Rapporten om ”hederskulturen” som blossade upp igen efter genomgången av tonåringars situation i Stockholm fortsätter. I dagens DN Debatt skriver Ulf Kristersson, Carin Götblad, Per Unckel och Catharina Elmsäter-Svärd om ”hedersförtryckta”. De vill starta ett ”Stockholms hedershus” som ”ett nav för insatser mot hedersrelaterade problem”. Artikeln andas alarmism: ”Om inte vi (…) förmår skapa en samlad strategi mot hedersförtrycket kommer problemen snart att bli ohanterliga. Situationen är alltså på väg att gå överstyr. Problemet har inte bara visat sig ha en oanad omfattning, det ökar.
Men är det verkligen så? Ökar det eller har det tvärtom minskat över tid? Man skulle kunna tänka sig en motsatt strategi: om vi inte gör nåt särskilt så kommer problemen så småningom att avklinga. Ju längre en minoritet lever bland en majoritet, desto mer börjar deras sedvänjor lika majoritetens – det är en teori jag har. Det enda sättet att förhindra det är (inifrån) att starkt sluta sina led eller (utifrån) att stöta ut minoriteten, t.ex. genom segregation, där det mest extrema fallet är getton. Ta amishkulturen i USA, den tillämpar den förra strategin (men även där ser man numera vuxna män använda mobiltelefon). Eller ta det judiska gettot i Warszawa. Ingenstans har väl den judiska traditionen varit så levande och ”oblandad”, trots vidriga omständigheter. Ta Israels behandling av palestinierna: genom att fösa samman dem i muromgärdade enklaver säger man sig förhindra terrorism, men vi inser nog alla att det bara föder hat och motstånd.
”Om vi inte gör nåt särskilt”, skriver jag. Jag vill skynda mig att tillägga att övergrepp ska beivras och drabbade erbjudas hjälp. Det är en självklarhet och gäller alla familjer oavsett härstamning eller vistelseort. Här vill jag citera överkonstapel Bastian i ”Folk och rövare i Kamomilla stad”:
Jag är överkonstapel Bastian
och är en vänlig man
för det ska man alltid vara om man kan
och jag går omkring och passar så att alla har det bra
för det tycker jag att alla borde ha
Jag har skrivit ihop en egen lag för denna staden vår
och uti min Kamomilla-lag det står:
Man får inte plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt får man göra som man vill
Just det: alla ska lyda lagen, men för övrigt får man göra som man vill. Några som gör som de vill är till exempel de familjer i Bromma eller Djursholm som kräver att barnen ska gå på Handels, pingstvänner som sätter sina barn i bibelskola eller diplomater, musiker i filharmonin och hitflyttade ryssar som sätter sina barn i Europaskolan eller Lilla Akademin. Hur mycket jag än ogillar denna form av elitism, strikta regler och synen på barn som troféer vill jag inte förbjuda den. Artikelförfattarna verkar ana att man kan tänka så, för de skriver att ”[f]öräldrar som tillämpar konservativ barnuppfostran ska inte misstänkliggöras”. Detta är även Nalin Pekgul inne på i sin artikel i Newsmill. Och jag har svårt att tänka mig att exempelvis Ulf Kristersson vill misstänkliggöra familjen Bernadottes barnuppfostran, vilken sannerligen skulle kunna ses som ett exempel på hederskultur.
Ja, i övrigt ska man få göra som man vill – det gäller även tonåringar. Undersökningen som Stockholms stad lät genomföra riktade sig till 2 399 niondeklassare. Av dem anses alltså 11 % av flickorna och 4 % av pojkarna leva ”under hedersrelaterade begränsningar”, som Lisa Bjurwald uttrycker saken. Det är naturligtvis inte bra. Kristersson et al. hävdar dock att siffran snarare är ”minst 3 000 tonårsflickor” eftersom ”hedersingreppen i flickornas liv varken börjar eller slutar vid just 15 års ålder”. Exakt hur de har räknat fram siffran får ni fråga dem själva, men det är orimligt att dra en sådan slutsats av enkäten. Femtonåringar är för all del redan ganska självständiga, men de är ändå barn. Om man skulle göra om undersökningen några år senare skulle man nog finna att de har utvecklat sin självständighet, eller vad tror ni?
Artikelförfattarna är ute i ett gott syfte, de är oroade och vill göra nåt. Det ska de ha all heder för. Men de är omedvetna om (hoppas jag innerligt) ur vilket perspektiv de skriver. Så jag ska saxa några partier:
tvingas ändra sitt beteende
Därför har vi ett gemensamt ansvar
hindrar dessa tonåringar
förövarna ska upphöra med sitt beteende
vi ska samarbeta med de frivilliga krafter
introduktionsutbildningen för nyanlända
ställa fler till svars
traditionella sociala problem
ingripa i familjer
Invandring (…) ställer (…) krav på ny (…) kompetens
vissa unga människor med invandrarbakgrund
ideal om demokrati
ett mål för många invandrares resa
Det kanske verkar oskyldigt. Men det är ”vi” som ska göra något. Det är inte våra tonåringar utan ”dessa”. Vi ska ”ställa folk till svars” så att de ”upphör med sitt beteende”, för de har inte ”traditionella sociala problem” (dem fixar man utan några hedershus). Vi ska ”ingripa i familjer” och ”ställa fler till svars”, men först måste vi ”skapa ny kompetens” på grund av ”invandring”. I det här landet har vi ett ”ideal om demokrati” som gör det till ”ett mål för många invandrare”. Och så vidare. Det är ett vitt vi mot ett svartmuskig de. Det här handlar om De Andra.
I senaste Mana (1-2 2009) beskrivs hur de båda kommunala fritidsgårdarna i Rosengård förbjuder barnen att tala sitt modersmål med varandra. Det är svenska som gäller, säger man, trots att nästan ingen har det som modersmål. Tidigare har man sagt att barn som bryter mot regeln ska stängas av, men efter medial uppmärksamhet lovar en stadsdelspolitiker att ingen kommer att straffas för att den t.ex. talar farsi. Hyvens, va? Men så finns motbilden: Mixgården i Hammarkullen, där barn får prata hur de vill, där personalen arbetar för att integrera barnen med varandra. Pia Ibarra och Paula Aracena som har skrivit debattartikeln (båda jobbar på ett av fritidsen i Rosengård) skriver om Mixgården att ”[d]eras sätt att arbeta påminner om empowerment, som syftar på ett sätt att stärka ungdomar att själva handla och inte finna sig i att bli stigmatiserade av majoritetssamhället”. Jag tror att detta är en av flera metoder som kan motverka isolation. Alla ska erbjudas delaktighet, och vill man ersätta det kulturella kapital som hedern utgör så måste ett nytt kunna byggas upp. Det förenklar man inte genom att främmandegöra människor från andra kulturer. Man gör det inte genom att dela in befolkningen i "svenskar" och "invandrare" och därmed tro att man kan säga något om dessa grupper.
Lisa Bjurwald frågar sig "om man inte gör kvinnorna en björntjänst genom att sortera in alla typer av förtryck i en gigantisk låda märkt 'patriarkatet', i stället för att belysa de specifika problem som existerar – och därmed ha en reell chans att bekämpa dem". Hon gör detta för att kunna bränna upp halmgubben hon konstruerar i inledningen: "Vissa feminister anser att man inte bör göra skillnad på hedersförtryck och övrigt kvinnoförtryck, och varnar för att idén om hedersvåld medverkar till rasism". Hon har missuppfattat saken. De flesta feminister kan nog enas om att det inte finns några maktordningar som inte inbegriper kön, och att man inte kan se exempelvis etnicitet som frikopplad från klass och kön. Självklart ska vi "belysa specifika problem", men inte isolerat.
Till sist: Innan ”vi” vill ”integrera invandrarna” så kanske vi ska fråga dem om, och i så fall hur, de vill bli integrerade. Alla ska lyda lagen, men låt oss tänka lite mer som överkonstapel Bastian. Heders!
torsdag 16 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
”Ökar det eller har det tvärtom minskat över tid?” Vi kan nog utgå att det ökar så länge vi får in fler invandrare från mena-länderna.
”om vi inte gör nåt särskilt så kommer problemen så småningom att avklinga.” Hur cynisk får man vara? Vi får väl offra en eller ett par generationer. De lär sig nog till slut.
Om artikeln andas alarmism så är det befogat. Det står visserligen att 11 % av flickorna och 4 % av pojkarna lever ”under hedersrelaterade begränsningar”. Men det gäller alla utfrågade. Bland flickorna från Mellanöstern uppgav 60 % att de utsattes för kontroll i hederns namn. Men det går väl över med tiden, så varför bry sig? Det är ju inte värre än att känna tvånget att komma in på Handels. Framförallt är det lika traumatiskt för en pojke (för det är det nog oftast) att gå på Handels som att bli bortgift med en kusin från hembyn, eller hur?
Jag tror precis som du att folk med tiden börjar likna varandra när det gäller sedvänjor. Parantetiskt – det är därför mångkultur är ett övergående projekt. Man kan som du skrev bara bevara sin särart just genom att isolera sig, men det har ett pris – socialt och ofta även ekonomiskt.
Men som sagt jag tycker att det är cyniskt. Om man tror på jämställdhet och jämlikhet då har man också rätten att försöka påverka andra människor genom att ifrågasätta deras seder och bruk.
”Det är ett vitt vi mot ett svartmuskig de.” Varför skriver du så, varför projicerar du dina föreställningar om vad andra tänker på dem? Är det utseendet som gör att vi tycker att det är fel att sexualisera småflickor som knappt börjat skolan genom att klä dem i kläder som är avsedda att skydda dem från männens blickar? Är det för att vi tycker illa om bruna ögon som vi tar avstånd från att ungdomar tas ur skolan för att resa ”hem” och gifta sig? Och tror du förresten inte att alla folk delar in människor i vi och de andra? Är det unikt svenskt? Tror du inte att en somalisk invandrare upplever ett vi och de andra även innan de drabbats av den hemska svenska rasismen?
Och sen har jag läst en förklaring till att barn förbjuds tala sitt modersmål.
Man vill att barnen ska tala svenska eftersom det ofta är det enda språket som alla delar.
Anna:
(Förklarande not: MENA-länder är länderna kring Mellan östern och Nordafrika)
För det första kan du inte dra alla MENA-länder över en kam. Det är stor skillnad på Israel och Jemen när det gäller andelen läskunniga kvinnor, t.ex. Och mig veterligen har vi ingen större anhöriginvandring eller flyktingström från Oman eller FAE. Så det är bättre om du skriver ut exakt vilka länder du avser.
För det andra så har jag inte skrivit att vi får offra ett par generationer. Jag skrev om vi inte gör något särskilt, och att det naturligtvis inte är bra (att så många hindras att exempelvis delta i idrotten i skolan eller välja vilken flick-/pojkvän man vill).
Frågan är alltså inte om problemet existerar utan hur man bäst angriper det. Exakt hur ska det gå till att "ingripa i familjer" och "ställa fler till svars"? Ingen ska få bryta mot lagen, men i vilken mån har "vi svenskar" rätt att ställa krav på integration eller till och med assimilation av "invandrarna"?
Jag tycker inte att man måste definiera sig som svensk för att få bo här. Jag ser heller inga problem med att identifiera sig med fler kulturer än en. Jag tror att receptet för att få fler kulturer att samverka är att arbeta för gemensamma projekt samtidigt som man erkänner varandras särart - utan att för den sakens skull bli överdrivet respektfull för varandras seder och bruk. Det är alltså inte en grupp som ska knäfalla för en annan, utan två (eller snarare många) som ska mötas. Att peka ut och stigmatisera en minoritet är ett säkert sätt att förhindra sådan samverkan. Alarmism är sällan någon lyckad metod för att åstadkomma förändringar. Man riskerar nämligen att osynliggöra dem som verkligen behöver hjälpas.
Och att som artikelförfattarna höfta till med en siffra som vida överstiger urvalet skulle få en statistiker att brinna upp av förtrytelse. Det är ovetenskapligt och meningslöst.
När det gäller främmandegörande ("othering") så är det inte något som jag har hittat på, precis. Bilden av Den andre lever starkt i vår kultur, och det syns tydligt i artikeln.
Att sexualisera småflickor genom att tvinga dem att bära hijab, skriver du. Jag kan rekommendera dig att läsa Fataneh Farahanis "Diasporic narratives of sexuality" om du vill tränga in i fenomenet med hijab, men jag kan bara nämna kort att den faktiskt kan fylla helt andra syften än man vanligtvis tänker sig. Jag tycker att H&M sexualiserar småflickor. Jag tycker att flickornas föräldrar gör det och de gör det även själva.
Att barnen bara har svenskan gemensam är inget skäl att förbjuda dem att tala sitt modersmål. De är proffs på att kommunicera med varandra, och vilket lingua franca de använder eller om de klarar sig utan ett ska inte vi blanda oss i.
Tippex: Mellanöstern (jag skjuter mig hellre än jag särskriver, så det var ett rent korrekturfel.)
”...i vilken mån har "vi svenskar" rätt att ställa krav på integration eller till och med assimilation av "invandrarna"?”
För det första så undrar jag varför du citerar vi svenskar? Sverige har faktiskt varit ett ovanligt homogent samhälle fram till slutet av 1900-talet, så man kan ännu så länge tala om ett ”vi svenskar” som syftar på en folkgrupp med en gemensam historia, gemensamt språk och gemensam mytologi. Det kan man hävda utan att hemfalla åt nationalromantik eller nationalism.
Varför skulle vi inte ha rätt att ställa krav på inflyttare? Självklart har vi rätt att kräva att de som bor här följer svenska lagar. Det var ju det den här utredningen kom fram till – att svenska lagar inte efterlevs.
Jag tror också att det är naturligt att ha flera identiteter. Till exempel utifrån ens etnicitet eller ens yrkesroll.
Men det är något helt annat än ett multikulturellt samhälle. Ett multikulturellt samhälles kärna utgörs av ett vi och dom-tänkande. I ett multikulturellt samhälle definieras man utifrån sin etnicitet och det är ju just själva olikheten på en kollektiv nivå som anses skyddsvärd, inte individen.
Det handlar inte heller om att en grupp ska knäfalla för en annan, men om det inte finns en gemensam kultur och identitet då finns det heller ingen nation.
För tio år sen hade jag sagt. ”Exakt, avskaffa nationalstaterna! De har spelat ut sin roll.” Men empirin visar att länder som saknar ett gemensamt socialt kitt är dåligt fungerande stater. Solidariteten finns inom grupperna, inte mellan. Jag ser alltså inte att det har ett egenvärde att till varje pris bevara kulturella olikheter om det sker till priset av att man får ett samhälle där solidariteten bara omfattar den ”egna gruppen”- ett enklaviserat samhälle.
Man ska inte peka ut och stigmatisera skriver du. Men om man alltid talar i generella termer blir det svårt att genomföra specifika åtgärder. Fast det är väl just det du inte vill. Även om man vet att Dung från Vietnam egentligen inte har behov av en viss information så ska han få den för att inte Ashmed ska känna sig utpekad.
”Bilden av Den andre lever starkt i vår kultur, och det syns tydligt i artikeln.” Jag vågar nog hävda att den bilden lever starkt i alla kulturer. Om man tänker sig en skala med intolerans i ena änden och tolerans i den andra befinner sig nog de nordiska länderna ganska långt ut mot den toleranta delen.
Jag tror säkert att skylandet av kvinnas kropp har oändligt många aspekter. En islamisk dräkt har för många kvinnor kommit att bli en markering och även ett politiskt ställningstagande. Dessutom är det en tradition som är äldre än åtminstone kristendom och islam. Men dess ursprung är inget en feminist kan se som positiv. Men de flesta människor är inte religionsteoretiker, vi må vara kristna, judar eller muslimer. Unga män som ser svenska kvinnor som exponerar sina kroppar på ett för dem oanständigt vis gör det för att de fått höra det hemma och för att de kvinnor som de känner samhörighet med inte klär sig på det viset.
Att sedan vissa föräldrar låter sina döttrar klä sig som miniatyrkvinnor i kläder från H&M gör det väl inte mer försvarligt att andra vuxna med andra traditioner faktiskt ser sina 9-åringar som unga kvinnor som ska skyddas för kontakt med pojkar i samma ålder?
Det är intressant att du tar upp Fataneh Farhani. I Axess nr 2 2006 skriver hon en artikel ”Slöjan är en bärbar mur”. Den är tyvärr inte tillgänglig på nätet.Ett klipp om islams syn på sexualiteten: ” Islam upprätthåller en hierarkisk och tydligt heterosexuellt präglad förståelse av sexualitet.” ”En av de tydligaste företeelserna är att kvinnors sexualitet entydigt beskrivs som förförande. Kvinnors sexualitet uppfattas som fitna (det som förför, som skapar oordning). Den förförande kraften återspeglas i lagar och förbud som syftar till att underbygga mäns makt och kontroll över kvinnors kroppar och sexuella begär. Det paradoxala är således att kvinnors sexualitet inte erkänns som faktiskt och självständigt existerande, trots att den betraktas som farlig och förförande – fitna – och i behov av social kontroll. På grund av detta bör kvinnan dölja sin kropp. Hon får inte väcka mannens lust, eftersom det skulle frambringa oreda i samhället. Islams erkännande av sexualiteten måste ses i samband med den tydliga könsdiskriminering som råder på den sexuella kärlekens och åtråns område. Detta främjar sällan kvinnors sexuella tillfredsställelse. I stället begränsar den muslimska förståelsen av sexualitet och sexuell njutning kvinnors möjligheter att nå sexuell autonomi. Genom att kontrollera sexualiteten bibehålls den kollektiva moral som förespråkar en samhällelig snarare än en individuell moral. Därför är det samhället, och inte individen, som är ansvarigt för att ”genomdriva det goda och förhindra det onda”, som en välkänd muslimsk lag/regel lyder. För att undvika sexuella frestelser föreskriver det kollektiva moraliska pliktbudet att det sexuella livet och de erotiska impulserna ska kontrolleras. Det är denna syn på sexualitet som ligger bakom påbuden om kvinnors ”anständiga” klädsel”
Det här en sexualmoral som vi har frigjort oss ifrån, eller åtminstone delvis, och det är den sexualmoralen som ungdomar från Mena-länderna har med sig i bagaget och som gör att deras föräldrar ofta tar avstånd från det svenska samhället.
Jag ber om ursäkt för att mitt inlägg blev så långt, men jag har svårt att begripa hur människor som kallar sig feminister kan relativisera och förminska den ofrihet som så många unga kvinnor tvingas leva med. Ibland utsatta för våld eller under hot om våld.
Anna: menar du att svenska staten ska träda in i familjer och diktera vilken sexualmoral de ska ha? Det är skillnad på att tvinga någon att gifta sig mot sin vilja och att ha en konservativ sexualmoral.
Visst, det är problematiskt att skilja vissa handlingar som uttryck för värderingar från själva värderingarna - de är ju en del av ett mönster. Men var ska vi dra gränsen för preventiva åtgärder? Kontrollerande föräldrar har ju väldigt många barn och ungdomar, oavsett kulturell bakgrund. Niklas har en mycket viktig poäng där. Steget från detta till våld i hemmet, tvångsgifte och omskärelse torde vara ganska långt i de allra flesta fall.
Frågan är hur man bäst hanterar problematiken och ser till att lagen följs - utan att hamna i absurditeter som då den upplysta Svenska Kulturen ska träda in i inflyttade familjer med misstänkt klingande namn och skapa ordning och reda. Man ska inte förringa ofrihet och våld, men varför vore det en bra lösning att misstänkliggöra hela folkgrupper? Det måste finnas något mellan flathet och kulturhygien.
Mena-länderna verkar för övrigt vara en sorts ny omskrivning av "blatteland", tycker jag som är oinsatt...
Jag har inte skrivit att staten ska gå in i familjerna och varför är det problematiskt att skilja handlingar från värderingar? Finns det lagar som reglerar handlingarna då är det lagarna som gäller. Skolplikt, äktenskapsålder, våld, omskärelse osv.
Problemet är att t.ex. socialtjänsten behandlar barn olika beroende på vilka de är. De har en tendens att ursäkta det våld barn av utländsk härkomst utsätts för av sina föräldrar. Ofta beror det nog på rädsla. Det är för känsligt och det kan bli obehagligt. Det handlar inte om nåt annat än att skola, socialtjänst, grannar och bekanta ska våga säga ifrån om de ser att barns och ungdomars rättigheter kränks.
Jag tror också att steget till våld, tvångsgifte och omskärelse är långt i de flesta familjer. Men när det gäller det har vi ju lagar som reglerar det.
Om vi kommer fram till (gud förbjude) att barn från vissa kulturer inte behöver undervisning i musik, simning eller samlevnad, eller att de kan få gifta sig vid 14-års ålder mot sin vilja då får vi väl ändra på lagarna.
Sen när det gäller attityder så har vi ju alla rätt och möjlighet att agitera för det vi tror på. Det är inte statens sak att tvinga på folk vissa synsätt.
Och sen ”misstänkliggöra hela folkgrupper”? Herregud... Nej, vi låtsas som om det inte finns specifika kulturella särdrag. För det viktigaste är ju att just jag slipper r-stämpeln och att just jag kan känna mig tolerant och god.
Du gillar inte ”mena”. Okej, då får jag väl skriva många länder i Mellanöstern, Mindre Asien och Nordafrika. Hur kunde du veta att jag tidigare kallade det ”blatteland”. Är du synsk? ;-)
Låt mig börja bakifrån och slå fast att jag sannerligen inte vill förminska det allvarliga i att begränsa någons frihet. Om jag sätter det i relation till något annat så är det för att försöka bredda ett perspektiv som jag tycker är för snävt, inte för att säga ”det är väl inte så farligt – se bara på hur xx har det”. Motsatsen torde vara att absolutifiera om nu ett sådant uttryck tillåts, att alltså vara blind för det större sammanhanget. Artikelförfattarna är upprörda över ett missförhållande. Det är bra, vilket jag har påpekat, och rapporten som har givit upphov till debatten är viktig. Men de utgår från ett perspektiv som jag ställer mig kritisk till och landar därmed i en lösning som jag (naturligtvis) ogillar. Jag delar deras oro och engagemang för ungdomar som lever i ofrihet, men hur ska man angripa problemet? Risken finns att man i sin iver att tillgripa snabba och radikala lösningar gör mer skada än nytta.
Det du skriver om ett multikulturellt eller enklaviserat samhälle är väldigt viktigt, och jag håller med dig fullständigt. Jag har någonstans (orkar inte leta nu) skrivit om en undersökning som visar att den amerikanska försvarsmakten har blivit en förebild när det gäller vänskapsband över etniska gränser. Detta har sannerligen inte alltid varit fallet; under såväl andra världskriget som Korea- och Vietnamkriget var motsättningarna mellan exempelvis vita, svarta eller italienskättade soldater mycket stora. I dag har man tack vare ett omfattande antidiskrimineringsarbete vänt trenden, och det är mycket vanligare med vänskapsband mellan exempelvis vita och svarta inom försvaret än i det civila samhället. Förklaringen, sägs det, är att man har ett gemensamt projekt som alla kan enas om, samtidigt som man respekterar varandras särart. Något liknande projekt behövs i Sverige – men hur ska det se ut? Det är det jag ifrågasätter.
Det paradoxala med globaliseringen är att nationalismen både minskar och ökar. Den ökade rörligheten över gränserna, och projekt som exempelvis EU, bidrar till att minska nationalstaternas betydelse. Samtidigt hävdar allt fler etniska grupper sin rätt att bilda nya stater eller självständiga territorier, vilket är oroande. Sikherna i Indien vill till exempel ha ett Khalistan, vilket med största säkerhet skulle leda till blodbad. Bönder i Colombia kallar sig numera indianer, vilket ökar deras status som en skyddsvärd grupp. Eller se på utvecklingen i det forna Jugoslavien där plötsligt serber eller kroater är olika som natt och dag. ”Det är aldrig för sent att uppfinna en ärorik historia”, som någon har skrivit. Och med hänvisning till den kräver allt fler att deras särart respekteras. Jag är sannerligen kritisk till det Thomas Hylland Eriksen kallar ”kulturterrorism”. Det är också därför jag skriver att vi ska respektera varandras traditioner och särart, men samtidigt förhålla oss kritiska till dem.
Hur bör alltså Det svenska projektet se ut? Tja, jag tycker att vi ska ta tillvara på alla de positiva drag som vi har odlat och slagits för: sekulariseringen, jämställdhetsprojektet, den stora insynen i och granskningen av våra myndigheter, yttrandefriheten, omsorgen om svaga grupper som de utvecklingsstörda, den (relativa) toleransen mot HBT-personer och så vidare. Det här är bara en snabskiss; katalogen är långtifrån fullständig, och vi behöver diskutera den mycket mer. Vad vill vi behålla? Finns det något vi bör skrota, vad är det som saknas? Hur kommer det sig till exempel att så oerhört många kvinnor våldtas och misshandlas? Varför är arbetslösheten så stor bland ungdomar i Husby om man jämför med andra stadsdelar? Vi har kommit långt, och som du skriver så är nog svensken i gemen mer tolerant än exempelvis österrikaren mot inflyttare. Men vad är en svensk? Jag kan bara ge en preliminär tolkning: det som någon som bor i Sverige och planerar att göra det under överskådlig tid, lyder under svensk lagstiftning, ingår i de sociala systemen, arbetar, studerar eller är pensionär här, har rätt till socialbidrag, bostad och så vidare. Kulturella drag som dans kring midsommarstången eller att följa melodifestivalen bryr jag mig mindre om.
När jag alltså citerar ”svensk” och ställer det mot ”invandrare” så är det för att jag ser en sådan uppdelning som det första steget på väg mot främlingsfientlighet och rasism. 2002 flyttade det hit sex män och tre kvinnor som hade medborgarskap i Förenade Arabemiraten (enligt SCB:s sökformulär). Antag att de bor kvar: Dansar de ”Små grodorna” i dag? Eller är de ”invandrare”? Samma år kom 3 203 danskar hit. Är de ”svenskare”? Bilden av Den andre är givetvis stark även i FAE eller Danmark, men det är inget försonande drag, tycker jag.
Helt kort som hijab: ja, FF skriver om den som en bärbar mur och om den bakomliggande synen på sexualitet. (Hon beskriver också reglerna för en muslimsk mans sedesamhet, som att slå ned blicken etc.) Men hon skriver också om hur den t.ex. kan användas i subversivt syfte, som en förklädnad, och för många muslimska kvinnor i Sverige fungerar den som ett sätt att bli accepterad för sin person, inte som könsvarelse. Den unkna och heteronormativa bakomliggande sexualmoralen är givetvis avskyvärd och kvinnofientlig. Men det är även den sexualiserande och objektifierande västerlänska traditionen. Hur ”fri” är en vit tonårstjej att se ut som hon vill och bete sig som hon vill? Jag är emot allt som är negativt för individer och grupper, och ser nödvändigheten av feministiskt arbete på fler fronter än en.
”Alla ska lyda lagen, men i övrigt får man göra som man vill”, som sagt. Vi kan inte tvinga muslimska familjer att låta flickorna slippa slöjan eller förbjuda sikhiska spårvagnsförare att ha turban. Vi kan inte tvinga någon att äta sill på midsommar eller förbjuda någon att dela ut flygblad från Sverigedemokraterna. Inte så länge man lyder lagen. Jag vill inte ha ett sånt samhälle, även om jag ogillar religioner i största allmänhet och avskyr allt vad Sverigedemokraterna står för. Jag tror att det enda sättet att minska enklavisering, främlingsfientlighet, stigmatisering av utsatta grupper och så vidare är genom att erbjuda delaktighet, göra det lättare för människor att mötas och att skapa gemensamma projekt som bygger på en respekt för olikheter utan att denna olikhet, eller respekten för den, överdrivs.
Anna:
Jag vet själv inte hur vanligt det är att Socialtjänsten agerar som om våld mot barn på kulturella grunder vore OK. Det borde i alla fall vara uppenbart att det är oacceptabelt oavsett bakgrund, och att myndigheterna bör handla därefter.
Det är problematiskt att tänka sig vattentäta skott mellan värderingar och handlingar eftersom de hänger ihop. Jag skrev detta för att klargöra min egen tankegång. Men du skriver själv om "kulturella särdrag" som om de per automatik motiverade särskilda handlingar, eller åtminstone borde påkalla en särskild vaksamhet från våra myndigheter.
"Det handlar inte om nåt annat än att skola, socialtjänst, grannar och bekanta ska våga säga ifrån om de ser att barns och ungdomars rättigheter kränks."
Om det inte handlar om något annat så är vi helt överens! Vad vi inte verkar vara helt överens om är hur vi talar om problemet.
I den här diskussionen har går du in på värderingsfrågor (muslimsk sexualmoral) som i stort sett ligger utanför myndigheternas befogenheter. Detta faller sig naturligt eftersom värderingar och handlingar hänger ihop (som sagt!) men samtidigt verkar vi ju överens om den nödvändiga lösningen: det inte är åsiktshygien som ska till för att bekämpa hedersförstryck, utan att själva brotten beivras.
Jag har problem med det allt-eller-inget-argument som ofta kommer fram i debatten: antingen ignorerar man problemet fullständigt och är löjligt PK, eller så vågar man tala i klartext om de hemska invandrarkulturerna. Som om man inte kunde ta frågan på allvar utan att bli ett språkrör för kulturessentialism (då hjälper det ju oftast inte att man inte menade att vara det).
Vad gäller uttrycket "mena-länderna", menar jag inte att du menar något annat än de länder förkortningen står för. Men eftersom uttrycket också implicerar värderingar, har jag svårt att se det som neutralt.
Jag håller med dig om att det är till synes motstridiga strömningar som uppstår i globaliseringens spår – vi närmar oss varandra kulturellt samtidigt som viljan att markera geografiska och kulturella gränser ökar.
Den enklaste definitionen på vem som är svensk är väl: om du själv uppfattar dig som svensk då är du svensk. Men i många kulturer krävs det ett tillägg: och om du av andra uppfattas som svensk. I vissa kulturer – som den japanska – blir man inte medlem om man inte även rent fysisk bär på vissa särdrag. Alltså en rasistisk syn på nationalitetsbegreppet.
Jag håller med om det mesta du skriver, men jag tycker fortfarande att du relativiserar det vardagliga förtryck som många unga lever med i utpräglat patriarkala miljöer. Jag har ju själv varit ung och jag har en dotter – den press som jag upplevde att passa in i en viss mall och som jag såg att min dotter levde med går inte att jämföra med hedersförtrycket.
Skicka en kommentar