Om kollektiv och individer

Det här var från början ett svar på en kommentar från Ulla W till För en könsneutral könskvotering, men jag tycker att det förtjänar en mer framskjuten plats. Inte för att det är särskilt briljant, men vi diskuterar viktiga frågor här.

---

Du talar apropå kvotering om mitt mål som ”Utopia”.

Jag antar att du med det menar en omöjlig, naiv dröm om ett paradisiskt tillstånd. Att du använder det ordet implicerar att jag är naiv – eller kanske vill genomdriva ett system över folks huvuden, mot deras önskemål, på bekostnad av deras individuella frihet. Så är inte fallet. Jag vill ha ett bättre samhälle än det där grupper med relativt sett lågt ekonomiskt och socialt kapital är underordnade grupper med stort ekonomiskt och socialt kapital. Jag anser också att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp, ekonomiskt, socialt och politiskt. Detta är ett missförhållande som bör åtgärdas. Exakt hur detta ska gå till kan alltid diskuteras, men målet är definitivt genomförbart och ingen omöjlig dröm. Vi behöver mål och visioner.

Du framhärdar i att tillskriva mig åsikten att människor inte kan hänföras till kategorier. Men visst kan man dela in exempelvis Sveriges yrkesarbetande befolkning i män och kvinnor och studera vad som skiljer de båda kategorierna åt, samt försöka rätta till missförhållanden. Att därmed tro att man har gjort en uttömmande beskrivning av vad det innebär att vara kvinna eller man är naturligtvis helt felaktigt. Inom gruppen kvinnor finns det t.ex. stora skillnader beroende på var man bor, vilket social position man har, vad man har för hudfärg, religion eller sexuell läggning och mycket annat. På ett sätt är det därför felaktigt att tala om kvinnor som grupp, som Kvinnan, men det hindrar alltså inte att man kan driva krav som är specifika för kvinnor.

Du tycker att man ska behandla alla lika. Det tycker inte jag, för det är att bortse från att människor har olika behov. Att då behandla alla lika är en form av diskriminering. Att hävda att det bara är enskilda individer som kan få rättvisa är ett egendomligt sätt att se på världen, tycker jag. Kan man t.ex. inte kräva att ensamstående kvinnor ska få inseminera, utan bara att individ XX ska få göra det? Det tror jag knappast att du menar, lika lite som du menar att en sådan reforms betydelse bara kan mätas genom att fråga XX1, XX2, XX3… Jag förstår faktiskt inte vad du menar.

Sen beskriver du ditt mål: ”ett samhälle där varje individ bemöts som den unika varelse den är och där varje individ ges möjlighet att utveckla sin fulla potential”. Bra där, jag håller med dig. Men det är egentligen bara ett annat sätt att beskriva ett samhälle där olika grupper inte skor sig på varandra, diskriminerar varandra och dominerar varandra. Att tro att ett samhälle inte går att analysera utifrån olika grupper är, tja…naivt, tycker jag. Visst kan man göra det utan att tappa frågan om individers aktörskap ur sikte. I själva verket är ett sådant dubbelt perspektiv helt nödvändigt.

Du förespråkar en modell med gradvisa framsteg, eller ”myrsteg” som du uttrycker saken. Men hur mycket tålamod bör man då ha – och varför? Och vad gör man när utvecklingen inte går framåt utan bakåt? Till exempel ökar hatbrotten mot hbt-personer – ska vi då bara sucka lite och hoppas på att det blir bättre i längden? Eller ska vi ta det med knusende ro när antalet kvinnliga professorer inom sektorer som ekonomi och teknik minskar? Jag tycker inte det.

”Livet handlar inte om strukturer, det handlar om individer. Att se strukturer är bara ett hjälpmedel för att tolka världen och för att se åt vilket håll vi vill sträva”, skriver du. Visst, det kan jag skriva under på. Vi behöver alltså göra strukturella analyser för att konstatera vad som behöver göras. Men även den enskildes liv är invävt i olika strukturer – hur skulle det kunna vara annorlunda? No man is an island, entire of himself, som bekant. Alltså bör vi fråga oss för vem klockan ringer. När den irakiske bögen på Migrationsverkets förvar skakar av skräck för att polisen snart ska komma och hämta honom, belägga honom med handbojor och sätta honom på ett plan till Bagdad så ringer klockan även för mig. Strukturen? En iskall byråkrati, oförmögen att ens följa sina egna riktlinjer. Strukturen? Ett stort antal fall av tortyr av och mord på bögar i Irak. Individen? Han. Och jag.

”Du radar upp en rad orättvisor och frågar om det är rimligt. Det är det förstås inte, men lösningen är inte att behandla enskilda individer orättvist för att uppnå ett högre mål. Det är nog där vi skiljer oss mest åt. Jag tycker alltid att man ska ha ett individperspektiv, eftersom kollektivet faktiskt inte har nåt känsloliv”, skriver du.

Men det existerar ingen lagstiftning, inga förordningar, inga politiska instrument som alltid, i alla lägen, tillgodoser alla individers behov och rättigheter. Ändå skapar vi dem för att vi antar att det är för majoritetens bästa. Jag tror t.ex. att det kan finnas en del personer som kan hantera narkotiska preparat på ett rimligt sätt. Men de flesta av oss fixar inte det, därför får vi inte köpa amfetamin hos Bosses Tips & Tobak. Jag kan också tänka mig att vissa knyter näven i fickan över den paternalistiska synen på dem. När det gäller instrumentet köns- eller annan kvotering kommer det ofelbart leda till att vissa känner sig diskriminerade. Jag anser att fördelarna uppväger nackdelarna. Däremot är jag inte för kvotering i alla lägen. Den kan i sämsta fall bli en tom politisk gest. Men jag tycker att det är solklart att vi borde införa kvotering till bolagsstyrelser som i Norge. När det gäller utbildning är läget inte lika klart. Men jag tycker t.ex. att den är på sin plats när det gäller professurer, där antalet kvinnor är absurt lågt med tanke på andelen kvinnliga doktorander. Ska vi kvotera in män i kvinnodominerade yrkesutbildningar? Jag vet faktiskt inte. Jag har börjat vackla där. Jag tycker inte att det är självklart att vi får en bättre psykologkår med en större andel män - alltså kanske jag snarare är för att andelen kvinnor ska vara minst 50 %. Som du kanske förstår gillar jag kvinnor bättre än män, inte för att de är diskriminerade utan för att de brukar vara drägligare som individer.

Slutligen: kollektivet har visst ett känsloliv. Ett kollektiv består nämligen av individer. De kanske inte har exakt samma uppsättning känslor inför exakt samma fenomen som de ställs inför, men kan man inte tänka sig att kollektivet irakiska flyktingar som ska utvisas från Sverige de närmaste åren – ca 10 000 personer – hyser negativa känslor inför att tvingas tillbaka till det land varifrån de flytt? Jag tror faktiskt det. Och lägger man örat mot marken kan man höra ett kvidande från alla individer som förföljs och mördas runtom i världen - rakt genom jordskorpan.