav honom en viss tillfredsställelse även om han inte fick vara med. Nu förklarar han att journalister fungerar som grindvakter och uppmanar sina forna kolleger att inte släppa igenom vad som helst, inte försöka upphöja horeri och homosexualitet till norm. Som om det låg i deras makt.
Ja, det är ett sorglustigt skådespel. Jag tror att jag ska spara de här ledarna och visa dem för mina barnbarn.
Den som vill höra en rolig replik till kommentaren om "det funkade inte på sjuttiotalet" kan se det här videoklippet, en paneldiskussion om alternativ till mononormen. Och den som vill läsa en verkligt intressant artikel om begreppet "sanning" klickar lämpligtvis här. "Tro inte på allt som är sant", lär Nietzche ha sagt. Varför han hade rätt inser den som läser Kristina Nordqvists artikel.
Den första att bryta en lans för den gamla goda tiden är Per Gudmundson, som yrar om att tusen års evolution minsann har lett till att pojkar och flickor väljer olika ämnen i skolan. Men nu hotas detta naturliga urval av moderaternas egen utredning om jämställdhet i skolan. Det som får Gudmundsons larmklockor att ringa är att miljöpartiet diggade de förslag som framfördes - hu!
Den moderna barndomspsykologin visar att barns utveckling är en mycket komplicerad historia som inte går att förklara tillfredsställande med en enda, stor teori. Barn har olika förutsättningar beroende på såväl arv som miljö, men de är inte olika i grunden för att de har snopp respektive snippa. Reaktionärer gillar förstås inte de här insikterna, lika lite som företrädare för intelligent design vill kännas vid att människan och dinosaurerna aldrig har levt parallellt. Och inte bryr de sig om att läsa på - i stället bekämpar de väderkvarnar. Det går inget vidare.
Den andre stolte riddaren är den av Gud beskyddade egenföretagaren Göran Skytte som redan på 70-talet insåg att allt tal om fri kärlek och sexualiteten som befriande kraft var nys. Han säger sig ha bevittnat ormgropar, och jag hoppas att det gav honom en viss tillfredsställelse även om han inte fick vara med. Nu förklarar han att journalister fungerar som grindvakter och uppmanar sina forna kolleger att inte släppa igenom vad som helst, inte försöka upphöja horeri och homosexualitet till norm. Som om det låg i deras makt.
Ja, det är ett sorglustigt skådespel. Jag tror att jag ska spara de här ledarna och visa dem för mina barnbarn.
Den som vill höra en rolig replik till kommentaren om "det funkade inte på sjuttiotalet" kan se det här videoklippet, en paneldiskussion om alternativ till mononormen. Och den som vill läsa en verkligt intressant artikel om begreppet "sanning" klickar lämpligtvis här. "Tro inte på allt som är sant", lär Nietzche ha sagt. Varför han hade rätt inser den som läser Kristina Nordqvists artikel.
torsdag 14 augusti 2008
Leka med dockor
Jag läser ett utdrag (Dear Femmes of Power) ur Ulrika Dahl och Del Lagrace Volcanos bok Femmes of Power: Exploding Queer Femininities i tidskriften ful (2:08). Det är inte så helt lätt att haja den där femmepositionen, men om jag förstår saken rätt så går den ut på ett återerövrande av femininiteten minus objektifiering och den manliga blicken, plus medvetenhet och reflexion. Många är flator, men jag antar att man kan vara femme och hetero. Då blir det ännu lite svårare att urskilja var gränsen går mellan klassisk femininitet och femmeininitet.
Dahl säger i en intervju i tidskriften: "Varje gång du försöker ringa in det kommer du att hitta ett undantag, det hänger ihop med många olika normer kring ålder, klass, etnicitet, kroppsideal, sexualitet och så vidare. Förenklat kan man väl säga att femmes sällan är straighta, att queer femininitet både leker med och rubbar normativ femininitet, att den är internationell och ofta utmanar samhällets skönhetsideal."
I lambda nordica 1-2/Volym 13 (2008) skriver min vän (ett faktum jag måste framhäva) Matti Ridenfeldt i sin artikel om Lion Kings historia att dragkinging "verkar helt ute" och att "stråkastarljuset har flyttats över till queerfemininitet och burlesk." Och det märktes ju på Europride, till exempel. I bästa fall kan man se det som ett framsteg - eller också är det bara ett tecken på hur vilken liten landsortsteater Stockholm är. Jag tycker att det är synd, för kungande behövs.
Numret av lambda nordica heter för övrigt "Kungar och drottningar" och är ett slags startskott för forskningsfältet "dragstudier". Det markerar också att tidskriften i fortsättningen är till för att "dryfta, sprida och diskutera homo-, lesbisk-, bi- och transforskning”, alltså inte bara homofrågor. Schyrre av er. Den som vill veta mer om queer femininitet kan här läsa Dahls artikel "Kopior utan original" (titeln är ett Judith Butler-citat om att genus är en kopia utan original) som vill ställa frågan: "...vem imiterar egentligen vem?" Ja, jag undrar lite. Är inte femme en kopia med ett original? Nej, säger Dahl (och Butler), för "kvinnan med stort K finns inte - annat än som ouppnåeligt ideal som vi i bästa fall (här och nu i alla fall) med hjälp av en beauty box och andra teknologier (...) kan efterlikna med varierande framgång."
Det här är också vad Judith Halberstam skriver om i Female Masculinity (Duke University Press 1998): ytterändarna på spektrumet maskulin-feminin (man-kvinna) är det som utgör dikotomin, och just det att de är så ouppnåeliga gör paradoxalt nog också att dikotomin blir livskraftig och flexibel, går att lägga som en kvävande matris över alla de mellanlägen som vi gestaltar. Och försöker man bana "en tredje väg" genom genusdjungeln så bekräftar man bara dikotomins giltighet. Återstår att gilla läget, fast med en ironisk knorr? We are the Borg. Resistance is futile.
Det är naturligtvis djupt orättvist, men jag kan inte låta bli att tänka: "Typiskt tjejer. Jämt ska de leka med dockor." En av de allra mest uttjatade illustrationerna till artiklar om unga flickors självskadebeteenden eller så är Barbiedockor i olika arrangemang. "Kolla här: så här ser idealet ut och se vad det leder till", liksom. Snälla, kan vi inte få slippa Barbie snart? Femmepositionen är däremot ganska ny, men inger mig lite av samma associationer. Om man ska tolka den som ett självläkande självlekande (jag säger inte att det är rimligt) så blir det svårt att se den som särskilt explosiv. För mig känns den ganska intern, snudd på elitistisk. Tänker jag och inser i samma ögonblick att det är bra förmätet av mig som kukbärare att uttala mig i frågan. Men jag tänker på alla de andra, på de "typiska" heterobrudarna i Nälsta för vilka vägen till ett erövrande av subjektspositionen är så lång den dag de bestämmer sig för att bryta upp. Funkar femmeinismen som strategi för dem, eller riskerar de att bara marschera baklänges in i radhuslängan? Det vore bra om det fanns en genväg, men jag är osäker på om man kan snabbspola förbi hela den gegga som Ulrika Dahl och hennes polare har tvättat av sig.
Själv undrar jag var jag ska (om jag nu ska det) placera mig på den här kartan som (gudskelov) ständigt ritas om. Finns det en queer maskulinitet som jag kan ikläda mig - fast utan yttre attribut? Om det för en utomstående icke-queer heterosexuell kan vara svårt att urskilja en femme så borde det vara ännu svårare att urskilja en som har maskuliniteten som mask, en "mask-ulin". Men jag tror att jag är en sån, vilket gör mig lika osynlig som femmearna (puh, vilken böjning) kan vara. Som bisexuell i ett olikkönat förhållande med en annan bisexuell är jag på ytan ungefär lika explosiv och provocerande som en burk Fanta. Hej, jag är mask-ulin. Eh... Hej. Fint väder vi har i dag.
Jag tänkte en gång när jag såg mina söner springa omkring nakna att jag själv klär ut mig till man när jag klär av mig. Det är faktiskt så jag upplever det. Men jag är maskulin även påklädd, om än på ett rätt mjäkigt vis, om än jag använder mascara ibland. Nån sarong äger jag inte. Min maskulinitet är inte byxbögens (straight-acting bögens), inte byggjobbarens och inte transpersonens. Min ftm-kompis är mycket mer maskulin än jag. Jag skulle kunna kunga precis som en dragking genom att sminka på mig skäggstubb, men känner mig inte lockad av just det experimentet. Då skulle jag hellre transa på heltid i några veckor, för att lära mig ett och annat. Problemet med det vore att även mina barn skulle tvingas ut i rampljuset, och det vill jag inte utsätta dem för. Och jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av att förhålla mig ironiskt till, citera eller låna maskulinitet. Jag gillar inte manlig maskulinitet, den ger mig bara dåliga vibbar. Att jag själv har jeans och t-shirt beror enbart på att jag inte orkar tänka för mycket på hur jag klär mig, parat med ett visst mått av feghet och bekvämlighet. Och fattigdom – jag har inte råd med nåt annat, mitt klädkonto är kanske 50 kronor i månaden. So I'm fucked, liksom, på ytan. Och sorgligt unfucked på djupet, men det går ju att fixa.
Marty kallar mig sin prinsessa. Det tycker jag är vackert och snällt sagt. Hon säger att jag är som Marco ser ut. Så vill jag gärna vara, för Marco är en alldeles ljuvlig person. Men jag vet inte, jag. Pia har kallat mig "den mest kvinnliga man hon känner". Tack, tack, men måste jag hyllas i alla tonarter bara för att jag gör det självklara? Jag vill inte ha den där Claes Borgström-glorian, och jag märker ju hur jag upprepar gamla trötta mönster i vardagen, även jag. Det är så enkelt för mig att ta plats, det är en sån skillnad på mig och Barba Sarong, Barba Perser och Barba Valpfett när vi rör oss i det offentliga rummet. Jag tänker inte oja mig om att det är jobbigt att vara man och feminist, för det är det inte. Men jag är medveten om mina privilegier och önskar ingen särbehandling bara för att jag har pillesnopp.
Nej, jag vet inte om jag är mask-ulin. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag inte känner mig hemma någonstans. Jag hör inte hemma bland dagispapporna (en klänning skulle varken göra från eller till), inte bland heteromännen, inte bland byxbögarna, inte bland fjollorna, inte bland transorna, inte bland... Jag älskar dem allihop, för all del. Även om jag av princip hatar män, som sagt. Jag kan avundas dem deras gemenskap, förvisso; jag har alltid känt mig utanför gemenskaper som jag inte vill tillhöra, men jag hör inte hemma. Det är en smula plågsamt, men i grund och botten väldigt skönt. Och jag slipper leka med dockor: se där ännu ett manligt privilegium.
Dahl säger i en intervju i tidskriften: "Varje gång du försöker ringa in det kommer du att hitta ett undantag, det hänger ihop med många olika normer kring ålder, klass, etnicitet, kroppsideal, sexualitet och så vidare. Förenklat kan man väl säga att femmes sällan är straighta, att queer femininitet både leker med och rubbar normativ femininitet, att den är internationell och ofta utmanar samhällets skönhetsideal."
I lambda nordica 1-2/Volym 13 (2008) skriver min vän (ett faktum jag måste framhäva) Matti Ridenfeldt i sin artikel om Lion Kings historia att dragkinging "verkar helt ute" och att "stråkastarljuset har flyttats över till queerfemininitet och burlesk." Och det märktes ju på Europride, till exempel. I bästa fall kan man se det som ett framsteg - eller också är det bara ett tecken på hur vilken liten landsortsteater Stockholm är. Jag tycker att det är synd, för kungande behövs.
Numret av lambda nordica heter för övrigt "Kungar och drottningar" och är ett slags startskott för forskningsfältet "dragstudier". Det markerar också att tidskriften i fortsättningen är till för att "dryfta, sprida och diskutera homo-, lesbisk-, bi- och transforskning”, alltså inte bara homofrågor. Schyrre av er. Den som vill veta mer om queer femininitet kan här läsa Dahls artikel "Kopior utan original" (titeln är ett Judith Butler-citat om att genus är en kopia utan original) som vill ställa frågan: "...vem imiterar egentligen vem?" Ja, jag undrar lite. Är inte femme en kopia med ett original? Nej, säger Dahl (och Butler), för "kvinnan med stort K finns inte - annat än som ouppnåeligt ideal som vi i bästa fall (här och nu i alla fall) med hjälp av en beauty box och andra teknologier (...) kan efterlikna med varierande framgång."
Det här är också vad Judith Halberstam skriver om i Female Masculinity (Duke University Press 1998): ytterändarna på spektrumet maskulin-feminin (man-kvinna) är det som utgör dikotomin, och just det att de är så ouppnåeliga gör paradoxalt nog också att dikotomin blir livskraftig och flexibel, går att lägga som en kvävande matris över alla de mellanlägen som vi gestaltar. Och försöker man bana "en tredje väg" genom genusdjungeln så bekräftar man bara dikotomins giltighet. Återstår att gilla läget, fast med en ironisk knorr? We are the Borg. Resistance is futile.
Det är naturligtvis djupt orättvist, men jag kan inte låta bli att tänka: "Typiskt tjejer. Jämt ska de leka med dockor." En av de allra mest uttjatade illustrationerna till artiklar om unga flickors självskadebeteenden eller så är Barbiedockor i olika arrangemang. "Kolla här: så här ser idealet ut och se vad det leder till", liksom. Snälla, kan vi inte få slippa Barbie snart? Femmepositionen är däremot ganska ny, men inger mig lite av samma associationer. Om man ska tolka den som ett självläkande självlekande (jag säger inte att det är rimligt) så blir det svårt att se den som särskilt explosiv. För mig känns den ganska intern, snudd på elitistisk. Tänker jag och inser i samma ögonblick att det är bra förmätet av mig som kukbärare att uttala mig i frågan. Men jag tänker på alla de andra, på de "typiska" heterobrudarna i Nälsta för vilka vägen till ett erövrande av subjektspositionen är så lång den dag de bestämmer sig för att bryta upp. Funkar femmeinismen som strategi för dem, eller riskerar de att bara marschera baklänges in i radhuslängan? Det vore bra om det fanns en genväg, men jag är osäker på om man kan snabbspola förbi hela den gegga som Ulrika Dahl och hennes polare har tvättat av sig.
Själv undrar jag var jag ska (om jag nu ska det) placera mig på den här kartan som (gudskelov) ständigt ritas om. Finns det en queer maskulinitet som jag kan ikläda mig - fast utan yttre attribut? Om det för en utomstående icke-queer heterosexuell kan vara svårt att urskilja en femme så borde det vara ännu svårare att urskilja en som har maskuliniteten som mask, en "mask-ulin". Men jag tror att jag är en sån, vilket gör mig lika osynlig som femmearna (puh, vilken böjning) kan vara. Som bisexuell i ett olikkönat förhållande med en annan bisexuell är jag på ytan ungefär lika explosiv och provocerande som en burk Fanta. Hej, jag är mask-ulin. Eh... Hej. Fint väder vi har i dag.
Jag tänkte en gång när jag såg mina söner springa omkring nakna att jag själv klär ut mig till man när jag klär av mig. Det är faktiskt så jag upplever det. Men jag är maskulin även påklädd, om än på ett rätt mjäkigt vis, om än jag använder mascara ibland. Nån sarong äger jag inte. Min maskulinitet är inte byxbögens (straight-acting bögens), inte byggjobbarens och inte transpersonens. Min ftm-kompis är mycket mer maskulin än jag. Jag skulle kunna kunga precis som en dragking genom att sminka på mig skäggstubb, men känner mig inte lockad av just det experimentet. Då skulle jag hellre transa på heltid i några veckor, för att lära mig ett och annat. Problemet med det vore att även mina barn skulle tvingas ut i rampljuset, och det vill jag inte utsätta dem för. Och jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av att förhålla mig ironiskt till, citera eller låna maskulinitet. Jag gillar inte manlig maskulinitet, den ger mig bara dåliga vibbar. Att jag själv har jeans och t-shirt beror enbart på att jag inte orkar tänka för mycket på hur jag klär mig, parat med ett visst mått av feghet och bekvämlighet. Och fattigdom – jag har inte råd med nåt annat, mitt klädkonto är kanske 50 kronor i månaden. So I'm fucked, liksom, på ytan. Och sorgligt unfucked på djupet, men det går ju att fixa.
Marty kallar mig sin prinsessa. Det tycker jag är vackert och snällt sagt. Hon säger att jag är som Marco ser ut. Så vill jag gärna vara, för Marco är en alldeles ljuvlig person. Men jag vet inte, jag. Pia har kallat mig "den mest kvinnliga man hon känner". Tack, tack, men måste jag hyllas i alla tonarter bara för att jag gör det självklara? Jag vill inte ha den där Claes Borgström-glorian, och jag märker ju hur jag upprepar gamla trötta mönster i vardagen, även jag. Det är så enkelt för mig att ta plats, det är en sån skillnad på mig och Barba Sarong, Barba Perser och Barba Valpfett när vi rör oss i det offentliga rummet. Jag tänker inte oja mig om att det är jobbigt att vara man och feminist, för det är det inte. Men jag är medveten om mina privilegier och önskar ingen särbehandling bara för att jag har pillesnopp.
Nej, jag vet inte om jag är mask-ulin. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag inte känner mig hemma någonstans. Jag hör inte hemma bland dagispapporna (en klänning skulle varken göra från eller till), inte bland heteromännen, inte bland byxbögarna, inte bland fjollorna, inte bland transorna, inte bland... Jag älskar dem allihop, för all del. Även om jag av princip hatar män, som sagt. Jag kan avundas dem deras gemenskap, förvisso; jag har alltid känt mig utanför gemenskaper som jag inte vill tillhöra, men jag hör inte hemma. Det är en smula plågsamt, men i grund och botten väldigt skönt. Och jag slipper leka med dockor: se där ännu ett manligt privilegium.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
