söndag 1 mars 2009

Infödingar som terapi

I avvaktan på Melodifestivalens deltävling i Malmö, som kidsen ville se (jag är oskyldig!), hann jag se svansen av ett program på SVT2. "Ett annat sätt att leva", ser jag nu i tablån att det hette, och det beskrivs så här:
Yvonne Power är en 36-årig singelmamma från England som under sin vistelse hos Himbafolket i Namibia upptäcker helt nya sidor hos sig själv. Dramatiken stiger när torkan hotar att ödelägga hela byn. Sex kvinnor ska under varsin månad bo och leva hos sex olika folkstammar från skilda delar av vår värld. Här krockar vår västerländska livsstil med ett helt annat sätt att leva.
Även i SVT2 1/3 och SVT2 6/3
Det låter ju spännande, men stackars Yvonne! Hon trivdes inte så bra hela tiden hos infrarödingarna. I ett försök att smälta in gick hon med på att få håret flätat och huden insmord med färg. Hon blev iklädd en kjortel av skinn och fick en hårprydnad, men brösten ville hon inte blotta - det var ju en kamera närvarande. För kvinnorna som hon ville nå fram till var de bara brösten inte sexuella, däremot stjärten, fick vi veta (man anade hur någon tokrunkade i kulisserna). Men det gick inte som hon hade tänkt sig, för de skrattade åt henne när hon var färdigprydd. Tacka för det - hon såg verkligen ut som en idiot! Nåja, hon tröstade sig och blev så småningom lite mer avslappnad. Hon fick till och med lära sig att dansa som kvinnorna där. Det var väl en fruktbarhetsceremoni, ni vet en sån där som man ägnar sig åt när man lever nära Moder Jord.

Äventyret i vildmarken avslutas med att hon sätter sig i reportageteamets vita bil och åker därifrån efter att rörd ha kramat alla i stammen. Visserligen ingår inte kramar i deras kultur, men vafan. Hon ville krama dem, så hon gjorde det ändå. Och till slut får vi höra henne säga (i speakerform): "Jag kom hit för att finna mig själv". Jamen, tänk så praktiskt då att det finns infödingar. De är primitiva, men liksom nära själva livet. Sånt ger perspektiv. Att hela programidén är som hämtad från 1800-talets kolonialistiska skildringar av De Andra har tydligen inte fallit någon in. Cynismen, okunskapen och respektlösheten för människor som buntas ihop i nåt slags exotiskt kollektiv utan individer är total. Att SVT kan köpa in och visa sån smörja är en ren skam. Men det var visst bra terapi för Yvonne.

5 kommentarer:

Livet på den mörka sidan sa...

Jag borde väl inte skratta åt det du skriver för du har ju rätt det var nog det mest cyniska och vidriga jag sett på länge . Men du beskriver det så att jag fnissar okontrollerat ,

Lady of the Lake sa...

Ja, då är det ju bättre att bunta ihop ett på måfå utvalt gäng västerlänningar i ett fejk-kollektiv där individerna ÄNDÅ får slåss mot varandra, någon vinner en ansenlig summa pengar förutsatt att den manipulativa läggningen är tillräckligt stark och EFTERÅT får betala för sin egen terapi. Sån't har ju SVT i tiderna också köpt in.

Niklas sa...

Lady of the Lake: den ena lysande programidén behöver ju inte uteluta den andra.

Lady of the Lake sa...

Helt korrekt. Till min stora förtvivlan är det dock aldrig jag som kläcker de där lysande programidéerna. Ändå får jag betala för min terapi alldeles själv. ;-)

Anonym sa...

Programidén förvånade mig. Hur tänkte de egentligen? Det är en sak att göra dokumentärer om levnadsförhållanden runt om i världen, men att använda ”den ädle/ädla vilden/vildinnan” som terapi är verkligen magstarkt. Själv har jag inget behov av exotism. Livet här i Sollentuna är exotiskt så det förslår, i alla fall ur ett globalt perspektiv.
Men serien (som jag sett, du vet varför) fick mig att åter kontemplera över vår förmåga att göra livet svårt utöver de olyckor natur, politik, själva levandet och andra katastrofer utsätter oss för. Vi försöker besvärja och beveka ett ogripbart och nyckfullt ”något”. Det ska skäras, tuktas och förbjudas. Det är nåt vi alla utsätter oss för och finner oss i, men det blir extra påtagligt när man ser in i andra kulturers tortyrkammare.
Ulla W