Jag har just börjat läsa en bok av Saul Newman, Power and Politics in Poststructuralist Thought, där ett avsnitt ägnas Max Stirner, som på 1800-talet beskrev något han kallade "liberalismens janusansikte". Jag har som sagt bara börjat läsa, men tycker att hans tankar verkar intressanta. Jag ska försöka sammanfatta (om någon är bättre insatt än jag får ni gärna korrigera mig):
Upplysningen försökte befria människan ur religionens klor, och filosofer som Feuerbach hävdade att människan blev alienerad genom att begrepp som godhet, kärlek och visdom projicerades på en gudom. Guden stod alltså för allt det som den syndiga människan saknade. Feuerbach ville vända på detta och så att säga återerövra det gudomliga - det var inte i någon gud vi skulle finna vårt ideal, utan i människan. Men den här sortens humanism, där man alltså tillskriver människan gudens kvaliteter, gör enligt Stirner att det i stället är individen som blir alienerad i förhållande till ett abstrakt, humanistiskt och ouppnåeligt ideal. I stället för att förhålla sig till Gud tvingas man förhålla sig till ett slags mänsklig essens, den goda, fria och rationella Människan.
Feuerbach har alltså inte lyckats avskaffa Gud utan gjort människan till Gud. De religiösa auktoriteterna och därmed följande förtryck har nu placerats inom människan, vilket bara innebär ett annats slags förtryck. Den mänskliga essensen, som människan enligt Feuerbach hade alienerats från genom religionen, har själv blivit en alienerande abstraktion. Stirner ser alltså humanismen som en diskurs som till synes befriar människan, men som i själva verket får individen att knäa under tyngden av universella ideal. Och det politiska uttrycket för denna filosofiska syn identifierar Stirner som liberalismen.
Liberalismen, skriver Newman, är en sekulär politik i en sekulariserad tid och bygger på förnuft och lagstiftning. I den moderna staten ska lika rättigheter råda, som likhet inför lagen och allas tillträde till politiska ämbeten. Liberalismen är den logiska motsvarigheten till Upplysningen genom att den förutsätter en rationell, autonom individ med medborgerliga rättigheter. Men Stirner ser flera problem med det här. För det första är liberalismen mer eller mindre blind för individuella olikheter. Han ser inget fel med jämlikhet i sig, men risken finns att individen reduceras till en "vara". Staten ser dig inte som en individ utan bara som en politisk enhet, "medborgaren". I stället för att ge individen frihet från staten ger man henne tillträde till staten - eller snarare staten tillträde till individen - vilket gör henne lättare att kontrollera. Gamla strukturer som gillen och skrån är borta, vilket är bra för den som till exempel vill bli skomakare, men samtidigt fungerade de som en buffert mellan stat och individ, och denna buffert är nu borta. Precis som Marx hävdade att religionsfrihet bara gör det enklare för religionen att dominera individen i det civila samhället menar Stirner att "politisk frihet" gör individen omedelbart tillgänglig för staten.
Medborgarskapet ställer krav på individen att till exempel vara en rationell, hårt arbetande och solidarisk person, menar Stirner. Nu har staten blivit det som först Gud, senare Människan stod för: det ideal som vi alla måste rätta oss efter, på bekostnad av individuell variation och frihet. Bakom fagra ord om frihet döljer sig en rad normaliserande diskurser, kan man säga, som gör individen till ett underordnat subjekt, den goda medborgaren. Därmed stöts också avvikande kategorier ut, skriver Stirner: "vagabonder, prostituerade, lösdrivare, ruinerade spelare, föräldralösa", människor "utan något att förlora" - eller det Marx skulle kalla trasproletariatet. Liberalismen har alltså blivit en sekulär, rationell religion där den moderna staten har tagit Guds plats, en religion vars lagar har blivit lika absoluta och förtryckande som religiösa påbud. Det är alltså paradoxalt nog just liberalismens idéer om allas likhet och frihet som gör individen alltmer dominerad av statens ideal och normer, menar Stirner.
Stirner för analysen vidare till det han kallar socialliberalismen (som vi i dag snarare skulle kalla socialism). Här domineras individen ännu mer av staten, eftersom inte bara politisk frihet och jämlikhet eftersträvas, utan även ekonomisk och social. Om människor ska vara socialt och ekonomiskt jämlika måste man avskaffa det privata ägandet och låta staten distribuera de ekonomiska tillgångarna. Om individen en gång arbetade för sin egen vinning måste han nu arbeta för samhällets. Bara genom att offra individen kan mänskligheten befria sig själv och utvecklas fullt ut. Det stora spöket i kampen för allas jämlikhet har blivit egoismen. "Vi måste göra egoismen omöjlig! Alla måste äga ingenting på det att 'alla ska få ha allt'", skriver Stirner. Staten är här ännu mer förgudligad och förtrycket är ännu värre.
Nu kommer det sista steget i Stirners dialektiska analys av liberalismen. För den "humanistiska liberalismen" duger nämligen inte ens en liberal eller socialistisk stat som gudom. De står trots allt mellan individen och det högsta goda. I den socialliberala staten är individen fortfarande fast i materialism, även om frukten av hennes arbete tillfaller staten. Därmed kvarstår risken för att en sådan materialism blir lika med egoism. Nej, i stället måste vi alla sträva efter att förverkliga våra interna ideal, den mänskliga essens som vi alla bär inom oss, så att vi alla kan bli verkligt fria. Det är bara det, skriver Stirner, att då får ingen vara en individ. "Kasta av dig alla särdrag, kritisera bort dem. Var inte jude, var inte kristen, utan var människa, enbart människa". Det här sista steget i människans frigörelse är också det slutliga förnekandet och avskaffandet av individen. Etniska, nationella eller religiösa skillnader tillskrivs ingen betydelse, allt som förhindrar oss att vara enbart människor ska bort. Och då försvinner också individens särart.
Men det finns en mörk sida av denna glorifierade människa: "omänniskan". Denna omänniska är det som blev kvar, det som inte låter sig infogas, slasket, avvikelserna. Och omänniskan, det vill säga den avvikande, egoisten eller den som inte uppför sig som idealet bjuder, är just det som låter människan definiera sig själv som Människa. Liberalismens stora svaghet, som Stirner ser saken, är att den är humanistisk och essentiell. Det finns i själva verket ingen mänsklig essens. Lika lite som det finns en gud utanför människan bor det en gud i människan eller i samhället. Stirner monterar så att säga ner hela dialektiken och visar hur den goda, rationella och upphöjda Människan bara är en vålnad, och hur alla system som bygger på en sån essentialisering leder till förtryck av individen.
Puh. Det här var alltså ett försök att kort sammanfatta mina hittills ganska osmälta läsfrukter. Om Saul Newman gör Stirner rättvisa undandrar sig min bedömning. Men jag tycker att Stirners tankar har bäring på den debatt om liberalism, ny eller gammal, som enligt Malena Rydell har sjanghajat feminismen och försett med prefix som exempelvis ”i-” som ”individualfeminism”. Rydell recenserar en bok av den amerikanska feministen Nancy Fraser som uppmanar till en nystart för feminismen och varnar för dess dubbelgångare i form av en ”så fruktansvärt liberal, småborgerlig och mer självgod” feminism. Den mer materiellt inriktade feminismen från 1970-talet har ersatts av en identitets-insnöad symbolisk dito, verkar Fraser mena, och frågar sig ”varför identitetspolitikens framgångar [ska] ske på fördelningspolitikens bekostnad”. Nej, det är dags att låta feminismen handla om rättvisa igen, och då inte bara i förhållande till kön.
Sedan feminismen fick sin dubbelgångare har det helt enkelt varit tabu att göra skillnad på feminism och det som inte är feminism. Dubbelgångaren har därför lugnt kunnat hävda att allt ordnar sig om fler kvinnor blir chefer som Annica Falkengren. Den pratar på om att avdrag för hushållsnära tjänster är feminism. Den hävdar att Sarah Palin är feministisk eftersom hon är kvinna.Det här får en säkring att gå hos i-feministen Louise Persson, som talar om ”postmarxistisk gegga” och att radikalfeminismen minsann bara var en marginell företeelse i rörelsens utkant på 1970-talet:
Den säger att Percy Barnevik är feminist eftersom han gör kvinnor i Indien till entreprenörer medelst mikrolån. Dubbelgångaren är vår jämställdhetsminister, som inte är feminist.
Frasers tes är att "feminismen" kan få ett uppsving och kämpa ned sin dubbelgångare genom finanskrisen. Tanken är att genom krisen blottas alla orättvisor tydligt. I själva verket hävdas att feminismen är en enhetlig rörelse som per definition har ett vänsterperspektiv på rättvisa. På så vis kan man friskt och ogenerat prata om dubbelgångare och "fruktansvärt liberalt" och blanda ihop det med det som faktiskt inte är liberalt. Den liberala kritiken mot finanskrisen kan bortses från, och det går också utmärkt att bortse från feministiska liberaler som kritiserar denna typ av postmarxistiska gegga. Sedan, eftersom man gör det så enkelt för sig så kan man förstås hoppas att denna postmarxistiska feminism kan få ett uppsving genom finanskrisen, fungerar det för andra vänsterkrafter att använda sig av finanskrisen för att attackera marknadskrafterna, borde det fungera för dessa feminister. Kan man baila ut bankvärlden så kan man nog baila ut feministerna.På ett feministiskt forum nära dig, Feminetik, diskuteras nu artiklarna i tråden ta tillbaka feminismen?, och en deltagare skriver t.ex. så här: "Det är alltså den liberala feminismen och den breda feminismen som är ett hot mot den 'riktiga' feminismen? Är det smal vänsterfeminism som ni ska återvända till? Det låter lite konservativt och bakåtblickande. Är det menat så?" och "den liberala kritiken vi rätt nyligen hört om kvinnors rätt till lite egoism utan skam var väldigt intressant. Jag vet iaf många kvinnor som hade behövt det. Med en likriktad, kollektiviserad och vänsterinriktad feminism hade den tanken nog aldrig framförts på det sättet."
En annan skriver så här: "När man vill att människor faktiskt ska vara fria så argumenterar man rimligtvis för att människor ska vara lika fria att vara hemmafruar som de är att vara VD. Man argumenterar för friheten att vara könsrollskonservativ OCH för friheten att inte vara det. Konstigare än så är det inte."
Ni får läsa tråden själva om ni vill ha en rättvis bild av argumenten, det här var bara ett axplock som kanske är missvisande för skribenternas intentioner. Jag tycker hursomhelst att diskussionen är intressant. Den liberala synen på människan brukar beskrivas som ett ställningstagande för individens frihet från förtryck. Men vilken människosyn ligger bakom den? Jag får i flera sammanhang höra att exempelvis prostituerade ”måste få välja själva” om de vill ägna sig åt en ”frivillig och ömsesidig överenskommelse” att suga av en torsk mot betalning. Själva denna frivillighet är betingad av en syn på individen som en rationell och suverän enhet.
Ja, det låter ju som en fin tanke, men kanske är det alltså den humanistiska/essentialistiska människosynen som redan Stirner beskrev som spökar. Liberalismen talar om två sorters frihet: frihet från tvång och valfrihet. I’m all for it, folks! Men valfrihet förutsätter att valet verkligen är fritt i praktiken, att det t.ex. inte finns strukturer som är mer eller mindre tvingande. Visst, ingen (med undantag av X antal miljoner prostituerade runtom i världen) är tvingad att prostituera sig. Innebär det att valet är gjort av en rationell individ som alltså vet sitt eget bästa? Eller kan man sänka kraven på oss människor en smula och säga oss att vi inte alltid gör det? Att vi ibland handlar mot bättre vetande? Eller att vi inte ens alltid vill vårt eget bästa? Talet om den fria viljan räknar liksom inte med mänsklig skröplighet och inte heller med den psykologiska mekanism som får oss att i valet mellan belöning nu och kostnad senare, eller kostnad nu och belöning senare, i allmänhet välja det förra alternativet. I en ideal värld väljer vi det senare alternativet, för vi är ju rationella. Alltså finns det t.ex. inga överviktiga rökare, utan alla motionerar, äter rätt kost och avstår från stundens njutning till förmån för ett långt och hälsosamt liv. Ja, tänk om det vore så.
Jag tror inte att vi hjälplöst sprattlar i diskursernas eller maktordningarnas garn. Jag tror på möjligheten till agens, och jag tror tyvärr också att vi delvis är medskyldiga till att upprätthålla de strukturer som förtrycker oss. Men lösningen är knappast att ta avstånd från ”kollektiviserande” eller ”paternaliserande” tankegångar och hylla en voluntaristisk människosyn. Den har nämligen en tendens att offra individen på den fria viljans och individualismens altare. Jag tror att feminismen måste verka på flera fronter samtidigt, bekämpa sexism, rasism, homofobi och klassförtryck. Det är lätt sagt, förstås. Jag säger det med en känsla av lätthet i hjärtat, för det låter så bra! Men hur ska det göras? Jo, jag tror att man måste kombinera flera olika teorier. Det är en teori jag har. Exakt vad jag menar återkommer jag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar