måndag 5 oktober 2009

Bildade blir vi en och en, tillsammans

Jag läser vad Lisa Magnusson, och Christopher Kullenberg/Isobel Hadley-Kamptz som hon refererar till, skriver om bildning och att bygga kunskap gemensamt. Om jag har fattat saken rätt kritiserar Magnusson det bildningsideal som går ut på att man sitter ensam på sin kammare och samlar på sig kunskaper i tunga luntor. Det är föråldrat i dessa internätverkande tider, och den bildade och finkulturelle tenderar att bli malligt högbrynt och förakta skräpkultur. Visst kan det gå till så, och visst är det larvigt att bli så Horace-aktig att man måste framhäva att man lyssnade på Penderecki ("Klagosång till Hiroshimas offer", du vet den där för 52 obligata stråkar) medan man läste Novalis häromkvällen. Det var en så sublim kombination, liksom, krönt av ett glas Chateau Mouton Rothschild -82. <-- Ja, jag har googlat. Men vad är bildning och vad är snobbism? Magnusson ger en definition av fulkultur: "Om en företeelse är beskaffad så att folk tror att de själva framstår som lite bättre om de positionerar sig emot den, då är den fulkultur." Rätt bra, tycker jag. Smak och avsmak är två sidor av samma pizza, för att nu löst citera Bourdieu, (men exakt var han säger det minns jag inte) <-- Där positionerade jag mig som bildad. Jag delar Lisa Magnussons avsky mot snobbism. Jag gillar t.ex. inte "kännare". Jag blir uttråkad av människor som lägger ut texten om Havannacigarrer och humidorer, eller varför man måste använda muscovadosocker och flingsalt och vilken sorts kolstålskniv som är bäst. Däremot tycker jag att det är fantastiskt att höra en gammal skogsarbetare berätta om hur man bygger en tjärdal eller en entomolog redogöra för den troliga evolution som har skapat eldflugornas olika ljusmönster. Det kan också vara supertrevligt att höra någon lägga ut texten om Penderecki, men utan att vara mästrande eller dryg. Det är skillnad på att besitta stor kunskap och att använda den som en segelbåt i Sandhamn. Ändå måste jag erkänna att jag aldrig läser Se & Hör eller "Aldrig fucka upp": det beror på min smak, kalla mig snobbig. Jag har fått smak på fantastisk litteratur som Saramagos "Historien om Lissabons belägring", sen är det svårt att gå tillbaka. Jag kan visst läsa AFU en dag, men den hamnar liksom sist i läslistan. Jag hinner inte, och förresten har jag blivit skönilliterat sen jag började plugga igen; det finns så otroligt mycket intressant litteratur av, ja, intellektuella som Pierre Bourdieu, min senaste kärlek. Både hos Magnusson och Kullenberg hittar jag tanken om att bildning i enskildhet är något som är överspelat och negativt. Så här skriver t.ex. Kullenberg:

Delande av kunskap förutsätter att den görs till en offentlig angelägenhet. Kunskap är inte kunskap om den låses in, hålls hemlig, eller görs så obskyr att ingen fattar den (solipsism), eftersom dess sanningskriterier alltid är en delad och social erfarenhet (till skillnad från dogmer).
Om jag förstår Kullenberg rätt (jag känner mig avhängd när han talar om "mekanosfäriska singularitetspunkter" eller att irc-kanaler är "sifonoforiska") så vill han införa ett nytt sätt att se på bildning, nämligen som en fortgående process där "bildning" är ett suffix till "opinion". För tanken på att människan genom lärande ska bli förmögen att tänka själv är visserligen god, men "man når större friheter om man tänker tillsammans".

Isobel Hadley-Kamptz (Magnussons andra länk) skriver om att stå "på jättars axlar" och räknar upp alla influenser och källhänvisningar redan i början av sin text: Latour, Foucault, Kristeva, Hume och en rad för mig okända namn. Det hon vill förmedla är att allt tänkande bygger på annat tänkande:
Om man delar upp min text i dess beståndsdelar finns meningar som är deras, ord, begrepp, idéer. Mitt tänkande har smittats av deras, deras ord har blivit mina. Då har jag inte ens gått in på de otaliga tankar jag helt omedvetet stulit från andra, som jag i lycklig självöverskattning rent av tror är helt mina egna. Kan jag ändå hävda ett ägande, ett upphovsmannaskap till den här texten i mer än att det rent formellt publiceras i mitt namn och att det är jag som kommer att hyllas för dess möjliga briljans, hånas för dess tänkbara missuppfattningar och felaktigheter och dessutom rent konkret få pengar insatta på mitt konto?
Visst kan du det (och det vet du förstås själv). Jag älskar den sortens uppriktighet och ödmjukhet, och är det inte ett svar på bildningsfrågan? Jag tycker det, men låt mig älta lite till ändå.

Åter till Lisa Magnusson. Hon skriver att hon förstår att en diskussion inte alltid kan ta hänsyn till den mindre väl insatta, att man inte kan belasta en text med förklaringar av grundläggande begrepp och så vidare. Det är alltså okej, om än lite frustrerande. Jag känner ungefär samma sak när jag läser vissa akademiska texter som förutsätter att man känner till Lacan, Kristeva eller Irigiray. Jag känner mig obildad och förbannar mig själv för att jag var för lat för att ta mig igenom Spinoza när jag var i 20-årsåldern, för att jag har jobbat arslet av mig - för vad? - under så många år i stället för att vara med när genusvetenskapen var ung. Jag blir oerhört imponerad av vissa föreläsare som kan hela kvinnolitteraturen inklusive strömningar, tolkningar, vetenskapskritiska perspektiv och så vidare, från 1600-talet och fram till i dag. Men det är bara att bita ihop och ta en sak i taget.

Jag tror tyvärr inte att det ges några genvägar till tänkande i den högre skolan eller vad man nu vill kalla det. För att stå på någons axlar måste man klättra upp på dem, och då är otåligheten ens värsta fiende. Vill man på allvar begripa Foucault, inte bara svänga sig med vissa av hans tankegångar, duger det inte bara att läsa Sara Mills introduktion till honom, hur bra den än är. Man måste plöja hans viktigaste verk. Som student på grundnivå krafsar man hela tiden på ytan av hyperintressanta ämnen: så var det på peddan (Piaget, Vygotskij, socialpsykologi, barndomspsykologi, Goffmans stigmabegrepp...listan kan göras mycket längre) och så är det på genusvetenskapen. Det blir ett slags Jeopardy!-kunskaper, ständiga översikter utan fördjupning. Alternativet vore kursplaner som gjorde A-kursen sex år lång, inte en termin.

Magnusson beskriver precis samma sak som jag känner: tänk att få vara ett bildningsmonster som omedelbart hajar de mest obskyra referenser! Och kan inte internet vara räddningen här? Kan man inte tänka sig att varenda intressant artikel överflödar av länkar och hänvisningar så att vi enkla själar kan kolla själva? Men i själva verket är det precis så all akademisk litteratur redan fungerar. Där finns knappt en stavelse som inte har en fotnot. Det går att kolla upp det allra mesta, se exakt hur Butler formulerade den heterosexuella matrisen och på vilken sida, eller vad Austins performativitetsteori går ut på. Det är bara att läsa hans verk. Och jämföra med talaktsteori - som man förstås också måste kolla upp. Bakåt och bakåt och bakåt och bakåt kan man kolla. En dag kan man kanske börja röra sig framåt också och faktiskt tänka en originell tanke.

Akademin är som ett cocktailparty, sa en föreläsare på peddan. Folk står i grupper och diskuterar och det gäller att värpa nåt originellt, något som visar att man dels är med i samtalet, dels kan tänka själv. Det går inte att komma med helt personliga teorier utan att förankra dem bakåt, för då är man i bästa fall ett original, i sämsta fall...tja, obildad. Ingen kommer att lyssna. Och det är här bildningsbegreppet har sin relevans, tycker jag. Att vara bildad är inte att ha läst "tusen obskyra universitetspoäng" som Lisa Magnusson skriver, utan att vara ödmjuk inför de oceaner av kunskap som man inte besitter, att inrikta sig på något som faller en på läppen och sedan bita ihop, läsa på och inte slarva. Det finns inga genvägar, precis som man inte kan lära sig klassisk grekiska som ett "turistspråk" som spanska om man inte vill ägna 20-30 år det.

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad Christopher Kullenberg är ute efter när han kritiserar det tyska bildungs-begreppet. Men det är väl för att jag inte orkar läsa hans text tillräckligt noga, vilket i sin tur beror på att jag skiter fullständigt i irc. Från min horisont ser det ut som han pryder ganska banala och romantiserande tankar om ett helt nytt sätt att tänka, bilda sig och skapa opinion och en ny sorts demokrati med flotta fraser, lånade från Dewey, Deleuze & Guattari (jag har inte läst en rad av dem) med flera. Det är bergis att göra honom orättvisa, men jag tycker att han påminner just om såna där snubbar som kukfäktas om vilken single malt som är allra rökigast. Själv föredrar jag irländsk whiskey. Den är behagligt berusande, lättdrucken och snäll som en översiktskurs. Men som sagt, jag är säkert orättvis; kalla det penisavund.

En dag ska jag bli bildad. Det kommer att ta sin tid, men vänta bara (en 20 år eller så). Till dess kommer jag nog att stoltsera med lånta fjädrar som jag har ryckt ur plymen på alla dessa granna fåglar (så länge jag inte riskerar att bli avslöjad) - så fåfäng är jag. Men jag ska också fästa dem i den trubbiga änden av mina pilar och skjuta prick på alla praktarslen där ute. För fjädrarna gör att pilen håller kursen, och då kanske det inte gör så mycket att de bara är en liten del av själva pippin.

1 kommentar:

Christina sa...

om en tänker att bildning är något en kan göra för sig själv, som vilken hobby som helst, tycker jag helt klart att den kan bedrivas i ensamhet på kammaren. att tro att en kan ha ensamrätt på (viss sorts) bildning är dock bara naivt, det är många människor tillsammans som skapar kunskapsbanker. bildning kommer väl också att variera med tid och på så sätt vara ganska värdelös om den lämnas åt en singulär individ, men jag måste säga att jag älskar mitt egna hemmabildande i boksängen.