Den sociala döden på Vattenfall

När tåget passerar Råcksta ser jag horder av tjänstemän och ingenjörer skynda av för att slukas av Vattenfalls monolitiska byggnader alldeles intill spåren. De är ganska anonyma och ser så där typiskt svenska ut: varken snobbiga eller sjaviga, varken överdrivet magra eller runda, varken över- eller underklass. Skjortorna och blusarna är strukna, men ingen av herrarna har manschettknappar eller ascot, ingen av damerna har Charles Jourdanpjuck eller Kellyväska. Det vore att göra bort sig. Att röka vore att göra bort sig, det gör bara någon enstaka ingenjör som inte kan slita sig från sin snugga. Han bygger flygplansmodeller av balsaträ i källaren också, men det drabbar ingen oskyldig. Storkökets personal röker förstås, men de är ju utisar eller underklass eller bådadera. Inget att fästa sig vid.

Vanlighet är rart, tycker jag. Jag är fäst vid den svenska vanligheten, vid den lite fumliga, välvilliga, lagom artiga och icke-ixoida individ på vilkens yta man kan ana små stänk av humor och tandkrämsrester, och väl fördolt, djupt under ytan, en desperat, bultande vansinneskättja! Den bärs som ett skarpslipat svärd under det grå poplinet: en fradgande, ostyrig murva, ett upproriskt, signalrött ollon. De tror att kättjan inte märks. De tror fel.

Nå, jag ska inte förlora mig i detta. Det jag ville beskriva var den sociala döden. När vattenfallianerna är på väg till arbetet talar de inte till varandra. Det behövs inte, för den gemensamma sociala parollen är "Jag är lite jäktad, förstår du". Hejsan, hejsan. Morrn! Mer än så blir det just inte, och det tycker de är skönt. Men när de ska hem från jobbet är det värre. Jag har flera gånger bevittnat hur kolleger har råkat slå sig ner mittemot varandra på psykospilen, till ömsesidig ånger. Man kan ju inte bara gå och sätta sig nån annanstans. Sedvänjan bjuder konversation, inte att slöläsa Krogpatrullen eller Jaktmarker och Fiskevatten. Och då går det som det går: samtalet börjar dö ut redan vid Åkeshov. När tåget rullar in till Alvik har det redan varit tyst en lång stund, och båda längtar intensivt efter att det pinsamma dödläget ska brytas av ett "Nej, här ska jag gå av." Tänk om båda ska till Rådmansgatan, herregud...

Jag tror att den sociala döden på Vattenfall beror på två faktorer: företagets storlek och kolkraften. Den förstnämnda får i kombination med svensk demokratisk hygglighet till följd att alla hälsar på varandra. På lunchen äter man med de närmaste arbetskamraterna, där kan det bli riktigt uppsluppet. Man kan skoja om att råka plocka fel svamp i skogen eller gnabbas om vilket RA-index lysrören i matsalen egentligen har. Men när man råkar hamna i sällskap med John-Ove (var det väl?) på Vattenfall Business Unit Services Nordic, tja...vad ska man tala om? Vädret?

Och så var det kolkraften. Den hänger som ett mörkt moln över Råcksta, som en pinsam hemlighet, långt värre och hemligare än John-Oves intresse för blöjsex. Vad är väl svenskare, friskare och härligare än ett norrländskt vattenfall! Vad klingar väl bättre som namn på ett företag som ska vara klimatneutralt år 2050! Nej, just det. Men den hemska sanningen är att Vattenfall släpper ut en och en halv gång mer koldioxid än hela Sverige. Den hemska sanningen är att företagets 200 miljarder som ska plöjas ner i nyinvesteringar de närmaste fem åren kommer att gå till mer kolkraft. Det norrländskt daggfriska solkas av det kontinentalt bruna. Det lägger sordin på stämningen, får hela det hejigt demokratiska att kännas som ett enda falskspel. Man får gratis frukt och kaffe på avdelningen varje dag. Det kunde vara värre. Men denna jävla kolkraft. Den får mig att bara vilja gå hem och gråtrunka, så prata inte med mig, tack.