Lysande Godot i vår tid
En landsväg, en morot, ett plommonstop. Mer behöver inte Thommy Berggren för att med sin precisa regi placera Beckett mitt i nutiden. Mikael Persbrandt spelar Vladimir med en väl avvägd energi, mörk, skyddslös och blickande i fjärran. Johan Rabaeus är enastående kufisk som Estragon, men han är inte ensam. Berggrens lyriska regi gör alla roller viktiga. Lucky och Pozzo tillför något mörkt men karnevaliskt till detta nutidsdrama. Det handlar om övergivenhet och tid, men här finns både allvar och humor, gråt och skratt.
Sara Granath
Institutionsskadad Beckett
Beckett som sår, som en ständigt blödande samtid utan respit, som ett bultande hjärta av kopulerande abstraktioner i tiden, har väl aldrig känts mer tidlöst tidstypisk - och kanske just därför så stereotyp. Berggren strävar efter att punktera det organiska medvetandecentrum som är Gogos och Didis med en avskalat suggestiv estetik, men lyckas mest omplacera ack så välbekanta scenerier från landsvägen till ett neoliberalt Sverige anno 2009. Det är lovvärt men väl förutsägbart i sitt freudianska upprepningstvång.
Nils Schwartz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar