Ett flarn av glädje

I dag intervjuar Hanna Fahl Olle Ljungström i DN Kultur. Och jag kommer att tänka på replokalen Grillen på Birger Jarlsgatan 100 som vi delade för längesen. Förutom Reeperbahn var där bluesrockarna Grizzly (sångaren hette Björne), Yes-inspirerade Euterpe och så vi, Stora Operan. Tror jag att vi hette på den tiden. Eller om vi hade bytt namn till Rasa redan då. Det första namnet kom vår ursprunglige gitarrist på, liksom förslaget Övermänniskorna och Åsa (vilket ratades trots allt), det sistnämnda, Rasa, hittade jag på. Jag tror att jag hade sett nånstans att det betydde "smak" på hindi. Jämför själva - Rasa är ju det klart sämsta. Men kanske var det ett sånt där övergångsobjekt som det lilla barnets nalle sägs kunna fungera som även om jag aldrig har sett det, för P. hade lämnat oss och ersatts av M. Jag tror, men kan inte svära på kronologin här, att han hade blivit Hare Krishnamunk så dags.

Replokalen var byggd av en entusiast som aldrig blev klar med sitt projekt att göra en inspelningsstudio, men det fanns i alla fall ett kontrollrum bakom glas samt miljontals sladdar, mätare, förstärkare och annat som såg väldigt imponerande ut. Som en byggsats till en Porsche, kanske, men lika obrukbar som om jag hade varit bilbyggaren. Det gjorde ingenting, för själva lokalen var bra och ljudisolerad. Och vi repade för fulla muggar, allihop, och slogs om reptiderna.

Själva kåken ovanför källaren såg vi inte mycket av, men några av dess invånare strosade väl ner till replokalen. En av dem brukade intyga att han mådde hur bra som helst av att röka tio holkar om dagen. Denna hälsodeklaration tog bestämt lite tid. En annan visade sig senare ha langat heroin, vilket gjorde alla lika förvånade som upprörda. Han som verkade så trevlig! Naivitet, ditt namn är ungdom. Eller om det är vice versa.

Nu undrar förstås den intresserade läsaren hur vi lät? Tja, tänk er en blandning av Soft Machine, Popol Vuh, Samla Mammas Manna och tidiga Sex Pistols (länk behövs inte, va?) fast oändligt mycket sämre. Det lät helt enkelt förfärligt, och det hela blev inte bättre av de minst sagt bisarra låttexter som vår sångare D. hade snickrat ihop och jag tonsatt. Våra instrumentallåtar var nog det bästa med bandet, tycker jag så här efteråt, men det säger sannerligen inte mycket. Jag experimenterade med obligata basgångar, hypomixolydiska skalor och så - för ett gäng som inte kunde lira för fem öre, men som under visst knotande ändå läste mina noter. Vår sättning var (håll andan): trummor, bas, elpiano, den obligatoriska guran, altsax och tvärflöjt och vocals, haha. Screaming, kunde man också säga. Den första altsaxofonisten lät apa, men när hon slutade lämnade hon efter sig ett tomrum som helt enkelt måste fyllas. Ersättaren lät ungefär som när ett hängbuksvin har fastnat med foten i ett hål i marken, vilket man kan kalla ett fall framåt. Gitarristen, tillika schackgeniet M. var tekniskt driven (han kunde spela Revolutionsetyden av Chopin på piano, vilket säger en del) och läste noter lätt som en plätt, vilket var bra. Men hans solon blev tradiga, vilket solon är dömda att vara om man inte är en musikalisk gigant. Resten var lika illa, för vi var bara kompisar som hade fått för oss att vi skulle spela, och så tog vi oss vatten över huvudet. Men trummisen var faktiskt bra som fan, alltid något.

Nåja, nu vet ni min pinsamma hemlighet. Jag drömde om att bli Musiker. Det blev jag förstås aldrig, därtill saknade jag tålamod, omdöme, rätt medmusikanter och kanske rätt attityd. Och om jag var flitig med att skriva låtar var jag desto latare när det gällde att öva på mitt pianospel. Vi hade två spelningar, en på Medborgarhuset tillsammans med Aktiespaararna (de stavade så), senare Docent Död, och en i ensamt majestät på Mejan, som alltså var Konstakademins elevklubb - den kanske finns kvar. Den spelningen blev minnesvärd, i alla fall för mig. En tjej som var kär i mig hade nog tänkt sig att vi skulle gå därifrån tillsammans, men jag drog med mig En Tjej Som Hade Sjungit Med Ett Ganska Obskyrt Band, you know the sort. Hon var visst en smula berusad, för hon kräktes på golvet, och Tjej nr 1 halkade och satte sig i spyan. Det var ju tråkigt för henne, tänkte en tämligen ofeministisk ung man vid namn Niklas och sen gick han hem med sångerskan. Som morgonen därpå undrade vad jag hette nu igen.

Det fanns en gång planer på en diktsamling av Olle Ljungström, "Kända tjejer jag knullat". Den titeln hade jag uppskattat på den tiden. Och nog är den bättre än "Vinden vänder" eller "Ett flarn av glädje" som han tar som exempel på typiska titlar. Men ett flarn av glädje är ungefär vad jag känner när jag ser tillbaka på min tid som Runtknullande Rocksnubbe™. Inte för att det var rock, men det var ungefär den myten, fast med en lite kvasiintellektuell twist. Jag var en sån självupptagen bebis, och det höll i sig rätt många år till. Någon Olle Ljungström blev jag som bekant - och till min stora, senare lättnad - aldrig, och jag betvivlar att han minns mig eller att Danne lånade mitt elpiano utan lov en gång på Grillen. Men kul hade vi när vi inte vred oss av ytligt liggande ångest och allmän Lebenssmertz. Våra texter var i alla fall inte pretentiösa på det där svarta viset som många tycker är så tjusigt.

Grillen, då? Jo, många år senare förvandlades den till Stockholms första inomhusbana för boule och invigdes av prins Bertil. Jag hoppas att haschröken hade skingrats vid det laget, för annars hade nog prinsen tappat klotet.