tisdag 7 april 2009

Det är skillnad på sexobjekt och sexsubjekt

Jag såg i ett kvitter från Elin att Lisa Magnusson har skrivit en krönika betitlad "Alla vill väl vara sexobjekt? Okej, jag ska ta frågan på allvar. Vill alla det? Magnusson ondgör sig över Tuva Novotny, som inför intervjuer brukar säga att hon inte vill ha mer smink än vanligt på den åtföljande bilden, och att hon vill ha sina vanliga kläder på sig. Tuva Novotny vill alltså inte framstå som ett sexobjekt, och detta av hänsyn till unga flickor (allt enligt Magnusson). Detta är alltså urlöjligt och får artikelförfattaren att utbrista:
Jag är less på att man jämt och ständigt skall behöva försvara sitt sätt att sminka sig för dumma subbor som inte fattat ett skit, att så kallade feminister tar sig rätten att döma ut kvinnor som dåliga för att de gör kåtminen. Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om.
Jag förstår tanken: kvinnor ska få vara slampor (eller "horor" som Magnusson uttrycker saken) och kvinnlig sexualitet ska inte skambeläggas. Visst, bra där. Men jag tycker att Magnusson rör ihop begreppen, för det är väl ändå subjektspositionen som är den eftersträvansvärda? Det råder inte precis någon skriande brist på objekt, och för kvinnor är detta att ständigt bli bedömda knappast särskilt befriande eller positivt.

Radikalfeministiska teorier om patriarkat och underordning har kritiserats för att vara för essentialiserande och rigida, och det är väl den kritiken som Magnusson omedvetet stämmer in i. Det ligger mycket i den. Men de utgjorde ändå ett försök att se kvinnlig identitet i ett större sammanhang, som delvis beroende av ekonomiska och sociala imperativ. Jag tycker sannerligen inte att det är en återvändsgränd, men vi behöver fler och bättre kalibrerade redskap för att förstå varför kvinnor ibland kan reduceras till objekt - och ibland inta en subjektsposition trots att det på ytan kan verka som om de plutar med munnen och köper hela femininitetspaketet. Jag tror mycket på möjligheten till agens, med andra ord. Men dit når man inte genom att bara sparka bakut och avfärda alla tankar på feminism som tråkig sexualfientlighet. Visst är det skönt att känna sig attraktiv, visst vill vi väl alla erkännas som sexuella varelser. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet.

12 kommentarer:

Elin sa...

Åhh du tog hela blogginlägget ur fingarna på mig. Ska se om jag faktiskt kan bidra med något.

Niklas sa...

Oj, det var inte meningen att sno ditt blogginlägg! Jag trodde inte att du skulle skriva nåt om det här. Dumt nog.

Niklas sa...

...men jag var ju rätt kortfattad, så det både går att och bör skrivas mer om saken.

oscar sa...

Elin ska inte få all cred. Jag är kär i dig också Niklas. =)

Niklas sa...

Tack, Oscar! Puss, puss!

oscar sa...

(Ang Lisa vs Elin-debatten) Jag tänkte bara ställa en öppen fråga här där retoriken är välgenomtänkt:

Är jag naiv när jag förutsätter att de flesta som idag kallar sig feminister inte per automatik sätter objekt och subjekt i ett självklart motsatsförhållande?

Eller att "de" (vi?) inte definierat en ny "riktig" kvinnlighet?

Anonym sa...

....*host*...
"visst vill vi väl alla erkännas som sexuella varelser".
?
Patiarkvarning där.
Puss, Kristina

Niklas sa...

Jag har svårt att uttala mig om vad en majoritet anser, inte minst för att det finns flera feminismer. Men jag tror att finns det en motsättning mellan materialister (som marxister och radikalfeminister) och poststrukturalistiska feminister / queerfeminister, där de förra grupperna tidigare har tenderat att se kvinnlig underordning som strukturellt betingad, medan de senare mer betonar möjligheten till agens, "subjektskap". Båda har sina svagheter, men kan komplettera varandra (återigen: som jag ser saken). Materialister har svårt att förklara varför kvinnor trots förtryckande maktordningar ändå kan göra motstånd - medan poststrukturalister som Butler ser agens som möjlig på grund av de rådande maktordningarnas inneboende instabilitet. (Allt detta mycket förenklat.)

"Riktig" kvinnlighet är ett väldigt suspekt begrepp i mina ögon eftersom jag anser att den är en social konstruktion. Men klassiskt femininitet i sig kan såklart användas subversivt av exempelvis lesbiska femmeinister som använder dess attiraljer som en verktygslåda för att parodiera och förtydliga vad alla dessa attribut står för.

oscar sa...

Jaa, så klart du inte kan tala för andra. Jag känner mig mest dum bara som inte förstår vilka feminister det är som tas upp jämt och ständigt. Och ville höra någon säga något om det.

Teorin vet jag ju var den står men var är människorna bakom teorin idag? Det är det jag undrar. Jag har aldrig sett, hört eller ens hört talas om någon strukturalistiskt lagd som vägrar lyssna på idén om att subjektet också har makt.

Jag håller med dig om att de kan komplettera varandra och nu tjatar jag men vem gör inte det?

Niklas sa...

Kristina: Jag borde väl ha varit mer nyanserad där. Så okej: de flesta av oss, d.v.s. såna som inte betecknar sig som asexuella eller som lever i celibat av religiösa eller andra skäl, vill nog upplevas som sexuella varelser - på våra egna villkor, alltså. Ibland kanske man till och med vill bli betraktad som ett sexualobjekt - fast återigen på sina egna villkor. Bra så?

Förresten får du gärna läsa min speciallitteratur-uppsats, "Diskurs, agens och positionering" - det vore värdefullt med dina synpunkter! Skriv till mig på Qruisern så får du min mejladress.

Puss!

Niklas sa...

Oscar: Point taken. Men utifrån en teoretisk bakgrund kan man diskutera värdet av olika verktyg. När någon utgjuter sig i medierna om vad "feminister" säger eller inte säger så bygger det ofta på kraftigt förenklade och klichéartade föreställningar om feminism som en enhetlig rörelse. Och då får ofta "radikalfeministerna i ROKS" (eller så) klä skott för en syn på sexualitet som är totalt främmande för väldigt många feminister. Det märks inte minst i Magnussons artikel, men man ser det också jämt på SvD:s ledarsida eller andra antifeministiska forum. Alla "vet" vad en "feminist" är, liksom.

Niklas sa...

Kristina igen: alltså, så får jag din mejladress, menar jag. Jag tror inte att jag har kvar den.