Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina har liksom jag kommenterat de nya elitklasserna här och fått många svar, bland annat av mig. Nu följer hon upp det med det här inlägget. Suhininas ursprungliga inlägg var en reaktion på en artikel i DN där "en ledande forskare inom området särbegåvade", Roland S. Persson, berättar om sin undersökning av hur särbegåvade barn upplever sin skolsituation. Tyvärr går det inte att läsa den i fulltext på Högskolans i Jönköping webbplats (kunde inte motstå Konungens av Danmark bröstkarameller-parafrasen), för den är bara publicerad i Mensas medlemstidning, Legatus Mensae. Följaktligen går det inte att uttala sig om dess validitet eller generaliserbarhet, men låt gå: den är säkert vetenskaplig. Jag antar att Persson är medlem i Mensa och att bakgrunden till hans rapport är att se "Hur vi mensaner har upplevt vår skolgång". Personligt engagemang är en bra drivkraft för forskning; Persson har också gjort en studie, med sig själv som informant, om hur kroppsbyggare bemöts av samhället. De har det inte så lätt, framgår det - i alla fall inte han (apropå generaliserbarhet).
Mensa riktar sig till dem som klarar ett standardiserat intelligenstest så att de placerar sig bland de översta två procenten av befolkningen. Vem som ska räknas som intelligent är delvis är en klassfråga, vilket jag har skrivit om här. Perssons rapport heter SESoFuS. Studien om folket vid slutet av normalfördelnings kurvan (+IQ131).: Om svenskt utbildningsväsende och intellektuell utveckling, vilket visar att även om man är ohyggligt intelligent så kan man särskriva "normalfördelningskurvan", och undervisa på en högskola i Jönköping. Men vafan, nu ska jag inte bli elitistisk.
Jag ska komma till skott nu, jag lovar. Jag ska försöka redogöra för varför spetsklasser och obs-klasser är en dålig idé:
De är det för att de begränsar barns möjligheter att utveckla en identitet som bygger på mer än "duktighet" och "intelligens". Barn har rätt att slippa hänga upp sin identitet på hur väl de klarar av sin skolgång. Att särbehandla och stigmatisera dem som är "märkbart dummare" är obra, det kan nog de flesta utom Jan Björklund hålla med om. Eller kanske till och med han. Men att särbehandla (om än inte direkt stigmatisera) dem som är "märkbart smartare" är inte heller bra. Barn och ungdomar - och vuxna - är flerdimensionella. Vi är inte det och det, vi är olika beroende på miljö, plats och tid. Våra skolor är dock urusla på att förmedla det, i stället trummar de in budskapet att vi exempelvis är pojkar (och "smarta" om vi klarar svåra mattetal) eller flickor (och "duktiga" om vi klarar samma svåra mattetal). Och pojkarna spelar fotboll och pingis på fritids medan flickorna trär pärlor, ritar och leker affär. År 2009. Kan det inte räcka med alla de dikotomier som våra barn blir infösta i utan att vi dessutom ska kalla dem "smarta" respektiva "dumma"? Jag tycker det. Jag tycker att skolan ska ge breda kunskaper, inte specialiserade. Och med kunskaper menar jag inte bara inlärning av skolämnena utan respekt för varandras olikheter. Skolan ska skapa gemenskap. Faktiskt.
Det är onödigt med särskilda klasser. Med tillräckliga resurser och tillräckligt små elevgrupper kan lärare och speciallärare hantera hela spektrumet, tillvarata allas unika begåvning och faktiskt bidra, om än i det lilla, till ett samhälle där människor inte diskrimineras på grund av sin klass, sexuella läggning, hudfärg, religion, sitt kön och så vidare. Ja, skolan som samhällsbyggare, skolan som samhällsgrund. Det låter som en utopi, men vi behöver utopier. Ett värdegrundsarbete värt namnet försvåras om vi godkänner godtyckliga uppdelningar i "smarta" och "dumma". Vi behöver vidga normalitetsbegreppet, inte snäva in det.
Tanja Suhinina skriver så här:
Men på individnivå tror jag att man blir mindre elitistisk (om man med "elitistisk" menar att man tror att man är smartare än alla andra) om man dagligen får träffa barn som är ungefär lika smarta som man själv, istället för att dagligen omges av barn som är märkbart dummare än man själv.Det är beklämmande att någon som läser psykologi uttrycker sig så föraktfullt. Jag har alltid trott att "intelligenta och duktiga" i bloggnamnet omgavs av något slags underförstådda citationstecken. Jag trodde också att uttrycket "märkbart dummare" i citatet var en smula ironiskt. Men nu tvivlar jag.
13 kommentarer:
Jag har med spänning följt den här elitklassdebatten. Hade faktiskt tänkt kommentera hos Tanja, men det var så mycket smart folk där...
Själv har jag har aldrig varit något mattesnille eller haft otroligt hög allmänintelligens. Däremot lärde jag mig läsa vid fyra års ålder. Som åttaåring läste jag Strindberg och Lagerlöf, och sen dess har det gått utför. Under mina tidiga uppväxtår läste jag konstant.
Du har redan hört historien i Tanjas kommentarer. Jag blev förlöjligad av lärarna, och klasskompisarna såg mig som ett UFO. Men poängen är att vuxenvärlden var obarmhärtigast. Som språkbegåvad hade jag inget större utbyte av mina jämnåriga, eftersom de låg så långt efter min utveckling. Vi barn accepterade detta, men inte lärarna. I deras ögon var jag en liten elitist som såg mig som förmer. Vissa lärare gick in hårt för att knäcka mig.
Du skriver att en identitet inte bör bygga på "intelligens" och "duktighet". Jag förstår din poäng. Barns värde bör inte ligga i vad de presterar. Men de klena, överbegåvade barnen då? Ungarna som inte klarar skolgårdens sociala djungel utan hänger i biblioteket under sin mellanstadietid? Ska de inte ha något att vara stolta över?
Som barn var min intellektuella läggning inte socialt acceptabel. Under mina gymnasieår var den en fördel, en biljett in i en social gemenskap. Under min uppväxt övertog jag vuxenvärldens syn på mig som den snobbiga plugghästen. Under mina gymnasieår fick jag chansen att också vara social och empatisk, m a o en hel människa.
Jag önskar att jag hade fått tillträde till ett sådant socialt sammanhang tidigare. En skola där min intelligens inte hade inneburit en stämpel som den där överlägsna ungjäveln. (Infoga ironi, jag tror inte att jag var speciellt överlägsen).
Om mina framtida barn är begåvade kommer jag definitivt att överväga specialklass. Jag vill ge dem ett sammanhang där deras begåvning ses som en tillgång och inte som skamlig.
Ja, det är många som har känt igen sig, så anekdoterna om skoltiden flödar. En sak är säker: det är enklare att tillhöra normen, oavsett hur den ser ut.
Och det är bland annat därför som jag tycker att gränserna för vad som ska anses normalt bör tänjas - rejält. Men det går faktiskt att genomföra även i den vanliga svenska skolan under förutsättning att den får tillräckliga resurser i form av mindre elevgrupper och väl utbildade pedagoger och resurspersoner.
Vad är det föraktfulla? Jätteintelligenta barn i en normal klass omges dagligen av barn som är märkbart mindre intelligenta, det är väl inget konstigt med det? Superlånga barn omges av märkbart kortare barn i en vanlig klass. Bara för intelligens är mer laddad än längd betyder inte att man ska läsa in förakt i alla konstateranden av att det finns skillnader. Jag har inte skrivit att de som har lägre intelligens än de supersmarta ungarna, eller har normal kognitiv utveckling snarare än snabb är sämre människor på något sätt.
Och varför skulle "duktig" och "intelligent" vara inom citattecken?
Så du tycker inte att ordet "dummare" är värdeladdat? Intressant.
Jag tycker att det är laddat att prata om intelligens, hur man än uttrycker sig. Men faktum att vissa barn tänker snabbare, kopplar samband lättare och minns bättre än andra kvarstår.
Skjuter inte egentligen den här, iofs mycket intressanta, diskussionen lite bredvid målet? Många känner igen sig; de upplevde att de kunde sova sig igenom skoltiden. De elitklasser det nu är tal om är dock, vad jag förstått, på gymnasienivå. Är det inte redan i grundskolan många hade problem med att skolan "var för lätt"? Och är det verkligen särskilt farligt att börja specialisera sig på gymnasiet (få tycker väl det är upprörande att detta sker på universitetet?)? En gemensam värdegrund kanske man kan få med sig från grundskolan?
Tanja: ja, intelligens är ett laddat ämne, delvis för att det inte enbart används om förmågan att klara psykometriska test. Det kan knappast komma som en överraskning för dig att begreppsparet intelligent/ointelligent är omgärdat av värderingar och används för att uttrycka och producera över- och underordning. Det gör det svårt att använda i vardagen i någon vettig mening, och även om man håller sig till den ursprungliga definition "intelligens" är det på tok för trubbigt som analysredskap för att förklara skolprestationer.
Men du skrev inte ens "märkbart ointelligentare", vilket hade varit illa nog, du skrev "märkbart dummare". För dig kanske det här är rent deskriptivt och inte ett dugg illa ment. Men om du höjer blicken lite så ser du nog att man bör undvika såna nedsättande uttryck.
Det här påminner om den återkommande debatten i vissa forum om "negerboll/havreboll". Vissa hävdar att "neger" inte alls är nedsättande, det är bara deskriptivt. Och måste vi vara så förbannat PK? Och i Sydamerika, där säger man minsann "soy negrita", och så vidare ad nauseam.
Linda: jo, det hade varit värre om det hade gällt grundskolan. Jag befarar dock att det här kan sprida sig neråt i årskurserna - se t.ex. vad en av experterna i DN-artikeln sa (jag tror att det var så - hinner inte kolla nu). Men jag anser dessutom att gymnasielever fortfarande, i de flesta fall, är att betrakta som barn. Och, som sagt, det skulle inte vara nödvändigt i en skola med tillräckliga resurser.
Som du kanske märkt har jag redan sagt att det kunde sagts bättre. Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag skulle kunna formulera mig för att det _inte_ ska bli fel. Tvärtemot vad det kan verka från just det citatet du tog upp, har jag tänkt mycket på ordvalen när jag skrivit om ämnet. Det här är ju ett jäkla minfält, precis som när man skriver om vikt och kroppsformer och gör bäst i att inte kalla folk för tjocka. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna formulera den tanken, alltså att det är sannolikt med utveckling av elitism hos ett barn som aldrig träffat något annat barn som varit i närheten av lika bright som barnet ifråga, utan att det låter provokativt. För det är ett känsligt ämne, oavsett silkesvantar och ordval. Man kan vaddera, men det kommer fortfarande vara känsligt.
Alltså, jag försöker verkligen. Hitta bra ord, formulera mig känsligt. Jag vill liksom bara att barn ska kunna få vara medelmåttor på intelligens ibland. Förstår du?
Eh... Det där sista om att "barn ska kunna få vara medelmåttor på intelligens" förstår jag inte riktigt. Men okej, du försöker undvika att verka nedlåtande, och det är bra.
Jag tror att barns kognitiva utveckling går hand i hand med många andra faktorer som tillsammans avgör om man framstår som "bright" eller inte. Man kan ha stor fallenhet för musik, men inte våga höja sin röst, till exempel.
Den som tillhör de där sista procenten på IK-skalan kan mycket väl utveckla en elitistisk självbild när de upplevda kontrasterna till andra barn blir stora, det håller jag med om. Samma sak gäller ju barn som är osedvanligt bra på idrott eller musik eller svenska. Men löser man det med specialklasser? Jag tror inte det. Jag tror att barn behöver se sig själva och andra som mångsidiga, se hur alla är bra på något, kanske hitta ett specialintresse.
Skolan premierar "duktighet", vilket även det är ett sammansatt fält där det ingår sånt som flit, uppmärksamhet, koncentrationsförmåga, undergivenhet inför auktoriteter etcetera. Att döma av Mensas hemsida passar många av de där procentbarnen inte in i den mallen. Det är ett misslyckande för skolan, men återigen: Vilken är den bästa medicinen?
Med det där lite oklara du inte förstod menade jag at det är mycket nyttigt att få känna på hur det är att inte vara bäst på allt som har med tänka att göra.
Jag tror inte att specialklasser med högre tempo leder till att man bara ser sig själv som "smart", det är en risk men precis som med elitism är det också en risk att man får den självbilden om man alltid är "smartast". Och jag tror att brighthet är tillräckligt generell för att det ska finnas poäng i specialklasser där man går fram extra fort och djupt i alla teoretiska ämnen.
Som sagt, jag ser din poäng med personanpassad undervisning. Kan du se min poäng?
Som ett sidospår, vad är det som säger att det bara finns ett "bright" (trist utryck) i en klass. Jag hade förmånen att gå en klass med bara 12 elever under första sju åren i grundskolan. Vi hade många som var mycket begåvade på olika områden och tack vare ett upplägg med specialiserade lärare redan från fjärde klass togs dessa begåvningar till vara. Vi lärde oss av varandra, ibland var vi även lärare för varandra. Jag hade stort utbyte av en klasskamrat liksom jag älskade matematik och logik, av andra lärde jag mig rita. Tack vare många goda krafter var vi en elitklass bestående av i princip bara arbetarungar med föräldrar som gått knappt sexårig folkskola. Någon hade högutbildade föräldrar men det märktes mest av när det gällde språkundervisningen. Ingen i vår klass valde de enklare tillvalen i svenska, matte och engelska. Det enda stora felet var den normalfördelningskurva som vissa lärare på högstadiet använde som norm. Vi hade ett mycket högt betygsmedelvärde fram till dess. När vi fick våra betyg hösterminen i sjunde klass, ja då började nivelleringen och de starka band vi hade efter alla år luckrades upp. "Vi kan bara sätta 2 femmor så tyvärr kan du inte få en femma trots att du presterat tillräckligt bra", så dåligt kan det gå när lärare inte förstår att normeringen var över populationen inte över klassen. Alla barn har förmågor men de behöver goda förebilder och engagerade lärare som ser varje elevs unika potential, det är en elitskola signum. Kemal var min favoritförfattare i sjätte klass och det samtidigt som någon annan hellre ritade serier och skrev egna berättelser. Glöm inte att den så kallade eliten ska leva i ett kontext när eliteleven lämnar skolan. Elit är bara ett konstruerat ord som inte betyder något om man inte ställer det i motsats till något.
Efter många år på universitetet har jag mött så många sk elitelever som totalt verkar sakna verklighetsförankring, kreativitet och förmåga att sätta sig in i andra människors situation. De exelerar i fakta men brister i mellanmänskliga relationer, det som vi brukar kalla livet. Så för livets skull titta på alla förverkade elitidrottsmän, elitmusiker som spelar prickfritt som åttaåringar men som aldrig kan förmedla något eteriskt. Man ska inte gallra bland barn, de är inte ogräs de är ett otal variationer av möjligheter, de är vår framtid.
Skicka en kommentar