Rubrik saknas

Här i Vällingby bor man ett par stenkast från Mälaren. Korsa Bergslagsvägen, gå över det stora Grimstafältet och därefter en kort bit genom skogen så är du nere vid Kaananbadet. Mor brukade åka dit och bada med mig när jag var liten. Det är väldigt vackert, med gräsmattor och böljande kullar. Från Blackeberg har man ännu närmare till vattnet, och när vi bodde på Sigrid Undsets gata gick vi ofta dit. Man kan fika i annexet till snuskungens villa, man kan följa gångstigen ända bort till Hässelby, det är faktiskt mycket trevligt.

En dag i början av september går jag där ensam, och på promenadstigens högsta punkt stannar jag och ser ut över vattnet. Det är något mycket märkligt som pågår. Visst, utsikten är vacker som vanligt och synen är välbekant, men... Jag drabbas av svindel och måste sätta mig, för jag har just slagits av en sak: det är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har varit med om det ofattbara. Någon som jag har väntat på och längtat efter under mycket lång tid har äntligen kommit, någon vars namn jag inte kände, någon vars ögon jag aldrig hade skådat in i. Glädjen och förvåningen när huvudet äntligen kommer fram, när jag ser att här, här kommer hon ju! Så här ser hon ut! kan bara beskrivas som chockartad, överväldigande.

Min dotter. Min dotter, min dotter, min dotter. "Dotter"? Vilket konstigt ord. Men ja, faktiskt. Ingenting kan vara mer konkret och samtidigt så ofattbart.

Jag minns inte resten av den där promenaden för snart 23 år sedan. Jag minns inte mycket alls av det året, för mitt minne är nästan skrämmande uselt, men just de där båda ögonblicken kommer aldrig att utplånas. Jag kommer ihåg spridda skurar av hennes tidiga barndom, men jag har nästan inga fotografier kvar, för de togs i beslag av hennes mamma. De var otaliga, såklart. Lilla E tittar ut ur sin vagn på Drottningholm, Lilla E matar änderna en stund senare. Lilla E sitter och ser in i kameran vid ett restaurangbord i London, med huvudet lutat i händerna: en av mina absoluta älsklingsbilder.

Hon lever kvar någonstans där ute. Hon lever kvar inom mig. Jag tänker på henne varenda dag, och smärtan och saknaden lämnar mig aldrig.