Barnhat

Suzanne Osten satte 1981 upp kabarén Barnhat, vilket var en rolig sammanställning av småbarnsföräldrars vedermödor och drömmar om allt de skulle vilja göra av sina liv i stället för att slava i blöjträsket - om jag nu minns rätt. Jag tror det, och jag vill minnas att skådespelarna fick en chans att förverkliga sina privata drömmar på scen, bl.a. framförde Philip Zandén Flamingo. Det var faktiskt väldigt kul.

Mindre kul är den evighetslånga barnhats-kabaré som regisseras av Svenska Dagbladet. Dagishataren Elise Claesson får här gestalta sina alarmistiska feberdrömmar och snurriga teorier om hur illa våra barn far för att de inte får var hemma med lilla mamsan. Major Björklund och hans dresserade shetlandsfår bräker fram "Din vilja växer i skogen". Per Gudmundson yrar om att tusen års evolution minsann får flickorna att välja syslöjd och Sanna Rayman tycker inte att skolungar ska få vara med och bestämma om klassresor och gardinmönster.

Men den verkliga showstoppern är numret Låt föräldrarna bestämma själva. Visserligen är nog folk lite trötta på det, som när hemmatrubaduren inte vill sluta spela efter några öl för mycket, men ledarskribenterna frågar alltid varandra: "Ska vi inte ta den där gamla godingen igen?". Förääldrarna måhåste få bestähämma sjää-äälva... Den är trösterik, gemensamhetsskapande och går alltid att skråla med i.

Och så kommer moderaterna och förstör stämningen! Den arbetsgrupp som har vågat fundera på om inte föräldraförsäkringen borde ses över om nu inte pappabonusen fungerar får ledarredaktionen att härskna till i dag:

Att få bestämma själv brukar annars vara ett mål för moderater som Gunnar Axén, Per Bill och Henrik von Sydow. Men nu vill de alltså konfiskera beslutanderätten över val som rör människors vardag. Partisekreterare Per Schlingmann tycker att det är för tidigt att gå vidare innan vi sett resultatet av jämställdhetsbonusen, men applåderar ändå de nya tankegångarna. Det är en styrka att ”vi vågar vända på stenar som vi inte gjort tidigare”. Nu när det är gjort kan man lägga stenarna tillbaka på sin plats.

De pappor som skiter i sina barn måste naturligtvis vara fria att göra det; det ska inga lagstiftare komma och peta i! Bort med tassarna från den heliga familjen, alltså. Att det går ut över barnen är inte vårt problem. Och om mammorna självmant väljer att avstå från karriär och inkomst så är det deras ensak. De får väl säga ifrån om de inte trivs! Feminism är så passé, liksom.

Ja, så pågår det, år efter år. Jämställdheten har gått för långt. Barnen har fått för mycket att säga till om. Det är, kort sagt, dags att återta makten över käringar och snorungar. Det är en mycket maskulin kabaré.