Kvinnan i mitt liv ligger och sover

Kvinnan i mitt liv. Ja. Tänk att kunna säga så helt oreserverat, helt ociterat, som Marty skulle säga. Hon ligger och sover nu, trött efter att ha blivit väckt halv sju av barnen - en timme efter att jag kom hem från mina nattvandringar. Jag har varit vaken sen halv tolv, och då gick hon och lade sig. Hon är trött, för hon är gravid. Hon är trött, för hon sliter med finputsningar och tillägg till den pjäs som ska spelas på Lilla scenen på Dramaten i höst. Hon förtjänar att så sova så länge hon vill.

Det här är en kärleksförklaring, en livsruna om man så vill. Jag älskar henne så oändligt.

Vi träffades för fem och ett halvt år sen. Jag bodde i andra hand i en tvåa på Djurgården, på flykt efter ett fruktansvärt uppbrott. Den kostade mig elvatusen i månaden, vilket förstås var rena vansinnet. Det var en repris av ett tidigare uppbrott som var ännu mer uppslitande. Jag är inte så bra på uppbrott, verkar det. Nu tänker jag aldrig mer bryta upp, för jag vill dö i hennes armar. Det finns helt enkelt ingenting att bryta upp från eftersom mitt liv är ett paradis, och det är hennes förtjänst.

Nog om mig. Vet ni hur det är att få dela sitt liv med Marty? Klart ni inte vet. Men gör ett tankeexperiment: tänk er världens vackraste kvinna, tänk er någon som man blir glad av att bara se. Tänk er någon med en blixtrande intelligens, med en humor och kreativitet som gör att varje samtal är ett äventyr. Tänk er att få skratta hela dagarna, att aldrig ha tråkigt en sekund i hennes sällskap. Inte. En. Sekund. Tänk er någon som är oerhört omtänksam, tillåtande och generös, någon som ger er så mycket syre att ni blir snurriga i huvudet. Tänk er en mamma som aldrig blir irriterad på sina barn, som tvärtom värdesätter och uppmuntrar dem hela deras vakna tid, som är den kärleksfullaste och varmaste famn ett barn kan önska sig. Äsch, nu överdriver jag väl lite. Så bra kan ingen vara; det måste finnas nån hake.

Nej, jag överdriver inte - tvärtom. Det är bara svårt att med ord förklara alla hennes egenskaper som jag älskar. Och jag är så stolt över henne! Hon har fått elva pjäser uppsatta på nio år, slå det om ni kan. Hennes pjäser har varit Dramatens intressantaste, och hennes hysteriskt roliga och nattsvart fasansfulla "Det epileptiska riktmärket" är nog den bästa pjäs jag vet. Jag blir så oändligt mallig över att få stå i hennes skugga! Hon är en lysande regissör tillika. Hennes uppsättning av Allan Edwalls "Huset" fick en recensent att skriva att Marina Montelius svingar sitt magiska trollspö över pjäsen. Det var verkligen sant; jag önskar bara att den aldrig hade slutat spelas. Men hon svingar inte bara sitt magiska trollspö över språket, gesterna, symbolerna och uttrycken, över texten och undertexten i texten - hon svingar det över våra liv och förvandlar vardagen till en ständig glädjeyra.

Tänk att få vara med henne! Det är en present från tillvaron som jag fick vänta på i nästan fem decennier. Men jag hade gärna väntat ännu längre om det hade krävts, för bara att få leva ett enda år med henne skulle uppväga all skit, allt tröskande och alla sorger som sagda tillvaro har skyfflat över mig. Nu har det gått över fem år. I sommar ska vi få vårt tredje barn. Det känns ofattbart.

Marty? Jag älskar dig.