Den tyska författningsdomstolen har bestämt att en f.d. man som genomgått ett juridiskt könsbyte (och alltså numera är kvinna) ändå får fortsätta att vara gift med sin gamla partner (även hon kvinna). Domstolen säger också att lagen som tvingar den som genomgår ett juridiskt könsbyte att skilja sig måste ändras inom ett år. Detta rapporterar SvD, DN och Dagen, som dock har kortat av telegrammet.
I Europa har det hittills bara varit Holland och Belgien som inte har haft regeln om skilsmässa. I Sverige finns regeln kvar som ett rekvisit för juridiskt könsbyte - såklart, eftersom personer av samma kön inte får vara gifta.
Det är dags att ändra på det nu. Och det är dags att avskaffa partnerskapet och införa en könsneutral äktenskapslagstifning. Det är faktisk hög tid att sluta diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet.
Transpersoner måste inkluderas i både lagstiftning som gäller hets mot folkgrupp och hatbrott. De måste få rätt att frysa ner könsceller och inte hindras att genomgå en könskorrigering bara för att de ger uttryck för en vilja att skaffa barn i framtiden. Lagen som förbjuder surrogatmödraskap måste ändras. Transpersoner måste få rätt att välja namn fritt.
Det är, kort sagt, dags för en ny start för Sverige.
Fast med icke-borgerliga förtecken.
Du som vill veta mer om transpersoners situation kan surfa vidare till Lukas Romsons webbplats. Länken hittar du här eller i högerspalten under "Jag läser också". Själv är jag verkligen ingen expert på området, men en av mina bästa vänner som är ts-man har lärt mig mycket, och så försöker jag förkovra mig. Gör det, du med.
torsdag 24 juli 2008
onsdag 23 juli 2008
Smeder utan ässja
I en en debattartikel i DN i dag uppmanar ett gäng högerkristna från den så kallade "tankesmedjan" Claphaminstitutet sin egen folkhälsominister Maria Larsson (kd) att minska antalet skilsmässor. Visserligen minskar antalet separationer enligt Statistiska centralbyrån, och visserligen mår barn till skilda föräldrar inte sämre, (se länk) men det duger väl inte som argument. Nej, nu måste det till krafttag för att slå vakt om den heterosexuella kärnfamiljen.
Hur ska det hela då gå till? Jo, vi ska ge föräldrarna "stöd i parrelationen samtidigt som de får stöd i sitt föräldraskap". Ett sådant "stöd" som redan införts får man anta är vårdnadsbidraget, det som gör att kvinnorna stannar hemma med barnen. Ett annat är väl att återinföra sambeskattningen (ett förslag från kdu) vilket leder till att ännu fler kvinnor tvingas bort från arbetsmarknaden. Bra tänkt! Reaktionärernas politiska förslag motarbetar visserligen det de säger sig vilja uppnå, men det är ju ingen nyhet.
Ett av högerspökena bakom debattartikeln, Magnus Göransson, skrev tidigare i en artikel i Dagen att insemination av lesbiska är ett brott mot FN:s konvention om barns rättigheter. Men inte nog med det: "Värre än brottet mot barnkonventionen är dock sveket mot de barn som blir till vid en sådan insemination. Staten medverkar i så fall aktivt till att individens rötter skärs av. Dessutom tror man att man kan ympa in ett barn i en familjeliknande miljö och hävda att barnet har två mammor. Det är helt enkelt lögn att låta ett barn tro att man kan ha två mammor i stället för en mamma och en pappa."
Jag råkar känna några barn som har två mammor. Stackars dem när de upptäcker att man har ljugit för dem. Tänk, den ena av de där båda mammorna var inte alls en mamma! Visserligen gjorde hon allt som en mamma gör, var allt som en mamma är, men se någon mamma var hon inte. Och var är min pappa? Var är han, the real deal, den där fantastiske förebilden, beskyddaren och lekkamraten som runkade i en plastmugg 1999?
Direktor för Claphaminstitutet är Tuve Skånberg, f.d. riksdagsledamot för kd. Det är en man som vill göra hädelse till ett straffbart brott och motarbeta "diskrimineringen av kreationismen", ni vet den där hitte på-vetenskapen som säger att Bibelns skapelseberättelse är den som gäller och att Darwin hade fel. Han kallar sig f.ö. "professor" fast han inte är det, apropå vetenskaplighet. Och gissa om han är emot samkönade äktenskap?
En annan av artikelförfattarna, Lars-Göran Sundberg, har varit pastor i Elim-församlingen, och var en av talarna när det "tvärpolitiska riksdagsnätverket" Forum för familj och människovärde, lett av kristdemokraten Tuve Skånberg, bjöd in till konferens kring ”nordisk forskning om familj och familjepolitik” i slutet på mars 2006, se artikel i Arbetaren. Vill ni skåda mörkermän i deras löjliga prydno, läs den artikeln.
Ja, så där kan man fortsätta att vända på stenar, men nu gitter jag inte längre. Det kan väl räcka med att konstatera att artikelförfattarna skiter fullständigt i de barn de säger sig värna om. I synnerhet skiter de i de barn som redan i dag lever i regnbågsfamiljer. Och deras recept för att få färre att seppa kommer i själva verket att öka antalet separationer. Forskningen visar ju att de barn vars pappor har tagit ut en större del av föräldraledigheten också har en större chans att få behålla dem i sin närhet. Äsch, de här familjekreationisterna vill bara att allt ska vara som när de var små, när käringen stod vid spisen och mannen gick till jobbet och ingen var bög eller flata eller bi eller transperson öppet. Att deras artikel i DN Debatt kommer så nära Europride är förstås en ren slump.
Hur ska det hela då gå till? Jo, vi ska ge föräldrarna "stöd i parrelationen samtidigt som de får stöd i sitt föräldraskap". Ett sådant "stöd" som redan införts får man anta är vårdnadsbidraget, det som gör att kvinnorna stannar hemma med barnen. Ett annat är väl att återinföra sambeskattningen (ett förslag från kdu) vilket leder till att ännu fler kvinnor tvingas bort från arbetsmarknaden. Bra tänkt! Reaktionärernas politiska förslag motarbetar visserligen det de säger sig vilja uppnå, men det är ju ingen nyhet.
Ett av högerspökena bakom debattartikeln, Magnus Göransson, skrev tidigare i en artikel i Dagen att insemination av lesbiska är ett brott mot FN:s konvention om barns rättigheter. Men inte nog med det: "Värre än brottet mot barnkonventionen är dock sveket mot de barn som blir till vid en sådan insemination. Staten medverkar i så fall aktivt till att individens rötter skärs av. Dessutom tror man att man kan ympa in ett barn i en familjeliknande miljö och hävda att barnet har två mammor. Det är helt enkelt lögn att låta ett barn tro att man kan ha två mammor i stället för en mamma och en pappa."
Jag råkar känna några barn som har två mammor. Stackars dem när de upptäcker att man har ljugit för dem. Tänk, den ena av de där båda mammorna var inte alls en mamma! Visserligen gjorde hon allt som en mamma gör, var allt som en mamma är, men se någon mamma var hon inte. Och var är min pappa? Var är han, the real deal, den där fantastiske förebilden, beskyddaren och lekkamraten som runkade i en plastmugg 1999?
Direktor för Claphaminstitutet är Tuve Skånberg, f.d. riksdagsledamot för kd. Det är en man som vill göra hädelse till ett straffbart brott och motarbeta "diskrimineringen av kreationismen", ni vet den där hitte på-vetenskapen som säger att Bibelns skapelseberättelse är den som gäller och att Darwin hade fel. Han kallar sig f.ö. "professor" fast han inte är det, apropå vetenskaplighet. Och gissa om han är emot samkönade äktenskap?
En annan av artikelförfattarna, Lars-Göran Sundberg, har varit pastor i Elim-församlingen, och var en av talarna när det "tvärpolitiska riksdagsnätverket" Forum för familj och människovärde, lett av kristdemokraten Tuve Skånberg, bjöd in till konferens kring ”nordisk forskning om familj och familjepolitik” i slutet på mars 2006, se artikel i Arbetaren. Vill ni skåda mörkermän i deras löjliga prydno, läs den artikeln.
Ja, så där kan man fortsätta att vända på stenar, men nu gitter jag inte längre. Det kan väl räcka med att konstatera att artikelförfattarna skiter fullständigt i de barn de säger sig värna om. I synnerhet skiter de i de barn som redan i dag lever i regnbågsfamiljer. Och deras recept för att få färre att seppa kommer i själva verket att öka antalet separationer. Forskningen visar ju att de barn vars pappor har tagit ut en större del av föräldraledigheten också har en större chans att få behålla dem i sin närhet. Äsch, de här familjekreationisterna vill bara att allt ska vara som när de var små, när käringen stod vid spisen och mannen gick till jobbet och ingen var bög eller flata eller bi eller transperson öppet. Att deras artikel i DN Debatt kommer så nära Europride är förstås en ren slump.
tisdag 22 juli 2008
"De kan väl äta småkakor?"
Patrick Krassén skriver i SvD i dag om den filantropiska trenden bland ultrarika män i USA. Vad kan vi lära oss av den, frågar han sig. Ja, vad kan vi lära oss av de amerikanska kapitalisterna? Först roffar de åt sig så mycket de kan genom brutala affärsmetoder och rovdrift på människor och miljö. Sedan ger de tillbaka en del av pengarna genom avdragsgilla donationer till välgörenhet. Det känns ungefär lika trösterikt som Anders Eklunds erkännande i rätten. Hur många barn i afrikanska länder har dött för att västliga läkemedelsjättar har bekämpat billiga bromsmediciner? Ännu har jag inte sett dem be om förlåtelse.
Jag gläds åt att många av de överlevande barnen får en chans till utbildning och sjukvård tack vare donationerna. Men det är inte brist på ekonomiska resurser som är problemet i ”tredje världen”. Problemet är bland annat att diktatorer som Robert Mugabe ägnar sig åt samma sorts roffande som Bill Gates, fast med lite osnyggare metoder som ohöljd plundring och folkmord – sånt vissa kallar ”demokratiunderskott”.
Men det där är ändå bara en ytlig analys av snedfördelningen av jordens samlade tillgångar. Att göra problemet rättvisa skulle kräva en lång epistel om kapitalism, kolonialism, imperialism, slavhandel, handelshinder, vapenindustri, oljekrig… Jag mäktar inte med en sådan övergripande analys, därtill är mina kunskaper för ytliga och min tid alltför begränsad. Jag får trösta mig med att Krasséns analys inte heller är så djuplodande, precis. Men jag vill nog ändå påstå att välgörenhet inte är rätt metod för att råda bot på problemet – någon däremot?
Krassén beklagar att vi i Sverige har en sån brist på förmögenheter och en sammanpressad lönestruktur. Här har ”förkovran och sparande (…) bestraffats med höga marginalskatter och förmögenhetsskatt.” Annat är det i USA, där ”den som lyckats i samhället, som genom arbete, innovation och företagsamhet tjänat goda pengar”. Ja, stackars Fredrik Lundberg. Han hade bara råd att spela bort 22,4 miljoner på börsen nyligen genom en misslyckad spekulation i Svenska Handelsbanken. Man förstår att han inte vill dela ut kokosbollar i Darfur.
Jag gläds åt att många av de överlevande barnen får en chans till utbildning och sjukvård tack vare donationerna. Men det är inte brist på ekonomiska resurser som är problemet i ”tredje världen”. Problemet är bland annat att diktatorer som Robert Mugabe ägnar sig åt samma sorts roffande som Bill Gates, fast med lite osnyggare metoder som ohöljd plundring och folkmord – sånt vissa kallar ”demokratiunderskott”.
Men det där är ändå bara en ytlig analys av snedfördelningen av jordens samlade tillgångar. Att göra problemet rättvisa skulle kräva en lång epistel om kapitalism, kolonialism, imperialism, slavhandel, handelshinder, vapenindustri, oljekrig… Jag mäktar inte med en sådan övergripande analys, därtill är mina kunskaper för ytliga och min tid alltför begränsad. Jag får trösta mig med att Krasséns analys inte heller är så djuplodande, precis. Men jag vill nog ändå påstå att välgörenhet inte är rätt metod för att råda bot på problemet – någon däremot?
Krassén beklagar att vi i Sverige har en sån brist på förmögenheter och en sammanpressad lönestruktur. Här har ”förkovran och sparande (…) bestraffats med höga marginalskatter och förmögenhetsskatt.” Annat är det i USA, där ”den som lyckats i samhället, som genom arbete, innovation och företagsamhet tjänat goda pengar”. Ja, stackars Fredrik Lundberg. Han hade bara råd att spela bort 22,4 miljoner på börsen nyligen genom en misslyckad spekulation i Svenska Handelsbanken. Man förstår att han inte vill dela ut kokosbollar i Darfur.
söndag 20 juli 2008
Bevare oss för familjen
”Det finns lika många åsikter som människor”, brukade min forne terapeut säga. (Det är nog att underskatta antalet åsikter.) Något som tyvärr är ovanligare, rentav en bristvara, är människor med väl underbyggda åsikter. Dilsa Demirbag-Sten, som i DN Söndag torgför en alarmistisk syn på den svenska förskolan, är ett exempel på det senare. Jag ska försöka korrigera bilden för den som inte nöjer sig med löst tyckande. Som referens har jag använt den kursbok som används på Pedagogiska institutionen där jag läser: ”Barndomspsykologi – Utveckling i en förändrad värld” av Dion Sommer (Runa förlag 2005).
Åsikt:
”Om det tidigare var en förälder som var frånvarande, så är båda nu borta från barnen större delen av deras vakna tid. Det är numera pedagoger som träffar barnen. Under utvecklingssamtal berättar de för föräldrarna hur de uppfattar barnens utveckling och emotionella tillstånd.”
Fakta:
Andersen och Hestbæk (1999) anger att den genomsnittliga tid som danska barn mellan tre och fem år vistas i förskolan är sju timmar. En tredjedel är där högst sex timmar per dag, medan elva procent är på dagis upp till nio timmar och bara två procent över nio timmar. Flera andra undersökningar (t.ex. Christensen 2000) visar samma sak.
Och nu ska jag komma med en åsikt som inte är vetenskapligt underbyggd: enligt min erfarenhet (mina fem barn har gått eller går på dagis) är samtalen mellan föräldrar och pedagoger är inte begränsade till utvecklingssamtalen. I själva verket för vi en ständig dialog.
Åsikt:
”De flesta föräldrar vet att det inte är bra för barn att för tidigt tillbringa långa dagar på förskolan.”
Fakta:
En svensk undersökning (Andersson 1992) som har följt barn upp till 13-årsåldern påvisar många positiva konsekvenser av att börja tidigt på dagis. Man undersökte både skolprestationer och sociala och känslomässiga parametrar för tre grupper av barn: de som hade börjat på dagis inom det första levnadsåret, de som hade börjat senare och de som hade varit hemma hos modern.
Slutsatserna av undersökningen var att barn som börjat tidigt var mer oberoende, mindre oroliga och mindre aggressiva än de andra barnen. De bedömdes dessutom av kamrater och lärare som mest socialt kompetenta och de presterade bäst i skolan.
Fler fakta:
Hos danska barn som vistas på förskolan mer än 9 timmar per dag kan man spåra negativa konsekvenser. Men de barn som har olika beteendeproblem utgör bara 1,3 % av samtliga 6 000 barn i undersökningen, och här skiljer sig även familjebakgrunden från övriga barns. Citat från Sommer: ”Ett osedvanligt högt antal timmar i förskolan kan därför inte – med utgångspunkt i denna danska långtidsundersökning – i sig förklara dessa barns annorlunda temperament och beteende. Men sambandet existerar och samverkar sannolikt med särskilda förhållanden i barnens familjer. Extremt många timmar i förskolan måste mot denna bakgrund betraktas som en medverkande riskfaktor.”
Åsikt:
”Jag tror att min dotter behöver stimuleras i en barnanpassad miljö, men jag är precis lika övertygad om att hon behöver sin far och mor.” (---) ”varför vill alla hämta barnen tidigare om det nu är så bra att vara på förskolan?”
Fakta:
Hur vet Demirbag-Sten att ”alla vill hämta barnen tidigare”? Och om de nu vill det, kan det inte vara för att de vill umgås mer med dem? Det är inte sant, vilket ofta hävdas, att småbarnsföräldrar jobbar för mycket och därmed blir stressade, och att detta påverkar barnen negativt. Det som t.ex. Christoffersen (2000) påpekar är att det viktiga är hur tillfredsställda föräldrarna är med sin situation, ”…hur man tolkar sin livssituation och hur man trivs med den” (Sommer 2005, s. 98). Christoffersen skriver: ”Att föräldrar hade lång arbetstid (båda mer än 40 timmar i veckan), och att barnen var i förskolan mer än 40 timmar i veckan ökade inte risken att försämra barnens välbefinnande”.
Fler fakta:
För barn från underprivilegierade familjer utgör förskolan en beskyddande faktor: de utvecklas bättre där än om de skulle vara hemma. Detta visas i studier av McGurk et al. (1993) och Caughy et al. (1994). Andersson et al. (1993) och Schaffer (1995) kommer till följande slutsatser: ”Generellt trivs barn i förskolan, de lider inte av mödrarnas förvärvsarbete och fäderna har som ett resultat blivit mer involverade i omsorgen av barn.” (Sommer 2005, s. 103).
Den senmoderna förhandlingsfamiljen präglas med än någonsin av en intensiv, känslomässig relation mellan föräldrar och barn. Inte nog med att förskolan är en lika viktig del av barnens utveckling som kärnfamiljen, den kan faktiskt behövas som kontrast till allt det kramiga. Som Urie Bronfenbrenner (1991) citeras i Dion Sommers bok:
”Familjen är först och främst betydelsefull inte bara för att den är en arena för aktiviteter, utan för att de människor som är involverade i dessa är tokiga i varandra. Och detta är helt oumbärligt för barns utveckling. Men det är också väsentligt för barns utveckling att vara tillsammans med människor som inte är lika tokiga i dem, eftersom detta ger barnet möjlighet att börja uttrycka vem han eller hon är och göra saker som han eller hon har lust att göra.”
Hurra för familjen, alltså. Och bevare oss för den. Hurra för förskolan. Och bevare oss för en dålig förskola – där håller jag med Dilsa Demirbag-Sten. För låg personaltäthet är inte bra.
Men jag är inte riktigt klar än. Jag vill tycka lite om Demirbag-Stens tyckande. Hon tycker att kvinnor i Sverige ”inte tvingas välja mellan karriär och barn”. Jag tycker att kvinnor tvingas till det i långt högre utsträckning än män. Fakta? Tja, kolla på statistiken över antalet kvinnor i höga chefspositioner: den är mycket låg, och sjunkande. Se på den könsuppdelade arbetsmarknaden. Se på hur många män som tar ut sin lagstadgade del av föräldraförsäkringen. Det är bara att surfa in på SCB:s webbplats om ni inte tror mig.
Dilsa Demirbag-Sten sällar sig till den stora skara som vill problematisera den senmoderna kärnfamiljens livssituation, som hävdar att barn far illa för att deras föräldrar dumpar dem på dagis alldeles för länge. Men som forskningen visar är hon ute i ogjort väder. Jag tror (med betoning på tror) att barn i dag har det oändligt mycket bättre än hur barn hade det när jag var liten. De har en mycket mer nära och kärleksfull relation till sina föräldrar än då, och relationen präglas inte av auktoritetstro och disciplin. Det är skrämmande att Supernanny- och Komet-tänkande får breda ut sig, att man kan se hur major Björklund och hans anhang ligger så rätt i tiden när de vill vrida den bakåt. Det går ett spöke genom Sverige, och det heter Reaktion.
Vi behöver en individuell föräldraförsäkring, inte vårdnadsbidrag. Vi behöver fler och bättre förskolor med ännu bättre utbildad personal, och personalen måste få bättre betalt. Men vi behöver inte ha dåligt samvete för att våra barn går på dagis. Jag hade kunnat låta alla mina barn vara hemma. Men jag ser förskolan som en present till dem.
------------
Referenser
Andersson, B.-E. (1989) The importance of public day-care for preschool children’s later development. I Child Development, 60, 857-866
Andersen, D. & Hestbæk, A.-D. (1999) Børnefamiliernes dagligdag. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet
Bronfenbrenner, U. (1991): Comments on the Nordic project. At the symposium on modern childhood: On the everyday life and socialisation of young children in modern welfare states. The International Society for the Study of Behavioural Development. 11 Biennial Mettings, Minneapolis, USA.
Caughy, M.O. et al. (1994) Day-care participation as a protective factor in the cognitive development of low-income children.I Child Development, 65, 457-471
Christensen, E. (2000) Det treårige barn. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet
Christoffersen, M.N. (2000) Will parental work or unemployment influence pre-school childrens stress reactions?. Paper for the 10th Nordic Social Policy Research Seminar, Oslo: 17-19 August
McGurk, H., Caplan, M., Hennessy, E. & Moss, P. (1993) Controversy, theory and social context in contemporary day care research. I Journal of Child Psychology, 34:1.
Shaffer, H.R. (1995) Beslut om barn: psykologiska frågor och Svar. Lund: Studentlitteratur
Sommer, D. (2005) Barndomspsykologi – Utveckling i en förändrad värld Andra reviderade utgåvan. Stockholm: Runa
Åsikt:
”Om det tidigare var en förälder som var frånvarande, så är båda nu borta från barnen större delen av deras vakna tid. Det är numera pedagoger som träffar barnen. Under utvecklingssamtal berättar de för föräldrarna hur de uppfattar barnens utveckling och emotionella tillstånd.”
Fakta:
Andersen och Hestbæk (1999) anger att den genomsnittliga tid som danska barn mellan tre och fem år vistas i förskolan är sju timmar. En tredjedel är där högst sex timmar per dag, medan elva procent är på dagis upp till nio timmar och bara två procent över nio timmar. Flera andra undersökningar (t.ex. Christensen 2000) visar samma sak.
Och nu ska jag komma med en åsikt som inte är vetenskapligt underbyggd: enligt min erfarenhet (mina fem barn har gått eller går på dagis) är samtalen mellan föräldrar och pedagoger är inte begränsade till utvecklingssamtalen. I själva verket för vi en ständig dialog.
Åsikt:
”De flesta föräldrar vet att det inte är bra för barn att för tidigt tillbringa långa dagar på förskolan.”
Fakta:
En svensk undersökning (Andersson 1992) som har följt barn upp till 13-årsåldern påvisar många positiva konsekvenser av att börja tidigt på dagis. Man undersökte både skolprestationer och sociala och känslomässiga parametrar för tre grupper av barn: de som hade börjat på dagis inom det första levnadsåret, de som hade börjat senare och de som hade varit hemma hos modern.
Slutsatserna av undersökningen var att barn som börjat tidigt var mer oberoende, mindre oroliga och mindre aggressiva än de andra barnen. De bedömdes dessutom av kamrater och lärare som mest socialt kompetenta och de presterade bäst i skolan.
Fler fakta:
Hos danska barn som vistas på förskolan mer än 9 timmar per dag kan man spåra negativa konsekvenser. Men de barn som har olika beteendeproblem utgör bara 1,3 % av samtliga 6 000 barn i undersökningen, och här skiljer sig även familjebakgrunden från övriga barns. Citat från Sommer: ”Ett osedvanligt högt antal timmar i förskolan kan därför inte – med utgångspunkt i denna danska långtidsundersökning – i sig förklara dessa barns annorlunda temperament och beteende. Men sambandet existerar och samverkar sannolikt med särskilda förhållanden i barnens familjer. Extremt många timmar i förskolan måste mot denna bakgrund betraktas som en medverkande riskfaktor.”
Åsikt:
”Jag tror att min dotter behöver stimuleras i en barnanpassad miljö, men jag är precis lika övertygad om att hon behöver sin far och mor.” (---) ”varför vill alla hämta barnen tidigare om det nu är så bra att vara på förskolan?”
Fakta:
Hur vet Demirbag-Sten att ”alla vill hämta barnen tidigare”? Och om de nu vill det, kan det inte vara för att de vill umgås mer med dem? Det är inte sant, vilket ofta hävdas, att småbarnsföräldrar jobbar för mycket och därmed blir stressade, och att detta påverkar barnen negativt. Det som t.ex. Christoffersen (2000) påpekar är att det viktiga är hur tillfredsställda föräldrarna är med sin situation, ”…hur man tolkar sin livssituation och hur man trivs med den” (Sommer 2005, s. 98). Christoffersen skriver: ”Att föräldrar hade lång arbetstid (båda mer än 40 timmar i veckan), och att barnen var i förskolan mer än 40 timmar i veckan ökade inte risken att försämra barnens välbefinnande”.
Fler fakta:
För barn från underprivilegierade familjer utgör förskolan en beskyddande faktor: de utvecklas bättre där än om de skulle vara hemma. Detta visas i studier av McGurk et al. (1993) och Caughy et al. (1994). Andersson et al. (1993) och Schaffer (1995) kommer till följande slutsatser: ”Generellt trivs barn i förskolan, de lider inte av mödrarnas förvärvsarbete och fäderna har som ett resultat blivit mer involverade i omsorgen av barn.” (Sommer 2005, s. 103).
Den senmoderna förhandlingsfamiljen präglas med än någonsin av en intensiv, känslomässig relation mellan föräldrar och barn. Inte nog med att förskolan är en lika viktig del av barnens utveckling som kärnfamiljen, den kan faktiskt behövas som kontrast till allt det kramiga. Som Urie Bronfenbrenner (1991) citeras i Dion Sommers bok:
”Familjen är först och främst betydelsefull inte bara för att den är en arena för aktiviteter, utan för att de människor som är involverade i dessa är tokiga i varandra. Och detta är helt oumbärligt för barns utveckling. Men det är också väsentligt för barns utveckling att vara tillsammans med människor som inte är lika tokiga i dem, eftersom detta ger barnet möjlighet att börja uttrycka vem han eller hon är och göra saker som han eller hon har lust att göra.”
Hurra för familjen, alltså. Och bevare oss för den. Hurra för förskolan. Och bevare oss för en dålig förskola – där håller jag med Dilsa Demirbag-Sten. För låg personaltäthet är inte bra.
Men jag är inte riktigt klar än. Jag vill tycka lite om Demirbag-Stens tyckande. Hon tycker att kvinnor i Sverige ”inte tvingas välja mellan karriär och barn”. Jag tycker att kvinnor tvingas till det i långt högre utsträckning än män. Fakta? Tja, kolla på statistiken över antalet kvinnor i höga chefspositioner: den är mycket låg, och sjunkande. Se på den könsuppdelade arbetsmarknaden. Se på hur många män som tar ut sin lagstadgade del av föräldraförsäkringen. Det är bara att surfa in på SCB:s webbplats om ni inte tror mig.
Dilsa Demirbag-Sten sällar sig till den stora skara som vill problematisera den senmoderna kärnfamiljens livssituation, som hävdar att barn far illa för att deras föräldrar dumpar dem på dagis alldeles för länge. Men som forskningen visar är hon ute i ogjort väder. Jag tror (med betoning på tror) att barn i dag har det oändligt mycket bättre än hur barn hade det när jag var liten. De har en mycket mer nära och kärleksfull relation till sina föräldrar än då, och relationen präglas inte av auktoritetstro och disciplin. Det är skrämmande att Supernanny- och Komet-tänkande får breda ut sig, att man kan se hur major Björklund och hans anhang ligger så rätt i tiden när de vill vrida den bakåt. Det går ett spöke genom Sverige, och det heter Reaktion.
Vi behöver en individuell föräldraförsäkring, inte vårdnadsbidrag. Vi behöver fler och bättre förskolor med ännu bättre utbildad personal, och personalen måste få bättre betalt. Men vi behöver inte ha dåligt samvete för att våra barn går på dagis. Jag hade kunnat låta alla mina barn vara hemma. Men jag ser förskolan som en present till dem.
------------
Referenser
Andersson, B.-E. (1989) The importance of public day-care for preschool children’s later development. I Child Development, 60, 857-866
Andersen, D. & Hestbæk, A.-D. (1999) Børnefamiliernes dagligdag. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet
Bronfenbrenner, U. (1991): Comments on the Nordic project. At the symposium on modern childhood: On the everyday life and socialisation of young children in modern welfare states. The International Society for the Study of Behavioural Development. 11 Biennial Mettings, Minneapolis, USA.
Caughy, M.O. et al. (1994) Day-care participation as a protective factor in the cognitive development of low-income children.I Child Development, 65, 457-471
Christensen, E. (2000) Det treårige barn. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet
Christoffersen, M.N. (2000) Will parental work or unemployment influence pre-school childrens stress reactions?. Paper for the 10th Nordic Social Policy Research Seminar, Oslo: 17-19 August
McGurk, H., Caplan, M., Hennessy, E. & Moss, P. (1993) Controversy, theory and social context in contemporary day care research. I Journal of Child Psychology, 34:1.
Shaffer, H.R. (1995) Beslut om barn: psykologiska frågor och Svar. Lund: Studentlitteratur
Sommer, D. (2005) Barndomspsykologi – Utveckling i en förändrad värld Andra reviderade utgåvan. Stockholm: Runa
lördag 19 juli 2008
Detta måste vara dumhet
På SvD:s ledarsida refererar Paulina Neuding ett uttalande från Dalapolisens Leif Nykvist, där han säger att Anders Eklund verkar ha varit oberörd och i avsaknad av ånger under utredningen om mordet på Engla. Detta måste vara ondska kan man läsa i ingressen.
”Den rättspsykiatriska undersökningen visar att Anders Eklund inte är psykiskt sjuk. Därmed återstår bara frågor”, avslutar Neuding sin korta artikel. Men svaret har hon ju redan givit?
Om man är psykiskt sjuk, till exempel har vanföreställningar som att Säpo har monterat in radiosändare i ens tänder, så kan man inte dömas till fängelse i Sverige. Anders Eklund är uppenbarligen inte så fjärmad från verkligheten, vilket gör Neuding förvirrad. Det måste vara nåt fel här. Hur kan man begå såna grymheter utan att vara psykiskt sjuk?
Tja, titta på vad som hände i Rwanda. Tänk på dr Mengele, massakern i Song My, eller hur CIA torterar sina fångar genom att dränka dem och sedan, i bästa fall, återuppliva dem. Det är mycket vanligare att grymheter begås av människor som inte är psykiskt sjuka än motsatsen.
Anders Eklund är inget monster, ty monster finns inte. Han är inte ”ond”, för onda människor finns inte. Det finns förvisso monstruösa, ondskefulla gärningar, men begreppet ”ondska” är totalt oanvändbart som analysinstrument. Han får oss att ruska på huvudet, jo. Men vad gör vi när vi har ruskat färdigt? Går vidare och glömmer hela saken, förmodligen. Vi har ju läget klart för oss, precis som Neuding.
Jag skulle vilja se någon enda journalist sikta lite högre, inte bara skynda sig över till de godas och upprördas sida. Ja, inte Neuding, men någon annan. Ett exempel på en analys som går långt i sin strävan efter att förstå det mänskliga psyket hittar ni här, i artikeln Vi är våra relationer. Det är Tor Wennerberg som redogör för begreppet mentalisering. Ett kort citat: ” Ett barn som inte får sina känslotillstånd speglade i anknytningsrelationen får inte full tillgång till sitt inre liv, till sitt verkliga själv. I stället för en rik känslomässig inre värld kommer den bristande mentaliseringsförmågan att resultera i smärtsamma upplevelser av inre tomhet, av mer eller mindre uttalad identitetslöshet, i kombination med en oförmåga att leva sig in i och förstå andras mentala tillstånd. Den psykiska världen, egna och andras känslor, vilja och önskningar, förblir helt eller delvis sluten och otillgänglig, vilket kan skapa en upplevelse av att vara utestängd från det verkliga livet, av att leva "som om", avskuren från kontakt med livets djupare källflöden.”
Jag tror inte att detta heller är den enda förklaringen till varför vissa blir ”onda”. Det är en delförklaring och som sådan måste den kompletteras med andra analysmodeller. Men om vi på allvar vill försöka motverka att fler som Engla mördas, måste vi försöka tänka i de här banorna, inte bara dra till med oanvändbara stämplar som ”ondska”, för detta måste vara dumhet.
”Den rättspsykiatriska undersökningen visar att Anders Eklund inte är psykiskt sjuk. Därmed återstår bara frågor”, avslutar Neuding sin korta artikel. Men svaret har hon ju redan givit?
Om man är psykiskt sjuk, till exempel har vanföreställningar som att Säpo har monterat in radiosändare i ens tänder, så kan man inte dömas till fängelse i Sverige. Anders Eklund är uppenbarligen inte så fjärmad från verkligheten, vilket gör Neuding förvirrad. Det måste vara nåt fel här. Hur kan man begå såna grymheter utan att vara psykiskt sjuk?
Tja, titta på vad som hände i Rwanda. Tänk på dr Mengele, massakern i Song My, eller hur CIA torterar sina fångar genom att dränka dem och sedan, i bästa fall, återuppliva dem. Det är mycket vanligare att grymheter begås av människor som inte är psykiskt sjuka än motsatsen.
Anders Eklund är inget monster, ty monster finns inte. Han är inte ”ond”, för onda människor finns inte. Det finns förvisso monstruösa, ondskefulla gärningar, men begreppet ”ondska” är totalt oanvändbart som analysinstrument. Han får oss att ruska på huvudet, jo. Men vad gör vi när vi har ruskat färdigt? Går vidare och glömmer hela saken, förmodligen. Vi har ju läget klart för oss, precis som Neuding.
Jag skulle vilja se någon enda journalist sikta lite högre, inte bara skynda sig över till de godas och upprördas sida. Ja, inte Neuding, men någon annan. Ett exempel på en analys som går långt i sin strävan efter att förstå det mänskliga psyket hittar ni här, i artikeln Vi är våra relationer. Det är Tor Wennerberg som redogör för begreppet mentalisering. Ett kort citat: ” Ett barn som inte får sina känslotillstånd speglade i anknytningsrelationen får inte full tillgång till sitt inre liv, till sitt verkliga själv. I stället för en rik känslomässig inre värld kommer den bristande mentaliseringsförmågan att resultera i smärtsamma upplevelser av inre tomhet, av mer eller mindre uttalad identitetslöshet, i kombination med en oförmåga att leva sig in i och förstå andras mentala tillstånd. Den psykiska världen, egna och andras känslor, vilja och önskningar, förblir helt eller delvis sluten och otillgänglig, vilket kan skapa en upplevelse av att vara utestängd från det verkliga livet, av att leva "som om", avskuren från kontakt med livets djupare källflöden.”
Jag tror inte att detta heller är den enda förklaringen till varför vissa blir ”onda”. Det är en delförklaring och som sådan måste den kompletteras med andra analysmodeller. Men om vi på allvar vill försöka motverka att fler som Engla mördas, måste vi försöka tänka i de här banorna, inte bara dra till med oanvändbara stämplar som ”ondska”, för detta måste vara dumhet.
tisdag 15 juli 2008
Mörkertal?
Världens ungdomar är mer troende än man kan tro, skriver Dagen, och refererar till en undersökning av det tyska Bertelsmann-institutet. I länder som Nigeria och Guatemala ber 90 % av ungdomarna dagligen, i USA är siffran 57 %. Men så är USA också det stora undantaget från "västvärlden" skriver Bertelsmann. (Man får anta att Israel, där ungdomarna är ännu mer religiösa än sina föräldrar, inte räknas dit trots deltagandet i Eurovision Song Contest.)
Brittiska ungdomar tror oftare på Gud än de äldre generationerna - men reflekterar mindre över sin gudstro. Hm... Kan det hänga ihop? Hur djupgående teologiska grubblerier ungdomarna bär på i Nigeria eller Marocko (där 99 % tror på ett liv efter döden) framgår inte av pressmeddelandet. Annars är det i Europa som ungdomar är mest sekulariserade, vilket knappast förvånar.
Det skulle vara intressant att se en uppföljande långtidsstudie av ungdomars religiositet. Det brukar vara så att man är väldigt säker på sin sak när man är ung, men att tvivlet på den egna rättrådigheten sätter in ju fler erfarenheter man gör. Erfarenheter som t.ex. visar att man själv kan svika, bedra och sälja ut sina ideal, precis som de vuxna som man alltid har fnyst åt. Låt oss kalla det ödmjukhet.
USA är intressant på många sätt. Här är allmänbildningen skrämmande låg bland folk i gemen; be en amerikan visa Israel på en karta, och han pekar på Australien. Många tror på allvar att evolutionen är en myt, att varje amerikan bör bära vapen och att det är rätt att avliva kriminella. Det är också ett högerkristet land där Arne Imsens mest svavelosande predikningar skulle framstå som beskedliga i jämförelse med många televangelisters.
Och här saknar jag en analys av Bertelsmann. Vad är en "kristen"? Vad har en homosexuell komminister i Svenska kyrkan gemensamt med den djupt troende fångvaktare i Texas som sätter infarten i fångens arm där han ligger på avrättningsbritsen? Vad har unga muslimer i Danmark gemensamt med unga muslimer i Marocko? Hur ser deras världsbild ut, vad har de för socioekonomisk bakgrund, vilken är deras framtidstro? Jag misstänker att upplysning, materiellt välstånd och ökad jämlikhet/jämställdhet i samhället verkar sekulariserande. Om alltså oväntat många ungdomar runtom i världen är (ofta oreflekterat) religiösa så ser jag det som ett tecken på att vi har mycket kvar att göra.
Brittiska ungdomar tror oftare på Gud än de äldre generationerna - men reflekterar mindre över sin gudstro. Hm... Kan det hänga ihop? Hur djupgående teologiska grubblerier ungdomarna bär på i Nigeria eller Marocko (där 99 % tror på ett liv efter döden) framgår inte av pressmeddelandet. Annars är det i Europa som ungdomar är mest sekulariserade, vilket knappast förvånar.
Det skulle vara intressant att se en uppföljande långtidsstudie av ungdomars religiositet. Det brukar vara så att man är väldigt säker på sin sak när man är ung, men att tvivlet på den egna rättrådigheten sätter in ju fler erfarenheter man gör. Erfarenheter som t.ex. visar att man själv kan svika, bedra och sälja ut sina ideal, precis som de vuxna som man alltid har fnyst åt. Låt oss kalla det ödmjukhet.
USA är intressant på många sätt. Här är allmänbildningen skrämmande låg bland folk i gemen; be en amerikan visa Israel på en karta, och han pekar på Australien. Många tror på allvar att evolutionen är en myt, att varje amerikan bör bära vapen och att det är rätt att avliva kriminella. Det är också ett högerkristet land där Arne Imsens mest svavelosande predikningar skulle framstå som beskedliga i jämförelse med många televangelisters.
Och här saknar jag en analys av Bertelsmann. Vad är en "kristen"? Vad har en homosexuell komminister i Svenska kyrkan gemensamt med den djupt troende fångvaktare i Texas som sätter infarten i fångens arm där han ligger på avrättningsbritsen? Vad har unga muslimer i Danmark gemensamt med unga muslimer i Marocko? Hur ser deras världsbild ut, vad har de för socioekonomisk bakgrund, vilken är deras framtidstro? Jag misstänker att upplysning, materiellt välstånd och ökad jämlikhet/jämställdhet i samhället verkar sekulariserande. Om alltså oväntat många ungdomar runtom i världen är (ofta oreflekterat) religiösa så ser jag det som ett tecken på att vi har mycket kvar att göra.
fredag 11 juli 2008
Gnäll mer, snälla!
I DN Kultur i dag har Anna Hallberg skrivit väldigt bra om hur man avfärdar (kvinnors) synpunkter på "livspusslet", d.v.s. jämställdhetsfrågor, som "gnäll".
För det är jämställdhet det handlar om. Att det så sällan är män som inte tycker sig få tillvaron att gå ihop är nog ingen sluddelivump, liksom. De kör bara på. Att det innebär att de kvinnor som av någon anledning står ut med dem missar sina karriärmöjligheter och får bära nästan hela bördan av hushållsarbete och dagisforslande är smällar man får ta. Det gör de så gärna, männen alltså. Men kanske tröstar de stundom käringen med en blomsterkvast. Det kan hon väl vara värd.
Det märkliga är inte att kvinnor "gnäller". Det märkliga är att de inte mal ner sina män i köttkvarnar. En annan märklig sak är att männen i så hög grad avstår från att vara med sina barn. Jag kan inte för mitt liv begripa varför. Här har du en nyfödd bebis, ett underbart litet hjälplöst och kompetent människokräk. Du kan få gosa dygnet runt med detta mirakel av skärt hull, möta en fullständigt ren människovarelse, se hur det barn du satte till världen varenda dag erövrar den. Varenda dag, fattar du? Varenda dag.
Och så TACKAR DU NEJ?! Jag tycker synd om dig - och om dina barn och deras mamma. Idiot! Fattar du inte att den här chansen aldrig kommer igen? Nähä, du ska sitta på det där mötet. Med andra framtarmsbärare som sitter där och smygfjärtar under Power Point-presentationen. Äsch, jag tycker bara nästan synd om dig.
Vi har en ekonomisk underbyggnad, en samhällsstruktur och maktordning som inbegriper genus, klass, etnicitet, funktion, ålder och en del annat. Den gör det lätt för män att skita i sina barn. Den gör det svårt för barn att ha fungerande pappor. Den gör det svårt för kvinnor att göra nåt vettigt av sina liv - särskilt om de väljer att skaffa barn. Om detta bör man "gnälla" dag och natt.
För det är jämställdhet det handlar om. Att det så sällan är män som inte tycker sig få tillvaron att gå ihop är nog ingen sluddelivump, liksom. De kör bara på. Att det innebär att de kvinnor som av någon anledning står ut med dem missar sina karriärmöjligheter och får bära nästan hela bördan av hushållsarbete och dagisforslande är smällar man får ta. Det gör de så gärna, männen alltså. Men kanske tröstar de stundom käringen med en blomsterkvast. Det kan hon väl vara värd.
Det märkliga är inte att kvinnor "gnäller". Det märkliga är att de inte mal ner sina män i köttkvarnar. En annan märklig sak är att männen i så hög grad avstår från att vara med sina barn. Jag kan inte för mitt liv begripa varför. Här har du en nyfödd bebis, ett underbart litet hjälplöst och kompetent människokräk. Du kan få gosa dygnet runt med detta mirakel av skärt hull, möta en fullständigt ren människovarelse, se hur det barn du satte till världen varenda dag erövrar den. Varenda dag, fattar du? Varenda dag.
Och så TACKAR DU NEJ?! Jag tycker synd om dig - och om dina barn och deras mamma. Idiot! Fattar du inte att den här chansen aldrig kommer igen? Nähä, du ska sitta på det där mötet. Med andra framtarmsbärare som sitter där och smygfjärtar under Power Point-presentationen. Äsch, jag tycker bara nästan synd om dig.
Vi har en ekonomisk underbyggnad, en samhällsstruktur och maktordning som inbegriper genus, klass, etnicitet, funktion, ålder och en del annat. Den gör det lätt för män att skita i sina barn. Den gör det svårt för barn att ha fungerande pappor. Den gör det svårt för kvinnor att göra nåt vettigt av sina liv - särskilt om de väljer att skaffa barn. Om detta bör man "gnälla" dag och natt.
tisdag 8 juli 2008
Helvetesdygn
Jag har slitit i flera dygn med ett jättejobb och bara sovit fyra timmar per natt. Nu ska jag göra ännu ett jättejobb på ingen tid alls. Hurra, liksom. Och så har jag tenta i hindi på fredag - vi får väl se om jag klarar den, dåligt förberedd som jag tvingas vara. Så bloggandet ligger nere i några dagar.
lördag 5 juli 2008
F-skatt åt flera?
SvD kommenterar i dag den statliga utredning som har lagts fram gällande förändringar i skatte- och arbetslagstiftningen. I de ogenomtänkta direktiven till utredningen ville regeringen undersöka om det inte gick att förlita sig mer på vad parterna har avtalat. Alltså: om exempelvis ett översättningsbolag kräver att den som vill jobba åt dem skaffar F-skattsedel så ska det väga tyngre än en samlad bedömning av om vederbörande är att betrakta som anställd eller ej. Det ska alltså kvitta om översättaren i fråga bara har en enda arbetsgivare, rättar sig efter bolagets direktiv, inte bedriver verksamheten självständigt och så vidare.
Makten ligger knappast hos översättaren. Den ligger hos översättningsbolaget. Utan F-skatt kan du glömma att få några jobb. Arbetsgivaren slipper därmed undan sociala avgifter, kan minimera sin administration och slipper undan sitt arbetsgivaransvar såsom det regleras i olika lagparagrafer. Så ser ”överenskommelsen” ut, och att maktförhållandet är snedvridet räcker inte – det måste bli ännu mer snedvridet.
Utredarna ger delvis regeringen bakläxa. Man anser till exempel inte att EU-reglerna om ”ekonomisk verksamhet” ska gälla i Sverige, däremot kan man lätta på bestämmelserna om en eller flera arbetsgivare. Inte för att det spelar någon roll i praktiken. Översättningsbolagen (och naturligtvis en hel drös andra företag i vitt skilda branscher) struntar i att de redan i dag bryter mot lagen, och översättarna vågar inte driva saken till arbetsdomstol. Det finns ett undantag, och det var när vi som arbetade åt dåvarande FilmNet lyckades få ett slags avgångsvederlag när de sparkade oss. Vi var visserligen inte anställda, men ändå. Vi fick pengar som om vi hade varit anställda - vilket vi inte var, betonades i formuleringen från FilmNet - men ändå. Stålar fick vi. Och detta berodde på att vi hotade med AD.
De förslag som utredningen lägger fram är ett steg i rätt riktning, anser SvD:s Patrick Krassén på ledarplats. Han beklagar att ”vurmen för anställningstrygghet” har motverkat några mer långtgående förändringar. Det ska framgent bara bli som regeringen ville: det som har avtalats mellan parterna ska gälla. Jag kan inte påstå att jag ligger utslagen på golvet av förvåning. En borgerlig regering vill såklart stärka arbetsgivarnas makt ännu mer.
Jag är glad att jag inte jobbar på något av de slavskepp som tidigare har varit mina ”uppdragsgivare”. Och jag tycker synd om de stackare som får jobba livet ur sig för att komma upp i en trappstädares lön. De kan givetvis inte leverera textremsor av en kvalitet som de själva vill ha om de inte vill hamna under existensminimum – eller få sparken. Nej, förlåt, de kan ju inte få sparken. Deras ”företag” får bara inte längre några uppdrag. Jag hoppas att Patrick Krassén har F-skattsedel.
Makten ligger knappast hos översättaren. Den ligger hos översättningsbolaget. Utan F-skatt kan du glömma att få några jobb. Arbetsgivaren slipper därmed undan sociala avgifter, kan minimera sin administration och slipper undan sitt arbetsgivaransvar såsom det regleras i olika lagparagrafer. Så ser ”överenskommelsen” ut, och att maktförhållandet är snedvridet räcker inte – det måste bli ännu mer snedvridet.
Utredarna ger delvis regeringen bakläxa. Man anser till exempel inte att EU-reglerna om ”ekonomisk verksamhet” ska gälla i Sverige, däremot kan man lätta på bestämmelserna om en eller flera arbetsgivare. Inte för att det spelar någon roll i praktiken. Översättningsbolagen (och naturligtvis en hel drös andra företag i vitt skilda branscher) struntar i att de redan i dag bryter mot lagen, och översättarna vågar inte driva saken till arbetsdomstol. Det finns ett undantag, och det var när vi som arbetade åt dåvarande FilmNet lyckades få ett slags avgångsvederlag när de sparkade oss. Vi var visserligen inte anställda, men ändå. Vi fick pengar som om vi hade varit anställda - vilket vi inte var, betonades i formuleringen från FilmNet - men ändå. Stålar fick vi. Och detta berodde på att vi hotade med AD.
De förslag som utredningen lägger fram är ett steg i rätt riktning, anser SvD:s Patrick Krassén på ledarplats. Han beklagar att ”vurmen för anställningstrygghet” har motverkat några mer långtgående förändringar. Det ska framgent bara bli som regeringen ville: det som har avtalats mellan parterna ska gälla. Jag kan inte påstå att jag ligger utslagen på golvet av förvåning. En borgerlig regering vill såklart stärka arbetsgivarnas makt ännu mer.
Jag är glad att jag inte jobbar på något av de slavskepp som tidigare har varit mina ”uppdragsgivare”. Och jag tycker synd om de stackare som får jobba livet ur sig för att komma upp i en trappstädares lön. De kan givetvis inte leverera textremsor av en kvalitet som de själva vill ha om de inte vill hamna under existensminimum – eller få sparken. Nej, förlåt, de kan ju inte få sparken. Deras ”företag” får bara inte längre några uppdrag. Jag hoppas att Patrick Krassén har F-skattsedel.
Förföriska sagor
Svenska kyrkan ska anordna sagoläsning för barn under Prideveckan, rapporterar Dagen – utan att vidare kommentera saken. Detta får en sant kristen person att bli lika irriterad som Jesus ("Den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet"). Dagen använder ju ”…samma inbjudande formuleringar som prideorganisationen har i sin information Det här handlar om förförelse i allra högsta grad där man utsätter barnen och leder dem in i en värld av osundhet och människofientliga värderingar.”
Homo-/bisexualitet är alltså något man förförs till. Så intressant. Själv har jag så länge jag kan minnas varit bisexuell, med undantag för en period när jag levde heterosexuellt (jag var för ful för att få en karl). Jag undrar just vem som förförde mig? Jag är ju praktiskt tagit uppvuxen i en kyrkbänk, med en pappa som läste aftonbön för mig och som sedermera fick venum. Det kan knappast ha varit han. Mor låtsade visserligen bara vara troende för att vara snäll mot honom, men hon var präktigt heterosexuell, liksom mina fem syskon och alla mina vänner när jag var liten. Ändå blev jag förförd. En belöning utfärdas härmed till den som kommer på vem - jag skulle vilja tacka vederbörande.
Men nåja, det kanske finns andra barn som förförs in i synden genom att tvingas lyssna till dessa sagoberättare ”som inte har något annat i sinnet än att beröva den kommande generationen sund och naturlig kunskap om vad exempelvis en familj är.” Låt oss hoppas det.
Vad är då en familj? Nationalencyklopedin Junior förklarar för sina unga läsare att det är ”en liten grupp människor som hör nära ihop. Familjen bygger på att minst två av medlemmarna är gifta med varandra, registrerade partner eller sambor, eller att de är barn, syskon eller släkt med varandra på något annat sätt.” Det var väl tydligt och uttömmande? Skicka det vidare till era barn, kära högerkristna, så att de inte får för sig att en familj är lika med ett heterosexuellt par och deras barn.
Själv tänker jag nog hålla mina barn borta från Svenska kyrkans tält. Jag vill inte riskera att de tar sagor som den nedan på allvar och börjar stympa sig.
----
"Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks. Ty alla skall saltas med eld."
Markus 9:42-49
Homo-/bisexualitet är alltså något man förförs till. Så intressant. Själv har jag så länge jag kan minnas varit bisexuell, med undantag för en period när jag levde heterosexuellt (jag var för ful för att få en karl). Jag undrar just vem som förförde mig? Jag är ju praktiskt tagit uppvuxen i en kyrkbänk, med en pappa som läste aftonbön för mig och som sedermera fick venum. Det kan knappast ha varit han. Mor låtsade visserligen bara vara troende för att vara snäll mot honom, men hon var präktigt heterosexuell, liksom mina fem syskon och alla mina vänner när jag var liten. Ändå blev jag förförd. En belöning utfärdas härmed till den som kommer på vem - jag skulle vilja tacka vederbörande.
Men nåja, det kanske finns andra barn som förförs in i synden genom att tvingas lyssna till dessa sagoberättare ”som inte har något annat i sinnet än att beröva den kommande generationen sund och naturlig kunskap om vad exempelvis en familj är.” Låt oss hoppas det.
Vad är då en familj? Nationalencyklopedin Junior förklarar för sina unga läsare att det är ”en liten grupp människor som hör nära ihop. Familjen bygger på att minst två av medlemmarna är gifta med varandra, registrerade partner eller sambor, eller att de är barn, syskon eller släkt med varandra på något annat sätt.” Det var väl tydligt och uttömmande? Skicka det vidare till era barn, kära högerkristna, så att de inte får för sig att en familj är lika med ett heterosexuellt par och deras barn.
Själv tänker jag nog hålla mina barn borta från Svenska kyrkans tält. Jag vill inte riskera att de tar sagor som den nedan på allvar och börjar stympa sig.
----
"Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks. Ty alla skall saltas med eld."
Markus 9:42-49
onsdag 2 juli 2008
Göran beskyddas av Gud
”Suckan har blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.” Ja, så lyder Jobs klagan i den förra bibelöversättningen. En som däremot inte har anledning att klaga är Göran Skytte, ty han beskyddas av Gud. Inte bara en gång, utan två, har han landat på huvudet efter att ha blivit påkörd. Men båda gångerna har han räddats av sin portfölj, innehållande sex exemplar av hans bok ”Omvänd”. Göran ser Guds hand bakom dessa vurpor med lyckligt slut. Om detta kan man läsa i Dagen.
Job, å andra sidan, var också en mycket gudfruktig och framgångsrik man, men honom gick det sämre för, ty ondskans makter ville pröva honom. Han hade haft allt, men fråntogs rubbet. Nu satt han täckt med bölder på en askhög och jämrade sig. Skulle han vika från tron? Ladbrokes hade nog satt en slant på det.
Ni kanske minns hur Runar en gång påstod att om Jesus hade levat i dag så hade han gått på Spy Bar. Och han hade säkert kört en vräkig bil med tv i nackstöden till ungarna, precis som Runar. Han hade kanske rentav haft några kissnödiga ungar som satt och tjatade i baksätet, trots Pokémonfilmen. Nu har väl Runar inte precis uppfunnit den djupa tallriken (som Martina brukar säga), men Skytte kan man väl begära lite mer av? Nähä, tydligen inte.
Jag har alltid gillat historien om Job. Och jag har alltid föraktat framgångsevangelister som hävdar att just de gynnas av högre makter. Deras självgodhet är så cynisk att man inte kan ta något de säger på allvar. Skulle Gud skona Göran Skytte men spola bort Bamseklubben i en tsunami? Det skulle fordra att Gud vore allsmäktig, men knappast god. Eller god, men knappast allsmäktig – teodicéproblemet väljer Skytte att blunda för. Hårt.
Jag är glad för Göran Skyttes skull. Det är bra att han mår bra nu. Det är bra att han inte tog livet av sig. Det är bra att han får fortsätta att vara framgångsrik, fast nu i en delvis ny domän. Och jag förstår hans nyfrälsta entusiasm. Men det är rätt motbjudande att höra honom uttala sig om ondska och godhet och Guds hand.
Det är nästan så att man önskar honom ett par präktiga bölder.
Job, å andra sidan, var också en mycket gudfruktig och framgångsrik man, men honom gick det sämre för, ty ondskans makter ville pröva honom. Han hade haft allt, men fråntogs rubbet. Nu satt han täckt med bölder på en askhög och jämrade sig. Skulle han vika från tron? Ladbrokes hade nog satt en slant på det.
Ni kanske minns hur Runar en gång påstod att om Jesus hade levat i dag så hade han gått på Spy Bar. Och han hade säkert kört en vräkig bil med tv i nackstöden till ungarna, precis som Runar. Han hade kanske rentav haft några kissnödiga ungar som satt och tjatade i baksätet, trots Pokémonfilmen. Nu har väl Runar inte precis uppfunnit den djupa tallriken (som Martina brukar säga), men Skytte kan man väl begära lite mer av? Nähä, tydligen inte.
Jag har alltid gillat historien om Job. Och jag har alltid föraktat framgångsevangelister som hävdar att just de gynnas av högre makter. Deras självgodhet är så cynisk att man inte kan ta något de säger på allvar. Skulle Gud skona Göran Skytte men spola bort Bamseklubben i en tsunami? Det skulle fordra att Gud vore allsmäktig, men knappast god. Eller god, men knappast allsmäktig – teodicéproblemet väljer Skytte att blunda för. Hårt.
Jag är glad för Göran Skyttes skull. Det är bra att han mår bra nu. Det är bra att han inte tog livet av sig. Det är bra att han får fortsätta att vara framgångsrik, fast nu i en delvis ny domän. Och jag förstår hans nyfrälsta entusiasm. Men det är rätt motbjudande att höra honom uttala sig om ondska och godhet och Guds hand.
Det är nästan så att man önskar honom ett par präktiga bölder.
tisdag 1 juli 2008
Om att ångra tolv miljoner misstag
Jag drömmer om hindi. Fraser och ord far igenom mitt huvud hela tiden och jag minns eller försöker minnas hur de stavas på devanagari. Jag bär med mig min bok och läser den så fort jag hinner. Jag har en ganska tjock bunt med små kort med hindi på ena sidan och det svenska på den andra: ett klassiskt sätt att nöta in glosor.
Det är väldigt intressant och roligt - och en smula skrämmande. Jag märker ju hur min hjärna blir mer eller mindre kapad av de här upprepningarna. Tänk er då att upprepa ett mantra 1 728 gånger om dagen: Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare...
Om du inte upprepar mantrat en gång för varje kula på radband, alltså 108 gånger, minst 16 gånger om dagen, så är du rökt. Men om du gör det så renar du ditt sinne och frigör dig från illusionen att du är din kropp. Det är som att duscha, säger de. (Försök duscha 1 728 gånger om dagen.) Om man sover sju timmar per natt (vilket är max i rörelsen om man inte är sjuk - man går f.ö. upp halv fyra på morgonen och äter frukost först klockan åtta) så blir det 1 020 minuter över för dessa 1 728 mantran. Räkna bort tiden du äter eller ägnar dig åt studier. Det är lätt att inse att så gott som all ledig tid måste ägnas åt mantrat.
Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Ett mantra blir därför snabbt beroendeframkallande. Och inte nog med att hjärnans belöningssystem blir kapat av mantrat, precis som det kapas av exempelvis alkohol; man börjar frukta vad som ska hända om man slutar. Det är också svårt att tänka sammanhängande med detta mantra ständigt brusande i skallen. Och tänk dig nu att du har hållit på så där i ett antal år. Kan du då säga dig att du bara har varit lurad? Det kostar på, lindrigt sagt. En av mina vänner hoppade av sekten efter 20 år, lite drygt tolv och en halv miljon mantran efter att han blev initierad. Jag har inte frågat om han ångrar sig. Är det alls möjligt att göra det?
I USA blev ISKCON (The International Society for Krishna Consciousness) för några år sedan stämda av 550 målsägande från flera länder och dömda att betala 9,5 miljoner dollar i skadestånd. Men det var inte för att de hade kapat folks hjärnor. Det var för att barn hade misshandlats, nekats läkarvård, utsatts för sexuella övergrepp och tvångsgiften i de skolor som denna heliga rörelse driver.
Jag antar att barnen utsattes för ett slags undervisning. Du är inte din kropp, vilket jag nu ska bevisa genom att stoppa in kuken i dig. Du är inte din kropp, men eftersom du envisas med att tro det så ska jag håna dig och skrubba dig med stålull tills du blöder. Du har brutit benet, men du får välför helvete för Krishnas skull gå till skolan ändå. Barfota i snön.
Gråt inte, utan stäng av tankarna på smärtan genom att säga ditt mantra. Då renar du dig från dina oönskade vanor (som att vilja sova och äta ordentligt, leka och ha vinterskor). Då och först då kommer du att förstå vem du är i förhållande till Gud och till den materiella världen. Lycka till!
Det är väldigt intressant och roligt - och en smula skrämmande. Jag märker ju hur min hjärna blir mer eller mindre kapad av de här upprepningarna. Tänk er då att upprepa ett mantra 1 728 gånger om dagen: Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare...
Om du inte upprepar mantrat en gång för varje kula på radband, alltså 108 gånger, minst 16 gånger om dagen, så är du rökt. Men om du gör det så renar du ditt sinne och frigör dig från illusionen att du är din kropp. Det är som att duscha, säger de. (Försök duscha 1 728 gånger om dagen.) Om man sover sju timmar per natt (vilket är max i rörelsen om man inte är sjuk - man går f.ö. upp halv fyra på morgonen och äter frukost först klockan åtta) så blir det 1 020 minuter över för dessa 1 728 mantran. Räkna bort tiden du äter eller ägnar dig åt studier. Det är lätt att inse att så gott som all ledig tid måste ägnas åt mantrat.
Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Ett mantra blir därför snabbt beroendeframkallande. Och inte nog med att hjärnans belöningssystem blir kapat av mantrat, precis som det kapas av exempelvis alkohol; man börjar frukta vad som ska hända om man slutar. Det är också svårt att tänka sammanhängande med detta mantra ständigt brusande i skallen. Och tänk dig nu att du har hållit på så där i ett antal år. Kan du då säga dig att du bara har varit lurad? Det kostar på, lindrigt sagt. En av mina vänner hoppade av sekten efter 20 år, lite drygt tolv och en halv miljon mantran efter att han blev initierad. Jag har inte frågat om han ångrar sig. Är det alls möjligt att göra det?
I USA blev ISKCON (The International Society for Krishna Consciousness) för några år sedan stämda av 550 målsägande från flera länder och dömda att betala 9,5 miljoner dollar i skadestånd. Men det var inte för att de hade kapat folks hjärnor. Det var för att barn hade misshandlats, nekats läkarvård, utsatts för sexuella övergrepp och tvångsgiften i de skolor som denna heliga rörelse driver.
Jag antar att barnen utsattes för ett slags undervisning. Du är inte din kropp, vilket jag nu ska bevisa genom att stoppa in kuken i dig. Du är inte din kropp, men eftersom du envisas med att tro det så ska jag håna dig och skrubba dig med stålull tills du blöder. Du har brutit benet, men du får väl
Gråt inte, utan stäng av tankarna på smärtan genom att säga ditt mantra. Då renar du dig från dina oönskade vanor (som att vilja sova och äta ordentligt, leka och ha vinterskor). Då och först då kommer du att förstå vem du är i förhållande till Gud och till den materiella världen. Lycka till!
söndag 29 juni 2008
KDU och familjepolitiken
"Effekterna av en generation som fått lära sig vad som är rätt och fel går inte att underskatta", skriver Kristdemokratiska Ungdomsförbundet på sin hemsida, där de presenterar ett förslag om livskunskap som obligatoriskt skolämne. Alltså: man lär en hel generation vad som är rätt och fel (förslagsvis med kristdemokratiska värderingar som grund). Men effekterna går inte att underskatta. Om man till exempel anser att undervisningen knappt får någon effekt alls har man tagit i för lite. Den måste anses vara försumbar. Anser man att den är försumbar är den i själva verket obefintlig. Anser man att den är obefintlig, tja... Då är väl hela frågan felställd.
Jag kan inte annat än hålla med. Det är ingen idé att säga "Det här är rätt" (enligt kristdemokratiska värderingar), till exempel äktenskap mellan Man och Kvinna och "Det här är fel" (enligt samma värderingar), t.ex. samkönade äktenskap. Visserligen går effekten av sådan "undervisning" inte att underskatta, men själva greppet att frikoppla etik från analys av samhälleliga maktstrukturer leder in i dimmorna. Men det är väl dit Kdu vill leda våra skolungdomar.
En som tidigare hade en milt sagt dimmig föreställning om kristen etik är KDU:s nuvarande förbundsordförande Charlie Weimers. Han var enligt Wikipedia som 17-åring med om att grunda det konservativa nätverket Engelbrekt, något som han numera ångrar. Jag antar att han i en eller annan form hade fått undervisning i livskunskap.
Nu vill Weimers, som var med om att peta den anstötlige puggan Erik Slottner från ordförandeposten, fördjupa Kristdemokraternas familjepolitik. Så här skriver han om KDU:s linje: "KDU vill se fler förändringar som breddar familjens handlingsutrymme och önskar att utvidga vårdnadsbidraget så att fler får en reell möjlighet att uttnyttja det. Frivillig sambeskattning är en annan väg att öppna fler alternativ för dagens föräldrar."
Ett ungdomsförbund brukar ha som uppgift att ligga steget före moderpartiet, vara lite radikalare och oräddare i sina förslag. Jag tycker att KDU är ett mycket bra exempel på det. De tydliggör vilka strömningar som ligger i tiden och vart Kristdemokraterna borde styra för att få med sig sina ungdomar. En kristdemokratisk fördjupning innebär alltså en ännu mer fientlig politik mot kvinnorna. Att Sveriges riksdag skulle återinföra sambeskattningen är förstås helt orealistiskt, men det ska nog ses som en markering. KDU vill vrida tillbaka klockorna. Jag hoppas att de så småningom lyckas få med sig moderpartiet på denna linje så att Kristdemokraterna försvinner för gott ur riksdagen. Deras kvinnoförbund lyckades inte "hotta upp" familjepolitiken som de hade önskat på rikstinget, och det är förstås också bra.
Tänk om Erik Slottner hade haft större inflytande i partiet. Då hade de kanske inte motsatt sig könsneutrala äktenskap. Då hade de funnits kvar i rikspolitiken även efter nästa val, och deras obetydliga inflytande på densamma hade kunnat växa. Men jag ska inte överdriva. Effekten av Kristdemokraternas demagogi går nog inte att underskatta.
Jag kan inte annat än hålla med. Det är ingen idé att säga "Det här är rätt" (enligt kristdemokratiska värderingar), till exempel äktenskap mellan Man och Kvinna och "Det här är fel" (enligt samma värderingar), t.ex. samkönade äktenskap. Visserligen går effekten av sådan "undervisning" inte att underskatta, men själva greppet att frikoppla etik från analys av samhälleliga maktstrukturer leder in i dimmorna. Men det är väl dit Kdu vill leda våra skolungdomar.
En som tidigare hade en milt sagt dimmig föreställning om kristen etik är KDU:s nuvarande förbundsordförande Charlie Weimers. Han var enligt Wikipedia som 17-åring med om att grunda det konservativa nätverket Engelbrekt, något som han numera ångrar. Jag antar att han i en eller annan form hade fått undervisning i livskunskap.
Nu vill Weimers, som var med om att peta den anstötlige puggan Erik Slottner från ordförandeposten, fördjupa Kristdemokraternas familjepolitik. Så här skriver han om KDU:s linje: "KDU vill se fler förändringar som breddar familjens handlingsutrymme och önskar att utvidga vårdnadsbidraget så att fler får en reell möjlighet att uttnyttja det. Frivillig sambeskattning är en annan väg att öppna fler alternativ för dagens föräldrar."
Ett ungdomsförbund brukar ha som uppgift att ligga steget före moderpartiet, vara lite radikalare och oräddare i sina förslag. Jag tycker att KDU är ett mycket bra exempel på det. De tydliggör vilka strömningar som ligger i tiden och vart Kristdemokraterna borde styra för att få med sig sina ungdomar. En kristdemokratisk fördjupning innebär alltså en ännu mer fientlig politik mot kvinnorna. Att Sveriges riksdag skulle återinföra sambeskattningen är förstås helt orealistiskt, men det ska nog ses som en markering. KDU vill vrida tillbaka klockorna. Jag hoppas att de så småningom lyckas få med sig moderpartiet på denna linje så att Kristdemokraterna försvinner för gott ur riksdagen. Deras kvinnoförbund lyckades inte "hotta upp" familjepolitiken som de hade önskat på rikstinget, och det är förstås också bra.
Tänk om Erik Slottner hade haft större inflytande i partiet. Då hade de kanske inte motsatt sig könsneutrala äktenskap. Då hade de funnits kvar i rikspolitiken även efter nästa val, och deras obetydliga inflytande på densamma hade kunnat växa. Men jag ska inte överdriva. Effekten av Kristdemokraternas demagogi går nog inte att underskatta.
lördag 28 juni 2008
EM i duschen
Jag läser stundom Johan Esks fotbollskrönikor i DN och tänker på all den idoldyrkan som han och andra ägnar manliga idrottare. Jag tänker på dessa supportrar som målar sig i ansiktet och gråter av glädje när deras förebild gör ännu ett mål. "Det gör ont att möta XX", hör man kommentatorerna säga, fradgande av homoerotiskt begär efter den stenhårda kroppen.
Det är nog förklaringen till att jag är ointresserad av Stokholm Snipers. Ett lag med bara bögar är ju en bra idé, men är det inte roligare att fantisera om intvålade skinkor i duschen när skinkbärarna säger sig vara strejta? Jo, mycket. Jag vet, det är den gamla trötta bögdrömmen om smygisen som proselyt - so shoot me. Men jag rår inte för det. Jag har blivit fotbollsentusiast, på mitt lilla sätt.
Det är nog förklaringen till att jag är ointresserad av Stokholm Snipers. Ett lag med bara bögar är ju en bra idé, men är det inte roligare att fantisera om intvålade skinkor i duschen när skinkbärarna säger sig vara strejta? Jo, mycket. Jag vet, det är den gamla trötta bögdrömmen om smygisen som proselyt - so shoot me. Men jag rår inte för det. Jag har blivit fotbollsentusiast, på mitt lilla sätt.
fredag 27 juni 2008
Människan och hans hustru
Såväl DN som Aftonbladet rapporterar från Kristdemokraternas riksting. Där har Göran Hägglund hävdat att de är det enda parti som verkligen försvarar familjen. Jojo. Som Aftonbladet påpekar är det den heterosexuella kärnfamiljen som åsyftas - såklart. Kd är ju det enda parti som fortfarande motsätter sig samkönade äktenskap, men tack vare sitt inflytande i den borgerliga regeringen (där nog många i tysthet håller med Kd) så lyckas man förhala en lagstiftning som till och med det annars så ärkekonservativa Norge har infört.
Är det kristet att vilja vrida klockan tillbaka? Man kan ju tänka sig att det borde vara tvärtom. Kd har flaggat för att man vill återinföra sambeskattningen, den som inte avskaffades helt i Sverige förrän 1987. Och nu ska vi ha gissningstävling: Vad tror ni att sambeskattning leder till, och varför är den avskaffad i Sverige? Äsch, jag ska inte förolämpa er intelligens. Om Kd vill ha tillbaka sambeskattningen så är svaret givet. Tänk vårdnadsbidrag. Tänk "käringarna tillbaka till spisen".
Om den kristdemokratiska analysen av väljarkårens sympatier i förstone kan tyckas förbluffande grund (vill de verkligen inte ha fler väljare?!) så är ändå förklaringen enkel: den är värdegrund, kristet värdegrund. Det finns ingen makt som inte utgår från Gud, som den gode Paulus skriver. Vad Gud tycker om bögar är lätt att läsa sig till. Och kvinnorna ska hålla snattran i församlingen. Så enkelt är det: med Paulus som rättesnöre och Bibeln som värdegrund ska Sverige återföras till, tja...50-talet? På den tiden visste både kvinnor och bögar sin plats. Och barn kom till världen på ett naturligt sätt vare sig kvinnan ville det eller inte. Det var en härlig tid för människan. Han har det inte lika bra nuförtiden, men rösta på Göran så ska det nog bli ordning på torpet, med Guds hjälp.
Är det kristet att vilja vrida klockan tillbaka? Man kan ju tänka sig att det borde vara tvärtom. Kd har flaggat för att man vill återinföra sambeskattningen, den som inte avskaffades helt i Sverige förrän 1987. Och nu ska vi ha gissningstävling: Vad tror ni att sambeskattning leder till, och varför är den avskaffad i Sverige? Äsch, jag ska inte förolämpa er intelligens. Om Kd vill ha tillbaka sambeskattningen så är svaret givet. Tänk vårdnadsbidrag. Tänk "käringarna tillbaka till spisen".
Om den kristdemokratiska analysen av väljarkårens sympatier i förstone kan tyckas förbluffande grund (vill de verkligen inte ha fler väljare?!) så är ändå förklaringen enkel: den är värdegrund, kristet värdegrund. Det finns ingen makt som inte utgår från Gud, som den gode Paulus skriver. Vad Gud tycker om bögar är lätt att läsa sig till. Och kvinnorna ska hålla snattran i församlingen. Så enkelt är det: med Paulus som rättesnöre och Bibeln som värdegrund ska Sverige återföras till, tja...50-talet? På den tiden visste både kvinnor och bögar sin plats. Och barn kom till världen på ett naturligt sätt vare sig kvinnan ville det eller inte. Det var en härlig tid för människan. Han har det inte lika bra nuförtiden, men rösta på Göran så ska det nog bli ordning på torpet, med Guds hjälp.
torsdag 26 juni 2008
Arvsyndens rike
Allt är vårt och bara vårt fel. Vi äter för mycket. Vi röker – det borde vi verkligen inte göra. Vi dricker inte ett enstaka, nyttigt glas vin – nej, vi super oss karatefulla. Vi motionerar inte tillräckligt. Vi svinar ner jorden med vår överkonsumtion. Vi struntar i att sätta på kondomen. Vi sjukskriver oss mot bättre vetande, fuskar med bidrag, går inte till valurnorna, drar inte med tandtråd, glömmer vårt Omega 3, kör för fort, svär i Bolibompa, tar inte krafttag mot brottsligheten, erbjuder inte tanten vår plats på bussen, kastar i smyg batterier bland soporna, betygsätter inte barnen (men snart är det slut med det), skyddar inte våra värnpliktiga, beträder gräsmattan, har det för varmt hemma, glömmer att vår mamma inte jobbar här, porrsurfar på jobbet, skiter i att lämna tvättstugan som vi själva vill ha den, surar helt i onödan, svarar inte på mejl, tittar för mycket på tv och lär oss visst aldrig att spela gitarr.
Vi borde ta oss samman. Verkligen. Vuxna människor…!
Varför kan vi inte kamma till oss lite? Tänk så mycket som vore vunnet om vi kunde ådagalägga åtminstone en gnutta självdisciplin, låta oss styras en smula av förnuftet, inte förvänta oss att stekta sparvar ska komma inflygande i våra ohygieniska gap. Men vi är rätt bra på att duscha och byta strumpor och trosskydd. Vi har inte mycket till religionsfrihet, apropå det, men på det stora hela är vi snälla mot muslimer och judar och hinduer. (Buddhister kan också gå an, men är de inte lite...loja?) Nåja. Vi har vissa bra egenskaper, men är totalt hopplösa när det gäller att tygla oss. Korv med mos och räksallad och Pucko och sen chips och lite lådvin och en cigg, visserligen på balkongen, men ändå. Det är vämjeligt. Våra kolesterolvärden skjuter i höjden, vi får svårt att andas, blir lågfertila och läser Aftonbladet Kviga i lönndom medan vi drömmer om Trissvinsten som aldrig kommer. Det är orealistiskt av oss. Vi borde veta bättre. Fan också.
Om vi lät bli att läsa Jens Lapidus och i stället gick en rask promenad. Om vi inte runkade oss till sömns utan i stället böjde tyska verb. Om vi gladde surkäringen på tvåan genom att ta bort luddet och sopa golvet i tvättstugan. Om vi dömde alla pedofiler till livstids fängelse, oavsett om de hade begått ett övergrepp eller inte. Om vi disciplinerade ungjävlarna, bytte kött mot kålrabbi, lät marknadens osynliga hand styra, slaviskt följde tio Guds bud... Tänk så frisk och ren världen skulle bli, som en trappa av bohuslänsk granit efter ett sommarregn. Inte för att någon skulle vilja leva där utom en handfull sjundedagsadventister, men ändå.
Vi borde ta oss samman. Verkligen. Vuxna människor…!
Varför kan vi inte kamma till oss lite? Tänk så mycket som vore vunnet om vi kunde ådagalägga åtminstone en gnutta självdisciplin, låta oss styras en smula av förnuftet, inte förvänta oss att stekta sparvar ska komma inflygande i våra ohygieniska gap. Men vi är rätt bra på att duscha och byta strumpor och trosskydd. Vi har inte mycket till religionsfrihet, apropå det, men på det stora hela är vi snälla mot muslimer och judar och hinduer. (Buddhister kan också gå an, men är de inte lite...loja?) Nåja. Vi har vissa bra egenskaper, men är totalt hopplösa när det gäller att tygla oss. Korv med mos och räksallad och Pucko och sen chips och lite lådvin och en cigg, visserligen på balkongen, men ändå. Det är vämjeligt. Våra kolesterolvärden skjuter i höjden, vi får svårt att andas, blir lågfertila och läser Aftonbladet Kviga i lönndom medan vi drömmer om Trissvinsten som aldrig kommer. Det är orealistiskt av oss. Vi borde veta bättre. Fan också.
Om vi lät bli att läsa Jens Lapidus och i stället gick en rask promenad. Om vi inte runkade oss till sömns utan i stället böjde tyska verb. Om vi gladde surkäringen på tvåan genom att ta bort luddet och sopa golvet i tvättstugan. Om vi dömde alla pedofiler till livstids fängelse, oavsett om de hade begått ett övergrepp eller inte. Om vi disciplinerade ungjävlarna, bytte kött mot kålrabbi, lät marknadens osynliga hand styra, slaviskt följde tio Guds bud... Tänk så frisk och ren världen skulle bli, som en trappa av bohuslänsk granit efter ett sommarregn. Inte för att någon skulle vilja leva där utom en handfull sjundedagsadventister, men ändå.
RFSU kritiserar gudsomhaveristerna
Jag är långtifrån ensam om att ha reagerat. Mer kritik riktas nu mot de kristna läkare och barnmorskor som anser att avhållsamhet är bättre än kondom. Läs vad Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, säger om saken i ETC. Och begrunda hur det kommer sig att just högerkristna är så benägna att kasta första stenen.
onsdag 25 juni 2008
Arbetsgivaren Jesus
Tommy Lilja, föreståndare i Folkkyrkan Sölvesborg, skriver i Dagen att hans arbetsgivare är Jesus. Han arbetar minst 60 timmar i veckan, predikar 50 av årets 52 veckor och har aldrig tagit ut full semester. Ändå - eller kanske just därför - mår han prima. Men även om han skulle dra på sig magsår så vore det hans plikt att jobba så hårt tills "det bryter igenom till väckelse", och han manar andra att följa hans exempel, inte lyssna till fackligt engagerade pastorer. Här är det frestande att citera Jesu ord i Matt. 23:12 "Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd".
Vad har då Jesus för arbetsgivaransvar? Enligt Jämo:s hemsida så åvilar det mannen från Nasaret att aktivt arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsplatsen. Har arbetsplatsen mer än 10 anställda (kanske ingen risk i Folkkyrkan) måste det till och med upprättas en skriftlig jämställdhetsplan. Nu är det förstås lite mycket begärt att Jesus ska sätta sig in i Word, men han kanske har några av Moses gamla stentavlor och Tippex?
Det åvilar också Jesus som arbetsgivare att se till att förhållandena på arbetet passar både kvinnor och män; att arbetstagarna kan förena föräldraskap och förvärvsarbete; att arbeta förebyggande mot sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön; att upprätta en beredskapsplan med namn på personer som kan kontaktas om sådana trakasserier uppstår; att verka för en jämn fördelning mellan män och kvinnor på arbetsplatsen samt att årligen kartlägga arbetsmiljön för att se till att inga osakliga löneskillnader existerar.
Ja, det är en diger lista, men är man arbetsgivare så är man. Jesus har förstås en oerhörd fördel av sin oslagbara simultankapacitet, men ändå. Tyvärr slutar dock inte hans arbetsgivaransvar där. Han måste ju också betala sociala avgifter, hålla ett öga på sjukdomar och frånvaro och mycket annat. Gör han inte allt det här så kommer han att drabbas av allehanda sanktioner från samhället. Som om han inte hade lidit nog för vår skull!
Man får hoppas att Tommy Liljas arbetsplats verkligen är jämställd. Man får hoppas att han inte drabbas av en arbetsrelaterad skada. Och för hans skull hoppas jag innerligt att väckelsen snart bryter igenom (fast bara i Sölvesborg) så att han kan slå av på takten lite. Han kanske har fru och barn som skulle vilja gosa lite med honom. Det kan nog både de och han behöva - särskilt han.
Vad har då Jesus för arbetsgivaransvar? Enligt Jämo:s hemsida så åvilar det mannen från Nasaret att aktivt arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsplatsen. Har arbetsplatsen mer än 10 anställda (kanske ingen risk i Folkkyrkan) måste det till och med upprättas en skriftlig jämställdhetsplan. Nu är det förstås lite mycket begärt att Jesus ska sätta sig in i Word, men han kanske har några av Moses gamla stentavlor och Tippex?
Det åvilar också Jesus som arbetsgivare att se till att förhållandena på arbetet passar både kvinnor och män; att arbetstagarna kan förena föräldraskap och förvärvsarbete; att arbeta förebyggande mot sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön; att upprätta en beredskapsplan med namn på personer som kan kontaktas om sådana trakasserier uppstår; att verka för en jämn fördelning mellan män och kvinnor på arbetsplatsen samt att årligen kartlägga arbetsmiljön för att se till att inga osakliga löneskillnader existerar.
Ja, det är en diger lista, men är man arbetsgivare så är man. Jesus har förstås en oerhörd fördel av sin oslagbara simultankapacitet, men ändå. Tyvärr slutar dock inte hans arbetsgivaransvar där. Han måste ju också betala sociala avgifter, hålla ett öga på sjukdomar och frånvaro och mycket annat. Gör han inte allt det här så kommer han att drabbas av allehanda sanktioner från samhället. Som om han inte hade lidit nog för vår skull!
Man får hoppas att Tommy Liljas arbetsplats verkligen är jämställd. Man får hoppas att han inte drabbas av en arbetsrelaterad skada. Och för hans skull hoppas jag innerligt att väckelsen snart bryter igenom (fast bara i Sölvesborg) så att han kan slå av på takten lite. Han kanske har fru och barn som skulle vilja gosa lite med honom. Det kan nog både de och han behöva - särskilt han.
Ett moderat mirakel
Sten Nordin intervjuas i Stockholm Bygger, en annonsbilaga till DN. Efter allehanda floskler om hur viktig miljön är kommer följande påstående: "Genom att så konstgräs lyckades en övergiven grusig fotbollsplan på Södermalm bli en liten oas, dit de närboende hittade tillbaka."
Jag hade kunnat ge min högra arm för att få bevittna detta underverk!
Jag hade kunnat ge min högra arm för att få bevittna detta underverk!
söndag 22 juni 2008
Rid i natt
I dagens DN Debatt hävdar ett antal läkare från landsorten att sexuell återhållsamhet är effektivare än kondomanvändning för att minska antalet sexuellt överförbara sjukdomar. De refererar till några internationella översikter som visar att kondom bara ger ett 80-procentigt skydd för par där den ena är hiv-positiv. Varför då, undrar man. Går gummit sönder så ofta? Knappast. De chansar helt enkelt ibland. Som vi alla.
I Sverige används kondom bara i hälften av alla sexuella kontakter, uppger artikeln. Läkarna drar därför slutsatsen att vi borde bli mindre promiskuösa. I Uganda minskade hiv-spridningen när man fick folk att knulla runt mindre, skriver de. Så förvånande. Ju färre sexuella kontakter utan kondom, desto färre sexuellt överförda sjukdomar. Att kondom skyddar mot smitta är liksom ingen nyhet, och dess barriärfunktion har knappast blivit sämre med åren. Men om vi har ett stort antal knull utan kondom och sedan får dessa knull att bli färre så kan det säkert vara effektivare än att propagera för ökad kondomanvändning. Men mot högriskknullare hjälper ingenting.
Epidemiologisk kunskap ger vid handen att det alltid är ett relativt fåtal, "centralt placerade" individer som sprider smitta (eller modetrender, eller politiska budskap) och drar igång epidemier. . Tror ni mig inte, läs The Tipping Point av Malcom Gladwell (Abacus, 2000). Vill man begränsa smittspridningen så är det för all del en bra idé om dessa personer kan fås att tygla sig. Men att rekommendera en senare sexdebut eller monogami som DN:s debattörer gör är att försöka vrida klockan tillbaka. De här epidemiskaparna skiter i sånt.
Det finns tyvärr goda skäl att inte använda kondom. Det är så tråkigt, till att börja med. Har ni sugit av någon med gummi? Det är ungefär lika kul som att sitta av en högmässa. Och risken för smitta är relativt låg, trots allt. Även om man kör barbacka med en garanterat hivpositiv person blir man inte per automatik smittad - långt därifrån. Hiv har en ganska låg smittsamhet (se t.ex. Smittskyddsinstitutets information om detta). Och de flesta andra könssjukdomarna går att bota med medicin, tänker den kåte. Jo, det stämmer rätt bra. Men problemet är att exempelvis klamydia inte alltid ger några symtom. Det här borde fler känna till, kan tyckas. Och jag tror att många gör det, men chansar. Alla vet att kondom är lika med säkrare sex. Kondomer är lättillgängliga. Men de används alltså inte.
Den enskilt viktigaste orsaken till att man har oskyddat sex är att vi ställs inför ett val: kul nu, kanske tråkigt sen - eller tråkigt nu, förmodligen hyvens på sikt. Om vi vore förnuftiga skulle ingen av oss röka. Vi skulle bara se vältränade personer på gator och torg. Ingen skulle dricka mer än måttligt, ingen skulle knarka och alla könssjukdomar vore ett minne blott. Men vi är inte särskilt rationella varelser. I valet mellan kostnad nu och belöning senare eller belöning nu och (möjlig) kostnad senare väljer vi belöningen nu. Såklart. Det är bara mänskligt, och svårt att komma åt.
Vi är för sexuellt frisprättande för att det ska falla vissa läkare på läppen. Men tror de på allvar att det går att vrida klockan tillbaka? Det tror inte jag. Den traditionella, livslånga parsamheten har spelat ut sin roll. Det finns ingen anledning att begränsa sina sexuella kontakter. Däremot är det en bra idé att på förhand bestämma sig för vilken risknivå som känns acceptabel, och sen hålla sig till den, även om man blir på örat. I alla fall försöka - misslyckas gör vi alla.
Det bästa vore om alla som tycker om att knulla runt kunde fås att testa sig regelbundet. Många män som har sex med män gör det redan, men heterosexuella är sämre på det, särskilt ungdomar. Ta bort pinsamhetsstämpeln och skamstämpeln kring sexrelaterade sjukdomar, säger jag. Erkänn att det är mänskligt att fela, och påminn om att det inte är någon skillnad beteendemässigt på den som får klamydia och den som blir hivpositiv. Erbjud gratis tester och passa sen på att prata med den som sitter där med en provsticka i urinröret. Det tar skruv på ett helt annat sätt.
Och slutligen: ta bort informationsplikten för hivpositiva! Den är kontraproduktiv eftersom den kan invagga oss i säkerhet. Lite mer rädsla skadar inte, liksom ett större eget ansvar. Om jag skulle bli hivpositiv skulle jag veta vem som skulle klandras: jag själv. Men ingenting blir bättre av gammalmodiga doktorer som hötter med pekpinnen.
UPPDATERING: Jaha, de är kristna. Jag borde ha googlat (men var helt trasig av trötthet när jag skrev ovanstående), precis som man har gjort på den alltid lika läsvärda bloggen Skick.se. Det förklarar saken. De rider med den gammalmoraliska budkavlen, till storms mot den moderna lössläpptheten.
I Sverige används kondom bara i hälften av alla sexuella kontakter, uppger artikeln. Läkarna drar därför slutsatsen att vi borde bli mindre promiskuösa. I Uganda minskade hiv-spridningen när man fick folk att knulla runt mindre, skriver de. Så förvånande. Ju färre sexuella kontakter utan kondom, desto färre sexuellt överförda sjukdomar. Att kondom skyddar mot smitta är liksom ingen nyhet, och dess barriärfunktion har knappast blivit sämre med åren. Men om vi har ett stort antal knull utan kondom och sedan får dessa knull att bli färre så kan det säkert vara effektivare än att propagera för ökad kondomanvändning. Men mot högriskknullare hjälper ingenting.
Epidemiologisk kunskap ger vid handen att det alltid är ett relativt fåtal, "centralt placerade" individer som sprider smitta (eller modetrender, eller politiska budskap) och drar igång epidemier. . Tror ni mig inte, läs The Tipping Point av Malcom Gladwell (Abacus, 2000). Vill man begränsa smittspridningen så är det för all del en bra idé om dessa personer kan fås att tygla sig. Men att rekommendera en senare sexdebut eller monogami som DN:s debattörer gör är att försöka vrida klockan tillbaka. De här epidemiskaparna skiter i sånt.
Det finns tyvärr goda skäl att inte använda kondom. Det är så tråkigt, till att börja med. Har ni sugit av någon med gummi? Det är ungefär lika kul som att sitta av en högmässa. Och risken för smitta är relativt låg, trots allt. Även om man kör barbacka med en garanterat hivpositiv person blir man inte per automatik smittad - långt därifrån. Hiv har en ganska låg smittsamhet (se t.ex. Smittskyddsinstitutets information om detta). Och de flesta andra könssjukdomarna går att bota med medicin, tänker den kåte. Jo, det stämmer rätt bra. Men problemet är att exempelvis klamydia inte alltid ger några symtom. Det här borde fler känna till, kan tyckas. Och jag tror att många gör det, men chansar. Alla vet att kondom är lika med säkrare sex. Kondomer är lättillgängliga. Men de används alltså inte.
Den enskilt viktigaste orsaken till att man har oskyddat sex är att vi ställs inför ett val: kul nu, kanske tråkigt sen - eller tråkigt nu, förmodligen hyvens på sikt. Om vi vore förnuftiga skulle ingen av oss röka. Vi skulle bara se vältränade personer på gator och torg. Ingen skulle dricka mer än måttligt, ingen skulle knarka och alla könssjukdomar vore ett minne blott. Men vi är inte särskilt rationella varelser. I valet mellan kostnad nu och belöning senare eller belöning nu och (möjlig) kostnad senare väljer vi belöningen nu. Såklart. Det är bara mänskligt, och svårt att komma åt.
Vi är för sexuellt frisprättande för att det ska falla vissa läkare på läppen. Men tror de på allvar att det går att vrida klockan tillbaka? Det tror inte jag. Den traditionella, livslånga parsamheten har spelat ut sin roll. Det finns ingen anledning att begränsa sina sexuella kontakter. Däremot är det en bra idé att på förhand bestämma sig för vilken risknivå som känns acceptabel, och sen hålla sig till den, även om man blir på örat. I alla fall försöka - misslyckas gör vi alla.
Det bästa vore om alla som tycker om att knulla runt kunde fås att testa sig regelbundet. Många män som har sex med män gör det redan, men heterosexuella är sämre på det, särskilt ungdomar. Ta bort pinsamhetsstämpeln och skamstämpeln kring sexrelaterade sjukdomar, säger jag. Erkänn att det är mänskligt att fela, och påminn om att det inte är någon skillnad beteendemässigt på den som får klamydia och den som blir hivpositiv. Erbjud gratis tester och passa sen på att prata med den som sitter där med en provsticka i urinröret. Det tar skruv på ett helt annat sätt.
Och slutligen: ta bort informationsplikten för hivpositiva! Den är kontraproduktiv eftersom den kan invagga oss i säkerhet. Lite mer rädsla skadar inte, liksom ett större eget ansvar. Om jag skulle bli hivpositiv skulle jag veta vem som skulle klandras: jag själv. Men ingenting blir bättre av gammalmodiga doktorer som hötter med pekpinnen.
UPPDATERING: Jaha, de är kristna. Jag borde ha googlat (men var helt trasig av trötthet när jag skrev ovanstående), precis som man har gjort på den alltid lika läsvärda bloggen Skick.se. Det förklarar saken. De rider med den gammalmoraliska budkavlen, till storms mot den moderna lössläpptheten.
lördag 21 juni 2008
Hellre sann skritt än falsk galopp
Jag tror att jag ska skaffa mig en religiös kris. Det verkar så respektingivande. Först måste jag bara lägga mig till med en religion, men vilken? Henning Sjöström är buddhist, Lars Gustafsson katolik och Alexander Bard bekänner sig till zoroastrismen... De är så andliga. Har kommit längre. Rivit sönder de slöjor bakom vilken den sanna verkligheten dväljs. Jag vill också vara med och leka!
Sufismen är ju ganska skojfrisk; jag läste en del Rumi i min ungdom. Men är den inte lite passé och fjortisaktig? Jag skulle kunna bli hindu eftersom jag läser hindi och därmed kommer att kunna stava mig igenom heliga skrifter i sanskrit - visserligen utan att förstå mer än nåt enstaka ord, men har ju aldrig hindrat någon från att kalla sig religiös. Men måste jag måla gula streck mellan ögonbrynen då? De kommer att förta effekten av min Maybelline Perfect Definition som jag brukar sätta på när jag ska gå ut och ragga stake. Och inte får man väl böga loss som hindu? Jag vet inte, jag.
När vi var i 20-årsåldern var det ultracreddigt att ha en bok av Madame Blavatsky lite nonchalant uppslagen bland tekoppar och skorpsmulor. Eller kalla sig makrobiotiker; jag var hängiven makrobiotiker i flera dagar. Men en religiös kris ska helst pågå i åtminstone ett halvår, och det ska fan tillägna sig teosofins intellektuella geggamoja eller "Vägen till lycka och hälsa".
Schleiermacher kallade religion "en känsla av absolut beroende", läser jag i NE, och det är ju en central del i den religiösa krisens kravspecifikation: man ska rubbas i grunden. Ifrågasätta sitt förstånd, meningen med tillvaron, Guds existens. Och sedan, efter att ha vridit sina händer grundligt och länge, landa i en avklarnad, ödmjuk ny livssyn.
Det blir nog bra. Men jag måste hitta någon mer exotisk religion, en man inte kan krisa med utan att först förklara The Finer Points, liksom. Ändå ska den gå att plugga in på max en halvtimme. Förslag välkomnas!
Sufismen är ju ganska skojfrisk; jag läste en del Rumi i min ungdom. Men är den inte lite passé och fjortisaktig? Jag skulle kunna bli hindu eftersom jag läser hindi och därmed kommer att kunna stava mig igenom heliga skrifter i sanskrit - visserligen utan att förstå mer än nåt enstaka ord, men har ju aldrig hindrat någon från att kalla sig religiös. Men måste jag måla gula streck mellan ögonbrynen då? De kommer att förta effekten av min Maybelline Perfect Definition som jag brukar sätta på när jag ska gå ut och ragga stake. Och inte får man väl böga loss som hindu? Jag vet inte, jag.
När vi var i 20-årsåldern var det ultracreddigt att ha en bok av Madame Blavatsky lite nonchalant uppslagen bland tekoppar och skorpsmulor. Eller kalla sig makrobiotiker; jag var hängiven makrobiotiker i flera dagar. Men en religiös kris ska helst pågå i åtminstone ett halvår, och det ska fan tillägna sig teosofins intellektuella geggamoja eller "Vägen till lycka och hälsa".
Schleiermacher kallade religion "en känsla av absolut beroende", läser jag i NE, och det är ju en central del i den religiösa krisens kravspecifikation: man ska rubbas i grunden. Ifrågasätta sitt förstånd, meningen med tillvaron, Guds existens. Och sedan, efter att ha vridit sina händer grundligt och länge, landa i en avklarnad, ödmjuk ny livssyn.
Det blir nog bra. Men jag måste hitta någon mer exotisk religion, en man inte kan krisa med utan att först förklara The Finer Points, liksom. Ändå ska den gå att plugga in på max en halvtimme. Förslag välkomnas!
torsdag 19 juni 2008
Hindi-paus

All min lediga tid - och den är inte mycket att skryta med - går nu åt till att försöka banka in grunderna i hindi, som jag läser som en sommarkurs på universitetet. Devanagari-alfabetet är mycket logiskt ordnat och påminner om fonetisk skrift i sin strävan att göra varje språkljud rättvisa. Men det är omfattande och kringelikrokigt för den ovane, så bara elementa tar tid att tillägna sig. Många bokstäver liknar också varandra intill förvillelse. När man väl kan grunderna ska man lära sig hur vokalerna förkortas i skrift i kombination med konsonanter, och sen börjar det roliga: ligaturerna. En ligatur är en konsonantkombination som har fått ett eget, förkortat tecken. Vi fick just en lista på de 100 vanligaste.
Takten är hög och jag märker hur min hjärna saggar ihop mot slutet av de intensiva tretimmarspassen i Kräftiket (de där vackra tegelhusen Albano, f.d. Veterinärhögskolan). Det är buskul, men nytt, nytt, nytt, nytt - och väldigt krävande. På tisdag har vi den första tentan, sen börjar text och grammatik.
Så jag vet inte när jag ska ha tid att blogga på riktigt nästa gång, ta upp de stora samhällsfrågorna, ni vet. Ni får helt enkelt försöka bärga er. Det måste gå.
(Men jag kan ju alltid skriva små snuttar ur min rafflande vardag.)
måndag 16 juni 2008
Allians för demokratin
Jag minns en demonstration i min ungdom där vi tågade under parollen ”USA ut ur Indokina”. Demokratisk Allians, som sade sig vara för demokrati och mot totalitära rörelser över hela världen, höll en motdemonstration. När vi fick syn på dem skanderade vi ”Samma fascister här som där!”. Och det kändes som en seger. Vi var inte bara väldigt många fler som tog ställning mot USA-imperialismen, vi hade humor. DA var humorlösa mörkermän, såsom mörkermän brukar vara.
Hade vi rätt? Eller borde kampen ha gällt både den amerikanska krigsmakten tillbakadragande och ett stöd för den "demokratiska" Saigon-regimen? Det kändes helt uteslutet. Saigon var USA:s marionetter, och dessutom var en stor del av oss kommunister som hyllade Ho Chi Minh. Vi var ingalunda eniga om hur kampen borde bedrivas, vi var uppdelade i KFML, KFML-r, MLK, Clarté, VPK och gud vet vilka fraktioner som jag har glömt, men våra inbördes stridigheter fick föras internt. Vi var också eniga om att revisionister som Olof Palme minsann inte skulle komma och skära pipor i vassen. Palme och Geijer, Nixons lakejer.
Det känns avlägset. Jag sökte på DA och hittade knappt någon information. De blev i likhet med oss registrerade av Säpo som misstänkta för antidemokratisk verksamhet, och stämpeln hävdes först i början av 90-talet. Av MLK finns ingenting kvar utom vissa dokument. Clarté har väl några dussintal medlemmar, Sveriges kommunistiska parti (f.d. KFML) för också en tynande tillvaro, VPK blev V och många före detta kommunister har gjort avbön i skenet av Gulag och Maos massmord. Vietnam har dock återhämtat sig och är i dag en tigerekonomi, om än ingen demokratisk sådan, om jag har förstått saken rätt.
Men jag är inte besviken. Det var visserligen skönt att känna sig så rättfärdig, att ha så klara gränser för vem som är vän och vem som är fiende, att kunna luta sig mot en allt förklarande teori som marxism-leninismen och att känna att den framtid då den gamla ruttna kapitaliststaten Sverige skulle falla inte var alltför avlägsen. Men jag är glad att den gamla ruttna revisionist-demokratin fortfarande lever. Det är skönt att slippa vara den rättfärdige, att få hoppa över De Stora Förklaringarna och inse att världen är en smula mer komplicerad än att den låter sig analyseras genom motsättningarnas enhet och kamp som den förklaras i Maos stora röda.
”Med propaganda brukar man vanligtvis mena att man ger många idéer till ett fåtal (man vänder sig alltså i första hand till de mest medvetna).
Med agitation menas att man ger ett fåtal idéer till många (dvs man vänder sig till de breda massorna). ” Så står det i ett gammalt dokument från Marxist-Leninistiska Kampförbundet, apropå hur deras tidskrift Stormklockan bör förbättras. Båda delarna behövs, menar man. Själv hade jag ett fåtal idéer som jag tänkte mig var ett flertal. Men det var ”falsk medvetenhet”, haha.
Långt senare gick några av mina närmaste vänner och en f.d. flickvän med i Hare Krishna-rörelsen. Och jag slogs av hur totalt omöjligt det var att kommunicera med dem. Eftersom tron måste gå före intellektet så hade jag varit tvungen att bli munk, jag med. Och det ville jag verkligen inte, jag ville vara musiker och förförare. Jag fick ett ex av Ghitan en kväll på krogen, när några av mina kompisar hade hälsat på sekteristerna i Grödinge. Med den följde en hälsning att ”de väntade på mig”. O fasa. Lite senare på kvällen befann jag mig hemma hos en okänd kvinna som hade börjat råhångla med mig på sagda krog (Bäckahästen?). Hon kröp ner i sängen och ville ha mitt sällskap. Men hon behöll kläderna på, för hon gillade att ha kläder på sig i sängen, sa hon. Hm… Hur skulle jag tolka det? Jo, såklart: hon ville förstås knulla, men hade någon hämning som krävde att jag skulle sköta den besvärliga logistik som skulle föra oss till himmelens portar.
Jag hade just, med stor möda, dragit ner brallorna över rumpan på henne när jag insåg att hon inte låtsades sova. Hon sov verkligen. Vad skulle jag göra? Jag var kåt och full men mitt omdöme var gudskelov inte helt grumlat, så jag klädde hastigt på mig och gick därifrån. När porten på Grev Turegatan smällde igen bakom mig insåg jag att jag hade glömt Bhagavad-Ghitan, och föreställde mig hur hon skulle vakna nästa morgon, med bar stjärt och en helig skrift på nattduksbordet.
Se där en perfekt bild av mitt dåvarande politiska engagemang.
Hade vi rätt? Eller borde kampen ha gällt både den amerikanska krigsmakten tillbakadragande och ett stöd för den "demokratiska" Saigon-regimen? Det kändes helt uteslutet. Saigon var USA:s marionetter, och dessutom var en stor del av oss kommunister som hyllade Ho Chi Minh. Vi var ingalunda eniga om hur kampen borde bedrivas, vi var uppdelade i KFML, KFML-r, MLK, Clarté, VPK och gud vet vilka fraktioner som jag har glömt, men våra inbördes stridigheter fick föras internt. Vi var också eniga om att revisionister som Olof Palme minsann inte skulle komma och skära pipor i vassen. Palme och Geijer, Nixons lakejer.
Det känns avlägset. Jag sökte på DA och hittade knappt någon information. De blev i likhet med oss registrerade av Säpo som misstänkta för antidemokratisk verksamhet, och stämpeln hävdes först i början av 90-talet. Av MLK finns ingenting kvar utom vissa dokument. Clarté har väl några dussintal medlemmar, Sveriges kommunistiska parti (f.d. KFML) för också en tynande tillvaro, VPK blev V och många före detta kommunister har gjort avbön i skenet av Gulag och Maos massmord. Vietnam har dock återhämtat sig och är i dag en tigerekonomi, om än ingen demokratisk sådan, om jag har förstått saken rätt.
Men jag är inte besviken. Det var visserligen skönt att känna sig så rättfärdig, att ha så klara gränser för vem som är vän och vem som är fiende, att kunna luta sig mot en allt förklarande teori som marxism-leninismen och att känna att den framtid då den gamla ruttna kapitaliststaten Sverige skulle falla inte var alltför avlägsen. Men jag är glad att den gamla ruttna revisionist-demokratin fortfarande lever. Det är skönt att slippa vara den rättfärdige, att få hoppa över De Stora Förklaringarna och inse att världen är en smula mer komplicerad än att den låter sig analyseras genom motsättningarnas enhet och kamp som den förklaras i Maos stora röda.
”Med propaganda brukar man vanligtvis mena att man ger många idéer till ett fåtal (man vänder sig alltså i första hand till de mest medvetna).
Med agitation menas att man ger ett fåtal idéer till många (dvs man vänder sig till de breda massorna). ” Så står det i ett gammalt dokument från Marxist-Leninistiska Kampförbundet, apropå hur deras tidskrift Stormklockan bör förbättras. Båda delarna behövs, menar man. Själv hade jag ett fåtal idéer som jag tänkte mig var ett flertal. Men det var ”falsk medvetenhet”, haha.
Långt senare gick några av mina närmaste vänner och en f.d. flickvän med i Hare Krishna-rörelsen. Och jag slogs av hur totalt omöjligt det var att kommunicera med dem. Eftersom tron måste gå före intellektet så hade jag varit tvungen att bli munk, jag med. Och det ville jag verkligen inte, jag ville vara musiker och förförare. Jag fick ett ex av Ghitan en kväll på krogen, när några av mina kompisar hade hälsat på sekteristerna i Grödinge. Med den följde en hälsning att ”de väntade på mig”. O fasa. Lite senare på kvällen befann jag mig hemma hos en okänd kvinna som hade börjat råhångla med mig på sagda krog (Bäckahästen?). Hon kröp ner i sängen och ville ha mitt sällskap. Men hon behöll kläderna på, för hon gillade att ha kläder på sig i sängen, sa hon. Hm… Hur skulle jag tolka det? Jo, såklart: hon ville förstås knulla, men hade någon hämning som krävde att jag skulle sköta den besvärliga logistik som skulle föra oss till himmelens portar.
Jag hade just, med stor möda, dragit ner brallorna över rumpan på henne när jag insåg att hon inte låtsades sova. Hon sov verkligen. Vad skulle jag göra? Jag var kåt och full men mitt omdöme var gudskelov inte helt grumlat, så jag klädde hastigt på mig och gick därifrån. När porten på Grev Turegatan smällde igen bakom mig insåg jag att jag hade glömt Bhagavad-Ghitan, och föreställde mig hur hon skulle vakna nästa morgon, med bar stjärt och en helig skrift på nattduksbordet.
Se där en perfekt bild av mitt dåvarande politiska engagemang.
söndag 15 juni 2008
Bli en Münchausen by proxy light
Känns livet tråkigt? Verkar ingen lyssna på er? Då har jag ett kanontips: patologisera era barn! Ni kan till exempel förstora upp en harmlös hösvnuva till "fruktansvärd allergi" eller ett banalt böjveckseksem till en svår hudsjukdom som kräver upprepade läkarbesök och ett nitiskt smörjande av den eksematiske, åratal efter att de där prickarna har försvunnit. Eller ta med kidsen till en kinesisk "doktor", det finns gott om såna i Stockholm. Där kan ni få olika illaluktande pulver att tvinga i knoddarna eller rådet att ge dem enbart brysselkål i fjorton dagar. Doktorn lyssnar på ett sätt som de gamla vanliga evidensfundamentalisterna inte vill göra. Och den outgrundlige asiaten representerar trots allt flertusenårig kunskap. Att han varken är läkare eller får behandla barn bör därför inte orsaka er några samvetskval.
Se sedan till att få rikligt med uppmärksamhet från allehanda myndighetspersoner som dagisföretsåndare, skolläkare, klasslärare och skolpsykologer. Det kan ni göra genom att t.ex. påpeka för dem att er f.d. medförälder är - ve och fasa - bisexuell! Hur ska det gå? Ska barnen bli homosar? Man anar redan vissa tendenser i den riktningen.
Ett annat bra knep är att suggerera ungen att han inte kan stå på ett ben när ni följer med till skolsystern för rutinkontrollen. Har ni tur så får ni då en remiss till sjukgymnast. Eller ring upp ert ex och säg att bernet kliar sig på benet och att ni är så fruktansvärt rädd att han kan ha drabbats av RLS, restless legs syndrome. Det brukar mest drabba medelålders kvinnor, men man vet ju aldrig.
Det finns förstås oförstående personer som inte delar er oro - skolpsykologer, till exempel. Men då kan ni få stöd från likasinnade genom att anmäla ni er till en Kometkurs (för föräldrar till ostyriga barn som använder svordomar och säger emot sina föräldrar). Ja, det finns många härliga timmar när man kan vara en orolig förälder och därmed en bra förälder. En som tvingar på sina barn tröjor och mössor när det är för varmt - det kan ju ske ett väderomslag mitt i ett högtryck, och då förkyler sig de små liven! (Akta er förresten för korsdrag i lägenheten. Det som utomhus på sin höjd är en laber bris förvandlas inomhus till en bengalisk tiger.)
Eftersom ni alltid oroar er så är ni per automatik en bra förälder. En som förtjänar uppmärksamhet. En som man inte säger emot om trumhinnorna är en kära. En som alltid kan påpeka de mest fasansfulla brister hos sitt ex. En som kan hota med repressalier som att gå till rektorn eller skolspykologen (det går väl alltid att nöta ner även en sådan) om en fleecetröja glöms. I julihettan. Eller hota med enskild vårdnad, det är ju det optimala. Tänk er att få dra ert lidandes historia inför högutbildade personer som jurister! Det är grejer, det. Något att runka sig till sömns med. Nu blir tyvärr krutet lite blött efter ett antal såna tomma hot, men det låter ju alltid bra. För om man är upprörd så har man rätt. Man har rätt att flytta till ett annat land och ta med sig barnen. Man har rätt att ge dem skuldkänslor genom att smutskasta den andra föräldern. Om man har riktig tur får de verkligen allvarliga, psykiska problem av såna sjuka lojalitetskonflikter. Och då hade man ju rätt hela tiden.
Visst låter det frestande? Om än en smula ensamt. Men det får det vara värt.
Men jag tror att jag avstår. Jag vill inte vara en MBP-förälder ens i lightversion, och det är skönt att jag inte känner någon sådan. Tänk om till exempel något av mina ex skulle vara på det viset. Det vore ju rena mardrömmen.
----------
Jag har placerat min blogg i Vällingby.
Se sedan till att få rikligt med uppmärksamhet från allehanda myndighetspersoner som dagisföretsåndare, skolläkare, klasslärare och skolpsykologer. Det kan ni göra genom att t.ex. påpeka för dem att er f.d. medförälder är - ve och fasa - bisexuell! Hur ska det gå? Ska barnen bli homosar? Man anar redan vissa tendenser i den riktningen.
Ett annat bra knep är att suggerera ungen att han inte kan stå på ett ben när ni följer med till skolsystern för rutinkontrollen. Har ni tur så får ni då en remiss till sjukgymnast. Eller ring upp ert ex och säg att bernet kliar sig på benet och att ni är så fruktansvärt rädd att han kan ha drabbats av RLS, restless legs syndrome. Det brukar mest drabba medelålders kvinnor, men man vet ju aldrig.
Det finns förstås oförstående personer som inte delar er oro - skolpsykologer, till exempel. Men då kan ni få stöd från likasinnade genom att anmäla ni er till en Kometkurs (för föräldrar till ostyriga barn som använder svordomar och säger emot sina föräldrar). Ja, det finns många härliga timmar när man kan vara en orolig förälder och därmed en bra förälder. En som tvingar på sina barn tröjor och mössor när det är för varmt - det kan ju ske ett väderomslag mitt i ett högtryck, och då förkyler sig de små liven! (Akta er förresten för korsdrag i lägenheten. Det som utomhus på sin höjd är en laber bris förvandlas inomhus till en bengalisk tiger.)
Eftersom ni alltid oroar er så är ni per automatik en bra förälder. En som förtjänar uppmärksamhet. En som man inte säger emot om trumhinnorna är en kära. En som alltid kan påpeka de mest fasansfulla brister hos sitt ex. En som kan hota med repressalier som att gå till rektorn eller skolspykologen (det går väl alltid att nöta ner även en sådan) om en fleecetröja glöms. I julihettan. Eller hota med enskild vårdnad, det är ju det optimala. Tänk er att få dra ert lidandes historia inför högutbildade personer som jurister! Det är grejer, det. Något att runka sig till sömns med. Nu blir tyvärr krutet lite blött efter ett antal såna tomma hot, men det låter ju alltid bra. För om man är upprörd så har man rätt. Man har rätt att flytta till ett annat land och ta med sig barnen. Man har rätt att ge dem skuldkänslor genom att smutskasta den andra föräldern. Om man har riktig tur får de verkligen allvarliga, psykiska problem av såna sjuka lojalitetskonflikter. Och då hade man ju rätt hela tiden.
Visst låter det frestande? Om än en smula ensamt. Men det får det vara värt.
Men jag tror att jag avstår. Jag vill inte vara en MBP-förälder ens i lightversion, och det är skönt att jag inte känner någon sådan. Tänk om till exempel något av mina ex skulle vara på det viset. Det vore ju rena mardrömmen.
----------
Jag har placerat min blogg i Vällingby.
lördag 14 juni 2008
Miss Homebuy, den lyckliga horan
Var hemma hos min favvo-domina och hennes flickvän. De iscensätter en omvänd könsmaktsordning och får betalt för det. Eller gör de det? Den klassiska "analysen" går ut på att män i maktposition när en hemlig dröm om att underkasta sig och därför gärna pröjsar för att bli smiskade, bundna, instängda i burar och få leka hund. Sexuellt umgänge är det inte tal om, så det är svårt att likna vid prostitution. Ändå köper de ett slags sexuell tjänst, fast by proxy, liksom. Och det är ju deras önskemål som man utgår ifrån, så de kan sägas toppa from the bottom som det brukar heta i BDSM-sammanhang. Vem som är underordnad i den konkreta situationen går inte att ta miste på. Slavkräket ligger där och får slemmiga snoppisen massakrerad, tilltalar de stränga kvinnorna med "Mistress" och visar på alla sätt sin undergivenhet. Men sen kan han gå därifrån, och det är halva poängen. Mina väninnor gillar sin lilla hobby och visar mig stolt sina uniformer och redskap. De mår inte ett dugg dåligt av det här, tvärtom. Fast när de träder ut i den vanliga verkligheten så är de lika underordnade det gamla kåta patriarkatet som alla andra kvinnor.
Män som går till prostituerade leker också för en stund, kan man tänka sig. De iscensätter - även där, särskilt där - en traditionell könsmaktsordning och njuter av att betala den lilla horan. Nu är du min och bara min och du kanske inte vill det här, men det är jag som betalar, så sug, för helvete. Eller? Tja, jag vet faktiskt inte. För många är det säkert så. Jag tror att andra närmar sig kvinnan med en blandning av skamkänslor och upphetsning över att få knulla med en total främling. De betalar. De går därifrån. Men befinner de sig därmed automatiskt i ett överläge på just den sociala scenen?
Petra Östergrens Porr, horor och feminister (Natur och Kultur, 2006) har jag inte orkat läsa än. Jag vet ungefär vad den går ut på: att sälja sexuella tjänster kan vara hur hyvens som helst, och feminister som patologiserar hororna gör dem därmed en otjänst. Visst kan det vara så. Men därifrån till att påstå att utbyte av knull mot pengar är som vilken transaktion som helst är steget långt. Om jag går till Hemköp och kanske knorrar lite över priserna på osten men ändå köper den så visar jag att den är värdefullare för mig än kronorna den kostar. För Homebuy är mina pengar viktigare än osten. Kan man inte resonera likadant när det gäller ett knull?
Nej, det kan man inte. Östergrens och andras teorier om den lyckliga horan passar förstås som kuk i kondom för den som vill slippa se att människan som man just har tömt sig i kanske inte mår så bra. Hon kanske känner sig tvingad att hålla på med det här. Hon kanske känner sig så stigmatiserad att en återgång till något slags normalitet blir mycket svår att genomföra. Hon kanske inte bara känner sig tvingad, hon kanske är tvingad. När det gäller mig kontra krämarna är det inget snack om vem som har makten. Jag kan visserligen jämföra priser och gå till Coop i stället (där mellanlagrad Herrgård kan fås för 56, inte 93 kronor per kilo), men jag kan inte låta bli att handla mat. Jag är överordnad kassörskorna eftersom jag är man och kund och de är kvinnor, lågutbildade och underbetalda. Man skulle kanske kunna säga att jag reproducerar en maktordning där. Och jag kan gå därifrån när jag har handlat.
Men för miss Homebuy är det en annan femma. Hennes identitet påverkas inte ett smack av vår transaktion. Inga känslor är inblandade, ingen identitet och självbild kan påverkas. Hon toppar från toppen, i fullt dagsljus, utan så mycket som en homeopatisk dos tvång. Hon blir inte stigmatiserad av samhället, inte bortrövad till en storstad eller en låst lägenhet i något västland. Hon har inga barn och ingen släkt som ska försörjas, hon blir inte hivsmittad, misshandlad och mördad om hon försöker fly. Hon är en lycklig hora.
Män som går till prostituerade leker också för en stund, kan man tänka sig. De iscensätter - även där, särskilt där - en traditionell könsmaktsordning och njuter av att betala den lilla horan. Nu är du min och bara min och du kanske inte vill det här, men det är jag som betalar, så sug, för helvete. Eller? Tja, jag vet faktiskt inte. För många är det säkert så. Jag tror att andra närmar sig kvinnan med en blandning av skamkänslor och upphetsning över att få knulla med en total främling. De betalar. De går därifrån. Men befinner de sig därmed automatiskt i ett överläge på just den sociala scenen?
Petra Östergrens Porr, horor och feminister (Natur och Kultur, 2006) har jag inte orkat läsa än. Jag vet ungefär vad den går ut på: att sälja sexuella tjänster kan vara hur hyvens som helst, och feminister som patologiserar hororna gör dem därmed en otjänst. Visst kan det vara så. Men därifrån till att påstå att utbyte av knull mot pengar är som vilken transaktion som helst är steget långt. Om jag går till Hemköp och kanske knorrar lite över priserna på osten men ändå köper den så visar jag att den är värdefullare för mig än kronorna den kostar. För Homebuy är mina pengar viktigare än osten. Kan man inte resonera likadant när det gäller ett knull?
Nej, det kan man inte. Östergrens och andras teorier om den lyckliga horan passar förstås som kuk i kondom för den som vill slippa se att människan som man just har tömt sig i kanske inte mår så bra. Hon kanske känner sig tvingad att hålla på med det här. Hon kanske känner sig så stigmatiserad att en återgång till något slags normalitet blir mycket svår att genomföra. Hon kanske inte bara känner sig tvingad, hon kanske är tvingad. När det gäller mig kontra krämarna är det inget snack om vem som har makten. Jag kan visserligen jämföra priser och gå till Coop i stället (där mellanlagrad Herrgård kan fås för 56, inte 93 kronor per kilo), men jag kan inte låta bli att handla mat. Jag är överordnad kassörskorna eftersom jag är man och kund och de är kvinnor, lågutbildade och underbetalda. Man skulle kanske kunna säga att jag reproducerar en maktordning där. Och jag kan gå därifrån när jag har handlat.
Men för miss Homebuy är det en annan femma. Hennes identitet påverkas inte ett smack av vår transaktion. Inga känslor är inblandade, ingen identitet och självbild kan påverkas. Hon toppar från toppen, i fullt dagsljus, utan så mycket som en homeopatisk dos tvång. Hon blir inte stigmatiserad av samhället, inte bortrövad till en storstad eller en låst lägenhet i något västland. Hon har inga barn och ingen släkt som ska försörjas, hon blir inte hivsmittad, misshandlad och mördad om hon försöker fly. Hon är en lycklig hora.
torsdag 12 juni 2008
Björklund snubblar vidare
I DN Debatt 12 juni kan man läsa följande rubrik: ”110 miljoner till jämställdhet i skolan”. Det är Jan Björklund och Nyamko Sabuni som lättar på lädret i sin strävan att skapa "Europas bästa skola". Men det kan de inte göra om vi har "världens stökigaste klassrum" och "störst problem i världen med grovt och kränkande språkbruk". (Björklund och Sabuni har alltså granskat skolor i Bogotá, Lagos, Krasnodar, Antananarivo, Port Moresby och Antwerpen. Där sitter de stilla i sina skolbänkar och kallar inte varandra för hora och bög. Det var ett drygt arbete, men ska man påstå något måste man ha ett rejält faktaunderlag.)
Jämställdhet är ett så missuppfattat begrepp, skriver vår duo. Inte handlar det om att alla utbildningar ska fyllas med lika många pojkar och flickor (vem som nu har påstått det). Nej, ambitionen ska vara att alla elever ska utvecklas maximalt "utan att hämmas av könsroller". Med "könsroll" avser de nog de traditionella attityder som uppstår genom socialisation och inlärning. Dagens forskning har kommit lite längre än så, och ser skillnader mellan genus som uttryck för en maktordning. Men låt oss blunda för det - precis som Björklund och Sabuni - och se hur det visserligen gammalmodiga, men ändå hedervärda uppsåtet ska omsättas i praktik.
1/ Alla ska ges samma möjligheter oavsett kön
Det låter ju bra, men förutsätter en strukturell omvandling på makronivå. Traditionellt jämställdhetsarbete i skolorna kommer inte att ge några märkbara resultat så länge kvinnor är underordnade män på alla andra områden i samhället.
2/ Skolan ska vara en trygg arbetsplats
Exakt hur tänker de sig att ordna det? Genom att säga till eleverna att inte svära? Jag misstänker att de drömmer om mer disciplin, kanske rentav Nolltolerans mot oönskade beteenden. Men skolan kan inte bli en trygg arbetsplats med mindre än att den erbjuder alla förutsättningar för delaktighet. Det kräver i sin tur att skolan prioriteras och sätts i fokus när kommunalpolitiker fattar beslut på andra områden. Det kräver mindre klasser. Det kräver insikter i de mekanismer som skapar utanförskap och stigmatisering på grund av klass, genus, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättningar, religion etcetera. Det krävs, kort sagt, ett helt annat tänkande än gammamodig katederdisciplin.
3/ Vi måste lyfta flickornas resultat i matematik
Bra tänkt. Hur ska det åstadkommas? Hur analyserar man det bakomliggande problemet?
4/ Vi måste få pojkarna att prestera bättre i skolan
Bra tänkt. Hur ska det åstadkommas? Hur analyserar man det bakomliggande problemet?
Jo, analysen går ut på att det finns en "antipluggkultur" bland svenska pojkar. Djuplodande analyser som denna utmynnar såklart i något slags övertalningsverksamhet. "Ni får faktiskt skärpa er, gossar. Skolan är viktig!"
Lycka till, säger jag.
5/ Det behövs fler manliga lärare
Varför det? Det kanske kan vara bra om det blir fler manliga lärare i en kvinnodominerad miljö - men bara om det bedrivs ett aktivt genusarbete. Annars kommer de manliga lärarna i exempelvis förskolan att snickra och spela fotboll medan de kvinnliga lärarna läser sagor för barnen. Och allt har bara blivit sämre.
6/ Mer pengar ska anslås till fortbildningsinsatser för lärare
Lärarlyftet ska erbjuda 30 000 lärare fortbildning på högskolenivå. Endast behöriga lärare kommer ifråga. De obehöriga, som ofta är mycket bättre på att undervisa eftersom de är förankrade i ett yrkesliv utanför skolan, skulle säkert ha nytta av att få läsa lite didaktik. Men det får de inte. Hittills har 4 000 lärare anmält sig eller genomgått vidareutbildning. Satsningen är slut 2010. Ska 26 000 lärare knökas in på högskolorna innan dess? I höstens kursutbud på Stockholms universitet finns det restplatser kvar på 23 kurser. Intresset verkar inte precis överväldigande, och många av kurserna har mycket lite med verklig kompetenshöjning att göra.
7/ En särskild satsning ska göras för att motverka och bekämpa hedersvåld och förtryck
Exakt hur? Det sägs det ingenting om. Men låt oss gissa: Nolltolerans. Disciplin. Och en skvätt välment övertalning.
8/ Sex- och samlevnadsundervisningen ska stärkas
Den behöver inte stärkas. Den behöver göras om från grunden. Den behöver grundas i genusvetenskap, intersektionalitet, queerteori. Ingenting av detta lär hända.
9/ Högskoleverket ska försöka motverka snedrekryteringen till lärarutbildningen
Mm, men nu är det liksom så, förstår ni, att vi har en könsuppdelad arbetsmarknad på grund av kvinnors underordning. Ett yrke som från början är tämligen lika fördelat på genus får lägre status och sämre löneutveckling när det blir kvinnodominerat. Av de 30 vanligaste yrkena i Sverige i dag är det bara ett som är någorlunda 50-50, och det är Journalist/informatör. Alla andra är mer eller mindre uppdelade efter genus. Det är ingen slump och ingenting man kommer åt med utbildning och käcka kampanjer.
Sabuni och Björklund har säkert goda avsikter. Och de är inte precis blygsamma: "Steg för steg skapar alliansregeringen en skola där varje barns potential tas till vara." Tänk om det vore så väl. Men jag kan inte låta bli att se dem som Grevinnan och Betjänten. Ja, där ligger deras stendöda tiger på golvet.
-Same procedure as last year?
-Same procedure as every year.
Och så snubblar Björklund vidare, ad nauseam.
(Aftonbladets kommentar hittar ni här.)
Jämställdhet är ett så missuppfattat begrepp, skriver vår duo. Inte handlar det om att alla utbildningar ska fyllas med lika många pojkar och flickor (vem som nu har påstått det). Nej, ambitionen ska vara att alla elever ska utvecklas maximalt "utan att hämmas av könsroller". Med "könsroll" avser de nog de traditionella attityder som uppstår genom socialisation och inlärning. Dagens forskning har kommit lite längre än så, och ser skillnader mellan genus som uttryck för en maktordning. Men låt oss blunda för det - precis som Björklund och Sabuni - och se hur det visserligen gammalmodiga, men ändå hedervärda uppsåtet ska omsättas i praktik.
1/ Alla ska ges samma möjligheter oavsett kön
Det låter ju bra, men förutsätter en strukturell omvandling på makronivå. Traditionellt jämställdhetsarbete i skolorna kommer inte att ge några märkbara resultat så länge kvinnor är underordnade män på alla andra områden i samhället.
2/ Skolan ska vara en trygg arbetsplats
Exakt hur tänker de sig att ordna det? Genom att säga till eleverna att inte svära? Jag misstänker att de drömmer om mer disciplin, kanske rentav Nolltolerans mot oönskade beteenden. Men skolan kan inte bli en trygg arbetsplats med mindre än att den erbjuder alla förutsättningar för delaktighet. Det kräver i sin tur att skolan prioriteras och sätts i fokus när kommunalpolitiker fattar beslut på andra områden. Det kräver mindre klasser. Det kräver insikter i de mekanismer som skapar utanförskap och stigmatisering på grund av klass, genus, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättningar, religion etcetera. Det krävs, kort sagt, ett helt annat tänkande än gammamodig katederdisciplin.
3/ Vi måste lyfta flickornas resultat i matematik
Bra tänkt. Hur ska det åstadkommas? Hur analyserar man det bakomliggande problemet?
4/ Vi måste få pojkarna att prestera bättre i skolan
Bra tänkt. Hur ska det åstadkommas? Hur analyserar man det bakomliggande problemet?
Jo, analysen går ut på att det finns en "antipluggkultur" bland svenska pojkar. Djuplodande analyser som denna utmynnar såklart i något slags övertalningsverksamhet. "Ni får faktiskt skärpa er, gossar. Skolan är viktig!"
Lycka till, säger jag.
5/ Det behövs fler manliga lärare
Varför det? Det kanske kan vara bra om det blir fler manliga lärare i en kvinnodominerad miljö - men bara om det bedrivs ett aktivt genusarbete. Annars kommer de manliga lärarna i exempelvis förskolan att snickra och spela fotboll medan de kvinnliga lärarna läser sagor för barnen. Och allt har bara blivit sämre.
6/ Mer pengar ska anslås till fortbildningsinsatser för lärare
Lärarlyftet ska erbjuda 30 000 lärare fortbildning på högskolenivå. Endast behöriga lärare kommer ifråga. De obehöriga, som ofta är mycket bättre på att undervisa eftersom de är förankrade i ett yrkesliv utanför skolan, skulle säkert ha nytta av att få läsa lite didaktik. Men det får de inte. Hittills har 4 000 lärare anmält sig eller genomgått vidareutbildning. Satsningen är slut 2010. Ska 26 000 lärare knökas in på högskolorna innan dess? I höstens kursutbud på Stockholms universitet finns det restplatser kvar på 23 kurser. Intresset verkar inte precis överväldigande, och många av kurserna har mycket lite med verklig kompetenshöjning att göra.
7/ En särskild satsning ska göras för att motverka och bekämpa hedersvåld och förtryck
Exakt hur? Det sägs det ingenting om. Men låt oss gissa: Nolltolerans. Disciplin. Och en skvätt välment övertalning.
8/ Sex- och samlevnadsundervisningen ska stärkas
Den behöver inte stärkas. Den behöver göras om från grunden. Den behöver grundas i genusvetenskap, intersektionalitet, queerteori. Ingenting av detta lär hända.
9/ Högskoleverket ska försöka motverka snedrekryteringen till lärarutbildningen
Mm, men nu är det liksom så, förstår ni, att vi har en könsuppdelad arbetsmarknad på grund av kvinnors underordning. Ett yrke som från början är tämligen lika fördelat på genus får lägre status och sämre löneutveckling när det blir kvinnodominerat. Av de 30 vanligaste yrkena i Sverige i dag är det bara ett som är någorlunda 50-50, och det är Journalist/informatör. Alla andra är mer eller mindre uppdelade efter genus. Det är ingen slump och ingenting man kommer åt med utbildning och käcka kampanjer.
Sabuni och Björklund har säkert goda avsikter. Och de är inte precis blygsamma: "Steg för steg skapar alliansregeringen en skola där varje barns potential tas till vara." Tänk om det vore så väl. Men jag kan inte låta bli att se dem som Grevinnan och Betjänten. Ja, där ligger deras stendöda tiger på golvet.
-Same procedure as last year?
-Same procedure as every year.
Och så snubblar Björklund vidare, ad nauseam.
(Aftonbladets kommentar hittar ni här.)
onsdag 11 juni 2008
Vi måste börja dalta med brottslingarna
I dagens Expressen begrundar ledarskribenten Anna Dahlberg möjligheten att Mattias Flink kan få sitt straff tidsbestämt snart. Hon upprörs över detta och tycker att det stora felet med vårt rättsväsende är att straffen är för korta. Hon erkänner att de visserligen är hårdare i dag än på 70- och 80-talen, men det räcker tydligen inte för henne.
En vanlig hobby här i vårt land går ut på att tävla i förtrytelse över ”daltandet med brottslingarna” och kappas om vem som bäst uttrycker sin avsky över mördare och andra uslingar. Det kan tyckas en smula tjatigt, men belöningen består förstås i att ens oförvitlighet och höga moral framhävs. Jag ska ta ett exempel. På det dagis där mina söner gick förut uppdagades det en morgon att en manlig anställd i skydd av nattens mörker hade tagit fram den enögde djävulen tillsammans med ett tillfälligt ragg – i personalrummet. Det var kanske inte hans mest begåvade idé någonsin och resulterade förstås i omedelbar avstängning.
Föräldrarnas reaktioner på det efterföljande krismötet var intressanta: de krävde samfällt att personalrummet skulle saneras! Så blev det också. Och det var ju en himla tur, för tänk om de hemska spermierna eller allsköns baciller hade attackerat våra telningar. Exakt samma mekanism, alltså: utgjut dig maximalt på det att du må framstå som god. Anna Dahlberg är en mycket god människa.
Exakt vad som får en människa att begå ett grovt våldsbrott kan egentligen kvitta. Det finns en ocean av mer eller mindre banala förklaringar till att en människa går över gränsen för det förbjudna, otänkbara: psykosociala problem sen barndomen, personlighetsstörningar, sinnesförvirring, drogpåverkan, rädsla, vrede… Det är bara hypoteser kring enskilda händelsekedjor och säger ingenting om hur man ska förstå brottet och den situation som gärningsmannen har försatt sig i. För vad har hänt? Jo, på några sekunder har han utträtt ur mänskligheten. Han är inte längre den som begick brottet, han är brottslingen. Och nu ska han straffas för att han inte är som vi och för att vi ska kunna vara vi. Det är brottets betydelse.
Jag skrev till en annan bloggare häromdagen och citerade då Primo Levi. Så här skriver han om sin tid i koncentrationsläger i "Är detta en människa?": De personer som figurerar på de här sidorna är inga människor. Deras mänsklighet har begravts, eller de har själva begravt den, under en oförrätt som tillfogats dem eller som de tillfogat andra. De gemena och dumdryga SS-männen, kaporna, de politiska fångarna, de kriminella, de höga och låga prominenta och slutligen vi ourskiljbara och förslavade Häftlinge, alla klasserna i den vanvettiga hierarki som tyskarna byggt upp, är paradoxalt nog jämställda genom en gemensam inre förödelse.
Inre förödelse är just det som drabbar den som dödar. Dödar du mig så börjar du själv dö. Dödar du flera så dör du mer och mer tills du en dag är räddningslöst förlorad. Det här gäller även Mattias Flink. Inget fängelsestraff kan vara värre, inga murar högre. Jag tror att han på sätt och vis måste ha känt en viss befrielse i fångenskapen eftersom den ristar en konkret bild i brottslingens hjärna av utdrivningen från en gemenskap som han inte kunde delta i, eller ens uppfatta, utanför murarna.
Men kanske finns det ändå en väg tillbaka. Kanske kan brottslingen och vi återupprätta den gemenskap som han har uteslutit sig själv från. Jag tror det. När straffet är över har brottet sonats, är ju överenskommelsen. Brottslingen kan upphöra att vara brottsling och så småningom bli människa igen. Pappa är ett verb, brukar jag säga. Det gäller förstås även ”människa”: människa är ett verb. När man upphör att göra människa är man inte längre en människa i någon vettig mening, lika lite som en pappa är någon som gör en kvinna gravid. Vi är bara människor i performativ betydelse, när vi formar och formas av en gemenskap med andra. En isolerad mänsklig varelse är ingen människa.
Visst kan vi rehabilitera mördare. Kanske inte alla, inte de psykopater som saknar varje form av medkänsla med andra. Vissa måste förbli inlåsta på grund av sin farlighet, precis som vi inte skulle släppa ut en tiger på våra gator. Men de är undantagen. Vi kan göra det om vi vill, om vi lägger tillräckliga resurser på det, använder all vår klokskap, empati och kunskap om det mänskliga psyket. Men ju längre vi håller dem inlåsta, desto mer fjärmar vi dem från oss och desto svårare blir det.
Ett citat till från mitt svar till min medbloggare: ”Människa är ett verb, och bara den som ’gör’ människa kan känna den längtan efter förlåtelse du beskriver. Att längta efter förlåtelse är alltså att i djupaste mening längta efter att vara människa.”
Så låt oss göra dem till människor igen. Om det är att dalta så låt oss dalta. Då kan också Anna Dahlberg fortsätta att vara god - en win-win situation som amerikanerna skulle säga.
En vanlig hobby här i vårt land går ut på att tävla i förtrytelse över ”daltandet med brottslingarna” och kappas om vem som bäst uttrycker sin avsky över mördare och andra uslingar. Det kan tyckas en smula tjatigt, men belöningen består förstås i att ens oförvitlighet och höga moral framhävs. Jag ska ta ett exempel. På det dagis där mina söner gick förut uppdagades det en morgon att en manlig anställd i skydd av nattens mörker hade tagit fram den enögde djävulen tillsammans med ett tillfälligt ragg – i personalrummet. Det var kanske inte hans mest begåvade idé någonsin och resulterade förstås i omedelbar avstängning.
Föräldrarnas reaktioner på det efterföljande krismötet var intressanta: de krävde samfällt att personalrummet skulle saneras! Så blev det också. Och det var ju en himla tur, för tänk om de hemska spermierna eller allsköns baciller hade attackerat våra telningar. Exakt samma mekanism, alltså: utgjut dig maximalt på det att du må framstå som god. Anna Dahlberg är en mycket god människa.
Exakt vad som får en människa att begå ett grovt våldsbrott kan egentligen kvitta. Det finns en ocean av mer eller mindre banala förklaringar till att en människa går över gränsen för det förbjudna, otänkbara: psykosociala problem sen barndomen, personlighetsstörningar, sinnesförvirring, drogpåverkan, rädsla, vrede… Det är bara hypoteser kring enskilda händelsekedjor och säger ingenting om hur man ska förstå brottet och den situation som gärningsmannen har försatt sig i. För vad har hänt? Jo, på några sekunder har han utträtt ur mänskligheten. Han är inte längre den som begick brottet, han är brottslingen. Och nu ska han straffas för att han inte är som vi och för att vi ska kunna vara vi. Det är brottets betydelse.
Jag skrev till en annan bloggare häromdagen och citerade då Primo Levi. Så här skriver han om sin tid i koncentrationsläger i "Är detta en människa?": De personer som figurerar på de här sidorna är inga människor. Deras mänsklighet har begravts, eller de har själva begravt den, under en oförrätt som tillfogats dem eller som de tillfogat andra. De gemena och dumdryga SS-männen, kaporna, de politiska fångarna, de kriminella, de höga och låga prominenta och slutligen vi ourskiljbara och förslavade Häftlinge, alla klasserna i den vanvettiga hierarki som tyskarna byggt upp, är paradoxalt nog jämställda genom en gemensam inre förödelse.
Inre förödelse är just det som drabbar den som dödar. Dödar du mig så börjar du själv dö. Dödar du flera så dör du mer och mer tills du en dag är räddningslöst förlorad. Det här gäller även Mattias Flink. Inget fängelsestraff kan vara värre, inga murar högre. Jag tror att han på sätt och vis måste ha känt en viss befrielse i fångenskapen eftersom den ristar en konkret bild i brottslingens hjärna av utdrivningen från en gemenskap som han inte kunde delta i, eller ens uppfatta, utanför murarna.
Men kanske finns det ändå en väg tillbaka. Kanske kan brottslingen och vi återupprätta den gemenskap som han har uteslutit sig själv från. Jag tror det. När straffet är över har brottet sonats, är ju överenskommelsen. Brottslingen kan upphöra att vara brottsling och så småningom bli människa igen. Pappa är ett verb, brukar jag säga. Det gäller förstås även ”människa”: människa är ett verb. När man upphör att göra människa är man inte längre en människa i någon vettig mening, lika lite som en pappa är någon som gör en kvinna gravid. Vi är bara människor i performativ betydelse, när vi formar och formas av en gemenskap med andra. En isolerad mänsklig varelse är ingen människa.
Visst kan vi rehabilitera mördare. Kanske inte alla, inte de psykopater som saknar varje form av medkänsla med andra. Vissa måste förbli inlåsta på grund av sin farlighet, precis som vi inte skulle släppa ut en tiger på våra gator. Men de är undantagen. Vi kan göra det om vi vill, om vi lägger tillräckliga resurser på det, använder all vår klokskap, empati och kunskap om det mänskliga psyket. Men ju längre vi håller dem inlåsta, desto mer fjärmar vi dem från oss och desto svårare blir det.
Ett citat till från mitt svar till min medbloggare: ”Människa är ett verb, och bara den som ’gör’ människa kan känna den längtan efter förlåtelse du beskriver. Att längta efter förlåtelse är alltså att i djupaste mening längta efter att vara människa.”
Så låt oss göra dem till människor igen. Om det är att dalta så låt oss dalta. Då kan också Anna Dahlberg fortsätta att vara god - en win-win situation som amerikanerna skulle säga.
tisdag 10 juni 2008
Full fart bakåt!
Jag läser i Zaida Catalans blogg att de där satans morsorna som jämt ska vabba vi stockholmare nu ska få möjlighet att söka vårdnadsbidrag 1 juli. Hurra, liksom. Äntligen kan männen få ägna sig åt sina karriärer med gott samvete och kvinnorna passa barn så som de alltid har gjort. Men det är ju ett enormt framsteg om man betänker vilket lidande som dagisbarn utsätts för: kompisar, andra vuxna, stimulans och sånt. Får man för mycket av den varan blir man ju aldrig kristdemokrat.
Dagstidningarna, bl.a. DN, rapporterar - efter jättenyheten att nya iPhone släpps i Sverige i juli - att Allians mot Sverige nu har beslutat att införa skriftliga omdömen från första klass. Major Björklund tycker inte att utvecklingssamtalet och den skriftliga utvecklingsplanen räcker och förklarar att detta är för föräldrarnas skull. Tack så mycket, men själv tänker jag inte ta emot något skriftligt omdöme. Jag ska returnera det. Jag vill inte ha det. Jag behöver det inte. Hela tanken är motbjudande.
Förr talade man om inlärning, i dag använder pedagoger begreppet lärande i stället. Förstår ni skillnaden? Klart ni gör. Men det gör inte Björklund; han är kvar i den gamla inlärningsdiskursen där läraren har en tillbringare med kunskap som ska hällas in i elevens ack så tomma lilla käril. Därefter mäter man hur mycket som har runnit av vår Mats i skolan – tänk om han är som en gås! – och sätter betyg på honom. Så slipper vi ”flumskolan”, tänker majoren. Och märker inte att hela tanken på att få pli på det svenska skolväsendet genom att slå full back i det pedagogiska maskineriet är flummigare än Peps Perssons percussionist.
Dagstidningarna, bl.a. DN, rapporterar - efter jättenyheten att nya iPhone släpps i Sverige i juli - att Allians mot Sverige nu har beslutat att införa skriftliga omdömen från första klass. Major Björklund tycker inte att utvecklingssamtalet och den skriftliga utvecklingsplanen räcker och förklarar att detta är för föräldrarnas skull. Tack så mycket, men själv tänker jag inte ta emot något skriftligt omdöme. Jag ska returnera det. Jag vill inte ha det. Jag behöver det inte. Hela tanken är motbjudande.
Förr talade man om inlärning, i dag använder pedagoger begreppet lärande i stället. Förstår ni skillnaden? Klart ni gör. Men det gör inte Björklund; han är kvar i den gamla inlärningsdiskursen där läraren har en tillbringare med kunskap som ska hällas in i elevens ack så tomma lilla käril. Därefter mäter man hur mycket som har runnit av vår Mats i skolan – tänk om han är som en gås! – och sätter betyg på honom. Så slipper vi ”flumskolan”, tänker majoren. Och märker inte att hela tanken på att få pli på det svenska skolväsendet genom att slå full back i det pedagogiska maskineriet är flummigare än Peps Perssons percussionist.
måndag 9 juni 2008
DN om baksmällan efter 6 juni
På ledarplats i dagens DN beklagar sig redaktionen över den baksmälla som nationaldagsfirandet har orsakat - i alla fall hos dem. Ingen ville liksom vifta med fanor utom diverse fascister, och det är väl bra synd att låta dem shanghaja vår nationalism. Men det är som att kasta in ett rådjurskadaver i en vargflock och sedan förebrå dem att de äter. Nationaldemokrater och deras anhang är i själva verket de enda som har en korrekt uppfattning om vad nationaldagen är till för. Den ska blåsa upp nationalismen, den ideologi som säger att en kultur bör vara liktydig med ett land och vice versa. I den göl som inringas av våra gränser ska dessuom alla grodor kväka på samma mål: nationalspråket (en dialekt med en här i ryggen, för att citera Thomas Hylland Eriksen).
Det går inte att tänka sig en nation utan en annan nation, lika lite som det går att tänka sig en etnicitet utan en annan eller ett språk utan ett annat. Lika mycket som "svenskhet" är ett försök att ringa in vad som är typiskt för oss, är det ett uttalande om vad vi inte är. Det har fascister i alla tider tagit fasta på, och det gjorde de den sjätte juni. Exakt vad som är "svenskt" återstår att reda ut. Giuseppe Mazzini lär ha sagt, strax efter att Italien bildades: "Nu har vi skapat Italien. Nu återstår bara den svåraste uppgiften: att skapa italienare!"
Här i Sverige försöker vi fortfarande, förtvivlat, att skapa svenskar; nationaldagen är ett av många försök att odla en sån performativitet. Klubben Sverige har funnits länge - vem ska få vara med? När det gäller våra nordiska bröder och systrar så räcker det att de bor här i två år för att de ska få bli svenska medborgare. De svartmuskiga som talar barbarspråk får allt vänta i fem år. De måste först lära sig att bemästra vår obetydliga, nordiska munart och skriva under på våra paradisiskt jämlika värderingar. Därefter är de hjärtligt välkomna att städa våra trappor och byta våra blöjor, diska vår disk och kontrollera våra färdbevis. De har då blivit en del av det mångkulturella samhället. Men de gör klokt i att hålla sig undan när flaggviftarna nalkas. Och det gör de nog, för även de har insett vad vi firar på nationaldagen.
Det går inte att tänka sig en nation utan en annan nation, lika lite som det går att tänka sig en etnicitet utan en annan eller ett språk utan ett annat. Lika mycket som "svenskhet" är ett försök att ringa in vad som är typiskt för oss, är det ett uttalande om vad vi inte är. Det har fascister i alla tider tagit fasta på, och det gjorde de den sjätte juni. Exakt vad som är "svenskt" återstår att reda ut. Giuseppe Mazzini lär ha sagt, strax efter att Italien bildades: "Nu har vi skapat Italien. Nu återstår bara den svåraste uppgiften: att skapa italienare!"
Här i Sverige försöker vi fortfarande, förtvivlat, att skapa svenskar; nationaldagen är ett av många försök att odla en sån performativitet. Klubben Sverige har funnits länge - vem ska få vara med? När det gäller våra nordiska bröder och systrar så räcker det att de bor här i två år för att de ska få bli svenska medborgare. De svartmuskiga som talar barbarspråk får allt vänta i fem år. De måste först lära sig att bemästra vår obetydliga, nordiska munart och skriva under på våra paradisiskt jämlika värderingar. Därefter är de hjärtligt välkomna att städa våra trappor och byta våra blöjor, diska vår disk och kontrollera våra färdbevis. De har då blivit en del av det mångkulturella samhället. Men de gör klokt i att hålla sig undan när flaggviftarna nalkas. Och det gör de nog, för även de har insett vad vi firar på nationaldagen.
lördag 7 juni 2008
Lotta Fogde och ”normalfeminismen”
I dagens DN skriver Lotta Fogde att kvinnor i USA ”är som kvinnor är mest: splittrade i synen på könets betydelse för individens möjligheter” och därför inte gav den feministiska (?) Hillary Clinton sitt stöd. Analysen blir att såväl feminismens ”kollektiva angreppssätt” som Clintons oförmåga att framställa feminismen som en ”frihetsrörelse, för båda könen” har givit dem ”imageproblem” i vår individualistiska tidsålder.
Och sedan jämför Fogde med Sverige, där förr manliga partiledare ”tävlade om att kalla sig feminister”. Det gör de inte längre och vare sig Fredrik Reinfeldt, Nyamko Sabuni eller Linda Skugge är feminister. Bara Anders Borg, ekonomins Robert Wells, ”framhärdar i sin övertygelse att feminism handlar om individers frigörelse”, fortsätter Fogde.
Vem var det som sa: ”Med sådana vänner behöver jag inga fiender”? Jag minns inte, men bäva månde Sverige den dagen Reinfeldt kallar sig feminist. Att Sabuni, som ska föreställa jämställdshetsminister, blundar hårt för alla former av maktstrukturer är förstås en merit i en borgerlig regering och inget att sörja. Bockar som örtagårdsmästare har vi liksom sett förut.
Jag ska hoppa direkt till slutklämmen: ”När snart varenda idrottsgren och sexuella läggning har [sin] egen gala och prisar goda föredömen inom sin sfär, var är den breda, årliga feministkongressen?” Ja, var är det som Fogde kallar för ”normalfeminismen”? (Och var är den heterosexuella galan? Jo, den pågår 364 dagar om året.)
Tja, Feministiskt initiativ var ett försök att förena feminister ur alla läger. Men Ebba Witt-Brattström förstörde enormt mycket med sin borgerliga kritik av Tiina Rosenberg, som i sin tur demoniserades, förlöjligades och förföljdes i medierna tills hon inte orkade längre. Hon var väl lite för mycket som Hillary Clinton, kanske Fogde tänker, fast utan den senares stålar. Onödigt polariserande, fast pank. Jag tror att FI (och då menar jag inte finansinspektionen) har hämtat sig och kommer att bli viktiga i valet 2010. Ebba Witt-Brattström var inte precis oersättlig.
Att den ”normalfeminism” som Fogde efterlyser har tappat styrfarten beror kanske på att den helt enkelt inte duger? Lena Gemzöe myntar i sin bok ”Feminism” (2006, Bilda) begreppet ordboksfeminism: ”en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör ändras.” Den är bra, för den är något de flesta kan enas om. Men som Gemzöe påpekar preciserar den varken förtryckets struktur eller hur det kan avskaffas. Och detta är ”normalfeminismens” stora svaghet. Hur ska vi gå till väga för att uppnå ett jämställt samhälle? Ska vi knacka maktens män på axeln och försynt påpeka att det här, det är inte riktigt schyst? Försöka duger, men jag misstänker att de bara tar en hink bearnaise till och lovar att tänka på saken.
Fogde har tidigare skrivit en artikel med utgångspunkten att ”strukturerna och idealen i den produktiva respektive reproduktiva sfären inte går att kombinera”, och det har hon ju väldigt rätt i, men att därifrån dra slutsatsen att vi behöver ännu mer konsensus, ännu mer traditionellt jämställdhetsarbete och därtill hjärt-lungräddning av den borgerliga feminismen är nog lite…borgerligt. En feminism utan en genomarbetad, intersektionalistisk analys av maktens och normernas förtryck kan aldrig bli en elektrifierad strapon i häcken på patriarkatet. Det blir bara vanlijsex av alltihop. Trevligt, men till intet förpliktande, liksom.
Och sedan jämför Fogde med Sverige, där förr manliga partiledare ”tävlade om att kalla sig feminister”. Det gör de inte längre och vare sig Fredrik Reinfeldt, Nyamko Sabuni eller Linda Skugge är feminister. Bara Anders Borg, ekonomins Robert Wells, ”framhärdar i sin övertygelse att feminism handlar om individers frigörelse”, fortsätter Fogde.
Vem var det som sa: ”Med sådana vänner behöver jag inga fiender”? Jag minns inte, men bäva månde Sverige den dagen Reinfeldt kallar sig feminist. Att Sabuni, som ska föreställa jämställdshetsminister, blundar hårt för alla former av maktstrukturer är förstås en merit i en borgerlig regering och inget att sörja. Bockar som örtagårdsmästare har vi liksom sett förut.
Jag ska hoppa direkt till slutklämmen: ”När snart varenda idrottsgren och sexuella läggning har [sin] egen gala och prisar goda föredömen inom sin sfär, var är den breda, årliga feministkongressen?” Ja, var är det som Fogde kallar för ”normalfeminismen”? (Och var är den heterosexuella galan? Jo, den pågår 364 dagar om året.)
Tja, Feministiskt initiativ var ett försök att förena feminister ur alla läger. Men Ebba Witt-Brattström förstörde enormt mycket med sin borgerliga kritik av Tiina Rosenberg, som i sin tur demoniserades, förlöjligades och förföljdes i medierna tills hon inte orkade längre. Hon var väl lite för mycket som Hillary Clinton, kanske Fogde tänker, fast utan den senares stålar. Onödigt polariserande, fast pank. Jag tror att FI (och då menar jag inte finansinspektionen) har hämtat sig och kommer att bli viktiga i valet 2010. Ebba Witt-Brattström var inte precis oersättlig.
Att den ”normalfeminism” som Fogde efterlyser har tappat styrfarten beror kanske på att den helt enkelt inte duger? Lena Gemzöe myntar i sin bok ”Feminism” (2006, Bilda) begreppet ordboksfeminism: ”en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör ändras.” Den är bra, för den är något de flesta kan enas om. Men som Gemzöe påpekar preciserar den varken förtryckets struktur eller hur det kan avskaffas. Och detta är ”normalfeminismens” stora svaghet. Hur ska vi gå till väga för att uppnå ett jämställt samhälle? Ska vi knacka maktens män på axeln och försynt påpeka att det här, det är inte riktigt schyst? Försöka duger, men jag misstänker att de bara tar en hink bearnaise till och lovar att tänka på saken.
Fogde har tidigare skrivit en artikel med utgångspunkten att ”strukturerna och idealen i den produktiva respektive reproduktiva sfären inte går att kombinera”, och det har hon ju väldigt rätt i, men att därifrån dra slutsatsen att vi behöver ännu mer konsensus, ännu mer traditionellt jämställdhetsarbete och därtill hjärt-lungräddning av den borgerliga feminismen är nog lite…borgerligt. En feminism utan en genomarbetad, intersektionalistisk analys av maktens och normernas förtryck kan aldrig bli en elektrifierad strapon i häcken på patriarkatet. Det blir bara vanlijsex av alltihop. Trevligt, men till intet förpliktande, liksom.
fredag 6 juni 2008
Mångfaldiga barns dag
Äntligen dags för Sveriges nationaldag och ännu en dos kulturterrorism! Dags att fira att vi är ett enda folk som mangrant sluter upp bakom fanan, dags att hylla vår historiska kontinuitet, dags att rört begrunda hur trygga vi är i nationens famn och att den ljusnande framtid är vår. Med betoning på vår – inte er.
Den senmoderna världen är svår att överblicka. Samhällskontraktet är rivet och var och en får rädda sig bäst hen kan. Särskilt tydligt är det för ungdomar som står på tröskeln till vuxenvärlden. De någorlunda välanpassade drömmer om och planerar inför en framtid med jobb och bostad, kanske barn. Men till skillnad från tidigare generationer måste de rita sina egna kartor. Kollektivavtal och fasta anställningar är the old black och ersatta med the new black: konsultuppdrag, bemanningsföretag och provanställningar. Skolan är inte till mycket hjälp, eftersom den, på den svenska skolans vis, inte har snappat det här med senmoderniteten.
De mindre välanpassade ungdomarna, de som är i Statens institutionsstyrelses trygga famn, planerar inte sin framtid. De vill bara gitta från LVM- eller ungdomshemmet. De saknar framförhållning, skulle väl någon högerideolog på DN Chef säga. Vill inte ta sig i kragen.
Sen har vi ett mellanting, en annan sorts new black: ”invandrarkillen” och "invandrartjejen". Ni vet, de där som talar förortsvenska, har guldkedjor runt halsen och en tandlös farmor i svart huckle.
Men de kan väl också få vara med på nationaldagsfirandet, för Sverige är mångfaldens, delaktighetens, jämlikhetens och jämställdhetens hemvist på jorden. De kan få ha på sig sina smaklösa billighetsjeans och svarta slöjor om de bara viftar med vår flagga och tonar ner sin förortssvenska lite. Ett bögpar kan också vara klädsamt att visa upp på Skansen. För vi är ett folk, i ett land med skarpa gränser på kartan, en flagga och ett fotbollslandslagoch en Charlotte Perelli. Det måste firas. I dag, men inte i går och inte i morgon. Hatbrottets dag firas året runt.
Jag letar i minnets gömmor efter några urgamla traditioner denna dag. Få se… Gustav Vasa! Oj, vad han var svensk. Han blev vald till kung just i dag, sägs det. Lite senare slog han ner Dackeupproret med sinatyska legoknektar präktiga svenska soldater. Problemet är bara att vi på den tiden hade den julianska kalendern, inte den nuvarande gregorianska, så datumet är nog åt helskotta. Men vi kan ju alltid fira 1809 års författning som infördes 6 juni. Enligt den utser kungen statsministern i konselj. Äsch, det där stämmer ju inte längre. Men vår nya regeringsform kom också till denna dag, 1974. Och så blev kungen av med de sista resterna av sin makt, alltid något. Regeringsformen säger också att alla vita, heterosexuella medelklassmän utan några funktionsnedsättningar är lika inför lagen. Det kan vi väl fira? Sen har vi ju våra sillsvansar och midsommarstänger och våra fina traditioner som att våldta 18-20 kvinnor om dagen året runt. Det är det många som tar fasta på. Vissa nöjer sig inte med det utan firar med att slå ihjäl käringen. Det händer var tredje vecka i du vänaste land uppå jord.
Nej, ärligt talat så kommer jag inte på något att yvas över, kalla mig opatriotisk. Men jag kan väl trösta mig med Hugo av St. Victors ord: ”Den som tycker att hans fädernesland är härligt är bara en vekhjärtad nybörjare; den som tycker att varje land är som hans eget är redan stark, men bara den som ser hela världen som ett främmande land är fullkomlig.”
Den senmoderna världen är svår att överblicka. Samhällskontraktet är rivet och var och en får rädda sig bäst hen kan. Särskilt tydligt är det för ungdomar som står på tröskeln till vuxenvärlden. De någorlunda välanpassade drömmer om och planerar inför en framtid med jobb och bostad, kanske barn. Men till skillnad från tidigare generationer måste de rita sina egna kartor. Kollektivavtal och fasta anställningar är the old black och ersatta med the new black: konsultuppdrag, bemanningsföretag och provanställningar. Skolan är inte till mycket hjälp, eftersom den, på den svenska skolans vis, inte har snappat det här med senmoderniteten.
De mindre välanpassade ungdomarna, de som är i Statens institutionsstyrelses trygga famn, planerar inte sin framtid. De vill bara gitta från LVM- eller ungdomshemmet. De saknar framförhållning, skulle väl någon högerideolog på DN Chef säga. Vill inte ta sig i kragen.
Sen har vi ett mellanting, en annan sorts new black: ”invandrarkillen” och "invandrartjejen". Ni vet, de där som talar förortsvenska, har guldkedjor runt halsen och en tandlös farmor i svart huckle.
Men de kan väl också få vara med på nationaldagsfirandet, för Sverige är mångfaldens, delaktighetens, jämlikhetens och jämställdhetens hemvist på jorden. De kan få ha på sig sina smaklösa billighetsjeans och svarta slöjor om de bara viftar med vår flagga och tonar ner sin förortssvenska lite. Ett bögpar kan också vara klädsamt att visa upp på Skansen. För vi är ett folk, i ett land med skarpa gränser på kartan, en flagga och ett fotbollslandslag
Jag letar i minnets gömmor efter några urgamla traditioner denna dag. Få se… Gustav Vasa! Oj, vad han var svensk. Han blev vald till kung just i dag, sägs det. Lite senare slog han ner Dackeupproret med sina
Nej, ärligt talat så kommer jag inte på något att yvas över, kalla mig opatriotisk. Men jag kan väl trösta mig med Hugo av St. Victors ord: ”Den som tycker att hans fädernesland är härligt är bara en vekhjärtad nybörjare; den som tycker att varje land är som hans eget är redan stark, men bara den som ser hela världen som ett främmande land är fullkomlig.”
torsdag 5 juni 2008
onsdag 4 juni 2008
Sabuni säger nej till kvotering
"Vi måste uppmuntra fler kvinor att jobba inom näringslivet" säger Nyamko Sabuni i DN i dag (4 juni 2008). Men kvotering till börsbolagens styrelser är hon emot. Hon anser att kvotering är "ett för stort ingrepp i det fria näringslivet", däremot diggar hon att "den nya bolagkoden säger att man bör eftersträva fler kvinnor i styrelsen" och påpekar att bolagen från 1 juli måste förklara "varför de inte lever upp till en jämnare könsfördelning."
Såna förklaringar är inte svåra att få, men räkna med att de blir könsblinda. Kvinnor gifter sig och skaffar barn, till exempel. Det gör dem olämpliga för de högsta posterna inom en organisation där man inte utan vidare kan lämna över ansvaret till någon annan. Kvinnor är inte lika ambitiösa av naturen, eller också saknar de rätt kompetens. Nej, de är väl mer samlare än jägare, liksom. Föder och diar ungar och har lägre muskelmassa.
Tror någon att bolagsstyrelserna kommer att göra en genusbaserad maktanalys? Det tror inte jag. Tror ni att de kommer att visa hur kvinnliga chefer på högsta nivå inte bara får fortsätta att tvätta makens strumpor utan även blir avvikare i det grabbiga nätverket och tvingas representera inte bara sig själva utan "kvinnan"? Att de som avvikare måste visa sig dugligare än sina manliga kolleger - utan att överglänsa dem? Eller kommer bolagsstyrelsen kanske att läsa Calás och Smircichs analyser av ledarskap som homosocial förförelse? *
Skulle inte tro det.
Det Sabuni missar när hon inte vill kvotera är att kvotering redan sker. Det är män som kvoterar in män, och ju högre upp man kommer, desto viktigare är det att man ingår i The Old Boys' Network. Men det är inte konstigt att hon missar det, eftersom hon är liberal. Liberalfeminister tror på att man med hjälp av uppfostran, utbildning och lite god vilja, sådär, kan förbättra jämställdheten. De saknar därmed analysverktyg som genusbaserad organisationsforskning. Att tala om genus som konstruktion och sånt där vänsterflum vägrar de att göra. Så Sabuni, som inte ens vill kalla sig (liberal-)feminist, ser inte skogen för bara träd. Och räkna inte med att hon kommer att göra det i framtiden heller.
* Calás, M och Smircich L (1991). Voicing Seduction to Silence Leadership. Organization Studies, vol. 12, nr 4
Såna förklaringar är inte svåra att få, men räkna med att de blir könsblinda. Kvinnor gifter sig och skaffar barn, till exempel. Det gör dem olämpliga för de högsta posterna inom en organisation där man inte utan vidare kan lämna över ansvaret till någon annan. Kvinnor är inte lika ambitiösa av naturen, eller också saknar de rätt kompetens. Nej, de är väl mer samlare än jägare, liksom. Föder och diar ungar och har lägre muskelmassa.
Tror någon att bolagsstyrelserna kommer att göra en genusbaserad maktanalys? Det tror inte jag. Tror ni att de kommer att visa hur kvinnliga chefer på högsta nivå inte bara får fortsätta att tvätta makens strumpor utan även blir avvikare i det grabbiga nätverket och tvingas representera inte bara sig själva utan "kvinnan"? Att de som avvikare måste visa sig dugligare än sina manliga kolleger - utan att överglänsa dem? Eller kommer bolagsstyrelsen kanske att läsa Calás och Smircichs analyser av ledarskap som homosocial förförelse? *
Skulle inte tro det.
Det Sabuni missar när hon inte vill kvotera är att kvotering redan sker. Det är män som kvoterar in män, och ju högre upp man kommer, desto viktigare är det att man ingår i The Old Boys' Network. Men det är inte konstigt att hon missar det, eftersom hon är liberal. Liberalfeminister tror på att man med hjälp av uppfostran, utbildning och lite god vilja, sådär, kan förbättra jämställdheten. De saknar därmed analysverktyg som genusbaserad organisationsforskning. Att tala om genus som konstruktion och sånt där vänsterflum vägrar de att göra. Så Sabuni, som inte ens vill kalla sig (liberal-)feminist, ser inte skogen för bara träd. Och räkna inte med att hon kommer att göra det i framtiden heller.
* Calás, M och Smircich L (1991). Voicing Seduction to Silence Leadership. Organization Studies, vol. 12, nr 4
tisdag 3 juni 2008
Pride, bisexualitet och kulturterrorism
”När ska det bli möjligt – inte bara att ha en identitet, men att slippa?” Det frågar socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (se länk i högerspalten) i sin pamflett Kulturterrorismen – en uppgörelse med tanken om kulturell renhet. Där skriver han också att ”det största problemet för dem som ’lever i två kulturer’ ligger i att en samlad offentlighet avkräver dem en kulturell identitet”.
Hylland Eriksen syftar här på dem som t.ex. är norskfödda barn till invandrare, men jag drar en parallell till oss bisexuella: vi misstänks ha lojalitetskonflikter och ses därför inte som pålitliga av vare sig hetero- eller homosexuella.Världen krymper och olika kulturer flyter samman, blandas och förändras. Mot denna kreolisering reagerar krafter som vill lägga sin "kultur" i formalin och sedan kasta burken på De andra. Men ”kultur är inte ett ting, även om ordet kultur olyckligtvis är ett substantiv” påpekar författaren . Och den som betvivlar att kulturterrorismen har ställt till med nog elände behöver bara se på det forna Jugoslavien. Är det något som behövs i dessa tider så är det lojalitetskonflikter, fortsätter författaren. De är nämligen fredsbevarande.
Häromdagen såg jag i ögonvrån ett par grisskära strumpbyxor under en tantig klänning. Men så höjde jag blicken och såg ett helskägg, och då blev jag glad, för jag gillar det socialantropologerna kallar anomalier. De tydliggör att exempelvis ”man” och ”kvinna” bara är ytterpunkterna på en glidande skala, precis som ”hetero” och ”homo”. Eller, för att åter citera Hylland Eriksen: ”Renhet och tydliga gränser är fantasifoster, skapade av offer för alltför sträng potträning. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner.”
Så till Prideveckan. Det som brukar slå mig när jag går runt på Tantolundens grusplan är alla dessa gränser. Här är moderata flator, där socialdemokratiska. Här har vi stolta transor, där SLM-bögar.
Det här påminner om när man blandar människor från olika ”stammar” i ett nytt sammanhang. Följden blir ofta att de överkommunicerar sina inbördes olikheter. Tidigare tänkte inte en kotte på om han var från X-folket eller Y-folket, men nu är det plötsligt oerhört viktigt. Vi har en egen kultur, och med den som ideologiskt vapen skapar vi en etnicitet, en skarp gräns mot andra.
Vi bisexuella är inte ett spår bättre, förstås. Vi har ett alldeles eget bitält: vi mot er. (Men alla älskar vi HBTQ-personer förstås schlager och damimitatörer). Är det inte lite synd att paraden som är en sån fantastisk manifestation av solidaritet och mångfald upplöses i sina beståndsdelar innanför staketen?
Det är ett slags kulturterrorism i liten skala, på samma unkna och skenbart harmlösa sätt som melodifestivalen är det med sitt flaggviftande. Nya stater som Serbien och Kroatien föds i blod och firas i blod. Inget nytt under solen: även Sverige har en blodig historia. Men varför ska vi fira det, varför fira exempelvis det "svenska"? Vad är det som är "typiskt svenskt"? Lutfisk? Säg det till norrmännen.
Jag såg på melodifestivalen med mina söner. De hejade på Ryssland. Och kommentatorerna drömde om en världsmelodifestival. Jag kan inte bärga mig. Om några år kanske vi får se Khalistan bli verklighet; sikherna måste ju få en egen stat eftersom den indiska regeringen förtrycker dem. Alla folk har rätt till en egen stat, lyder parollen. (Hur man sen definierar "folk" återstår att reda ut.) Sen kan väl de indiska muslimerna också kräva självständighet. Fine. De behöver bara mörda och fördriva de hinduer som då hamnar i minoritet i sitt forna land, sen är allt frid och fröjd och vi kan ha melodifestivalen i någon av de nya huvudstäderna, varför inte Amritsar?
Nå, jag överdriver kanske vådan av att ha ett tält på en dammig fotbollsplan en vecka om året. Det är inte precis synonymt med etnisk rensning. Men modellen bakom den här sortens etnicitetstänkande är densamma. Det är vi mot dem, vår kultur (som är bättre och mer unik) mot er, vårt schlagerbidrag mot ert, vårt fotbollslag mot ert, vårt landslag mot ert, vår armé mot er. Det är en värld fjärran från glidande skalor, gråzoner, kreolisering och fredsbevarande lojalitetskonflikter.
Visst ska vi tillerkänna olika kulturer deras rätt att existera, men lika viktig som rätten att vara olik eller rätten till lika värde, det Hylland Eriksen benämner ”skillnadsrättigheter” och ”likhetsrättigheter” är rätten att slippa definiera sig.
Det behövs mer bisexualitet i världen, kort sagt - utan tält och egen flagga.
Eller, som Gunnar Ekelöf skrev:
Varken moln eller bild
varken bild eller bild
varken moln eller moln
varken varken eller eller
men någonting annat!
Hylland Eriksen syftar här på dem som t.ex. är norskfödda barn till invandrare, men jag drar en parallell till oss bisexuella: vi misstänks ha lojalitetskonflikter och ses därför inte som pålitliga av vare sig hetero- eller homosexuella.Världen krymper och olika kulturer flyter samman, blandas och förändras. Mot denna kreolisering reagerar krafter som vill lägga sin "kultur" i formalin och sedan kasta burken på De andra. Men ”kultur är inte ett ting, även om ordet kultur olyckligtvis är ett substantiv” påpekar författaren . Och den som betvivlar att kulturterrorismen har ställt till med nog elände behöver bara se på det forna Jugoslavien. Är det något som behövs i dessa tider så är det lojalitetskonflikter, fortsätter författaren. De är nämligen fredsbevarande.
Häromdagen såg jag i ögonvrån ett par grisskära strumpbyxor under en tantig klänning. Men så höjde jag blicken och såg ett helskägg, och då blev jag glad, för jag gillar det socialantropologerna kallar anomalier. De tydliggör att exempelvis ”man” och ”kvinna” bara är ytterpunkterna på en glidande skala, precis som ”hetero” och ”homo”. Eller, för att åter citera Hylland Eriksen: ”Renhet och tydliga gränser är fantasifoster, skapade av offer för alltför sträng potträning. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner.”
Så till Prideveckan. Det som brukar slå mig när jag går runt på Tantolundens grusplan är alla dessa gränser. Här är moderata flator, där socialdemokratiska. Här har vi stolta transor, där SLM-bögar.
Det här påminner om när man blandar människor från olika ”stammar” i ett nytt sammanhang. Följden blir ofta att de överkommunicerar sina inbördes olikheter. Tidigare tänkte inte en kotte på om han var från X-folket eller Y-folket, men nu är det plötsligt oerhört viktigt. Vi har en egen kultur, och med den som ideologiskt vapen skapar vi en etnicitet, en skarp gräns mot andra.
Vi bisexuella är inte ett spår bättre, förstås. Vi har ett alldeles eget bitält: vi mot er. (Men alla älskar vi HBTQ-personer förstås schlager och damimitatörer). Är det inte lite synd att paraden som är en sån fantastisk manifestation av solidaritet och mångfald upplöses i sina beståndsdelar innanför staketen?
Det är ett slags kulturterrorism i liten skala, på samma unkna och skenbart harmlösa sätt som melodifestivalen är det med sitt flaggviftande. Nya stater som Serbien och Kroatien föds i blod och firas i blod. Inget nytt under solen: även Sverige har en blodig historia. Men varför ska vi fira det, varför fira exempelvis det "svenska"? Vad är det som är "typiskt svenskt"? Lutfisk? Säg det till norrmännen.
Jag såg på melodifestivalen med mina söner. De hejade på Ryssland. Och kommentatorerna drömde om en världsmelodifestival. Jag kan inte bärga mig. Om några år kanske vi får se Khalistan bli verklighet; sikherna måste ju få en egen stat eftersom den indiska regeringen förtrycker dem. Alla folk har rätt till en egen stat, lyder parollen. (Hur man sen definierar "folk" återstår att reda ut.) Sen kan väl de indiska muslimerna också kräva självständighet. Fine. De behöver bara mörda och fördriva de hinduer som då hamnar i minoritet i sitt forna land, sen är allt frid och fröjd och vi kan ha melodifestivalen i någon av de nya huvudstäderna, varför inte Amritsar?
Nå, jag överdriver kanske vådan av att ha ett tält på en dammig fotbollsplan en vecka om året. Det är inte precis synonymt med etnisk rensning. Men modellen bakom den här sortens etnicitetstänkande är densamma. Det är vi mot dem, vår kultur (som är bättre och mer unik) mot er, vårt schlagerbidrag mot ert, vårt fotbollslag mot ert, vårt landslag mot ert, vår armé mot er. Det är en värld fjärran från glidande skalor, gråzoner, kreolisering och fredsbevarande lojalitetskonflikter.
Visst ska vi tillerkänna olika kulturer deras rätt att existera, men lika viktig som rätten att vara olik eller rätten till lika värde, det Hylland Eriksen benämner ”skillnadsrättigheter” och ”likhetsrättigheter” är rätten att slippa definiera sig.
Det behövs mer bisexualitet i världen, kort sagt - utan tält och egen flagga.
Eller, som Gunnar Ekelöf skrev:
Varken moln eller bild
varken bild eller bild
varken moln eller moln
varken varken eller eller
men någonting annat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)