Maktordningar, våldtäkt och BDSM

I dag skriver Paulina Neuding och Sanna Rayman i Expressen att sexlivet inte är svart eller vitt. Just nu pågår en rättegång i Malmö där rätten ska avgöra hur mycket våld man ska kunna samtycka till och därmed om ett sexuellt självskadebeteende kan anses olagligt, är Neuding och Raymans analys. Prostituerade och BDSM-utövare, fortsätter de, tillskrivs just det här självskadebeteendet, och det på ovetenskapliga grunder. På vilket sätt tar en våldtäkt ifrån kvinnor deras självbevarelsedrift? Det kan ju lika gärna handla om ett "konstruktiv krishantering". Synen på den våldtagna kvinnan som "i någon mån förstörd, berövad sitt värde" är patriarkal, menar författarna. Enligt det resonemanget går det en rak linje mellan samhällets normativa och fördömande syn på BDSM och på den prostituerade som en irrationell varelse som inte vet sitt eget bästa.

Men detta är en grov förenkling - kanske för att man måste förenkla i en debattartikel. Det är den välvilliga tolkningen. Den mindre välvilliga är att Neuding och Rayman tappar bort ena sidan av perspektivet, nämligen den sexköpande mannens. Men jag ska försöka göra dem rättvisa, för deras argument förtjänar att diskuteras.

Rättegångar om skador i samband med BDSM-sessioner har förekommit länge i andra länder än Sverige. Man kan se dem som ett försök från ett i vid bemärkelse heteronormativt samhälle att stämpla en sexuell praktik som icke godkänd och önskvärd. Men man kan också se dem som ett försök att reda ut i vilken mån en individ har rätt att skada en annan för sin egen njutnings skull. BDSM-utövare brukar framhäva att sessionen ska vara "safe, sound and consensual" och betonar att den undergivne i själva verket är den som styr. Någonstans drar även de en gräns. Permanenta skador är inte okej, inte heller en master/domina som struntar i stoppordet och så vidare. En rättslig prövning som den i Malmö borde därför välkomnas även av folket på Darkside. För frågan bör gälla i vilken mån sessionen i fråga har varit ett tidsmässigt begränsat rollspel mellan två samtyckande individer eller ett övergrepp. Och ingen seriös BDSM-utövare skulle godkänna att någon tillfogas psykiskt och fysiskt lidande utanför sessionen eller att den är resultatet av ett dysfunktionellt förhållande.

Frågan om "konstruktiv krishantering" är intressant. Visst kan man tänka sig att någon som utsatts för övergrepp iscensätter detta senare med sig själv som aktör för att avdramatisera traumat. Men man kan också tänka sig att detta inte fungerar så bra. Det finns exempel på "reviktimisering" som det kallas, men det är svårt att dra några säkra slutsatser ur forskningen om vad som är vad, skriver Anna Bäsén och Niklas Långström i "Pervers?". Den undersökning som Neuding & Rayman hänvisar till, Richters et al. (2008), som omfattar 19 307 respondenter i Australien 2001-2002, visar att individer som hade ägnat sig åt BDSM under det senaste året inte hade utsatts för sexuellt tvång, vare sig som vuxna eller i barndomen. Rapporten drar slutsatsen:

Våra resultat stöder tanken att BDSM helt enkelt är ett sexuellt intresse eller en subkultur som lockar en minoritet, och för de flesta utövarna är det inte ett patologiskt symtom av tidigare övergrepp eller av svårigheter med "normalt" sex

Mot detta kan man ställa Kenneth Sandnabbas studier bland finska BDSM-utövare som visar att 8 % av männen och 23 % av kvinnorna utsatts för sexuella övergrepp under barndomen. Forskningen är alltså inte entydig. Vi vet för lite för att tala om "konstruktiv krishantering" annat än som en hypotes.

Är BDSM en queer praktik? Michel Foucault säger att den "spelar världen baklänges". Detta något kryptiska uttalande bör tolkas som att den som nöjer sig med att se exempelvis dominan som den med makt och slaven som den maktlöse förväxlar teater med verklighet; det är "att spela världen framlänges". Men BDSM-fenomenets "ekonomi" är omvandlingens: "herre till slav, vuxen till barn, makt till underkastelse, man till kvinna, smärta till njutning, människa till djur och tillbaka igen". Därför kan man också säga att sessionen spelar de sociala maktordningarna baklänges. Man lånar så att säga maktens rekvisita och iscensätter makten på ett överdrivet och teatraliskt sätt. Därigenom påvisar man också det onaturliga och iscensatta i den sociala ordningen - något som i förlängningen även bör vara befriande för de "normala".

Mot det här kan man med Katherine MacKinnon säga att omkastandet av den vanliga ordningen "bekräftar, snarare än underminerar eller modifierar, den rådande sexuella ordningen som den rådande sexuella ordningen". Och Pierre Bourdieu skriver att ett subversivt användande av normer knappast är en särskilt framgångsrik praktik. Dels är den individuell och saknar därigenom politisk slagkraft, dels är reglerade friheter just reglerade. De tillåts inom ramen för övergripande maktordningar och kan därför inte vara särskilt omstörtande. Att använda sig av förhärskande diskurser, om än med omvända förtecken, kan i någon mån sägas bekräfta dem. Judith Butler framhäver gärna den queera parodin som omstörtande och aktörskaps-skapande (ursäkta denna otymplighet) Men andra teoretiker, som Lois McNay, säger att Butlers modell för aktörskap inte tar någon hänsyn till sociopolitiska maktdimensioner och relationerna mellan det strukturella och det symboliska. Och Martha Nussbaum skriver så här om den queera parodin:

Parodi kan väl gå an när man är en fast anställd akademiker på ett liberalt universitet. Men det är här Butlers fokus på det symboliska, henne stolta avfärdande av livets materiella sida, blir en fatal blindhet. För kvinnor som är hungriga, illitterata, förnekade rösträtt, slagna, våldtagna är det inte sexigt eller befriande att gestalta, hur parodiskt det än är, hungern, avsaknaden av läskunnighet och rösträtt, misshandel och våldtäkt. Sådana kvinnor föredrar mat, skolor, rösträtt och att få rå över sina egna kroppar.

Nu tror jag knappast att Neuding & Rayman är särskilt intresserade av eller insatta i queerteori. Men deras citat "På så vis skiljer vi i lag ut sunda och normala sexuella aktiviteter, från destruktiva och olagliga" ekar ändå av Gayle Rubins begrepp om den sexuella värdehierarkin. Och liksom Rubin, Butler eller för all del Don Kulick som ser torskar som queera, verkar de blunda för de sociopolitiska maktdimensionerna. Rättegången i Malmö handlar om en 16-årig flicka som blivit våldtagen och därefter skadats i något slags BDSM-session. Ska fokus verkligen ligga på hennes eventuella "konstruktiva krishantering" eller på mannen som njöt av att se henne lida? Ska debatten om prostitution verkligen handla om huruvida ett visst antal prostituerade reviktimiserar/krishanterar eller om de maktstrukturer som gör att män anser sig ha rätt att köpa tillgång till kvinnors kroppsöppningar?

Många prostituerade har utsatts för övergrepp under sin barndom och uppväxt. Att som Neuding & Rayman hävda att synen på den våldtagna som delvis förbrukad är patriarkal är försåtligt. För vem är det egentligen som förfäktar den synen i dag? Inte Kajsa Ekis Ekman i alla fall. Hon talar definitivt inte om våldtagna och/eller prostituerade som förbrukade, passiva, viljelösa eller "irrationella varelser". Nej, det här är ett retoriskt grepp som brukar kallas guilt by association. Att vara emot att män köper sig lite fitta för att de kan det, för att de har en unken kvinnosyn, för att det på något dunkelt sätt är deras "rättighet", är alltså att stå för en nattstånden, patriarkal kvinnosyn. Det är synonymt med att vilja förneka BDSM-utövare deras frihet till sin sexualitet och att ifrågasätta "alla kvinnors domvärjo över den egna kroppen".

Men grunden för att förbjuda sexköp är nu inte främst den prostituerades eventuella självskadebeteende, och att framhäva kvinnors aktörskap är banne mig inte synonymt med att tycka att prostitution är okej. Det är att förvandla en feministisk syn på kvinnan som autonom varelse till en tokliberal föreställning om att inga strukturer finns. Att vara prostituerad är att leva farligt, inte minst riskerar man att utsättas för våldtäkter. Hur ska vi analysera det? Ska kvinnor erbjudas rikliga tillfällen till lite konstruktiv krishantering? Eller ska vi motverka en maktordning där män skaffar sig en stunds skönt överläge och sen utlösning - gratis i form av en våldtäkt eller mot betalning?

(Delar av det här inlägger kommer ur min C-uppsats om kvinnlig prodominans, men jag har skippat sidhänvsisningar etc för läsbarhetens skull.)