Vilda och tama bögar

Jag har alltid undrar över begreppet vildand. I går var jag och J. och såg Ibsens drama från 1884 på Stadsteatern. Vildand? Kollar i NE... Jo, det är samma sak som gräsand. Inte för att jag någonsin har hört någon kalla gräsand för vildand, men för all del. Då borde det finnas tamand också. Och NE ger besked igen: "Anka, tamform av gräsand". Så då var det utrett. Att sen diverse nötter slentrianmässigt översätter "duck" med "anka" när man ser en gräsand i bild är en annan sak.

Ja, det var ett jävla tjatande om änder, men föreställningen var faktiskt mycket bra. Den hade varit ännu bättre om man hade hört alla repliker, men Thommy Berggren har bestämt sig för en naturalistisk uppsättning, och då får väl hörbarheten stryka på foten. Men att han lägger scenerier som Hjalmars sammanbrott längst in mot fonden gör inte saken bätre. Och så kunde han ha lagt lite krut på att få Hedvig (Josefin Ljungman) hörbar - hennes repliker försvann till ca 50 %. Jösses. Och hon som var så bra i allt annat. Jag inser att han inte ville ha ett drama där karaktärerna skanderar övertydligt och teatraliskt, men man måste väl för tusan höra vad de säger? Ingvar Hirdwall var det lysande undantaget: han hördes till minsta lilla stavelse trots att han inte talade högre än någon annan.

Johan Rabeus var bra, men inte har han gjort sig förtjänt av Lars Rings hyllning; då var Peter Andersson intressantare. Rabeus tappade dessutom koncentrationen ett ögonblick och kunde inte låta bli att snegla ut mot publiken när han inte var i spel - en dödssynd. Och så undrar jag hur man kan spela en duett där tenoren är Jussi Björling (sopranen var Hjördis Schymberg, tror jag). Det är väl skitsamma vilka som sjunger, egentligen, och inspelningar från 1800-talet kan liksom vara lite svåra att hitta. Men Jussi är så lätt att identifiera, så det blir en anakronism. Nåja, bra var det ändå. Den stora dramatiken var dock inte det mest gripande, utan de små skeendena. Så inte heller där håller jag med Ring, som annars är min favoritkritiker.

Klockan var bara halv fem när föreställningen var slut. Vad gör man så tidigt en lördagskväll? Det fick bli Torget, där vi gnassade lite, sen blev det Pigalle för några drinkar - oerhört trivsamt, faktiskt! Jag är glad att de har öppnat igen. Ja, och så en promenad till SideTrack och diverse drickande och babblemang där innan J. föreslog att vi skulle försöka komma in på SLM. Ingen av oss hade varit där och vi var en smula nervösa över hur det skulle gå, men det var inga som helst problem. Jag fick köpa en svart t-shirt och J. fick låna ett par kängor, sen var det bara att köra. Jag ska gå dit fler gånger, för SLM var verkligen supertrevligt. Det slår visst aldrig fel: de till synes hårdaste läderbögarna är alltid de raraste.